”Min mage är så tjock och f…”

Sjuåringen fyller åtta idag den 28 maj.

Igår struttade hon runt hemma, som vanligt naken, och konstaterade glatt: – Min mage är så tjock och fin!

Jag skrattade gott. Då sa hon: – Den är ju så fin!

Hon blev nu en förebild för alla de kvinnor, tjejer och andra som inte tycker om sin kropp. Jag tycker det är märkligt och lite sorgligt att så många inte är bekväma med sin egen lekamen. Om man som jag följer en del bloggar så är det tydligt. Tjejbloggare droppar alltsom en bisats ibland om sig själv som lite för tjock/tung/fet/stor.  Det här är kvinnor med humor, distans och insikt. Ändå kan de inte låta bli att dissa sig själva.  En kvinna väldigt nära mig (som inte bloggar) gör samma sak. När hon uppfostrar vår f.d. sjuåring låter det annorlunda däremot, då är den tjocka magen helt ok.

…och nu följer en något krysta övergång till byggbranschen…

Jag tror att byggbranschen också kan lära av sjuåringen. Vissa hanterar branschens problem på ett maniligt sätt – förnekelse, skojar bort det, sysslar med annat. Andra gör på det kvinnliga sättet – ältar extrakilona för sig självmen fortsätter käka godis som förut.

Kanske vi skulle kunna vara mer distanserade? Vi kan väl konstatera att vi har vissa brister, men vi är faktiskt bäst i Sverige på det vi gör. Typ

Anledning att välja byggbranschen – del 6

Jag har ju den stora förmånen att fått prova på nästan hela linan i byggbranschen. Jag har varit arbetsledare på stora byggbolaget, resultatchef på mellanstora byggbolaget, entreprenör med eget företag, anställd projektledare på konsultbolaget, projektledare på det lilla konsultbolaget. Stora byggen och små byggen. Vill man jobba i byggbranschen så finns det oändligt många arbetsuppgifter och plats för alla sorters personligheter.

I efterhand är ju allt roligt, men jag tror tiden med egna firman hade flest high-lights ändå. Vi var några stycken som jobbade ihop, jobben var små och oftast korta, aldrig någon längre tid på samma plats. Vi hade Smulans Café i Västra Frölunda som centralpunkt. Marit stängde egentligen tidigare på dagen, men om jag ringde och sa att vi kommer åtta man klockan tre, så stod det åtta stora räkmackor där på bordet. Vi älskade henne, lika mycket som vi älskade hennes mackor, och jag tror att den kärleken var besvarad.

Livet som kringflackande är annorlunda än storbyggets mer inrutade tillvaro. Skillnaden är framförallt att du inte tar rast enligt Skalmans mat-och-sovklocka, du äter när det passar. Regnar det så passar det att fika i två timmar. Hänger regnet i luften och taket är nästan-klart, då skiter du i raster och telefonsamtal. Då är det hets, det är adrenalin och laddning, det är jävligt roligt helt enkelt.

Så under en kort period i min karriär fuskade jag som snickare/betongare/armerare på lediga stunder och lite till. Ingen större skada skedd, tror jag, och ganska nyttigt som projektledarutbildning betraktat. Fler borde göra den resan. Dessutom säger min sambo att jag är snygg i blåbyxor. Snyggare än konsultjeansen och skjortan antagligen. Nåja, vad är väl en bal på slottet?

Fredagarna på Smulans Café är i vilket fall en viktig post i mitt mentala CV.

Anledning att välja byggbranschen – del 1

Svensk Byggtjänst har tillsammans med Universum låtit göra en undersökning om hur unga ser på byggbranschen. Budskapet är att vi måste konkurrera om den kvalificerade arbetskraften framöver. Erik Hellqvist, överste chef på Byggtjänst, förklarar närmare. Svensk Byggtjänst har gett ut en idéskrift som man kan ladda ner och bli inspirerad av. Det är bra.

