I brist på tid emellan alla viktiga programpunkter så droppar jag i alla fall lite bilder från stengården. Texterna finns i mitt huvud men jag är lite bysy for the moment 🙂
(dessutom är det 35 grader varmt och knappt ens svalkande att hoppa i Bengaliska Viken – säker 30 grader i vattnet)
På stengården finns det mängder med annat som andra påbörjat, avslutet och briljerat med.
– – – – – –
Resan arrangeras av VSBK i samarbete med Global Stone och Creative Sculptors.
Ja, man fiskar här i Chennai.
Chennai, Indien. Staden var tidigare mer känd som Madras. På Indiens östkust mot Bengaliska Viken.
Vi är i Mahabalipuram, några mil söder om stan i ett laidback område med måttligt mycket turister, desto fler fiskare och rätt många stenhuggare. Rätt många andra människor också, mer oklart vad de gör dock. Gissar att flertalet pendlar in till storstan och industrierna runt om, området har en livlig bilindustri.
Förutom kypare, hotellpersonal och stenhuggarna så är det fiskargubbarna vi kommer närmast. De fiskar på natten, de landar båtarna rätt på stranden vid sextiden. Sen är det kommers och hårt jobb en stund. När vi trötta vaknar till liv och sätter oss tillrätta för frukost så ligger fiskarna och sover i skuggan av sina båtar.
En stund senare tar det fart igen när de börjar laga nät, krossa is för att transportera fisken och samtidigt ganska hödljutt lösa världsproblemen. (Det där sista är min gissning, inte helt fena på språket ännu)
– – – – – – –
Vi är väldigt glada just över fiskarna.
Speciellt de här fiskarna, de blev vår lunch igår, Butterfish och en annan jag inte minns namnet på (uppdate = Baracuda)
Helt fantastiskt underbart otroligt gott. Tur att vi inte var mer än sex personer.
Den fisken var också helt otroligt ok. Det var på kvällen, då fick vi Kingfish och svärdfisk. Grillade. Förstås.
– – – – – – –
Kvällens samtalsämnen var många. Det pågår en kampanj för att den yngste i sällskapet skall se till att skaffa barn. Pronto. Han är som sagt yngst men ändå lite gammal om nu tänker barnalstrande. Han hävdar att det pågår förhandlingar men att han inte bestämmer helt själv. Ok.
Sen fick vi veta att de finns en svensk by i norra Chile. En av konstnärerna som är med har sitt ursprung i Chile, han har besökt den. Frikyrkliga svenskar som utvandrade på 1920-talet har behållit sitt språk och stannat av i sin utveckling ungefär 1940. Spooky.
Kvällen höjdpunkt var annars en kollision. Det är liksom anledningen att vi på VSBK anordnar resan, mötet mellan människor med olika utgångspunkt. Stenhuggeriet är förstås viktigt men det är den kulturkrocken som är mest intressant. Jag behöver samla intrycken från det lite, men man kan säga att det brände till 🙂
Nästa blogginlägg kommer utgår från en replik sent inatt:
– Problemet med er är ni är så jävla tafatta!
(sen blev liv i luckan) 🙂
– – – – – –
– – – – – –
Resan arrangeras av VSBK i samarbete med Global Stone och Creative Sculptors.
Ödet är grymt ibland. I december 2004 knuffade ödet runt kontinentalplattorna lite och en tsunami bildades. I TV-rutan hemma i Sveroge såg vi de hemska bilderna och resebolagens presschefer fick vara med i TV och prata om alla svenskar som saknades, nästan allt fokus på Thailand då för det var där svenskarna badade.
Här i Chennai rullade vågen också in. I den lilla parken utanför mitt hotellrum finns det flera minnesplatser för de som omkom.
Hade inte ödet velat annorlunda så hade vi haft med ytterligare en god vän på resan. Om inte jag hade varit i Indien idag så skulle jag varit på hans dotters begravning där hemma. Om inte livet och döden kommit emellan så hade allt varit bra.
– – – – – –
På måndagskvällen blev vi bjudna på middag hemma hos vår värd, Stefano Beccari. Han hyr ett hus en bit från shoppinggatan, dit går nog inte turisterna särskilt ofta. Även om det är genant att glutta in hos folk så kan man ju inte låta bli att kika in.
