Jag var häromdagen inne på att jag räknat på jobb och lämnat in anbud som entreprenör. Det var ett tag sen, numera sitter jag mest på andra sidan bordet. I förra veckan fick jag som projektledare in anbud på en entreprenad. Vi gjorde ett försök att få in anbud hösten 2008, men det gick inget vidare.

Hösten 2008 var det ett märkligt vakuum i byggbranschen. Konstigt nog så var det svårt att få in anbud under hösten, trots annalkande kris. Jag tolkar det mer som en chockskada än krisbearbetning. Nu har det mentalt stabiliserat sig och alla har nog fattat läget. Min känsla är dock att de flesta har lika mycket att göra på dagarna som förut, men framförhållningen är kort och osäker. Kort och osäker framförhållning är inte skoj för en arbetsgivare, har man anställda så måste det finnas jobb i några månader, det gör det inte nu.

Sync är projektledare för ett mindre bostadsprojekt i Göteborg, en vindsombyggnad i ett anrikt hus i bra läge. Försäljningen som skulle startat i oktober sköts upp till februari 2009. Det blev en fullträff, alla tre lägenheterna såldes på en månad. Glädjande nog är inte bostadsmarknaden död. Så nu har beställaren kunder som vill betala och vi har en hög med anbud på bordet. Det är roligt.

För få fram kunderna så betalar beställaren mäklaren en del pengar. Men för anbuden betalar vi ingenting, jo egentligen betalar beställaren mig en del timmar för upphandlingen. Den entreprenör som inte får jobbet, han får inte heller några pengar. Så funkar det.

I Chalmers forskning om slöserierna i byggbranschen så kom man fram till att det kostade 3-4% att i anbudsskedet få fram en entreprenör. Tror fan det. Jag undrar om det räcker ens med 5%.

Som entreprenör för bara några år sen så gjorde jag en del kalkyler, och vi började alltid på samma sätt, vi beställde utskrifter och kopior på ritningar. Vi gjorde några ritningsomgångar och skickade ut till våra underentreprenörer. Det kunde bli rätt mycket om vi frågade fem elfirmor, fem rörfirmor, fem ventfirmor, fem golvfirmor, fem alltmöjligtfirmor. Det är en blygsam bedömning att vi la ner minst 30 000 kr på ett normalt anbud. Sen mailen började bli gängse har det blivit enklare, men knappast billigare.

 Så om vi hade fyra konkurrenter och de i sin tur bara frågade andra firmor (vi jobbar i en liten ankdam, så det blir en del samma ändå), då har vi väl satt en 150 st kalkylatorer i arbete. Mer eller mindre. Om vi nu är fem entreprenörer som räknar så får vi teoretiskt var femte jobb. Alltså skall vi betala fem kalkyler med varje erhållen entreprenad. Logiskt.

Vilken klok beställare som helst inser då också att det kostar mer i längden om du har tjugo entreprenörer som räknar på ditt jobb. De drabbar inte det projektet du just skall köpa men det drabbar branschen i stort.

Jag satt en gång som entreprenör och pratade med en beställare, han var anställd på en kommunal förvaltning. Han kunde inte första varför vi skulle ha arvode på material och underentreprenörer. Jag försökte ta detta som exempel, jag försökte förklara att han på varje jobb han köpte måste betala för fem anbud. Han reaktion var att han inte vill betala det. Min enkla fråga är i så fall – Vem skall annars betala?

Jag har ingen patentlösning på det här. Om det skall kallas slöseri eller inte är tveksamt, vi behöver ett sätt att sålla ut en lämplig entreprenör, och vi behöver köpa till rätt pris. Så entreprenörerna får snällt fortsätta jobba gratis för att få ihop sina anbud. Men ingen kan säga något annat än att beställaren är den som betalar i sista änden. Alltid.