Överflödsinformation

Jag ringde hem i morse, jag visste att femåringen skulle till barntimmarna för första gången. En stor dag alltså.

Ludde: -Hej, det är Ludvig.

Jag:Hallå.

Ludde: – Vem är det?

Jag: Det är din pappa.

Ludde: – Vad vill du då?

Jag:- Tänkte bara kolla – du skulle ju på något idag, barntimmar eller var det var.

Ludde:Ja, kyrkans barntimmar!

Jag: Ja, just det så hette det.

Ludde: – Vill du prata med mamma?

Jag: Nej, jag ville prata med dig.

Ludde: – Okey, hej då. (Klick)

Jaha. Snopet (upphöjt till tre ungefär).

Tydligen hade vi pratat klart. Den femåringe pojken hade ju lämnat efterfrågad information (”Kyrkans barntimmar”) och hade inget mer att tillägga. Han var helt okänslig för att jag ringde och ville kallprata lite, jag satt ju på spårvagnen och hade tråkigt, men nej då. Den killen är med andra ord klippt och skuren för att jobba enligt AB04 (egentligen är han en riktig AB92-kille!) på det traditionella sättet. Du svarar på tilltal och sen du sköter ditt. Typ.

Den som läst här förut vet att mina ungar är utsatta för en kampanj för tidig rekrytering till byggbranschen. Luddes åttåriga storasyter har ju varit aningen mer negativ till just byggandet än Ludde men är samtidigt lite mer kommunikativ och lyhörd för motpartens tonfall och intentioner. Lite mer totalentreprenör, kanske partnering. ABT06 i förtroende på löpande räkning kanske.

Slut på genusfilosofiska analyser för idag. Byggbranschen behöver kvinnor för deras egenskaper och förmågor – inte för att uppfylla en procentuell kvotering i någon slags dåligt-samvete-åtgärd.

Letter of intent – Discoplanering

Vi vuxna tror ju vi är så himla avancerade när vi håller på med våra viktiga jobbpapper och kontrakt och sånt. Barnen bevisar om och om igen att vi sysslar med saker på lågstadienivå.

När dottern planerade disco härhemma tillsammans med kompisarna nyligen så skrev hon ett program för kvällen, sen har att alla tre signerat och därmed avtalat om hur schemat skall läggas. På vuxendagiset så kallar vi det för Letter of Intent och är ofta märkvärdigt nöjda när det författats och skrivits under.

Samma dag, en kort stund senare. Barnen sprang i flock ut på altanen när någonting dånade flög förbi. Åttaåringen hade två kompisar hemma och de hävdade att det var en satellit som flög förbi. Femåringen som sa att det var två ”krigsflygplan” hamnade i numerärt underläge. Jag som inte sett farkosterna, men väl hört dem, kunde konstatera att det var ett sällsynt besök av jaktplan på ganska låg höjd.

Jag sa att Ludde minsann hade rätt, men stortjejerna stod på sig och hävdade att det var en satellit. Jag försökte förklara vad en satellit är och skillnaden med ett flygplan, men en av dotterns kompisar gav sig inte, hon sa att hon hade bevis! Va? Jodå, hon kom in med en lapp där det stod: – Jag har rette.

Så vad säger man, hon lägger ju fram skriftliga bevis. Eller det kanske inte riktigt är ett bevis men ett dokument som hävdar att hon har rätt och jag har fel, utan att egentligen ha något underlag för det. Hur många juridiska dokument och förhalningsförsök, låt vara lite mer välformulerade och utförliga, har gjorts i större sammanhang med samma klena underlag?

Genialt

Jag trodde jag mentalt var i framkant på bygglogistik och de problem som byggbranschen har med transporter och lyft. Artikeln i Byggvärlden den 1 juli gjorde gott slut på den villfarelsen. Tänk att gamla beprövade lösningar ständigt poppar upp som nytänkande, det tycker jag är roligt.

Nu skall jag fan köpa ett luftskepp! Jag vill ha ett eget. Nu.

Sopsortering – Nej tack!

Släng allt i samma container – det var modellen när jag började jobba på byggen 1989. Ett par år senare började det talas om sortering, och vi delade i brännbart och blandat. Nu skall man helst ha 5-6 fraktioner på arbetsplatsen. För ett par dar sen fick jag smäll på fingrarna för att jag inte drog av plasten på köttfärstråget och sorterade det som mjukplast. För Planeten Jorden är detta ett framsteg.

Vi hade workshops för ett nytt projekt våren 2008, där jag envist frågade om det är miljömässigt bäst att sortera byggavfall på arbetsplatsen. Min slutsats av diskussionen är – Nej, det är det inte.