Stefano hade dukat uppe på sin takterrass. Här är ju husen så praktiska att man bygger ett utomhusvardagsrum och alltmöjligtplats på taket, väldigt praktiskt. Och väldigt trevligt att sitta i 24 plusgrader och en svag bris och softa.
Och det kan jag säga – dat är hög klass på hämtmaten här. Indiskt på riktigt.
Vi satt många timmar, åt gott och pratade om allt. Stefano är sjuttio fyllda och en vagabond sen barnsben. Han är konstnär, utbildad i ekonomi med ett politiskt intresse, så dat saknades inte samtalsämnen. Indisk politik och historia förstås, varför man hellre har tre personer som bär grus på ett fat på huvudet än köper en skottkärra och sparkar två av dem.
Indien är enormt och Stefano menar att man inte kan kallas för ett homogent land. 1,3 miljarder människor, 28 delstater med egna lagar och styrelseskick, mängder med olika språk. Eftersom vi blandade in Afrika också i diskussionen fick vi väl med halva planeten. Berättelser om kvinnlig omskärelse, lejonjakt, massajhövdingens 22 fruar, jämställdhet i konstvärlden, jämställdhet överhuvud taget. Och döden.
Enligt Stefano så är indierna coolare vad gäller döden än vi nordbor. Vi ser det som en linjär resa och en oundviklig död, möjligen toppat med en himlafärd för dem som tror på den vägen. Indierna är mer övertygade om att vi kommer tillbaka i annan form, livet upprepar sig och man får nya chanser.
Jag vet inte, jag tror inte riktigt på vare sig det ena eller det andra. Jag är bra på logiskt resonemang och riskanalyser, kan kan göra jättefina punktlistor och rita upp en projektplan grafiskt så alla förstår, men jag vet inte vad jag skall säga för att trösta den förlorat sin dotter.
– – – – – –
…Himalayas rand
Där händer det konstiga saker ibland.
Där bodde en trollkarl, han trollade så
att 8 blev 19 och 19 blev 2.
– – – – – –
Det händer konstiga saker i Indien. Det är konstigt att sitta i Indien och blogga. Eller kanske inte just bloggandet, men sittandet på en terrass hundra metter från havet känns lite konstigt ändå. I fredags hade jag nästan bestämt mig för att skippa resan, att flyga till andra sidan jorden kändes inte alls bra. För mycket ogjort på jobbet, lite för stökigt i ett projekt och en viss risk att sätta kollegorna på hemmaplan i skiten.
Nåväl. Jag lät mig övertalas, det finns klola människor och stark backup på hemmaplan nu. Jag följer det på håll.
– – – – – – –
Resan? Jo, tack det gick bra.
När vi bokade för länge sen så var det en i sällskapet som ville åka business, jag tyckte att det var synd att han skulle åka ensam så jag tramsade iväg ett mail att jag kunde haka på honom. Det kostade 15 000 kr extra!
Så nu har jag som alltid burit det dåliga samvetet av västvärldens koloniala förtryck och varit obekväm när underbetalda människor passar upp mig åkt bland de rika längst fram. Å det säger jag – jag skall aldrig åka turistklass igen. Ha.
Gå före i kön på flygplatsen, champagnen, maten, en fåtölj som blev en säng, maten, en virre på det och så obegränsad TV helt för sig själv. Lätt värt det.
– – – – – – –
Hotellet, då?
Ja, om jag startar från sängen och så är det nog nästan 120 meter till havet, om jag blir trött av promenaden kan jag göra ett stopp på restaurangen på vägen. 🙂
– – – – – –
Stenhuggeriet?
Jo, jag skolkar första dan för att jobba av mig lite och komma i form. Men vi var där på söndagen och kollade lite.
På stengården där vi skall roa oss jobbar ett gäng riktiga stenhuggare. De är specialister på tempelfigurer och chefen har extra mycket kärlek till elefanter. Små elefanter och stora elefanter.
– – – – –
Så till sist – ett meddelande direkt till mina barn:
– – – – – –
den 27 feb Chennai, Indien
Sync, International Byggblogger
– – – – – –
Resan arrangeras av VSBK i samarbete med Global Stone och Creative Sculptors.
– – – – –
– Ja, vad säger man?
