Etikettarkiv: Ledarskap

Standard

Publicerat av

Publicerat den

15 september 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

5 kommentarer

Hjälp sökes!

Jo, det var ju det här seminariet på Byggcentrum i förra veckan. Det som handlade om ROT-jobbande, lite mer nischat ändå faktiskt, ROT i hyreshus. Lite off-topic för mig alltså som jobbar mycket med brf:er, men vem vet när Sync skall börja jobba i hyreshus?

Boverket öppnade ju dagen, det har vi redan avverkat och Poseidon avslutade, också redovisat här på bloggen. Mittemellan var det Hyresgästföreningen och Fastighetsägareföreningen varsin stund om ungefär samma sak – Hur man lyckas med ett ROT-projekt.

Pedram Kouchakpour från Hyresgästföreningen Göteborg hade naturligtvis inställningen att man skall vända sig till just Hyresgästföreningen först – innan man säger så mycket till sina hyresgäster. Det verkar ju ganska logiskt ändå. Han menade att information i rätt mängd , i rätt kanaler och i rätt tid är avgörande om dina kunder (hyresgästerna) skall bli nöjda med ditt jobb i huset. Å fan, det här verkar bekant, tänker jag då.

Fastighetsägarna Göteborg ställde upp fyra personer och bekräftade egentligen det som Hyresgästföreningen redan sagt. Det är lättare att göra allting rätt från början, informera och förhandla via Fastighetsägarna respektive Hyresgästföreningen. