Mats på Byggbloggarna undrade om kundens ansvar

Ja, Mats ställde ett par frågor rätt ut i luften för ett tag sen, den första frågan svarade jag på här. Ovisst om svaret blev tillfyllest, men skam den som ger sig. Jag ger mig på nr 2.

Andra frågan var så här:

”I vilket läge övergår det att bli kundens ansvar att se till så att den som är satt att utföra ett uppdrag vet vad det går ut på och hur det skall göras?”

Frågan är befogad. Men lite fel ställd. Kunden har inte ansvaret för det.

Men. Det är bra jävla nära.

——

Byggherrens (=kundens!) ansvar är omfattande enligt Plan- och Bygglagen, samma sak när det gäller Arbetsmiljölagen.

Har kunden dessutom ambitionen att någorlunda värna om kollektivavtal, kanske till och med att betala skatt och kasta rivningsmassorna i rätt container – ja då har vår käre kund en del att tänka på.

Omtanke om Planeten Jorden kräver en del aktiva beslut, släpar man omkring på dåligt samvete för sociala orättvisor så skall det fixas på något sätt. Puh!

Är det till allt elände så att kunden dessutom tillhör dem (oss) som har en begränsad ekonomi så måste kunden vårda sin plånbok också.

Så – Har kunden ett ansvar? Japp, nu är solklart. Ansvar.

——

Så här är det alltså, Mats.

Lagar och regler. Planeten Jorden. Anständighet. Plånboken.

I valfri turordning så är detta faktorer som gör en beställare/byggherre/kund delaktig och ansvarig.

Med vänlig hälsning
Sync, leg. byggfilosof

——

Annonser

Rekryteringen funkar inte tror jag

Sonens karriärval blir allt snävare. Skådespelare går bort efter en usel fejkning av benbrott/skavsår/skrapsår en knappt dygn efter själva olyckan.

——

Han kunde inte gå hem själv igår kväll. Märkligt, eftersom han jagat runt som en galning hemma hos grannen och dansat som en vilde till Youtubeklippen på Tv´n.

Posttraumatiskt benbrott alltså. Skadan återuppstod i morse efter att varit helt läkt en kort stund. Det var med största svårighet och med vilja av … (?) som han under tvång kämpade sig upp för trappan för att väcka sin mamma.

Hon var ganska vaken så dags som han var framme vid hennes säng. Hans väg dit kantades att en alltmer irriterad far och hans egens inte så värst övertygande nära-döden-show, hoppandes på ett ben med svåra smärtor. Uppenbart mentalt pryglad och missförstådd. Stackars barn.

Det blev frukost til slut i alla fall. Två tallrikar yogurt senare så var skadan läkt. Igen.

——

Möjligen kan han bli författare som sin farbror, han mailade till Anjo igår:

”kneplo kn du koma hemtil ås”

en bra början kanske.

——

Det som ligger närmast tillhands just nu är legobyggare. Han bygger lego. Hus, bilar, flygplan, allt. Vi köper ibland, andra köper oftare, han själv köper när han har stålar. Färdiga små byggsatser som skall bli en polisstation, en helikopter eller något annat förutbestämt.

Han bygger alltid första vändan enligt instruktionen, leker med det en stund, sen hottar han dem, bygger om och ändrar. Ständigt.

——

Hans framtid som byggare är alltså hotad.

  1. Han har svårt för att fixa trovärdigt skådespeleri, men fortsätter ändå försöka.
  2. Skrivsvårigheter. Han är ju just nu fem år gammal och saknar i och för sig all grundskoleutbildning, men ändå.
  3. Han bygger lite som han vill, skiter i beskrivningar och välprojekterade ritningar.

Eeh? Vänta nu lite. Han är ju klockren. Byggare 🙂 trots allt.

(Fortfarande kanske man skall säga, i Syncs serie om rekrytering har han ju avslöjat sig här tidigare)

——

Producenter och publik till Fuskbyggarna kan vara lugna, Berra kan behålla sin uppfattning och allt fortsätter vara som vanligt.

Jämo, räkna med ett samtal

Jo, min åttaåring skall in i byggbranschen. Hon får bära oket av vårt dåliga samvete i jämställdsarbetet. Det gör hon förmodligen, motvilligt i och för sig, men men men det är pappas flicka.