Bilden är tagen i ett kylskåp nära mig. Oroande nära.
Det är min kollega som har det på platskontoret, i sitt rum. Han är platschef för det stressiga bråttombygget.
Innehållsdeklaration:
En gammal tub räkost, en gammal burk rödbetssallad, McDonaldsetchup, en något åldrad cheeseburgare, rester av en juice, en litten bytta kebabsås,
Längst ner en tonfisksallad från svunna tider, 3 (!) paket Lätta och för att liksom toppa allt – 4 (!!!) bedagade leverpastejpaket.
Killen behöver hjälp.
Han väger 28 kg mindre än jag, dessutom.
(folk undrar hur en kuf kunde överleva utan mat två månader i en bil, jag undrar hur kollegan har kunnat överleva i byggbranschen på Skogaholmslimpa och messmör).
–
Så avslutade jag dagens info som gick ut till 115 gubbar på bygget. Nästan i alla fall.
”Livet är hårt. Men det går vidare”
Infobladet handlade i övrig mest om hur mycket jobb det är kvar i förhållande till tid, det är riktigt tufft.
– – – – – –
Förra fredagen åkte jag hem med blandade känslor. mycket cred på jobbet men samtidigt miste en god vän tragiskt sin dotter. Han stannar naturligtvis hemma när vi åker till Indien nästa lördag. I söndags kom ytterligare ett bud på samma tema, en annan resekamrat hade förlorat sin svärmor och kan inte heller åka med. Två dödsfall på åtta resande. Vad är oddsen på det? Livet är hårt.
Den fredagen var det inte så farligt men lite ändå. Jag och en av kollegorna kör ett vådligt race på ett bygge som måste bli klart för inflyttning. Toppnoteringen denna veckan var 115 man på plats, då snurrar det mycket pengar. Det är blandade känslor, å ena sidan berusningen av att ha så stora resurser och få så många att jobba åt samma håll utan att slå ihjäl varandra, å andra sidan den unkna känslan av ekonomisk förlust för byggherren och den ständiga oron för att någon skall skada sig i stressen. Livet är hårt.
– – – – –
En sak som i alla fall är odelat positiv är att vår nyanställde gjorde sin debut på svenska mark. Ahmad Galal från Kairo, Egypten, började sin svenska karriär i veckan. Han såg skräckslagen ut i tisdags när jag visade honom runt på bygget med alla gubbarna och den sanslösa tidsplanen. Uppenbart är han van vid en annan struktur och framförhållning, planering och disciplin, ordning och reda, typ.
(han är trots allt bördig från de bästa byggmästarna – det var i och för sig sisådär några tusen år sen de byggde pyramiderna – men shit vilka kåkar det är!)
Första dagen i onsdags såg han lite chockad ut och ganska skeptisk. Pä torsdagsmorgonen sa han att det ändå kanske går, att han såg en struktur. Två timmar senare sa han: ”I´ve just started my first fight. I don´t belive in this fucking coffee break!”
Så efter att ha slopat kvartsrasten i svenska byggbranschen så kommer han under nästa vecka ta sig an världens hungersnöd och därefter sannolikt fixa klimatfrågan. Sync hyr ut denna man per timme, vi har stora förhoppningar om en väl tilltagen timpeng med tiden 🙂
Livet går vidare. Det tycker Sync är bra.
– – – – –
Tiden går fort när man har roligt.
Den här killen har haft roligt. Han var knappt tolv veckor gammal på bilden till vänster. Det var den 7 december. Nu är han kanske tre gånger så stor. Det är en helt fantastiskt utveckling. Det kan hända mycket på 66 dagar.
– – – – – –
Tiden går alltså fort när man har roligt.
Tiden går fort annars också.
Sync har det ganska roligt ett tag nu, hjulen snurrar fort. Sen Simba föddes den 26 septembder har det hänt mycket, även hos oss. Just när nedkomsten ägde rum gick Sync runt och gjorde studiebesök i Barcelona. Det var precis lagom varmt, lagom mycket vin och lagom långt hemifrån.
När Simba bott hemma hos oss en vecka så hade vi årets roligaste kalas – Julknytkalaset. Det är fantastiskt roligt, det tar några dar av vår tid men det är värt det. Tyvärr har vi inte riktigt hunnit skriva om den här på bloggen.
