Då säger Ludvig, 5 år: Mamma, titta! Tomten!
En bråkdels sekund tycker kanske mamman att det är pinsamt att prata högt om någon, men ungar är som de är. Den gamle mannen tar inte illa upp. Tvärtom, han skrattar så magen hoppar och alla tycker det är roligt. Ingen tänkte på att tiden går fort, väldigt fort.
3 månader, 13 dagar. Sen är det på riktigt
Eller kanske inte, men man undrar ju lite hur det skall gå till. GP skriver den 10 sept om hur Göteborgs skall öka kollektivåkandet och minska bilberoendet. Fan va bra. K2020 har ju funnits ett tag men ändå fick man ihop det till en nyhet. Eller om det är Miljörapport för 2008 som är grejen. Framgår inte riktigt. Bl a kan man läsa:
”… bilresorna inom, till och från Göteborg uppskattas ha ökat med cirka 350 procent fram till 2008. När det gäller kollektivtrafiken stiger kurvan bara svagt.”
Kommunens Miljörapport för 2008
”- Får vi västlänken är vi på bra väg. Sedan krävs ytterligare finansiering, satsningarna ryms inte inom de vanliga ramarna. En annan viktig faktor för att målet ska nås är att alla myndigheter, nämnder och företag börjar dra åt samma håll för att underlätta kollektivt resande och för att styra människor dit.”
Bo Aronsson, planeringschef på Göteborgsregionen
Ok.
Sync var ju på seminarium igår på Byggcentrum. Det handlade om ROT-jobb. Johan Niklasson från Poseidon visade på lyckade projekt i Kaverös med påbyggnad av bostadshus och – häpp – riktigt roliga påbyggnader av P-hus som tidigare varit föremål för rivningsplaner och som bidragit till otäck närmiljö för boende omkring dem. Nu kan man gå femton meter från en uppsnyggad spårvagnshållplats in till hissen och åka rätt upp i penthouse-lyan. Allmänyttan har en oförtjänt tråkstämpel, med andra ord.
Sync gillar förtäting, det finns fler som jobbar för det. Det innebär att man bygger fler bostäder inne i stan och där det redan finns allmänna kommunikationer. Vi jobbar ju lite ibland med ett projekt som fått lite uppmärksamhet för att man kanske kan bygga bostäder utan att bygga p-platser, att helt enkelt byta p-normen mot något annat. Egentligen är det lite koko alltihop för vi kan inte uppfinna cityboende utan bil. Det finns mängder med folk som lever så idag och har gjort det i alla tider. Att ha bil tillhör inte mänskliga rättigheter och måste heller inte vara nödvändigt. I GP´s artikel framgår det för övrigt att tre av fyra Torslandafamiljer har bil, när bara en av fyra familjer i Älvsborg. För den som inte känner till Göteborg så ligger Torslanda väldigt fint men långt bort från det mesta 🙂
Sync analysavdelning tycker:
Om målen skall nås så måste vi använda befintliga kommunikationer i mycket större grad. Vi måste alltså bygga nya bostäder där det redan finns kollektivtrafik. Att vänta på Västlänken i femton-tjugo år är knappast speciellt handlingskraftigt, säkert bra när det blir klart men det är lång väg dit. Viktigast ändå är att skapa möjlighet att leva och bo utan bil, att övertyga människor om att den egna bilen inte är livsnödvändig utan en ganska jobbig kostnad. Jag tror inte man behöver skriva mijöproblemet på näsan på folk längre, men det är väl inte ett helt dåligt argument heller.
Det gick fort att köra igång projekt enligt Sync´s förslag till tidig rekrytering i byggbranschen som postades sent igår kväll. Ny Teknik skriver om ett LEGO-hus, på riktigt. Det skall börjas i tid.
Den här lille killen var på LEGOLAND i somras och var nåt alldeles in i bänken fascinerad av Miniland. Vi gick omkring där i timmar. Han skulle älska ett LEGO-hus mer än livet självt. Mer än pappa?
Ibland känns det bra att vara svensk. Byggindustrin har en fantastisk nyhet.
”8 svenskar bland de fem bästa i världen”
Det måste vara över förväntan…;)
Jag försöker hitta goda exempel på något jag inte riktigt vet så mycket om men ändå snurrat in mig i senaste dagarna. Jämställdhet, integration och annat för oss byggare okända ämnen. Det började med ett rätt fånigt antagande fortsatte lite mer på allvar och fundering innan det blev mer lättsamt igen igår.