Idag på väg till skolan kom vi in på det spåret – könsroller. Lite i alla fall.

Saken var den att hon i morse berättade att hon hjälpt sin yngre bror att skriva ett brev.  Brevet var till broderns bästis Gustav.

– Jaha, sa jag, så du är hans sekreterare kan man såga då?

– Vadå? Vad är sekreterare? undrar hon

Jag försöker mig på en förklaring.

– Det är en tjej, eller jag menar oftast en tjej, som jobbar på kontor och hjälper till att skriva brev och sånt.

Här kände jag att det var lite klent med förklaringen.

– Jo, där jag jobbade på mellanstora firman så fanns det en tjej, hon var var jättegullig. Alla gubbarna som jobbade där skrev bara lite slarvigt själva och sen fick hon fixa allt så det blev snyggt. Och så kokade hon kaffe också.

– Va, va lata de gubbarna var! (en gnutta upprörd åttaåring)

– Jo, så var det väl, sa jag

– Då var ju hon som en piga! (lite mer upprörd åttaåring)

——

Ja, så gammal är jag att jag jobbat på en byggfirma där chefen la en bunt papper på receptionsdisken och bad unga fröken att kopiera dem. Att kopieringsmaskinen stod precis jämte och hade ett fint sorteringsfack och en lysande grön knapp, det hjälpte inte.

Jag minns en gång jag satt i fikarummet och hörde när högste chefen stötte på sin kompanjon i korridoren och glatt berättade att fått ett sånt där bankomatkort ”Det kommer ju pengar ur ett hål i väggen!” . Jag är inte helt säker på att det var någon ironi medvetet inblandad i det där samtalet och det säger något om vilken tidsålder vi pratar om här.

——

Så en stund i morse kändes det som att min dotter skulle växa upp och göra processen kort med sega gubbar. Då är jag pensionär hoppas jag:)

Mer sånt här på Sync Blog

Sync har haft statustest…

…och man kan konstatera att vi ligger i fas med tiden. Någorlunda. I alla fall jag.

Dagens Industri har en artikel om en undersökning av vad folk tycker är viktigt för att få hög status.

Sync vill ju inte missa chansen att kolla av det hela internt, status är viktigt för oss medelålders vita män. Även om nu inte Sync´s uppfattning om vad som bygger status är densamma som listan i DI så funkar det väl som en slags omvärldskontroll ändå. Så jag har gjort en ganska avancerad excelsnurra som alla två på kontoret fått fylla i. Resultatet av min enkät finns härunder. 62 % status. Inte illa för en medelålders lantis ändå.

——

Nördigt? ~98% (funderar på att snygga till den och lägga upp den på bloggen för alla att fylla i)

Årets bygge 2009 utsett

Redan vid rivningen av förra årets vinnare slogs det fast att 2009 krävdes något mer, något annat, något bättre. Typ ett slott.

Vi körde en sedvanlig arkitekttävling med parallella uppdrag – granskade alla två förslagen och klumpade ihop det i sedvanlig svenska dagisdemokrati så att alla deltagarna skulle vara nöjda.

Vinnarens bidrag:

Ett flådigt upplägg med lite färg och ett coolt namn på snedden. Akitekten skickade med ytterligare  material faktiskt:

Såja, lite hästar och lull kom med också. Nåväl, byggaren fick rita om för att tolka om han förstått intentionerna rätt:

Godkänt. Arkitekten och hennes bror körde igång direkt med provsmakning av garnityret.

Prefablösningen kändes självklar och enkel.

Taklösningen blev lite bekymmersam och tornen i hörnen på slottet blev ingen bra konstruktion och ändrades i all hast. Arkitekten grymtade men accepterade tyst. Mer problem blev det att bygget och arkitekten jobbat med olika skala på ritningar, prinsessan som skulle stå i ett fönster och släppa ut sitt hår nerför fasaden – ja, hon var liksom för stor.

Hon fick plats i uppe i det nyss omprojekterade tornet. Helt ok med arkitekten.

Sen kom målarna och blåste över hela bygget med säker hand.