Min bloggkollega Byggblasket har skrikit sig hes om varumärket Byggbranschen, och radat upp exempel på varför folk har anledning att tycka illa om byggare och fastighetsbolag. De något äldre gubbarna på Byggbrahus hittar pinsamma fel på nybyggda hus. Peter startar ett upprop mot machokulturen.  Rörmok avslöjar att allt är ungefär lika tokigt som vanligt. Byggvärlden och Byggindustrin har ständigt nya artiklar om dumheter i branschen. Syncbloggen kan ju också bli lite grinig ibland. Inte så lockande för någon.

Lite mer positiv anda när var det när Krusbeth gästbloggade på Veckans Affärer, (jag förutsätter att hon fortsätter på en annan adress;)). Hon chefar på ett konsultbolag i Stockholm och var inne på temat med tjejer i byggbranschen, eller snarare bristen på tjejer, kvinnor och systrar. Hon verkar ha lyckats hyfsat väl i sitt företag i konsultbranschen. Jag var själv för inte så länge sen anställd på en större konsultfirma och hade rätt många kvinnliga kollegor, och det var nog den största fördelen med den arbetsplatsen (manliga kollegor kom på en hedrande andra plats). Många tjejer var det, det tyckte jag i alla fall själv, jag räknade inte men det var en stor andel. Som entreprenör hade jag bara haft en kvinnlig kollega och märkligt nog jobbade just hon just där på konsultbolaget när jag började. Världen är liten. Och konsulterna är en liten del av den stora byggbranschen.

Så det är väl dags för lite positiv image – Sync tycker så här

  • Vi måste för oss själva formulera varför det är så roligt att jobba i byggbranschen. Hur skall vi övertyga andra om vi inte själva kan räkna upp fördelarna.
  • Vi får inte glömma att byggbranschen spänner över så mycket. Det behövs för all del spetskompetens och ingenjörer, men det dagliga byggande är ingen elitverksamhet. Skall det bli något byggt så behöver vi snickare, murare och grovisar. Vi måste ha våra rörläggare, elektriker och armerare.
  • Vi måste förklara det fantastiska i att få jobba i ett stort projekt, där något betydelsefullt byggs. Hur det ibland faktiskt står kvar i generationer. Hur det du gjort ibland blir det bästa som hänt någon – privatkunder kan bli oändligt tacksamma över ganska enkla åtgärder.
  • Vi måste ödmjukt be de unga om hjälp att fixa till några bekymmer vi har dragit på oss. Vår bransch drar 40% av energin. Det kan bli mycket mindre, men det krävs lite action också. Vill man göra en bestående insats för miljön så – varsågod sätt igång.
  • Vi måste också berätta att det i byggbranschen finns människor. Många roliga tokiga människor.

Sync Blog startar härmed Positiva Veckan. Syftet är att locka unga och gamla människor till byggbranschen, män och kvinnor, svarta och vita, utvecklingsstörda och normalstörda, skoltrötta ADHD-ungdomar  och toppstudenter. Den byggbloggare som missar chansen att haka på är en fegis.

”Är du blåvittare?”.

Kanske inte just nu men emellanåt så är jag platschef på en byggarbetsplats. Så jag ställer frågan ibland till folk som kommer okända in på platskontoret – Är du blåvittare?. Gärna ganska överrumplande, så den som förberett sitt ärende kommer av sig lite. Som regel är 70 % blåvita i Göteborg, så det är god chans på en bra start i umgänget. 20 % är gaisare och av tradition är de stolta över att vara i minoritet och sist i tabellen. 5 % är öisare och resten fattar inte frågan.

Man kan lugnt säga att detta ger en mer avspänd start på bekantskapen. Det tar ungefär 10-15 sekunder extra och betalar sig, tror jag, med en bättre relation så länge man fortsätter jobba ihop eller umgås på andra sätt.

Jag har som platschefen haft ambitionen att säga välkommen till alla som kommer nya till bygget, åtminstone de som skall stanna ett tag. Några minuters omtanke och uppmärksamhet – Här klär man om, där står kaffet och det här skall vi bygga. Läs igenom arbetsmiljöplanen och fyll i anhörigblanketten också.

Om du vill att de som jobbar i projektet skall prestera bra, så måste du som chef presentera projektets själ och hjärta, du måste tala om varför projektet finns, vad det skall bli och vem som skall använda det i färdigt skick. Det kostar lite tid och just det är det svåra. En platschef sitter ofta i lång möten instängd i ett konferensrum, för att direkt efter det sätta sig och ringa till dem som lämnat meddelanden på telefonsvararen under mötet. Och när det är klart så är det ett möte till och vips så är klockan 16.15 och bygget är tomt på folk.

Som platschef har jag ofta gått en runda på bygget efter klockan fem, då har jag all tid i världen, lugnet lägger sig och hjärnan registrerar på vad som hänt under dagen. Så dags är jag både kreativ och analytisk. Så varför är det så urbota korkat att jag sitter med stängd dörr när gubbarna finns på plats på bygget och sen står jag där ensam två timmar efter alla har gått hem redo att vara en riktigt bra chef som lyssnar, uppmärksammar och kommunicerar.

Mer byggbloggning på gång

Veckans Affärer har fått en ny bloggare aktiv i byggbranschen. Krusbeth Kristensson är VD i ett projektledarföretag och tydligen en av landets mäktigaste kvinnor. Start idag.

Vi får hoppas hon vågar ta ut svängarna lite och köra hårt med de konservativa bromklossar och mentala blockeringar som hindrar byggbranschen från att vara kul, sexig och attraktiv för unga rekyter. Hon kanske kan ta grabbarna i örat när de fortsätter bygga lösvirke i ösregn, vem vet?

Vi får se, läs själv, det kan bli bra:)

Långhårig och inkvoterad

1989 gick jag ut tekniskt gymnasium och började på stora byggbolaget. Med mitt vanliga flyt i livet så krävdes det ett telefonsamtal och en intervju så var det klart. Min karriärplanering har sen dess alltid liknat vägen en flipperkula tar, helt ostrukturerad och slumpmässig. Den gången så hjälpte förmodligen dåvarande högkonjunktur till, man anställde antagligen alla som just gått ut teknisk linje och råkade slå just det numret. Årskullen efter oss hade kanske en hyfsad chans till jobb, men de som gick ut 1991 och ville jobba i byggbranschen fick nog gå söka-jobb-kurs i fem-sex år först. Förmodligen lika välkomna som de som går ut i år 2009. Olika falla ödets lotter.

Den som läst här förut vet att jag hade en arbetschef (AC) av det mer burdusa slaget, lite okänslig ibland, men han och jag kom bra överens. Jag var förmodligen inte gammal nog att ta illa upp när han på något kalas förklarade varför jag blivit anställd. ”Jag hade ju redan anställt en tjej som platschef, så nu tyckte jag det var lika bra att anställa en långhårig kille också”. Asgarv följde på det.

Förmodligen så hade jag fått jobbet även om jag varit korthårig, men den kommentaren avslöjade lite om likformigheten och synsättet hos arbetschefen. Jag har svårt att tänka mig att homosexuella och människor med utländsk härkomst (bögar och blattar hade vi förmodligen sagt internt) hade haft samma tur med sig vid en intervju.

Jag har knappast tagit skada av att ha blivit inkvoterad. Positiv särbehandling av långhåriga ynglingar är nog ganska harmlöst, men jag kan tänka mig att det känns annorlunda om det sker på grund av kön eller härkomst. Alla vill få sitt jobb på grund av sin egen personlighet och sina egna färdigheter, inte för att man representerar en minoritet i sammanhanget. Det krävs stabila och duktiga chefer som vågar välja rätt person för jobbet, inte för statistiken.

Nu har det gått 20 år sen första mötet med arbetschefen på det stora byggbolaget, jag har väl nått ungefär den position han hade då. Jag undrar om fördomarna har förändrats några millimeter sen dess, eller om hanterar vi dem bara lite annorlunda?

