Lägenhet ledig i centrala Göteborg

Jag känner en fastighetsägare som har en lägenhet ledig i centrala Göteborg. Nu får vi nog säga att han hade en ledig, det har nog löst sig nu, det brukar lösa sig fort och glädja någon. En bra nyhet normalt sett, men inte så kul egentligen. Det låg en sorglig historia bakom.

Den förre hyresgästen var 87 år, han dog hemma, saknad av ingen. Han låg några veckor innan lukten avslöjade vad som hänt. Det visade sig att hans enda arvinge är en dotter som han inte träffat på över femtio år.

Vad döljer sig bakom en sådan historia? Vilken oförätt eller tillfällighet har fått dem att inte fira femtio jular ihop? Eller åtminstone träffas och fika. En ledig lägenhet är en bra nyhet för det mesta, men denna gången tycker jag det bara var sorgligt.

Hur utvecklingsstörd är byggbranschen?

Alldeles nyligen var jag på ett inspirationsseminarium. Igen, jag vet, det är många sådana nu och det behövs uppenbarligen för det är populärt. Per Johansson berättar helt lysande bra om resan Glada Hudik-teatern gjort från en trist dagcenterverksamhet till en fantastisk succé på scener i Stockholm och Göteborg. Han beskriver hur de utvecklingsstörda människor som han först var rädd för, visade sig kunna annat än kapa ved och gå på skosnöreknytarkurs i all oändlighet. De kunde spela teater. Först spelade man för de närmast anhöriga, nu spelar man för hundratusentals betalande besökare.

Det är en dråplig berättelse när Per beskriver hur vi normalstörda möter dem som är utvecklingsstörda. Han säger att de utvecklingsstörda är just det vi vill vara, fördomsfria och positiva, obekymrade om pengar, lever för dagen. Ändå är det vi (normalstörda) som är rädda för dem (utvecklingsstörda). Det är ju faktiskt helt koko, det borde ju vara tvärt om tycker jag.

Framgångsrecept enligt Per Johansson? Det måste finnas passion. Man skall göra det man är bra på. Finns det saker du inte kan lära dig – skit i det då, nån annan får lösa den biten. Per Johansson verkar vara en smått tokig ledare, med mycket passion. Han har helt säkert trampat både politiker och kollegor på tårna, men nu är han hjälten hela dagen. Det kunde slutat som vilket annat kommunalt tramsprojekt som helst, men växte till en kommersiell och humanitär succé. Inspirerande.

Här uppstår nu några frågor:

·         Vad kan byggbranschen lära sig av de utvecklingsstörda?

·         Är byggbranschen själv kanske utvecklingsstörd?

·         Har vi (byggbranschen) svårt att förstå värdet av pengar?

·         Har vi svårt att planera saker långt i förväg?

·         Har vi svårt att lära oss vissa saker?

Nu vet jag inte längre om jag är normalstörd eller utvecklingsstörd, det här börjar bli rörigt. Som tur är får alla vara med på scen, hur störd man än är. Tur för mig.

Ibland funkar det trots chefen

Jag hade i egen firma nöjet att bygga allt för en fabrikör i livsmedelsbranschen. Det började med inredning av nya lokaler 1994, sen fortsatte det med allt, högt och lågt, stort och smått.

2004 var det aktuellt med ett mycket större projekt på fabriken och jag kände att jag behövde hjälp. Jag vände mig till en projektledare med rutin och pondus. Han kunde lätt uppfattas som tuff, på gränsen till elak, men jag tror han ställde högsta kraven på sig själv.

Fabrikörn är en säregen person, han hade en ledarstil som kanske beskrivas som lekledare/kompis/lustigkurre – Management by lattjolajban. Lite professorsimage, tankspridd och slarvig men helt genialisk säljare och produktutvecklare. Fabrikörns kompanjon hade ordning och reda som sin uppgift, han var ödmjuk och aldrig särskilt elak chef. På deras kontor var det sällan tråkigt. Tramsande och skojande ingick liksom i grundtemat. Avslappnad stämmning kan man säga.