Så där ja. Där står det. Årets bygge – Pepparkaksslott 2009.
(det enda hus som blivit färdigt på fastigheten, i år med:)

——–

Det står omringat av arkitektens morsas badsalt, så om ni kommer på julgransplundring i januari så kan det hända att pepparkaksslottet smakar lite kinky… 🙂

——–

UPPDATERING:

När detta inlägg skrevs så rådde julstämning, glädje och pepparkakslycka. Det gick fort över. Klicka vidare på nästa inlägg, och nästa, och nästa…

Kom tillbaka Berra! Allt är förlåtet…

…eller nåt. Nästan allt. Vet inte riktigt.

Det var ju så här. En kommentator härjade på ett oförskämt sätt hos Byggblasket. Jag gjorde mig en smula lustig när jag försökte bemöta hans resonemang här på Syncbloggen. Han blev återkommande gäst här med en emellanåt ganska låg nivå på dumheterna men också med en viss insikt och sans ändå, han lovade faktiskt att återkomma. Jag bad honom göra så, fast bara om han hade konstruktiva förslag.

Vi behöver det i byggbranschen. Konstruktiva förslag. Ingen säger emot.

Så häromdagen i debattartikel i Expressen/GT så gjorde Gudrun Schyman och Barbro Engman (Hyresgästföreningen) ett debattinlägg av gammal skåpmat. Man hänvisade till utredning och undersökningar som talar om att byggbranschen fungerar ganska så uselt. Å fan säger alla förvånat. Not.

——

Så precis nu så tänkte jag så här – Vad är det som skiljer Berra och de bägge damerna åt? Berra med sina fördomsfulla slutsatser och inskränkta påståenden och Schyman/Engmans ganska lama men välformulerade plankning av kända fakta. Inte mycket. Schyman/Engman är inte otrevliga i och för sig, det var ju Berra ibland.

Det de har gemensamt är att det saknas konstruktiva förslag, goda idéer och positiva infall. Där är Berra är i gott sällskap.

——

Jag gillar Gudrun Schyman. Jag gillar inte allt hon säger och tycker, men det är en karismatisk och imponerande person. Jag gillar hyresgästföreningen också. Det behövs en tydlig förhandlingspart för fastighetsägarna, och det behövs en röst för hyresgästerna som inte hörs var och en för sig. Men deras gemensamma inlägg blir i det här fallet ungefär lika mycket värt som om jag hade skrivit ett inlägg om att jag bara tycker man borde minska på administrationskostnaderna i EU, att man borde ha mer lön kvar i slutet på månaden eller att SMHI skulle förutse lite mindre regn (generellt sett).

Så kom igen – det går att göra bättre.

Skärpning ni också, kärringar!

I dagens Expressen så finns en debattartikel om byggbranschen. Det är ju bra. Barbro Engman och Gudrun Schyman har upptäckt att det funkar lite dåligt i branschen, det slösas och slarvas.

Så är det. Det borde inte vara så, men det är det.’

Jag har stört mig här tidigare på hur man rubricerat detta, Skärpning Gubbar, jag tycker det antyder att gubbarna på bygget ställer till problemen och det är fel. För den rent korrekta benämningen på den samling hantverkare du har på bygget är gubbarna. Arkitekter, konstruktörer, entreprenadingenjörer, ekonomer och annat löst folk räknas alltså inte in i här.

Engman och Schyman har gjort researchen väl och har koll på Chalmers rapport om slöserierna. Men det framgår inte så tydligt att det är på ritbordet och konsultkontoren som de stora dyra felen börjar. Vår planprocess som drar ut flera år och stoppar många goda projekt är en gigantisk broms för snabbare bostadsbyggande. Så långt innan det är ett fysiskt bygge ute i verkligheten så har man slarvat bort många sköna miljarder.

I jobbet innan det blir bygge så sölas det bort tid och pengar, man gör korkade tekniska lösningar och tar tveksamma genvägar, man ägnar ibland oändligt mycket tid åt själva byråkratin utan att bry sig om själva målet. I den fasen är det sannolikt en större andel kvinnor (förlåt, kärringar) som deltar än i övrig byggverksamhet.

På byggena är vi fortfarande 100%  gubbar

(tyvärr också nästan 100% män, men man kan inte få allt på en gång, Gudrun:)).