På samma tid som Simba växt från en blind liten hårboll till ett fullblodsmonster så har ett av våra projekt tagit en märklig vändning. Vi på Sync är luttrade av många tokiga saker som hänt genom åren, men det här slår det mesta. Länge var det en jobbig känsla i magen, nu tror vi på att vi får betalt och vi jobbar hårt för att färdigställa. Slutspurten på det bygget slår det mesta jag sett. Kollegan är kung över det bygget, han har 80 man och några tjejer på plats som tokjobbar. Jag gör bara heltid, han jobbar dubbelt och stortrivs.
Tyvärr har det tagit mycket kraft, andra uppdrag har inte hängt med och jag räcker inte riktigt till. Men men men, det kan bli ordning på det också. Vi växer i bolaget, en nykomling gör entré i veckan som kommer. Han åker rätt in i hetluften, det blir tufft för honom. Men nyttigt. 😉
Förhoppningsvis får vi till en deal med ytterligare en person till kort, hon är pinpointad sen länge, då är vi fem personer att fördela uppdragen på. Det blir fint 🙂
Det är mycket går åt vårt håll, mycket som kan bli riktigt bra, ändå grät jag i bilen på vägen hem i fredags. Jag hade tidigare på dagen fått ett dödsbud som berörde mig djupt. En väldigt god vän hade mist sin nyss vuxna dotter på det mest grymma sättet. Jag känner honom väl, han har världens största hjärta och bryr sig om alla. Jag kände hans dotter lite grann. Hon jobbade ungefär ett år hos oss på stora bygget för några år sen, en tyst, blyg och söt flicka.
Så jag grät för henne och det hon aldrig får uppleva. Och jag grät för hennes familj som får leva kvar med frågorna och sorgen. Mamma, pappa och tre systrar.
Just då kändes allt som annars fyller den här bloggen – jobben och pengarna och snicksnacket – så futtigt.
– – – – – –
Sync är informations- och kaloriansvarig på ett bygge som är i en sanslös slutspurt.
Då blir det så här
– – – – – –
(med mitt vanliga flyt har vi en kille på bygget som kunde litauiska, men ärligt talat vet jag inte vad han skrivit. Det kan vara något rikigt styggt om den tjataiga projektledaren Sync)
– – – – – –
Underbart.
Det händer mängder på dagarnn just nu. Tyvärr inte sånt som passar sig att skriva på bloggen just för stunden men rejält med bloggstoff för framtida forskning och utredning. Då är det gott att Timell och Ekdal är att lita på. En ny säsong av Fuskbyggarna är på gång. Hade jag haft TV-antenn skulle jag kollat nu direkt, men det har vi inte. JAg lägger mig i badet istället och funderar på livet en stund.
Det blir TV4Play senare.
Den här bloggen har ju tidvis levt enbart på gödning från TV4´s serie, inlägg finns ända från mars 2010. Säsongen 2011 var annars lite spännande, det var inte bara spel mot ett mål. Flera byggare tog matchen med TV4. Martin Arkad på Järntorget AB kämpade offentligt och länge, Sparrman& Nätt lite mindre.
Förra säsongens avslutades ju också på ett märkligt sätt med ett inställt avsnitt och en krystad hänvisning till personliga skäl, typ. Jag och många mer gottade oss i det som entreprenören X-tra Lagom Produktion la ut, vi var fler än några som misstänkte att det fanns mer dolt under ytan.
Det blev en ganska fadd smak av fiasko och en (oskyldig?) skadskjuten småföretagare med förstört anseende. TV4 slutade med svansen mellan benen 2011 men verkar ha repat mod.
Vi får hoppas att Leif Havva Halvarsson och hans fru fått någon slags upprättelse och att affärerna snurrat igång igen.
Vi hoppas förstås också att TV4 inte bangar igen, utan nitar dem som förtjänar det.
– – – – – –
Y-barnen.
Benny, Benny, Benny, Conny, Conny, Conny, Conny, Johnny, Kenny Johnny, Jonny, Ronny, Ronny, Ronny, Ronny, Sonny, Tommy, Tommy, Tommy, Tommy, Tommy, Tommy, Tommy, Tommy, Tommy, Tommy, Tommy, Tommy, Tony, Tony, Tony.