Min projektledarkollega som väl hade en mer militärisk syn på ledarskap frågade mig om de alltid höll på det viset. Jag svarade att jovisst, men företaget är extremt framgångsrikt och lönsamt, så något måste de göra rätt. Då säger han:

– Jo, men ibland fungerar det trots ledarskapet, inte på grund av.

Kanske är det så. Men jag vill tro att ledarskapet var en del i framgången. Även om det här företaget hade fantastiska produkter och goda marginaler, så sålde varorna sig inte själva. Något måste ledarskapet betytt något för framgången. Den energi och den stämning som fanns i företaget kom helt säkert av chefernas sätt att vara. Jag kan inte tänka mig att företaget blivit ens hälften så framgångsrikt om man praktiserat kadaverdisciplin och nollvision på tramskontot.

Du kan ta Stefan

Det var sommaren 1990, jag jobbade som arbetsledare på det stora byggbolaget. Arbetschefsgruppen skulle åka på ”studiebesök” (=sprit och umgås) i Malmö och Köpenhamn. Vi var väl ca 20 st. Precis innan resan hade en av platscheferna blivit befordrad till arbetschef. Så vi hade två AC med oss, vår chef AC1 och en nybliven AC2.

Tåget från Göteborg hade knappt lämnat perrongen kl 10 på morgonen innan första groggen hälldes upp. Framme i Malmö hade alkoholen tunnat ut blodomloppet på cheferna, kan man säga. På lunchen så kivades AC2 lite vänskapligt med AC1, han försökte köpa över en del av oss till hans nya arbetschefsgrupp. Han lockade med högre lön och förmåner, allt med en glimt i ögonvrån. Jag skulle få en tusing mer, inte dåligt. Kollegan B var också attraktiv. Då vaknar AC1 till och säger högröstat:

– B får du inte, M (jag alltså) får du inte, du kan ta Stefan!

Stefan såg ut som han skulle börja gråta. Hade jag fått den kommentaren hade jag grinat, den saken är klar. Stefan var en kollega, drygt tjugo år, som aldrig riktigt kommit in i gänget. Han kunde uppfattas som lite stroppig och dryg, men jag är säker på att det var osäkerhet och dåligt självförtroende som var hans problem. Möjligen passade han inte så bra som arbetsledare i alla fall.

Jag har berättat detta som en skröna många gånger, mest om spriten och den grymt okänsliga kommentaren. Nu hör jag till dem som tror att AC1 innerst inne är en god människa, men burdus emellanåt och vid tillfället rejält packad. När jag nyligen hade gamla chefer på lunch så pratade jag och kollegan B om detta. Vi skrattade åt gamla minnen, men tyckte synd om Stefan för den grymma sågningen även nu 18 år senare. Då sa kollegan B:
– Men det var väl inte det värsta? Det värsta var ju att ingen av oss andra sa något.

Och visst är det så. Där satt vi 20 personer, den med högst rang smädade en längst ner i hierarkin, och vi andra satt tysta och såg på. Jag kanske kunde skylla på min ringa ålder, kollegan B var relativt ny platschef, några kanske inte uppfattade vad som sades, alla har en ursäkt. Så där satt vi hela gänget, och ingen räddade Stefan.

Så om du, Stefan, läser detta så ber jag om ursäkt nu, jag borde sagt ifrån. Då.

F-skattare är den nya tidens kommunister

Scenen är från 1994. Jag hade gjort en pytteliten del av grundläggningen på Handelshögskolan, men hade tydligen kvalificerat mig för en inbjudan till taklagsfest. Det var säkert 200 man, minns inte riktigt men kanske någon enstaka kvinna också på Valands festvåning. Middagen var slut och det blev lite rörelse runt borden. Jag satt kvar och en för mig okänd man sätter sig vid vårt bord. Vi skålar och hälsar. Efter en stund klämmer han en kommentar som startade en märklig diskussion.

