Jämo, räkna med ett samtal

Jo, min åttaåring skall in i byggbranschen. Hon får bära oket av vårt dåliga samvete i jämställdsarbetet. Det gör hon förmodligen, motvilligt i och för sig, men men men det är pappas flicka.

Idag på väg till skolan kom vi in på det spåret – könsroller. Lite i alla fall.

Saken var den att hon i morse berättade att hon hjälpt sin yngre bror att skriva ett brev.  Brevet var till broderns bästis Gustav.

– Jaha, sa jag, så du är hans sekreterare kan man såga då?

– Vadå? Vad är sekreterare? undrar hon

Jag försöker mig på en förklaring.

– Det är en tjej, eller jag menar oftast en tjej, som jobbar på kontor och hjälper till att skriva brev och sånt.

Här kände jag att det var lite klent med förklaringen.

– Jo, där jag jobbade på mellanstora firman så fanns det en tjej, hon var var jättegullig. Alla gubbarna som jobbade där skrev bara lite slarvigt själva och sen fick hon fixa allt så det blev snyggt. Och så kokade hon kaffe också.

– Va, va lata de gubbarna var! (en gnutta upprörd åttaåring)

– Jo, så var det väl, sa jag

– Då var ju hon som en piga! (lite mer upprörd åttaåring)

——

Ja, så gammal är jag att jag jobbat på en byggfirma där chefen la en bunt papper på receptionsdisken och bad unga fröken att kopiera dem. Att kopieringsmaskinen stod precis jämte och hade ett fint sorteringsfack och en lysande grön knapp, det hjälpte inte.

Jag minns en gång jag satt i fikarummet och hörde när högste chefen stötte på sin kompanjon i korridoren och glatt berättade att fått ett sånt där bankomatkort ”Det kommer ju pengar ur ett hål i väggen!” . Jag är inte helt säker på att det var någon ironi medvetet inblandad i det där samtalet och det säger något om vilken tidsålder vi pratar om här.

——

Så en stund i morse kändes det som att min dotter skulle växa upp och göra processen kort med sega gubbar. Då är jag pensionär hoppas jag:)

Mer sånt här på Sync Blog

Annons

Det är inte jämställdhet vi strävar efter…

…det är är att bli bättre och ha roligare. Jämställdhet kan vi få på köpet.

Senaste veckans serie av ganska oplanerade och möjligen lite svajiga inlägg om jämställdhet, jämlikhet och andra konstigheter behöver rundas av. Viktoria gav mig godkänt i sin kommentar på förra inlägget så det känns helt ok att sluta här.

Sammanfattningsvis – alla människor bär omkring på egenskaper och färdigheter som är användbara och nyttiga i olika sammanhang. Byggbranschen i Sverige sysselsätter ca 450 000 personer. Under de närmaste åren skall en ganska stor del bytas ut, vi behöver massor med folk. Då vore det ju alldeles fullständigt urkorkat att bara anställa svenska vita män. Då missar vi ju 60% av utbudet.

Det räcker inte med att spexa till några broschyrer och en hemsida för gymnasiekidsen. Visst är det bra med riktad information till tjejer i den åldern, men risken är att byggbranschen är typ astråååkigt så dags i livet. Den typen av insatser kanske lockar några men inte så många fler än förut.

Jag tror det måste starta på dagis och uppåt ungefär. Långsiktig strategi. Studiebesök på byggen, sponsrad träslöjd, arkitekttävlingar föt tolvåringar, vad vet jag? Jag tror vi skall lära av McDonalds och Disney, vi måste mata in det i huvudet på barnen – Bygga hus är roligt!  Fatta läget, unge! Så är det bara. Alla får ballonger.

Vi hade ju en kommentator här, Berra, som ganska oförskämt tyckte att byggare var ohederliga för att det var just de killarna som inte kunde sköta sig i skolan. Förutom ohederligheten så hade han en poäng, många som har svårt för det teoretiska jobbar bättre praktiskt och har en plats i byggbranschen. Förr så hade vi traditionella lärlingar, så varför inte fortsätta med det? Det är ingen dålig uppfostran för en femtonåring att få lära sig etik, moral och fula ord i en byggbyssja. Orkar man inte med skolbänken så måste man inte sitta där och lida. Väl?