 

Du kan ta Stefan

Det var sommaren 1990, jag jobbade som arbetsledare på det stora byggbolaget. Arbetschefsgruppen skulle åka på ”studiebesök” (=sprit och umgås) i Malmö och Köpenhamn. Vi var väl ca 20 st. Precis innan resan hade en av platscheferna blivit befordrad till arbetschef. Så vi hade två AC med oss, vår chef AC1 och en nybliven AC2.

Tåget från Göteborg hade knappt lämnat perrongen kl 10 på morgonen innan första groggen hälldes upp. Framme i Malmö hade alkoholen tunnat ut blodomloppet på cheferna, kan man säga. På lunchen så kivades AC2 lite vänskapligt med AC1, han försökte köpa över en del av oss till hans nya arbetschefsgrupp. Han lockade med högre lön och förmåner, allt med en glimt i ögonvrån. Jag skulle få en tusing mer, inte dåligt. Kollegan B var också attraktiv. Då vaknar AC1 till och säger högröstat:

– B får du inte, M (jag alltså) får du inte, du kan ta Stefan!

Stefan såg ut som han skulle börja gråta. Hade jag fått den kommentaren hade jag grinat, den saken är klar. Stefan var en kollega, drygt tjugo år, som aldrig riktigt kommit in i gänget. Han kunde uppfattas som lite stroppig och dryg, men jag är säker på att det var osäkerhet och dåligt självförtroende som var hans problem. Möjligen passade han inte så bra som arbetsledare i alla fall.

Jag har berättat detta som en skröna många gånger, mest om spriten och den grymt okänsliga kommentaren. Nu hör jag till dem som tror att AC1 innerst inne är en god människa, men burdus emellanåt och vid tillfället rejält packad. När jag nyligen hade gamla chefer på lunch så pratade jag och kollegan B om detta. Vi skrattade åt gamla minnen, men tyckte synd om Stefan för den grymma sågningen även nu 18 år senare. Då sa kollegan B:
– Men det var väl inte det värsta? Det värsta var ju att ingen av oss andra sa något.

Och visst är det så. Där satt vi 20 personer, den med högst rang smädade en längst ner i hierarkin, och vi andra satt tysta och såg på. Jag kanske kunde skylla på min ringa ålder, kollegan B var relativt ny platschef, några kanske inte uppfattade vad som sades, alla har en ursäkt. Så där satt vi hela gänget, och ingen räddade Stefan.

Så om du, Stefan, läser detta så ber jag om ursäkt nu, jag borde sagt ifrån. Då.

Girl-power på riktigt

på Peters Byggblogg kan vi få en fredagslåt ibland. Sync vill gärna bidra lite också.

Indigo Girls är girl-power på riktigt, det är två tjejer från USA som gör musik med fantastiska texter, akustiska gitarrer och suveräna röster. I Elton John-covern Mona Lisa and Mad Hatters briljerar de stort men har mängder med bra eget som t ex Come On Home.

Det finns en vers i den låten som är smärtsamt vacker:
“There is fire there is lust
Some will trade it all for someone they could trust
There’s a bag of silver for a box of nails
It’s so simple the betrayal
Though it’s known to change the world and what’s to come”

Lite längre in i låten – nästan ännu bättre (eller sorgligare):
I hear the owl in the night
I realize that some things never are made right
By some will we string together here
Days to months and months to years
What if everything we have adds up to nothing.

Konversation – 7-åring vs 4-åring

Sjuårig storasyster frågar:
– Ludde, vem byggde Eiffeltornet? (Tonfall som en redig skolfröken)

Fyraårig bror svarar:
– HM, Gustav… (paus för fundering)… kanske, jag vet inte.

Systern:
– Gustav var rätt. Gustav Eiffel heter han. Eiffeltornet! (fortfarande lika redig)

Hon fortsätter: – I vilket land står Eiffeltornet?

Gissning nr 1: – Sverige!

Fel, gissning nr 2: – Alingsås!

