Jag visste det – Banverket läser min blogg

Jag har ju sen länge avslöjat vilken strategi byggbranschen måste ha om vi skall rekrytera unga tjejer till våra yrken. Det måste börjas tidigt.

Och helt ur det blå så kommer det en representant från Banverket till dotterns klassrum, har med sig presenter och lite lagom info om högspänningsledningar och annat skoj.

Så nu ikväll så satt min unge och matade in http://www.banverket.se – ”hur skriver man snedstreck, pappa?” – matade vidare b-a-n-g-o. Sen spelade hon spel, la ut räls och roade sig en lång stund. Hon blev med andra ord rallare på en kvart i skolan idag. Poäng till Barnverket.

ÄTA – Chips

Fredag. Sambon jobbar sent. Jag och barnen har förhandlat – de får chips och sötsliskiga drycker till middag och fri tillgång till datorn, jag får ligga ensam i badet så länge jag vill. De har ju ändå varit en lite speciell fredag.

Jag och kollegan har gjort ett högst ovanligt drag och blivit hantverkare för en dag. Precis – inget byggkonsultande på en hel dag, nästan. Istället – blåbyxor och smörgås i en låda. Vi är normalt kaxigt högljudda om hur bra vi löser sånt ända tills vi står där och inser att verktygslådan inte är i ordning, det fattas både verktyg och det själklara drivet. Nåja, det tog ett par timmar att få upp ångan, sen bläddrade vi upp väggar och bjälklag. Av sju timmar på plats så kändes det effektivt i ungefär tre. Genomsnittlig i byggbranschen?

Men alltså hemma och färdigjobbad. Fokus ligger på badkaret.

Tidningen Fokus alltså, den ligger på badkarskanten och väntar på mig. Jag gillar den tidningen, den får mig att känna mig vuxen. Inte som kvällstidningarna, det står inget i Fokus om Robinson, inget om Let´sDance/BigBrother/Idol eller vilken reality-skit som nu är aktuell för stunden i TV. Fokus jobbar igenom artiklarna och tar sig tid.

Så i mitt varma bad, med tre arbetarklassöl, en skål med chips och en smutt med rom från någon ö långtbort – då känns det bra med seriös läsning som kontrast till frosseri och lättja.

————–

Fan också, den här bloggveckan började ju stark men det verkar som jobbet börjar gå ut över bloggandet. Jag har ju lovat Viktoria att bevisa varför ÄTA-arbeten är en dålig affär för entreprenören. Jag har lovat mycket. KAnske kommer jag ikapp någon gång.

Doktorn i Mariannelund

Häromdagen skrev jag om en liknelse som en läkare lite snyggt droppade om hur en rörläggare hade agerat. Byggblasket började i det närmaste gråta för att jag fick en sån klockren kommentar, direkt ifrån verkligheten. Så jag tänkte köra vidare på liknelser med vårdsektorn, inte för att Blasket skall sitta och hemma i Skåne och lipa utan för att det verkar outtömligt när man väl har börjat.

Jag har någon gång på riktigt använt en sån liknelse för att förklara Sync´s roll, alltså vad vi säljer för typ av tjänst. Projektledare, byggkonsult, kalkylator, projektstöd eller lekledare täcker ju inte in det hela riktigt. Trots den medfödda geniala humor som jag besitter som göteborgare så kommer jag noga att undvika skämt om husläkare, nej jag vill mer likna mig vid en allmänläkare. Eller ännu bättre, en sån där doktor som alltid finns i Astrid Lindgrens böcker, en snäll och klok farbror som plockar ärtor ur näsan och skriver ut recept på nybakat vetebröd till den som svalt sin femöring. En doktor som inte är specialist på annat än att se ett sammanhang och kanske kan fixa de mest elementära problemen, men som också vet vart och till vem man skall vända sig med det som är svårare att lösa.

Så är det – vi remitterar vidare till specialister. Ofta behövs det efter en enkel undersökning en mer ingående undersökning när det bara känns sjukt men liksom inte syns på utsidan, då kan det behövas blodprover och röntgen (=radonmätning och thermografering). Ibland behövs ortopeder (=konstruktörer), en annan gång kanske vi får glädja patienten med en rektoskopi (=filma avloppen), har man tur så räcker det med ett stetoskop och några djupa andetag för att höra att lungorna är ok (=obligatorisk ventilationskontroll – OVK).