Arbetsmiljömässigt så skall vi hantera rivningsmassor så lite som möjligt på bygget. Om man skickar iväg det som blandat avfall så sorteras det ändå, men på ett kanske mer rationellt sätt. Det töms på ett golv i en stor hall, där står en grävmaskin med gripklo och plockar isär vårt blandade skräp. Snyggt och prydligt sorteras trä, isolering och annat. Att bara hantera en fraktion på arbetsplatsen betyder färre transporter från bygget, det blir samma antal ton men färre resor med lastbil alltså.

Så kanske, men bara kanske, så är det bättre att slänga skiten i samma container. Igen. För miljöns skull.

Rekrytering pågår – nästan klar

Förra helgen så gjorde Sync ett gott försök att rekrytera lite yngre ungdomar till byggbranschen. Eller åtminstone kolla deras intresse. Det gick väl sådär. Den dåvarande sjuåringen, nu känd som den numera åttaårige sjuåringen, var den som var mest negativ. Synd med tanke på genusperspektivet och vinklingen på Sync´s kampanj.

Nu är uppgradering klar, vi har haft kalas och hon kallas nu officiellt åttaåringen i Sync Blog. Och oj vad hon gladde sin far i fredags kväll när vi satte oss i soffan för att skriva inköpslistor och planera lite. Jag tog fram papper och penna, hennas mor förtvivlade över hur vi skulle hinna med dubbla barnkalas och släkten på samma dag, alltså ungefär som vanligt. Då tar åttaåringen ett av mina papper, min penna och sätter sig och gör ”en plan”.

Ok. Hon sitter tyst en stund. Hon ritar ett rutnät och numrerar rutorna, sen skriver hon vad som skall hända på lördagen.

Amandas kalasplan

  1. Vi vaknar kl 7
  2. Vi äter frukost
  3. Mamma och Ludde vaknar kl 8
    (hon vet att vilka som är tröttast på morgonen)
  4. Amanda och pappa åker och handlar
  5. Amanda och pappa kommer tillbaka
  6. Mamma och ludde och Amanda bakar
  7. Vi fixar godispåsar
  8. Halv tolv skall allt vara klart
  9. Nu kommer alla barn
  10. Vi har ett roligt kalas
  11. Fiskdamm
  12. Kalaset slut
  13. Nu kommer alla släktingar
  14. Vi har kul och badar
  15. Planen slut

Sådärja. Pappas flicka avslöjar sig. Här är det projektplanering på hyfsat avancerad nivå. Många byggprojekt skulle må bra av en såpass nogrann planering som denna. T ex borde det stå i en bra tidplan att ”Vi har ett roligt kalas”, det tycker i alla fall jag.

Jag ger mig inte nu – jag skall övertyga henne om att det är kul att rita/planera/bygga hus.

Men först lite erfarenhetsåterföring. Fiskdammen blev inte av och hamnar alltså i avvikelserapporten, i övrigt gick projektet helt ok. Hon fick dessutom en hundring i cash vilket uppskattas mer av en nybliven kapitalist än något annat (och hon fick inte sälja kakor till sin farmor).

Anledning att välja byggbranschen – del 8

Tribute to en gammal chef.

En väldigt bra anledning att jobba i byggbranschen är att man träffar på de mest märkliga personligheter, och ibland får man jobba med dem också. En av dem var min chef på medelstora byggfirman, Bengt Johnson. Bengt lever fortfarande, men jag vet inte om han kan till sig en sån häringa blogg längre, en alltför tidig strokeskada satte stopp för det, tror jag.

Bengt var VD på firman när jag började där 1994, delägarna hade hängt ihop länge, långt innan dess. Firmans arbetande styrelseordförande startade sin verksamhet som stensättare i femtonårsåldern (om nu det där rövarhistorierna stämde någorlunda med sanningen) alltså runt 1960. Bengt hade väl hakat på där någonstans efter grundskolan på sjuttiotalet. Jag tror inte han slösade så mycket tid på vidareutbildning efter det.

Han hade den förmodligen skarpaste hjärna jag kommit i närheten av. Att multiplicera tresiffriga tal och blixtsnabbt räkna i huvudet kan ju många göra (?) men den helt sanslösa förmågan att se sammanhang och begripa funktioner var påtaglig. Han var dessutom skolad i affärstänkande, argumentation och förhandlingsteknik i den högre skolan, av anläggningsbranschens bästa – asfaltsgubbarna.