Sen vilar det tungt på beställarna att göra projekten roligare. Det är fortfarande för långt från styrelserummet ut till gubbarna på arbetsplatsen. Man måste veta vad man bygger, varför det skall se ut som det gör, vem som skall använda det. Det blir så fantastiskt mycket lättare att utföra ett till synes onödigt moment om man begriper bakgrunden och sammanhanget. Det handlar om delaktighet, ansvar och motivation. Det är ett pedagogiskt uppdrag i Nobelpris-klass. Puh. (Här behöver Sync faktiskt lite hjälp, det blir mycket annars…)

Slutligen – jag skulle önska att de som rekryterar nya anställda skulle bli helt färgblinda och okänsliga för kön och utseende, men det kommer inte att hända. Att ändra det beteendet kommer ta många år ännu. Det kanske blir bra runt 2030 när de dagisbarnen som vi just börjat programmera blir i mogen ålder och själva sitter i den stolen. Kanske.

———–

Uppdatering: Bra länktips från ViktoriaDN´s ledarsida 20 sept.

———–

Zlatan eller Torbjörn

Jag försöker hitta goda exempel på något jag inte riktigt vet så mycket om men ändå snurrat in mig i senaste dagarna. Jämställdhet, integration och annat för oss byggare okända ämnen. Det började med ett rätt fånigt antagande fortsatte lite mer på allvar och fundering innan det blev mer lättsamt igen igår.

Nu idag är ju Zlatan ganska så aktuell kan man säga, och vi kan därför ta fotbollen som ett bra exempel. Jag är ju inprogrammerad blåvittare och har utan betänkligheter fört över det på mina barn. Är man rättrogen så har man bara en gud – i detta fallet heter han Torbjörn Nilsson.

Det börjar bli så länge sen som han spelade att många Zlatanfans inte nånsin vare sig sett Torbjörn eller hört talas om honom. Så om Torbjörn är gud för några av oss så är Zlatan ändå helt ok. Riktigt bra faktiskt.

När Torbjörn vann UEFA-cupen med Blåvitt 1982 så var laget fyllt med svenska gossar (Wernersson, Svensson, Carlsson, Fredriksson, Holmgren, Nilsson, Strömberg, Hysén, Corneliusson). Laget hade dessutom en hel hög med Glenn, vilket gett oss göteborgare en trygg identitet. Då fanns det inte så många Ibrahimovic. Inte i Blåvitt och inte i svensk elitfotboll.

Torbjörn blev proffs i Tyskland, det gick väl någorlunda men inte så bra som det borde gjort. Det Zlatan har i självförtroende hade Nilsson i ödmjukhet. Han kom hem till Blåvitt, blev bekväm och trygg och brilljerade igen. När Torbjörn var mentalt ömtålig och försiktig så är Zlatan brutalt kaxig och självsäker. Utan att jämföra deras kompetens som fotbollsspelare så är det lätt att konstatera att deras andra egenskaper har påverkat enormt mycket.

Om man kollar i laguppställningen på svenska landslaget nu så ä det inte längre bara de namn som Blåvitt hade i början på åttiotalet. Det är ännu tydligare på ungdomsnivån, tror jag.  Nu har vi skön samling med rötter på många håll i världen. Kompetenta och målmedvetna killar har slagit sig in i finrummet, både med hjälp av skicklighet och av attityd. Så skulle jag önska att det blev även i byggbranschen. Fast inte bara killar då…

Det är ju nästan så som jag tänker…

…när Henrik Wallgren skriver om sin tripp till Kvibergs Marknad, han är bara lite bättre på att förklara. Jag har ju svamlat om kvinnor i byggbranschem och jämlikhet(?) ett par dar nu. Eller också inte, jag vet inte riktigt om den röda tråden syns eller ens finns eller om jag är helt ute och cyklar..