Fel igen, gissning nr 3: – Legoland!

Fyraåringen hade nu täckt hela världen så som han ser den. Sjuåringen som vet mer utropar:
– Det ligger i Disneyland! I Paris.

Hennes uppfattning om Paris är alltså att där ligger Disneyland, och förmodligen inget annat tillräckligt intressant värt att nämna. Då måste ju rimligen tornet finnas i Disneyland, logiskt.

Som överkurs så frågar nu sjuåringen sin bror:
– Vet du vad Disney är?

Nej det vet han inte. Hon förklarar:
– Disney är alla filmer med Kalle Anka, Nalle Puh och sånt. Filmerna görs där – i Disneyland!

Nu skall jag inte förstöra den söta historien med sensmoral. Men jag har ofta den rollen som sjuåringen tog i detta fallet. Det vill säga – man vet bäst i egenskap av ålder, erfarenhet eller bara störst käft och ego. Så tro för den skull inte att jag vet vad jag pratar om. Inte alltid.

Filmen Bygget – en sorglustig historia

 

Den bästa filmen i världshistorien är nog Pulp Fiction, tror jag. Fantastiska skådespelare och en lysande story. Men bäst är berättandet. Det hoppar fram och tillbaka på tidsaxeln, man får ha koll för att fatta i vilken ordning saker och ting egentligen skett. – Genialt, Tarantino!

Vi i byggbranschen är normalt sett halvdana skådespelare, men att röra till en tidplan – det kan vi. Att göra saker i fel ordning är nästintill inbyggt i systemet. Att göra fel saker i ordning funkar däremot bra för oss, ibland. Kanske är det läge för en Bygget-film?

Det skulle gå att göra en springa-i-dörrar-fars. Vem som sagt vad till vem i vilket läge, och vad han egentligen menade, men som missförstods, avsiktligt eller inte, kan bli en intressant röra till slut. Dålig kommunikation kostar branschen sisådär 23 miljarder om året.

En film måste ha visst driv. Hade man spelat upp ett byggprojekt i en biograf så hade de flesta somnat redan under detaljplaneprocessen. De som orkar hålla sig vakna till byggstart har förmodligen diagnos för någon slags bokstavssjukdom.

Filmen skulle förmodligen bli barntillåten, det lär inte bli något sex. Det gängas inte så mycket på byggena, könsfördelningen och vårt heteronormativa beteende sätter oftast stopp för sex på jobbet. HBT-vinkeln blir svår, öppet homosexuella byggkillar saknas fortfarande. Övriga verkar lösa sexlivet på fritiden. Märkligt nog ligger ändå hantverkare i topp på någon sexigast-lista. Om vi kör en scen från en byggbysscha kl 15.45 när gubbarna klär om och vaskar av sig, släpper väder och sprider sina fördomar om det andra könet, då halkar nog hantverkaren ner från den förstaplatsen.

Våld blir också en bristvara. Förr i tiden så hände det på gärna på takstolskalset att någon fulltankad grovis skulle spöa verkar´n (arbetsledaren). Nuförtiden är det mer kramigt på något sätt, vi blir lika fulla fast mindre aggressiva. Vet inte varför, men det är väl bra. Dock inget som drar folk till biograferna.

Kanske kan man få till en snyftare, om man hittar nån stackars byggare som råkat illa ut. Det kan bli svårt för vi har det alldeles för bra jämfört med de flesta i samhället. Vi har höga löner och lagom tungt jobb, vad Byggnads än säger om det.

Återstår att göra en komedi. Den skånske rörläggar´n kunde blivit stjärna, och det många goa gubbar på ett bygge. Frågan är om det håller inför publik, humorn är oftast vänligt elak och slagfärdig, men gränsar ibland till det smaklösa. Det kan bli genant i offentligheten (När det blir sådär äppelkäckt som i Roomservice på TV, då orkar man bara fem minuter, så håller inte heller)

Det var ingen bra idé att göra film om ett bygge. Jag släpper det nu.