Hursomhelst. Specialisterna undersöker och rekommenderar en behandling. Dr Sync hjälper patienten att tolka fikonspråket, skingra oron och sen besluta om åtgärderna.

Det måste inte alltid vara specialistutlåtande. Ibland kan det räcka med ett enkelt konstaterande och fortsätta till en enkel åtgärd.

– Jaha Fru Svensson, såret måste fixas men det ser inte så illa ut ändå (=taket läcker runt skorstenen, typ), syster Benny (snickarn) kommer och lägger om det åt er.

Det behöver inte vara svårare än så hos doktorn.

———–

Dr. Sync
(medicus texo aedificium)

———–

En dag på stranden

Egentligen är rubriken här ovan bara ett sätt att försöka få fler träffar, googlingar på Thomas Ledins klassiker måste dra in en del trafik ändå. Den rätt rubriken borde ”Ännu en dag på byggkonsultjobbet” men det verkar inte sökas så mycket på sånt. Undrar varför.

Skit samma. Jag och kollegan tog med familjerna på utflykt till den där ön som vi skall jobba på lite snart. En septemberdag som är mer fantastisk än sommaren, varmt och friskt, klarblå himmel och nästan vindstilla. Då är västkusten helt ok. Riktigt riktigt jätte-ok.

Buffé

Vi träffades med lunchkorgar och dukade upp en buffé på en uppdragen eka, ICA´s mjölkfria kanelbullar fick tina i solen och Serranoskinkan fick svettas lite. Bulgursallad, brieost och grillad kyckling. Bröd bakt med kärlek och omtanke av bagarn i Majorna, tidigt i gryningen.

Lunch på en klippa

Både jag och kollegan har normalt lite svårt att övertala våra respektive att åka med och titta på jobb. Denna gången gick det bra eftersom båda trodde att den andra redan sagt ja. Möjligen var det också picknicken med lite rödtjut som lockade. När de fick sätta sig här, tio meter från havskanten, i sydvästläge, under ett barrträd och en vildapel i en väderbiten utemöbel och fortsätta på vinflaskan så ville de inget annat än stanna kvar. Länge.

Under en vildapel, lite vin och mycket sol

Barnen fiskade krabbor.

Krabbfiske

Barnen hade krabb-race på klippan.

Krabbrace

Barnen hittade en megastor sjöstjärna.

Sjöstjärna

Åttaåring klär sig som en megastor countrystjärna. Passande för en tjej som skall bli projektledare i en jämställd byggbranch om sisådär femton år eller så.

Contrystjärna

Och just det ja – jag och kollegan fick jobbat effektivt säkert en timme, en lite bättre planlösning skissad ihop med kunden och med hjälp tre koppar kaffe och lite bullar. En helt vanlig dag på byggkonsultjobbet med andra ord. Jag är nöjd.

En gång är ingen gång…

…två gånger är en gonggong, tre gånger är en trend. Jag har i veckan fått tre kommentarer om att jag inte producerar något. Inte egentligen, inte något riktigt. Som om jag behövde den påminnelsen:)

Bevis 1

Kollegan har också en liten pojke hemma, Sigge 6 år. Sigge var sjuk nu i veckan och hans pappa fick vara hemma med honom, på den tredje dagen var Sigge feberfri och pigg och hans far ganska rastlös. Så de tog en promenad, vi möttes i city och gick till en fastighet vi skall börja jobba med. Jag skulle ändå dit på balkongbesiktning en timme senare så vi satte ge oss på innergården och filosoferade om kommande uppdrag.

Sigge var inte nöjd med situationen, han hade förespeglats att han skulle få följa med till pappas jobb. I Sigges värld innebär det att man skall in en byggarbetsplats. Det tog tre sekunder på innergården innan han frågade:

–          Var är ditt jobb, pappa? Här finns ju inga plankor.

Besvikelse och ilska, han var lurad. Hans pappa jobbar numera med telefonen, datorn och kameran. Möjligen också med sin närvaro och talförmåga. Sigge var inte imponerad. Inte alls.