Ett exempel på det. Jag var platschef på en kontorsombyggnad, och mattläggaren ville ha en massa pengar för att fräsa ytan innan han skulle flytspackla. Han hävdade att underlaget satt för dåligt fast. Jag argumenterade lamt utan framgång, sen kom Bengt och klippte av:

– Hur fan kan det kosta något extra alls? Antingen sitter det fast och då spacklar du uppepå eller också så sitter det löst och då ingår rengöring i priset. Förstått?
(Mattläggaren blev tyst och jag lärde mig lite till)

När vi hade totalentreprenader så var Bengt i sitt absoluta esse. Ingen annan jag träffat kunde som han ta knäcken på projektörerna, det spelade ingen roll vilken specialist som satt vid bordet, alla levde lika farligt. Nu är det 2009 och vi har  just uppfunnit 5D och BIM – yippie! Bengt Johnsson hade minst 5 dimensioner i huvudet samtidigt som han förhandlade och manövrerade projekten till sin fördel. Det finns fortfarande ingen dator i världen med den känsliga styrningen inprogrammerad.

Jag begrep inte allt jag lärde mig då på några år med Bengt som chef, det har tagit en 10-12 år innan polletten trillat ner. Det är sorgligt att han fick sluta för tidigt, jag är tacksam att jag fick jobba med honom, jag hade gärna fortsatt med det.

Anledning att välja byggbranschen – del 7

En bra anledning att jobba i byggbranschen är man kan få göra skillnad. Sweco är stort konsultbolag (som jag inte jobbat på) som låter sina anställda få åka på volontärtjänst om de vill. Det utvecklar de anställda, fyller på CSR-kontot och gör företaget mer attraktivt. Vackra och kloka tankar tycker jag. Och smart. Har man som jag varit med på Planeten Jorden sen månlandningen 1969 så är man mindre benägen att säga upp sig och dra till Afrika för biståndsarbete, huset skall betalas ändå och barnen skall gå i skolan. Att säga upp sig and go crazy finns inte på kartan. Jo, kanske om man vet att det finns ett jobb som väntar därhemma.

En annan som tänker stort och vackert är The Garbage Warrior. En märklig och smått obstinat man som bygger hus av överblivet välfärdsavfall. Kolla in länken, han är rätt rolig. Han visar att det går att tänka annorlunda, det går att vara driftig och påhittig, det funkar alldeles utmärkt att bygga hus med gamla bildäck och lera.

Det blir till humor när han kör hårt med det lokala Stadsbyggnadskontoren i USA. För det är klart – där precis som här – att man inte får bygga som man vill. För det är klart att man måsta följa lagar och regler, och gärna administrera bort hälften av sin tid. Men man får lite perspektiv när han hyllas som en hjälte i Thailand, efter tsunamin var behoven oerhört stora och han sätt att tänka och jobba var plötsligt det ultimata. Tänkvärt.

Så nu går det med andra ord, kära ungdomar, bra att gå ur skolan, få jobb på stora konsultbolaget, tjäna lite pengar, åka ut i världen och göra biståndsarbete, komma hem till sin fastanställning och tala om för byråkrater, stofiler och jurister hur man bygger hus på Planeten Jorden. Egentligen.

Anledning att välja byggbranschen – del 6

Jag har ju den stora förmånen att fått prova på nästan hela linan i byggbranschen. Jag har varit arbetsledare på stora byggbolaget, resultatchef på mellanstora byggbolaget, entreprenör med eget företag, anställd projektledare på konsultbolaget, projektledare på det lilla konsultbolaget. Stora byggen och små byggen. Vill man jobba i byggbranschen så finns det oändligt många arbetsuppgifter och plats för alla sorters personligheter.

I efterhand är ju allt roligt, men jag tror tiden med egna firman hade flest high-lights ändå. Vi var några stycken som jobbade ihop, jobben var små och oftast korta, aldrig någon längre tid på samma plats. Vi hade Smulans Café i Västra Frölunda som centralpunkt. Marit stängde egentligen tidigare på dagen, men om jag ringde och sa att vi kommer åtta man klockan tre, så stod det åtta stora räkmackor där på bordet. Vi älskade henne, lika mycket som vi älskade hennes mackor, och jag tror att den kärleken var besvarad.

Livet som kringflackande är annorlunda än storbyggets mer inrutade tillvaro. Skillnaden är framförallt att du inte tar rast enligt Skalmans mat-och-sovklocka, du äter när det passar. Regnar det så passar det att fika i två timmar. Hänger regnet i luften och taket är nästan-klart, då skiter du i raster och telefonsamtal. Då är det hets, det är adrenalin och laddning, det är jävligt roligt helt enkelt.

Så under en kort period i min karriär fuskade jag som snickare/betongare/armerare på lediga stunder och lite till. Ingen större skada skedd, tror jag, och ganska nyttigt som projektledarutbildning betraktat. Fler borde göra den resan. Dessutom säger min sambo att jag är snygg i blåbyxor. Snyggare än konsultjeansen och skjortan antagligen. Nåja, vad är väl en bal på slottet?