Henrik Wallgren är lite favorit här på Syncbloggen, han är ett naturbarn, han är rolig, skriver pjäser och musik. Han är lagom naiv också, tror jag. Han berättar att han följer, först motvilligt, med på spårvagnen tvärs över stan till en förort och en permanent loppmarknad som blivit känd för sin rika förekomst av krimskrams, klenoder och goda korvar i en enda skön röra.  Sen skriver han om Det Nya Sverige som en tillgång. All den kraft och goda mat och energi som finns hos de människor som med eller mot sin vilja flyttat långt hemifrån, ända till Sverige. Lite så tänker jag om kvinnor och andra minoriteter och det faktum att jag tycker vi borde locka fler av dem till vår instängda lilla byggbransch.

Byggblasket skrev om bodrasismen häromdagen, det handlade om hur snacket i byggbodarna blir ganska grovt kränkande men att det ändå accepteras , konstigt nog. Ungefär samma snack gäller med varierande grad av kränkning om kvinnor, bögar och några människotyper till. Den typen av inskränkt beteende beror inte på att det är så många rasistsvin som jobbar på byggen utan på att vi inte släppt in vare sig kvinnor eller invandrare i bodarna. Det är väl egentligen inte ett byggbodsproblem det här, det går säkert att byta ut byggboden mot t ex jaktlaget, bilverkstan, fotbollslaget eller varför inte styrelserummet.

Det är lätt att formulera ett gigantiskt problem med orättvisor, diskriminering och förtryck. Det är lätt att hamna i diskussion om gamla oförätter som skall regleras, hämnd och botgöring som skall utövas. Jag kan förstå varför men tycker att det då blir oöverstigligt att tänka på, jag kanske är lika naiv som Wallgren. Det kanske inte är så svårt? Om vi börjar göra rätt så löser det sig. Väl?

Jag vet fortfarande inte riktigt…

… vad jag babblar om i det här ämnet, men det har hållit igång både Byggblasket och Viktoria hela dan idag. (Har ni inga jobb att sköta?). Viktoria har dessutom kallat in expertis. Smickrande. Det kanske är det som behövs i byggbranschen lite hjälp utifrån. Navelskådning är ju bekvämt och ganska mysigt men det leder ju inte till så mycket tyvärr, det gör det inte. Det är synd att man skall vara bra på just det då.

Medans jag fortsätter fundera på om jag egentligen fattar problemställningen så kan jag ju köra igång autopiloten och berätta om något. T ex om två små föredrag jag var på för något år sen. Det var ett arkitektföretag som vi jobbar ganska tätt ihop med som ordnade. Lite anspråkslöst sådär, italiensk buffé i överflöd, vin och öl, gott kaffe. Och så ett föredrag och lite diskussion. Trevligt och bra.

Första gången var det en professor Annica Dahlström som pratade. Hon har skrivit en bok som heter Könet sitter i hjärnan. Sen har forskat i förtio åt, förmodligen skurit itu rätt många hjärnor och kommit fram till en del saker. Hon var helt klar över att könet sitter i hjärna, hon kunde dessutom tala om att dina sexuella preferenser bestämdes av storleken på någon del (nä, jag minns inte vilken) inne i huvudet. Det var inte något snack, allting var predestinerat där inne i vindlingarna. Hon hade många diagram och siffror som stöd för sina teser, det sa mig egentligen ingenting och det är lite svårt att utöva källkritik i ämnet utan att såga itu några bögar och några vanliga hetero och jämföra själv.

Det roligaste tyckte jag var när Dahlström visade att kvinnor har en mer homogen fördelningskurva på när det gäller intelligens. Bland män finns det fler genier men lika många (fler?) idioter och galningar. Just det stämmer åtminstone med mitt sätt(?) att uppfatta privatkunder i byggbranschen. 🙂 Hej, Berra.