De här killarna finns i min kontaktlista. Jag sorterade bort en Emily, tjejer räknas nog inte här, tror jag.
Ur min kontaktbok på 1 440 personer hittar jag 33 stycken som slutar på y, ~2% 🙂
Det rör sig alltså om män i relativt mogen ålder, jag skulle gissa på aldersspannet 32-57 år.
I alla fall – Jag har deras nummer eller mail, alla utom ett par av dem anknytning till byggbranschen. En del anser att de här människorna är en av orsakerna till problemen som finns i byggbranschen.
Deras yrken i bokstavsordning:
Bartender/lärare, byggföretagare, byggföretagare, byggföretagare, datasnille, elektriker, elingenjör, elektrikerchef, golvläggarchef, konstnär, konsultchef, krögare/kock, arbetslös, kökssäljare, lagerchef, lastbilschaufför, logistikspecialist, maskinuthyrare, murare, pensionerad stadsarkitekt, plåtslagerichef, polis, polis, revisor, snickare, snickare, snickare, snickare, ställningsbyggarchef, takläggare, ventilationsföretagare.
Förutom lagens väktare och en gammal arkitekt så har väl revisorn åtminstone ett hederligt yrke? Datakillen också? Restaurangfolket är ju per automatik skumma och resten är ju byggbranschskojare. Punkt.
– – – – – –
Vad är poängen med det här, Sync?
Jo, Berra som är en återkommande och ibland ganska arg kommentator här på bloggen hävdar ju att koncentrationen av y-barn i just byggbranschen gör branschen ohederlig. Typ. Y-barnen som satt längst bak i skolan och var allmänt störiga växte upp och blev lika störiga byggare som nu lurar och bedrar kunder i byggbranschen. (fritt tolkat från Berras rikliga kommentarsflora)
Henrik, en annan kommentator, hittade en länk från DN på temat – Pojkar som fått Y-namn – som stöder teorin. Om man bara vill så kan man se det som att de här rör sig om presumtiva brottslingar och sannolikt är de då också ohederliga. Låg socioekonomisk status kännetecknar gruppen.
Jag är helt säker på att låg socioekonomisk status hänger ihop med låg utbildningsnivå, ökad risk för att hamna i kriminalitet och missbruk. Säkert är det också så att föräldrar i den gruppen döpt sina barn efter vad de tyckt var modernt för stunden, 1969 kanske det var Johnny, nu är det förmodligen Kevin.
Däremot tror jag inte för en sekund att namnet hänger ihop med lägre intelligensnivå, förmåga att skilja på rätt och fel eller god uppfostran. Det finns gott om exempel på rika människor (hög socioekonomisk status) som betett sig som svin trots att de sluppit stava sitt namn med y på slutet.
Byggbranschen är en klassiskt arbetarbransch, vissa jobb kan man få helt utan utbildning, de som haft läs- och skrivsvårigheter i skolan kunde välja BA-linjen och sucka sig igenom ett par år med mycket praktik. Så vi har y-barn i byggbranschen.
– – – – – – –
Så vi har y-barn i byggbranschen. Och?
Är det ett problem?
Nej. Vad folk heter har ingen betydelse och om de har låg socioekonomisk status eller inte är ointressant. En låg utbildningsnivå kan man kompensera med arbetsvilja, yrkesskicklighet och social kompetens. Att man har en CV där att man varit mottagare av kriminalvård finns med är ingen fördel men vi stänger inte ute någon för det ändå. Tvärtom kan just de här personerna vara de som bäst utför dessa jobben, som bäst möter kunderna och som i förlängningen förbättrar byggbranschen. I byggbranschen är y-barnen en tillgång.
Jag skall ge Berra ett halvt lillfinger. I byggbranschen finns det skurkar, de finns högt och lågt, ibland är de välutbildade, ibland inte. Vissa av dem är knappt skrivkunniga, vissa av dem är högt arvoderade jurister och chefer. Så det finns ingen typisk byggbranschskurk, det finns en massa olika.
Och de heter en massa olika namn.
I min kontaktbok finns för övrigt en som nog borde sitta av lite tid för sina synder och en som nyss gjort det, men Magnus och Mikael är rekorderliga namn, så det är nog inte socioekonomiska faktorer där inte. Bara otur.
– – – – – –
Sync Blog 