Fredagarna på Smulans Café är i vilket fall en viktig post i mitt mentala CV.

Rekrytering påbörjad – åldersgrupp 5-9 år

Jo, Sync tar detta på allvar – rekryteringen till byggbranschen. När 40-talisterna (man skulle kunna kalla dem köttberg – om man var riktigt plump) har lämnat av så uppstår ett vacuum i svenska samhället. Åtminstonen har det låtit så ganska länge – att det skall bli en smärre katastrof när den generationen börjar golfa på heltid. Möjligt.

Svensk Byggtjänst och Universum har gjort en ganska gedigen undersökning om ungas attityd till byggbranschen. Jag insåg att Sync låg efter på research så jag tog mod till mig, gick rätt ut i verkligheten (min altan) och träffade på en sjuåring som jag intervjuvade.

Så är det hemma hos oss . Det här kommer inte bli lätt.

Könsbarriärerna sitter som gjutna innan förskolan. Men mina egna barn kanske inte är normativa. Jag bestämde mig för att gå ut bredare, fråga flera. Och de har ju kusiner…

Vad gör man? Vi har ju stöpt dessa stackars flickor i mentala Barbie-formar. Och sjuåringen som blivit kapitalist nappar inte på bete med bra betalt. Jag kämpar vidare.

Yes, en tjej som med viss övertalning kan tänka sig jobba på bygge. Ludde är ju inte direkt svårövertalad, han är djupt imponerad av alla typer av maskiner, verktyg, byggkranar och byggställningar. Ludde är självskriven som byggslusk, han kliar sig i röven framför kameran och kan inte stå still nån längre stund – kan det vara genetiskt?

Jag gör ett sista test – en kille som jag trodde på – men ack vad det blev fel.

Precis – Pappa är konsult – fattar inte ungarna att man kan göra mer än bara spika spikar och bära brädor? Fattar de inte hur stor byggbranschen är?

Anledning att välja byggbranschen – del 5

En fördel med byggbranschen är att man kan få resa till olika platser, t ex till Svenljunga. Så jag satt på ett byggsamråd på kommunkontoret i Svenljunga. Vuxengrejor igen, ja ja ni vet, vuxna allvarliga män och många viktiga papper. Då ringer det hemifrån. Det har ju hänt förut. Jag svarar inte på första, låter det ringa klart. Det ringer igen. Jag svarar på andra påringningen: – Hallå.

Sjuåringen: – Hej pappa.
Jag: – Hej, du jag kan inte prata nu…
Hon avbryter barskt: – Jo det kan du!
Nu låter hon lite lenare: – Pappa, kan vi få ta träbitarna under altanen? Vi skall bygga en lådbil.
Jag: – Visst älskling, men vi får prata sen. Puss puss. Hej.

Nåja, ingen skada skedd med pappas möte, kontrollplanen blev godkänd och jag var snart på väg ifrån Svenljunga igen, mot bebodda trakter. När jag kom hem så låg den här på altanen.

Lådbilschassi

Lådbilschassi

Det är ju för sött! Sjuåringen har byggt ett lådbilschassi, eller rättare sagt ett embryo till ett lådbilschassi. Att det skall bli en fungerande bil är svårt att se, ungefär lika svårt som att fatta att Saab sitter på produktionsfärdiga bilar som plötsligt skall sälja hundratusenfalt över världen. Faktiskt så känns sjuåringens bygge lite mer trovärdigt ändå.

Så nu kom jag att tänka på Sync’s ansvar för rekrytering av Sveriges unga byggtalanger och på en fin historia som Snickarn O berättade. När hans lille pojke gick på dagis så tog O med ett par bärkassar med spill från sågen på bygget. Det var regelbitar, brädlappar och sånt. Skräp alltså. Personalen på dagis blev överlycklig, utsåg snickarn O till hjälte, och alla barnen snickrade som små tokar. Vårt skräp från bygget blev till glädje och lådbilar på dagiset.

Nu slipar Sync på nästa kampanj – Ge ert skräp till våra barn!

Medans vi överväger om det är en bra slogan så kommer jämförelsen i krypande huvudet. McDonalds har ju lyckats snärja varenda unge. Ingen tror väl att Happy Meal lönar sig så bra, men det är ju en briljant investering i barnets framtida ätande. Så om McDonalds kan servera skräpmat och få en livslångt betalande matgäst, så kan väl vi skänka lite byggavfall till samma ungar och få dem att bli byggare även i vuxen ålder. Jag tycker detta verkar logiskt, eller?