Han sa:
– Bra att det byggs något, synd att det är helt i onödan.
(OBS att byggbranschen stängde igen 1992, ett par år tidigare, och vid detta tillfälle var knappt något annat än arbetsmarknadsåtgärder (?!) som lönade sig)
Jag sa:
– Hur menar du?
Han:
 – De som skall utbildas här (civilekonomer, alltså), de är ju onödiga. De gör ju ingenting.
I detta läge började jag fatta, jag hade träffat på ett sällsynt exemplar av kommunist som fortfarande tror på ideologin. Ok, så jag frågade:
 – Vilka är det som behövs då?
Han igen:
 – Vi som producerar saker, (han var själv snickare). Folk som gör något, något riktigt alltså.
Jag fortsätter:
­- Arkitekten som ritar då, är han ok? Konstruktören som beräknar hållfasthet, gör han nytta?
Han igen, nu lite mer motvilligt.
– Jo, arkitekten gör ju ritningar, och konstruktören är väl nödvändig för att inte huset skall rasa.
Arbetsledare (typ jag) var nu också nödvändiga (fjäsk?), och jag fiskade på en liten stund fram ett antal yrkesroller som faktiskt kunde vara till nytta på ett bygge. Men jag kunde inte släppa de stackars ekonomerna. Så jag frågade:
– Så du menar att de kanske 1 000 ekonomer och administratörer som jobbar på vårt företag inte behövs. Så om de som betalar ut din lön, och sköter företagets fakturor och bokföring är onödiga. Om de inte finns – Vem skall då göra deras jobb?
Svaret var ju givet, han svarade:
– Jag själv.

Jag tror jag frågade vem som isåfall skulle göra hans jobb när han administrerade sin egen lön. Sannolikt var svaret att någon arbetslös snickare kunde få byggjobbet istället. Vi kom aldrig fram till problemet med att alla administratörer och ekonomer nu skulle bli arbetslösa och behöva omskolning till en nyttig syssla, typ snickare.

Då fattade jag inte det jag inser nu, 15 år senare. Nämligen att F-skattarna är vår tids kommunister. De som arbetar med sina händer på dagarna, betalar ut sin lön själv om det finns pengar på kontot, räknar på jobb, ritar och skissar det som skall byggas. De som broderligt hjälper varandra när någon har det svårt. De som inte besvärar det finansiella systemet med vare sig lånebehov eller ett överflöd av sparande. F-skattaren belastar inte samhället med krav anställningstrygghet och fallskärmar. F-skattaren sköter sig själv, liksom.

PS
Jag tycker för övrigt att både löneadministration och bokföring är ett hederligt och helt nödvändigt arbete. Det kan gärna skötas av en f-skattande person med kontoret hemma i garderoben, bara det sköts rätt. 

Hur gammal var gubben?

2004 hade jag egen firma och jobbade som inlånad platschef på om ombyggnad i Göteborg. Ett gammalt hus som varit kontor skulle återställas till bostäder. I butiksplanet låg en fin lokal som så småningom skulle bli restaurang, den hade tidigare varit apotek. Apoteket stängde mitten sjuttiotalet, jag tror det var 1974.

En dag mitt på bygget så klev det in en liten, liten gubbe. Han gick runt i den blivande restaurangen och kikade. Jag hade platskontoret intill så jag såg honom gå omkring. Jag gick fram och frågade vem han söket. Det visade sig att han för länge sen jobbat på apoteket. Vi pratade en stund och han berättade att han jobbat på apoteket i 35 år.

På detta projektet hade antikvarien i vanlig ordning gjort en djupdykning i arkiven, husets historia var dokumenterad så långt det gick. CSI Miami hade knappast kunnat hitta mer information. Det fanns bland annat en del fotografier från apoteksverksamheten som pågått länge i huset. Apotekspersonal från början av seklet som poserade bland glasburkar och karaffer. Nu hade jag en man framför mig som jobbat där, och hur gammal var han? Om han jobbat i 35 år, apoteket stängde 1974, så måste han börjat där ungefär i samband med andra världskrigets utbrott. 65 år senare så står han och jag och pratar och jag, snabbtänkt som få, tar inte reda på telefonnummer, jag tar inte reda på hans namn.

Så om du, gamle man, mot förmodan surfar runt och läser Sync Blog nu så kan du väl höra av dig. Jag vill höra din historia, ordentligt.

– Du vet väl inte hur lite pengar jag har?

2004 hade jag egen firma och jobbade som inlånad platschef på om ombyggnad i Göteborg. Ett gammalt hus som varit kontor skulle återställas till bostäder. Vi hade platskontor och matsal i markplanet i en restauranglokal. En dag när vi satt ett gäng med kaffemuggarna, så kom det in en man. Mannen var alldeles uppenbart lite vid sidan om samhället, han hade en stor hund vid sin sida. Uteliggare och missbrukare var första intrycket. Men ändå inte, han såg ut som en vildmarksman, högrest och sävlig, en cool man.

Han frågade: – Kan man få köpa en rulle najtråd?


Som platschef och självutnämnd lustigkurre så svarade jag:
– Köpa najtråd? Så lite pengar finns väl inte?


Då får jag svaret: – Du vet väl inte hur lite pengar jag har?


Den kommentaren sitter borrad in i hjärnbarken. Han var glasklar och skojade inte, men inte heller förebrående. Han förklarade i en enda mening att jag faktiskt inte hade det minsta koll på hans verklighet.

Mannen på taket

 

Mannen på bilden i Sync Blog´s överkant är värd ett omnämnande. Att han hamnade där beror på att det är en cool bild, det fanns egentligen ingen baktanke med det. Han är plåtslagerikonsult och besiktningsman, och han har erfarenhet från fem decenniers plåtarbete.
Upprepar – fem decennier. Respekt.

 

Evert Bidestedt

Evert Bidestedt

I få yrken är hantverksskickligheten så påtaglig som just i plåtslageriarbetet. Om vår besiktningsman med ålderns rätt har slutat knacka plåt själv, så finns där ändå en osannolikt stor erfarenhet som han gärna delar med sig av. Han är dessutom ett föredöme på andra sätt, eller kanske lyckligt lottad. Han ägnar mycket tid åt resor och golf, där emellan blir det lite golfresor. Ändå lyckas han klämma in lite byggkonsultationer och besiktningar i schemat, utan att vara stressad. Det är skönt att han kan hjälpa till att hålla ungtupparna i sextioårsåldern i schack, dom blir lätt kaxiga annars. Det kanske gäller för samhället i stort, likväl som för byggbranschen att vi borde ta vara på den kunskap och erfarenhet som många år i ett yrke ger.

Förr fanns det ofta en bodtomte, en gubbe (förlåt, äldre man) som hade till uppgift att serva bygget, fixa kaffe och göra det där lilla som är viktigt för trivseln och arbetsmiljön. Inte sällan så fick dessa äldre män (såja) göra allt möjligt som ingen annan tog i. Man kan ganska säkert säga att arbetsuppgifterna var betydligt mer avancerade än yrkets status.  

Vi har ingen bodtomte på byggena längre, vi har knappt några grovisar heller. När vi har det är det inhyrda killar med dåligt betalt som skall vara på bygget så kort tid som möjligt. Man hinner sällan bygga upp någon kontinuitet eller känsla för bygget om inte vet om man skall tillbaka dagen efter. Engagemanget blir därefter.

En gång så frågade en grovis (när vi fortfarande hade sådana) mig:
– Hur kommer det sig att jag som outbildad och egentligen inte kan något skall göra alla sorters arbetsuppgifter, men de som kan något bara får göra en enda sak?

Det kan man fundera på. Och man kan fundera på vem som fixar sånt nuförtiden. Platschefen?

 

PS
När jag blir gammal (äldre) så skall jag bli bodtomte. Då skall jag koka soppa och fixa kaffe till killarna och tjejerna. Sen skall jag berätta hur mycket bättre det var förr, ljuga lite lagom, och fan ta den som stökar ner i förrådscontainern. Jag har ju tidigare skrivit om Stig Ragnar Folke. Han var inte bodtomte, men skulle varit världens bäste. Om jag kan lära mig ljuga hälften så bra som han kunde så blir jag tvåa på den listan.

Stadsplanering med hjälp av skärbrännare

Det är mer tur än skicklighet att Stadsteatern i Göteborg inte brann ner 1995, Lasse Smed hade bränt hål i en balk och skickat in lite smält stål i ventilationskanal full med damm. Spännande? Javisst.  Det var på det bygget jag lärde känna Lasse Smed, mannen utan bekymmer. Han tyckte inte det var så konstigt att bygga stora tunga smideskonstruktioner, baxa in dem, hissa upp dem i taket och svetsa fast dem. Vi andra som gnyr för att matkassarna är tunga får kanske fundera lite!

Fiskhamnen kunde stått i lågor 2003. Till och med Lasse Smed såg lite orolig ut när han såg hur fort polyuretanskum i kylrumsväggar brinner. Så här långt efteråt har ju pulsen gått ner och man kan ju fundera på vad som hänt om det fortsatt. Fiskhamnen i Göteborg består av några längor med svartbyggda lokaler där brandgränserna mellan verksamheterna består av gamla kartonger och luft. Där finns också emballageförråd fulla med cellplast och papper, tompallar i staplar under skärmtaken.

Oj, vad det kunde ha brunnit!

Tänk tanken – Lasse Smed kanske hade snabbat på ombyggnaden av Södra Älvstranden, och skickat Fiskhamnen till någon åker i Kungsbacka istället. Det kommer för övrigt inga båtar med fisk längre, fisken åker lastbil från Danmark, så Sync tycker att en åker utanför stan är en bra plats för nya Fiskhamnen.

Daniel Kvist blev bara 18 år

Daniel Kvist dog i en arbetsplatsolycka 1991. Jag jobbade på stora byggbolaget och vi byggde platsgjuten stomme, vi hade kommit några våningar upp i luften. Daniel var en duktig lärling, tystlåten och blyg men effektiv och noggrann. Hans pappa jobbade också på platsen.

Daniel och pappans parhäst sen många år, M, plockade ner stämptorn under ett 6 meter högt valv. M stod i en saxlift, lossade skruvarna, sen höll han emot med ett rep när tornet fälldes. Daniel stod där nere och höll emot i botten på tornet. De hade tagit ner de flesta när olyckan hände.

Jag minns ett rop över komradion att platschefen skulle ringa ambulans, att vi hade en skadad och fastklämd. Jag och en annan kollega sprang ut på vägen för att vinka in ambulansen, vår rutinerade deltidsbrandman tog kommandot vid själva olycksplatsen. Inom några minuter hade vi ambulans, brandbil och polis på plats, efter bara en stund kom också en mobilkran till platsen.

Liften hade vält över Daniel, själva saxen hade lagt sig rakt över hans bröstkorg. Byggets hjullastare hade redan lyft upp liften när ambulanserna kom. M hade brutit foten när han for ur liftkorgen efter 6 meters fall, men var i övrigt fysiskt ok.

Platschefen och Daniels pappa åkte med ambulanserna till sjukhuset, kvar var 30 chockade gubbar på bygge. Jag ringde vår skyddsingenjör, som tur vara var han på en kursgård bara någon mil bort. Han kom snabbt, på vägen ringde han Yrkesinspektionen, Bygghälsan och facket. Inom ett par timmar hade vi full uppställning från alla tänkbara håll.

När polisbilen kom tillbaka med platschefen och en präst förstod vi, men hoppades ändå. Prästen förklarade det att skadorna var för svåra. Daniel dog på sjukhuset.

Platschefen var, och är, en man som förtjänar allra största respekt när det gäller ledarskap och, framförallt, arbetsmiljöarbete. Han genomförde i handling 1991 det som jag bloggar om 2008, utan tvivel är han den jag tagit mest intryck av under min karriär. Snickaren M var omdömesgill och förståndig, utbildad till skyddsombud. Vi hade, som jag minns det, överlag bra resurser att utföra vårt arbete. Vi hade dessutom en brandman med 25 års erfarenhet av akut livräddning. Inte någon gång efteråt har jag hört en anklagelse om försummelse eller slarv, inte ett ont ord från någon. Pappan fortsatte arbeta med M under samma platschef.

Ibland händer olyckor. Det kan vara i en bilkrasch, i ett brinnande hus eller en arbetsplatsolycka. Ibland är olyckan så allvarlig att människor dör. Jag kan räkna upp minst sex omständigheter som, var för sig, med annan utgång hade behållit Daniel i livet.

Daniel Kvist borde fått vara 35 år idag, att han inte är det är ingens fel.

(på ByggBlasket kan du läsa om dödsolyckor på Skanska.)