Nu idag är ju Zlatan ganska så aktuell kan man säga, och vi kan därför ta fotbollen som ett bra exempel. Jag är ju inprogrammerad blåvittare och har utan betänkligheter fört över det på mina barn. Är man rättrogen så har man bara en gud – i detta fallet heter han Torbjörn Nilsson.
Det börjar bli så länge sen som han spelade att många Zlatanfans inte nånsin vare sig sett Torbjörn eller hört talas om honom. Så om Torbjörn är gud för några av oss så är Zlatan ändå helt ok. Riktigt bra faktiskt.
När Torbjörn vann UEFA-cupen med Blåvitt 1982 så var laget fyllt med svenska gossar (Wernersson, Svensson, Carlsson, Fredriksson, Holmgren, Nilsson, Strömberg, Hysén, Corneliusson). Laget hade dessutom en hel hög med Glenn, vilket gett oss göteborgare en trygg identitet. Då fanns det inte så många Ibrahimovic. Inte i Blåvitt och inte i svensk elitfotboll.
Torbjörn blev proffs i Tyskland, det gick väl någorlunda men inte så bra som det borde gjort. Det Zlatan har i självförtroende hade Nilsson i ödmjukhet. Han kom hem till Blåvitt, blev bekväm och trygg och brilljerade igen. När Torbjörn var mentalt ömtålig och försiktig så är Zlatan brutalt kaxig och självsäker. Utan att jämföra deras kompetens som fotbollsspelare så är det lätt att konstatera att deras andra egenskaper har påverkat enormt mycket.
Om man kollar i laguppställningen på svenska landslaget nu så ä det inte längre bara de namn som Blåvitt hade i början på åttiotalet. Det är ännu tydligare på ungdomsnivån, tror jag. Nu har vi skön samling med rötter på många håll i världen. Kompetenta och målmedvetna killar har slagit sig in i finrummet, både med hjälp av skicklighet och av attityd. Så skulle jag önska att det blev även i byggbranschen. Fast inte bara killar då…
…när Henrik Wallgren skriver om sin tripp till Kvibergs Marknad, han är bara lite bättre på att förklara. Jag har ju svamlat om kvinnor i byggbranschem och jämlikhet(?) ett par dar nu. Eller också inte, jag vet inte riktigt om den röda tråden syns eller ens finns eller om jag är helt ute och cyklar..
Henrik Wallgren är lite favorit här på Syncbloggen, han är ett naturbarn, han är rolig, skriver pjäser och musik. Han är lagom naiv också, tror jag. Han berättar att han följer, först motvilligt, med på spårvagnen tvärs över stan till en förort och en permanent loppmarknad som blivit känd för sin rika förekomst av krimskrams, klenoder och goda korvar i en enda skön röra. Sen skriver han om Det Nya Sverige som en tillgång. All den kraft och goda mat och energi som finns hos de människor som med eller mot sin vilja flyttat långt hemifrån, ända till Sverige. Lite så tänker jag om kvinnor och andra minoriteter och det faktum att jag tycker vi borde locka fler av dem till vår instängda lilla byggbransch.
Byggblasket skrev om bodrasismen häromdagen, det handlade om hur snacket i byggbodarna blir ganska grovt kränkande men att det ändå accepteras , konstigt nog. Ungefär samma snack gäller med varierande grad av kränkning om kvinnor, bögar och några människotyper till. Den typen av inskränkt beteende beror inte på att det är så många rasistsvin som jobbar på byggen utan på att vi inte släppt in vare sig kvinnor eller invandrare i bodarna. Det är väl egentligen inte ett byggbodsproblem det här, det går säkert att byta ut byggboden mot t ex jaktlaget, bilverkstan, fotbollslaget eller varför inte styrelserummet.
Det är lätt att formulera ett gigantiskt problem med orättvisor, diskriminering och förtryck. Det är lätt att hamna i diskussion om gamla oförätter som skall regleras, hämnd och botgöring som skall utövas. Jag kan förstå varför men tycker att det då blir oöverstigligt att tänka på, jag kanske är lika naiv som Wallgren. Det kanske inte är så svårt? Om vi börjar göra rätt så löser det sig. Väl?
… vad jag babblar om i det här ämnet, men det har hållit igång både Byggblasket och Viktoria hela dan idag. (Har ni inga jobb att sköta?). Viktoria har dessutom kallat in expertis. Smickrande. Det kanske är det som behövs i byggbranschen lite hjälp utifrån. Navelskådning är ju bekvämt och ganska mysigt men det leder ju inte till så mycket tyvärr, det gör det inte. Det är synd att man skall vara bra på just det då.