Andra föredraget var helt klart avsett som en motpol till Dahlströms teorier. Kvinnan som höll det var om jag minns rätt jurist. Hon hade varit med i något TV-program och därför lite småkändis. Jag har ingen TV och ganska dåligt minne, så ofint nog så minns jag inte vad hon hette, Google verkar inte veta det heller. Jävla Google, det ju sånt hon skall kunna. Skit samma. Hon hade i alla fall den tydliga övertygelsen att det är vi som föräldrar som formar barnens sätt att vara och utvecklas. Hon menade att vi redan från första stund gör lite annorlunda med pojkar än med flickor, vi gullar i ett annat tonläge, liksom en halv oktav högre med tösen och lite lägre med gossen. Det låter ju egentligen helt koko, men kan mycket väl vara rätt.

Sync-analysen av detta då?

Ja, vi är lite bortom byggbranschen här, men ok. Mina barn utnyttjas ju skamlöst här i bloggen annars också, så va fan. Det är väl ingen hemlighet att pojken är en rabiat traktor/lastbils/grävmaskins-fetischist, han skriker rakt ut när han ser en bil med cool spoiler eller bara en någorlunda pimpad sjuförtio. Allt som låter mycket och har hjul är roligt, bygga saker är rätt ok också. Pojkpojk alltså. Men en gång i tiden var han också väldigt förtjust i att låna syrrans nattlinne och dansa så där vackert så att den liksom snurrade ut från kroppen. Han sa att var en prinsessa, det var jättegulligt. Då var han väl kanske tre år, nu är han fem och skulle aldrig löjla sig på det viset.

Enligt Dahlström så blev min son lastbilsintresserad i stort sett redan när jag och hans mor hade myskväll i september 2003. Enligt juristen som ju glömt namnet på så har jag och några till lärt honom att bli lastbilstokig. I så fall lyckades vi ju faktiskt riktigt bra med uppfostran fram till prinsessdansandet, sen blev vi tråkigt traditionella till slut ändå.

Jag tror så här – Fysiskt är ju våra skillnader uppenbara, inuti är det en mer eller mindre lyckad biokemisk cocktail och en mer eller mindre skrynklig hjärna, vi har våra egenskaper och drifter, sexualdrift kan inte läras in eller ändras. Så långt hänger jag med på Dahlströms linje, men sen följer jag hellre med den andra kvinnan (som jag inte riktigt känner vid namn tyvärr). Rosa eller ljusblå filt på BB, mjukare vaggsång till flickor och tuffare tag med pojkar. Vi börjar tidigt med att stöpa om unika individer i en mall, fantasilöst nog har vi bara två varianter dessutom. Det där kan vi göra bättre.

LEAN i Lönneberga

Man kan ju lätt få för sig att LEAN-tänket är något nytt, men det är det inte. Toyota har det sen 40-talet. Men det vore ju lite förmätet av oss att tro att det uppfanns i modern tid. Jag tror faktiskt varje fattig afrikansk bonde känner igen principen, sen några generationer tillbaka. Han eller hon måste använda sina knappa resurser på ett effektivt sätt. Det funkar inte att administrera bort en stor del av omsättningen, det finns inget kapital att binda i ett lager, det finns inte resurser att slösa med.

Emils pappa Anton var säkert utbildad och aktiv i LEAN-tänket. Han anlitade drängen Anton på lång tid och de lärde känna varandra väl. Jag tror att de hade en givande processutveckling över kaffebordet, vi kallar det erfarenhetsåterföring de stämde av med Bondepratikan. Även Lina och Krösa-Maja fanns med i systemet, nödvändiga för att det skulle fungera. Möjligen var det utåt sett ett hierarkiskt patriarkat, men i praktiken måste det funkat nästan som LEAN. Jag har sett filmerna, det är en platt organisation, jag tycker det är solklart.

Jag var på ett seminarium nyligen där Hans Reich från Chalmers pratade om LEAN. Han droppade en del kul saker omkring sig, till exempel citatet av Gustav Möller ”Varje ineffektivt använd krona är en stöld från de fattiga”. Emils farsa var fattig och han grymtade surt när mor i huset slet ut blyertsstiftet i sin dagbok. En ineffektivt använd krona var för honom skillnaden på att gå hungrig eller äta sig mätt.