Bevis 2

Jag ringer hem, Ludvig 5 år svarar, vi pratar lite. Han frågar vad jag gör, jag svarar att jag jobbar, han frågar hur då jobbar, jag säger jag sitter vid datorn. Han frågar lite mer eftertryckligt:

–          Ja, men vad gör du? Egentligen. Hur jobbar du?

Märkligt nog har pojken någon föreställning om att man faktiskt borde ha ett synbart resultat efter sig om man bedriver byggverksamhet.

Bevis 3

Jag käkade fredagslunch med en kompis. Kompisen har en byggfirma sen tolv år. Hårt liv och mycket ringande och fixande alltså. Kompisen berättade om den kommentar hans fru brukar lämna ibland när det ringer mitt i middagen och han bara måste ta det.

–          Du är ingen byggare, du är ett djävla callcenter!

Att hennes make driver en byggfirma betyder ju inte nödvändigtvis att han spikar hus dagarna i ända, men påpekandet har en poäng. Han pratar väldigt mycket i telefon.

Slutsats

Det här har jag sagt förut. Vi ägnar mycket tid åt att elektroniskt flytta vårt fokus till någon plats som känns viktigare just för stunden. Istället för att koncentrera sig på det som ligger/sitter/står/rullar rakt framför näsan på oss. Verkar dumt.

——

Sommarkänsla och solsken den 11 september – Då ser Ludde Jultomten

I det ganska dystra caféet i en förbutik i den lokala ICA-butiken sitter en man. Han är ganska gammal, tjock och har yviga gester och långt skägg.

Då säger Ludvig, 5 år: Mamma, titta! Tomten!

En bråkdels sekund tycker kanske mamman att det är pinsamt att prata högt om någon, men ungar är som de är. Den gamle mannen tar inte illa upp. Tvärtom, han skrattar så magen hoppar och alla tycker det är roligt. Ingen tänkte på att tiden går fort, väldigt fort.

Tomte

3 månader, 13 dagar. Sen är det på riktigt

(Det här hade inget som helst att göra med byggbranschen, jämställdhet, stadsplanering eller annat den här bloggen egentligen avhandlar. Som tur är det finns det ett liv utanför den lilla bubblan som bloggen normalt rullar omkring i)

Vad var det jag sa?

Det gick fort att köra igång projekt enligt Sync´s förslag till tidig rekrytering i byggbranschen som postades sent igår kväll. Ny Teknik skriver om ett LEGO-hus, på riktigt. Det skall börjas i tid.

Den här lille killen var på LEGOLAND i somras och var nåt alldeles in i bänken fascinerad av Miniland. Vi gick omkring där i timmar. Han skulle älska ett LEGO-hus mer än livet självt. Mer än pappa?

Legoland
Legoland

Det är inte jämställdhet vi strävar efter…

…det är är att bli bättre och ha roligare. Jämställdhet kan vi få på köpet.

Senaste veckans serie av ganska oplanerade och möjligen lite svajiga inlägg om jämställdhet, jämlikhet och andra konstigheter behöver rundas av. Viktoria gav mig godkänt i sin kommentar på förra inlägget så det känns helt ok att sluta här.

Sammanfattningsvis – alla människor bär omkring på egenskaper och färdigheter som är användbara och nyttiga i olika sammanhang. Byggbranschen i Sverige sysselsätter ca 450 000 personer. Under de närmaste åren skall en ganska stor del bytas ut, vi behöver massor med folk. Då vore det ju alldeles fullständigt urkorkat att bara anställa svenska vita män. Då missar vi ju 60% av utbudet.

Det räcker inte med att spexa till några broschyrer och en hemsida för gymnasiekidsen. Visst är det bra med riktad information till tjejer i den åldern, men risken är att byggbranschen är typ astråååkigt så dags i livet. Den typen av insatser kanske lockar några men inte så många fler än förut.

Jag tror det måste starta på dagis och uppåt ungefär. Långsiktig strategi. Studiebesök på byggen, sponsrad träslöjd, arkitekttävlingar föt tolvåringar, vad vet jag? Jag tror vi skall lära av McDonalds och Disney, vi måste mata in det i huvudet på barnen – Bygga hus är roligt!  Fatta läget, unge! Så är det bara. Alla får ballonger.