Medans jag fortsätter fundera på om jag egentligen fattar problemställningen så kan jag ju köra igång autopiloten och berätta om något. T ex om två små föredrag jag var på för något år sen. Det var ett arkitektföretag som vi jobbar ganska tätt ihop med som ordnade. Lite anspråkslöst sådär, italiensk buffé i överflöd, vin och öl, gott kaffe. Och så ett föredrag och lite diskussion. Trevligt och bra.
Första gången var det en professor Annica Dahlström som pratade. Hon har skrivit en bok som heter Könet sitter i hjärnan. Sen har forskat i förtio åt, förmodligen skurit itu rätt många hjärnor och kommit fram till en del saker. Hon var helt klar över att könet sitter i hjärna, hon kunde dessutom tala om att dina sexuella preferenser bestämdes av storleken på någon del (nä, jag minns inte vilken) inne i huvudet. Det var inte något snack, allting var predestinerat där inne i vindlingarna. Hon hade många diagram och siffror som stöd för sina teser, det sa mig egentligen ingenting och det är lite svårt att utöva källkritik i ämnet utan att såga itu några bögar och några vanliga hetero och jämföra själv.
Det roligaste tyckte jag var när Dahlström visade att kvinnor har en mer homogen fördelningskurva på när det gäller intelligens. Bland män finns det fler genier men lika många (fler?) idioter och galningar. Just det stämmer åtminstone med mitt sätt(?) att uppfatta privatkunder i byggbranschen. 🙂 Hej, Berra.
Andra föredraget var helt klart avsett som en motpol till Dahlströms teorier. Kvinnan som höll det var om jag minns rätt jurist. Hon hade varit med i något TV-program och därför lite småkändis. Jag har ingen TV och ganska dåligt minne, så ofint nog så minns jag inte vad hon hette, Google verkar inte veta det heller. Jävla Google, det ju sånt hon skall kunna. Skit samma. Hon hade i alla fall den tydliga övertygelsen att det är vi som föräldrar som formar barnens sätt att vara och utvecklas. Hon menade att vi redan från första stund gör lite annorlunda med pojkar än med flickor, vi gullar i ett annat tonläge, liksom en halv oktav högre med tösen och lite lägre med gossen. Det låter ju egentligen helt koko, men kan mycket väl vara rätt.
Sync-analysen av detta då?
Ja, vi är lite bortom byggbranschen här, men ok. Mina barn utnyttjas ju skamlöst här i bloggen annars också, så va fan. Det är väl ingen hemlighet att pojken är en rabiat traktor/lastbils/grävmaskins-fetischist, han skriker rakt ut när han ser en bil med cool spoiler eller bara en någorlunda pimpad sjuförtio. Allt som låter mycket och har hjul är roligt, bygga saker är rätt ok också. Pojkpojk alltså. Men en gång i tiden var han också väldigt förtjust i att låna syrrans nattlinne och dansa så där vackert så att den liksom snurrade ut från kroppen. Han sa att var en prinsessa, det var jättegulligt. Då var han väl kanske tre år, nu är han fem och skulle aldrig löjla sig på det viset.
Enligt Dahlström så blev min son lastbilsintresserad i stort sett redan när jag och hans mor hade myskväll i september 2003. Enligt juristen som ju glömt namnet på så har jag och några till lärt honom att bli lastbilstokig. I så fall lyckades vi ju faktiskt riktigt bra med uppfostran fram till prinsessdansandet, sen blev vi tråkigt traditionella till slut ändå.
Jag tror så här – Fysiskt är ju våra skillnader uppenbara, inuti är det en mer eller mindre lyckad biokemisk cocktail och en mer eller mindre skrynklig hjärna, vi har våra egenskaper och drifter, sexualdrift kan inte läras in eller ändras. Så långt hänger jag med på Dahlströms linje, men sen följer jag hellre med den andra kvinnan (som jag inte riktigt känner vid namn tyvärr). Rosa eller ljusblå filt på BB, mjukare vaggsång till flickor och tuffare tag med pojkar. Vi börjar tidigt med att stöpa om unika individer i en mall, fantasilöst nog har vi bara två varianter dessutom. Det där kan vi göra bättre.