Jag tror att LEAN är ett alldeles utmärkt sätt att tänka och jobba. Ingvar Kamprad har ju lyckats med en liknande variant, i Småland precis som Anton Svensson. Men principen med resurssnål produktion föddes inte i Småland eller Japan helt nyligen, den måste rimligtvis vara tusen år gammal. Till och med äldre än Astrid Lindgren.

Långhårig och inkvoterad

1989 gick jag ut tekniskt gymnasium och började på stora byggbolaget. Med mitt vanliga flyt i livet så krävdes det ett telefonsamtal och en intervju så var det klart. Min karriärplanering har sen dess alltid liknat vägen en flipperkula tar, helt ostrukturerad och slumpmässig. Den gången så hjälpte förmodligen dåvarande högkonjunktur till, man anställde antagligen alla som just gått ut teknisk linje och råkade slå just det numret. Årskullen efter oss hade kanske en hyfsad chans till jobb, men de som gick ut 1991 och ville jobba i byggbranschen fick nog gå söka-jobb-kurs i fem-sex år först. Förmodligen lika välkomna som de som går ut i år 2009. Olika falla ödets lotter.

Den som läst här förut vet att jag hade en arbetschef (AC) av det mer burdusa slaget, lite okänslig ibland, men han och jag kom bra överens. Jag var förmodligen inte gammal nog att ta illa upp när han på något kalas förklarade varför jag blivit anställd. ”Jag hade ju redan anställt en tjej som platschef, så nu tyckte jag det var lika bra att anställa en långhårig kille också”. Asgarv följde på det.

Förmodligen så hade jag fått jobbet även om jag varit korthårig, men den kommentaren avslöjade lite om likformigheten och synsättet hos arbetschefen. Jag har svårt att tänka mig att homosexuella och människor med utländsk härkomst (bögar och blattar hade vi förmodligen sagt internt) hade haft samma tur med sig vid en intervju.

Jag har knappast tagit skada av att ha blivit inkvoterad. Positiv särbehandling av långhåriga ynglingar är nog ganska harmlöst, men jag kan tänka mig att det känns annorlunda om det sker på grund av kön eller härkomst. Alla vill få sitt jobb på grund av sin egen personlighet och sina egna färdigheter, inte för att man representerar en minoritet i sammanhanget. Det krävs stabila och duktiga chefer som vågar välja rätt person för jobbet, inte för statistiken.

Nu har det gått 20 år sen första mötet med arbetschefen på det stora byggbolaget, jag har väl nått ungefär den position han hade då. Jag undrar om fördomarna har förändrats några millimeter sen dess, eller om hanterar vi dem bara lite annorlunda?

 

Filmen Bygget – en sorglustig historia

 

Den bästa filmen i världshistorien är nog Pulp Fiction, tror jag. Fantastiska skådespelare och en lysande story. Men bäst är berättandet. Det hoppar fram och tillbaka på tidsaxeln, man får ha koll för att fatta i vilken ordning saker och ting egentligen skett. – Genialt, Tarantino!

Vi i byggbranschen är normalt sett halvdana skådespelare, men att röra till en tidplan – det kan vi. Att göra saker i fel ordning är nästintill inbyggt i systemet. Att göra fel saker i ordning funkar däremot bra för oss, ibland. Kanske är det läge för en Bygget-film?

Det skulle gå att göra en springa-i-dörrar-fars. Vem som sagt vad till vem i vilket läge, och vad han egentligen menade, men som missförstods, avsiktligt eller inte, kan bli en intressant röra till slut. Dålig kommunikation kostar branschen sisådär 23 miljarder om året.

En film måste ha visst driv. Hade man spelat upp ett byggprojekt i en biograf så hade de flesta somnat redan under detaljplaneprocessen. De som orkar hålla sig vakna till byggstart har förmodligen diagnos för någon slags bokstavssjukdom.

Filmen skulle förmodligen bli barntillåten, det lär inte bli något sex. Det gängas inte så mycket på byggena, könsfördelningen och vårt heteronormativa beteende sätter oftast stopp för sex på jobbet. HBT-vinkeln blir svår, öppet homosexuella byggkillar saknas fortfarande. Övriga verkar lösa sexlivet på fritiden. Märkligt nog ligger ändå hantverkare i topp på någon sexigast-lista. Om vi kör en scen från en byggbysscha kl 15.45 när gubbarna klär om och vaskar av sig, släpper väder och sprider sina fördomar om det andra könet, då halkar nog hantverkaren ner från den förstaplatsen.

Våld blir också en bristvara. Förr i tiden så hände det på gärna på takstolskalset att någon fulltankad grovis skulle spöa verkar´n (arbetsledaren). Nuförtiden är det mer kramigt på något sätt, vi blir lika fulla fast mindre aggressiva. Vet inte varför, men det är väl bra. Dock inget som drar folk till biograferna.

Kanske kan man få till en snyftare, om man hittar nån stackars byggare som råkat illa ut. Det kan bli svårt för vi har det alldeles för bra jämfört med de flesta i samhället. Vi har höga löner och lagom tungt jobb, vad Byggnads än säger om det.

Återstår att göra en komedi. Den skånske rörläggar´n kunde blivit stjärna, och det många goa gubbar på ett bygge. Frågan är om det håller inför publik, humorn är oftast vänligt elak och slagfärdig, men gränsar ibland till det smaklösa. Det kan bli genant i offentligheten (När det blir sådär äppelkäckt som i Roomservice på TV, då orkar man bara fem minuter, så håller inte heller)

Det var ingen bra idé att göra film om ett bygge. Jag släpper det nu.

Macho?

Ett upprop gjordes för ett tag sen i Byggvärlden. Det handlar om att ta död på machojargongen i byggbranschen. SVD och Byggblasket fyller på med mer på samma tema. Budskapet är ungefär detsamma – Att kvinnor är sällsynta på byggena och det beror bland annat på att vi byggare kommunicerar och agerar på ett grabbigt sätt som nedvärderar eller sårar kvinnor. Sorgligt. Att det skall vara en fråga, alltså. Evolutionen har ju inte besvärat oss byggare nämnvärt i övrigt, så det kanske är så.

Men jag känner inte igen mig – är jag omgiven av bara icke-macho gubbar? Nej.
Är det så att vi är macho som byggare eller som män i allmänhet? Knappast.
Är snacket mindre sexistiskt och raljant där det bara jobbar kvinnor? Tror inte det.
Vi hade ovanligt många tjejer på senaste bygget. Diskriminerade? Hör av er, snälla!

Fysiskt borde det inte vara något hinder för kvinnliga hantverkare. Om man ser sig om i världen så är det inte männen som gör det hårda kroppsarbetet, så den myten kan vi släppa. På tjänstemannasidan behövs snabba ben, tålamod och 95 % kommunikation (inkl humor). Jag känner hundratals kvinnor som passar till det. Bland byggkonsulter behöver vi bara använda kroppen till långsam förflyttning mellan olika fikamöten. Detta gynnar möjligen oss vita medelålders män, men om vi skall riva strukturer så varför spara just den?

Jag är inte helt klar med min forskning i mänskliga hjärnan och barns utveckling av behovet att antingen bygga hus eller vårda sjuka människor. Men min uppfattning så här långt är att det rör sig om en nedärvd kulturell skillnad som vi inte bara kan besluta om att den skall upphöra. Men jag tror inte heller att byggnadsarbetare är mer inskränkta än andra folkslag (typ bilreparatörer eller fotbollsspelare). Ditt kön, dina sexuella preferenser eller din etniska härkomst spelar ingen roll, men du behöver kunna kommunicera. Du skall inte behöva ta skit från någon, men du måste klara av snacket.

Det behövs några föregångare som tar matchen och vi grabbar behöver en spark i röva och börja bete oss som folk. Som vanligt så har beställaren en viktig uppgift, han (för det är oftast en han) kan sätta ribban. Han kan ägna en stunds uppmärksamhet åt de tjejer som kommer ut på bygget. Vi andra behöver bara skärpa oss.