Vi hade ju en kommentator här, Berra, som ganska oförskämt tyckte att byggare var ohederliga för att det var just de killarna som inte kunde sköta sig i skolan. Förutom ohederligheten så hade han en poäng, många som har svårt för det teoretiska jobbar bättre praktiskt och har en plats i byggbranschen. Förr så hade vi traditionella lärlingar, så varför inte fortsätta med det? Det är ingen dålig uppfostran för en femtonåring att få lära sig etik, moral och fula ord i en byggbyssja. Orkar man inte med skolbänken så måste man inte sitta där och lida. Väl?

Sen vilar det tungt på beställarna att göra projekten roligare. Det är fortfarande för långt från styrelserummet ut till gubbarna på arbetsplatsen. Man måste veta vad man bygger, varför det skall se ut som det gör, vem som skall använda det. Det blir så fantastiskt mycket lättare att utföra ett till synes onödigt moment om man begriper bakgrunden och sammanhanget. Det handlar om delaktighet, ansvar och motivation. Det är ett pedagogiskt uppdrag i Nobelpris-klass. Puh. (Här behöver Sync faktiskt lite hjälp, det blir mycket annars…)

Slutligen – jag skulle önska att de som rekryterar nya anställda skulle bli helt färgblinda och okänsliga för kön och utseende, men det kommer inte att hända. Att ändra det beteendet kommer ta många år ännu. Det kanske blir bra runt 2030 när de dagisbarnen som vi just börjat programmera blir i mogen ålder och själva sitter i den stolen. Kanske.

———–

Uppdatering: Bra länktips från ViktoriaDN´s ledarsida 20 sept.

———–

Jag vet fortfarande inte riktigt…

… vad jag babblar om i det här ämnet, men det har hållit igång både Byggblasket och Viktoria hela dan idag. (Har ni inga jobb att sköta?). Viktoria har dessutom kallat in expertis. Smickrande. Det kanske är det som behövs i byggbranschen lite hjälp utifrån. Navelskådning är ju bekvämt och ganska mysigt men det leder ju inte till så mycket tyvärr, det gör det inte. Det är synd att man skall vara bra på just det då.

Medans jag fortsätter fundera på om jag egentligen fattar problemställningen så kan jag ju köra igång autopiloten och berätta om något. T ex om två små föredrag jag var på för något år sen. Det var ett arkitektföretag som vi jobbar ganska tätt ihop med som ordnade. Lite anspråkslöst sådär, italiensk buffé i överflöd, vin och öl, gott kaffe. Och så ett föredrag och lite diskussion. Trevligt och bra.

Första gången var det en professor Annica Dahlström som pratade. Hon har skrivit en bok som heter Könet sitter i hjärnan. Sen har forskat i förtio åt, förmodligen skurit itu rätt många hjärnor och kommit fram till en del saker. Hon var helt klar över att könet sitter i hjärna, hon kunde dessutom tala om att dina sexuella preferenser bestämdes av storleken på någon del (nä, jag minns inte vilken) inne i huvudet. Det var inte något snack, allting var predestinerat där inne i vindlingarna. Hon hade många diagram och siffror som stöd för sina teser, det sa mig egentligen ingenting och det är lite svårt att utöva källkritik i ämnet utan att såga itu några bögar och några vanliga hetero och jämföra själv.

Det roligaste tyckte jag var när Dahlström visade att kvinnor har en mer homogen fördelningskurva på när det gäller intelligens. Bland män finns det fler genier men lika många (fler?) idioter och galningar. Just det stämmer åtminstone med mitt sätt(?) att uppfatta privatkunder i byggbranschen. 🙂 Hej, Berra.