Jag var ju inne på det för ett tag sen, nu var vi där på ön igen. Utan barnen denna gången men med kollegan, byggarn och grävmaskinisten. Vi promenerade länge i värmen. Vi träffade en trevlig kund som vi kanske kan hjälpa lösa ett knixigt problem. Det innefatttar sannolikt fjäsk med berörda myndigheter, trolleri och 28 ton grävmaskin på en pråm tvärs över havet. Igen. Det gillar vi.
Oftast jobbar jag i ett ganska sunkigt kontor som snart skall byggas om, ibland går timmarna i en byggbyssja någonstans i stan. Det blir en del bra möten på fina kontor med riktig kaffemaskin och pyttesmå espressokoppar. Trevligast är det ändå när vi får komma hem till folk som har ett projekt där vi kan hjälpa till. Om den tänkta kunden dessutom ställt sig och bakat småkakor (lite snabbt sådär) för vår skull och bjuder på kaffe med en utsikt som denna, ja då är konsultlivet faktiskt snäppet bättre än drägligt för en stund. Igår var det så.
Jag dessutom en ny bästa kompis. Han heter Kasper och är 9 månader. Kasper har lite problem med några småsaker, t ex ”inte hoppa”, ”sitta still” och ”kom hit, Kasper”. Petitesser om ni frågar mig. Vi blir ju snart djurhållare hemma, men jag har faktiskt avböjt att få en egen kanin. Får jag en Kasper så blir jag däremot väldigt glad.
Vi väntar tillökning. Som flitig användare av sociala medier så tillkännages det på detta sättet. Det blir minst två stycken. Kanske tre. Tillökning hos familjen mitt ute i skogen, vad gör de där egentligen utan TV och telefon? Kaniner tänker ni nog.
Precis. Kaniner. En av mina barns föräldrar har hastigt och lustigt bytt fot, ändrat inställning, kommit till insikt eller hellt enkelt blivit söndertjatad. Hon har accepterat kaniner i familjen.
Vad gör man när detta händer? Jo, direkt efter investeringsbeslutet tagits så ringer man entreprenören (pappan i detta fallet) och meddelar glatt händelsen och sen i samma andetag också droppar att han minsann skall bygga en bostad till våra kaniner i helgen. Jaha. Vad hände med projketeringsskedet och det viktiga i att tänke efter före? Har ingen i familjen läst den här bloggen någon enda gång?
Nej, här sticker beställaren iväg och kollar på det roliga först. Små söta kaninungar och tillbehör. Intresset för själva buren eller huset de skall bo i är klent. Nåväl, jag googlar på kaniner(!) för första gången i mitt liv, lär mig ungefär ingenting mer än att Jordbruksverket har restriktioner på minsta yta för 2 kg kanin resp 3 kg kanin. Barnens mamma som är ansvarig för själva hanteringen av kaninköpet har inte mycket att komma med. Hon åker till en kompis som har en kaninbur, sen kommer hon hem med en helt oläslig bild i telefonen och ett svagt minne om ungefär hur den såg ut. OBS att den fortfarande skulle byggas i helgen.
Lördagen gick åt till andra familjeangelägenheter. Kusinen Lucas skulle döpas. Postludium som spelas på slutet är från Star Wars. Först då fattade jag att ungen är döpt efter Luke Skywalker, inte efter någon biblisk skribent, men hans mamma är ju präst och pappa kyrkomusiker, så de har väl koll på vem som egentligen gäller där uppe?
Söndagen gick sen åt till kaninbursbygge. Beställaren (d.y.) tyckte det var kul attt klä om till snickarkläder och ungefär där tog intresset för byggandet slut. Så där stod entreprenören och visste inte riktigt vad han skulle bygga och inte riktigt hur det skulle funka. Det enda som var helt säkert var att det skulle bli klart så fort som möjligt.
Yes.
Smen´s häst och skomakarn´s barn går utan skor.
Så därför ser vårt förråd i ”trädgården” ut så här. Nyss ditflyttat med traktor och hjälpsam granne. Det är i praktiken nybyggt kan man säga, garantitiden har iofs passerat men ansvarstiden gäller ett tag till. Det bara sex år gammalt, inte helt färdigställt någon gång men va fan sånt springer inte ifrån en heller. Ingen stress, nänä. Förutom tid-kostnad-kvalitet så har en del annat skitit sig i det här förrådet…
Tänkte det var dags för en sån här motvikt till alla präktiga Bror-Duktig-inlägg här senaste tiden. Den rediga tonen måste vara ganska jobbig i längden för den återkommande läsaren på Sync Blog.
Att jag alltid vet bäst betyder ju inte att jag alltid gör rätt. Eller hur?
Sync Blog 