Andra föredraget var helt klart avsett som en motpol till Dahlströms teorier. Kvinnan som höll det var om jag minns rätt jurist. Hon hade varit med i något TV-program och därför lite småkändis. Jag har ingen TV och ganska dåligt minne, så ofint nog så minns jag inte vad hon hette, Google verkar inte veta det heller. Jävla Google, det ju sånt hon skall kunna. Skit samma. Hon hade i alla fall den tydliga övertygelsen att det är vi som föräldrar som formar barnens sätt att vara och utvecklas. Hon menade att vi redan från första stund gör lite annorlunda med pojkar än med flickor, vi gullar i ett annat tonläge, liksom en halv oktav högre med tösen och lite lägre med gossen. Det låter ju egentligen helt koko, men kan mycket väl vara rätt.

Sync-analysen av detta då?

Ja, vi är lite bortom byggbranschen här, men ok. Mina barn utnyttjas ju skamlöst här i bloggen annars också, så va fan. Det är väl ingen hemlighet att pojken är en rabiat traktor/lastbils/grävmaskins-fetischist, han skriker rakt ut när han ser en bil med cool spoiler eller bara en någorlunda pimpad sjuförtio. Allt som låter mycket och har hjul är roligt, bygga saker är rätt ok också. Pojkpojk alltså. Men en gång i tiden var han också väldigt förtjust i att låna syrrans nattlinne och dansa så där vackert så att den liksom snurrade ut från kroppen. Han sa att var en prinsessa, det var jättegulligt. Då var han väl kanske tre år, nu är han fem och skulle aldrig löjla sig på det viset.

Enligt Dahlström så blev min son lastbilsintresserad i stort sett redan när jag och hans mor hade myskväll i september 2003. Enligt juristen som ju glömt namnet på så har jag och några till lärt honom att bli lastbilstokig. I så fall lyckades vi ju faktiskt riktigt bra med uppfostran fram till prinsessdansandet, sen blev vi tråkigt traditionella till slut ändå.

Jag tror så här – Fysiskt är ju våra skillnader uppenbara, inuti är det en mer eller mindre lyckad biokemisk cocktail och en mer eller mindre skrynklig hjärna, vi har våra egenskaper och drifter, sexualdrift kan inte läras in eller ändras. Så långt hänger jag med på Dahlströms linje, men sen följer jag hellre med den andra kvinnan (som jag inte riktigt känner vid namn tyvärr). Rosa eller ljusblå filt på BB, mjukare vaggsång till flickor och tuffare tag med pojkar. Vi börjar tidigt med att stöpa om unika individer i en mall, fantasilöst nog har vi bara två varianter dessutom. Det där kan vi göra bättre.

Överflödsinformation

Jag ringde hem i morse, jag visste att femåringen skulle till barntimmarna för första gången. En stor dag alltså.

Ludde: -Hej, det är Ludvig.

Jag:Hallå.

Ludde: – Vem är det?

Jag: Det är din pappa.

Ludde: – Vad vill du då?

Jag:- Tänkte bara kolla – du skulle ju på något idag, barntimmar eller var det var.

Ludde:Ja, kyrkans barntimmar!

Jag: Ja, just det så hette det.

Ludde: – Vill du prata med mamma?

Jag: Nej, jag ville prata med dig.

Ludde: – Okey, hej då. (Klick)

Jaha. Snopet (upphöjt till tre ungefär).

Tydligen hade vi pratat klart. Den femåringe pojken hade ju lämnat efterfrågad information (”Kyrkans barntimmar”) och hade inget mer att tillägga. Han var helt okänslig för att jag ringde och ville kallprata lite, jag satt ju på spårvagnen och hade tråkigt, men nej då. Den killen är med andra ord klippt och skuren för att jobba enligt AB04 (egentligen är han en riktig AB92-kille!) på det traditionella sättet. Du svarar på tilltal och sen du sköter ditt. Typ.

Den som läst här förut vet att mina ungar är utsatta för en kampanj för tidig rekrytering till byggbranschen. Luddes åttåriga storasyter har ju varit aningen mer negativ till just byggandet än Ludde men är samtidigt lite mer kommunikativ och lyhörd för motpartens tonfall och intentioner. Lite mer totalentreprenör, kanske partnering. ABT06 i förtroende på löpande räkning kanske.

Slut på genusfilosofiska analyser för idag. Byggbranschen behöver kvinnor för deras egenskaper och förmågor – inte för att uppfylla en procentuell kvotering i någon slags dåligt-samvete-åtgärd.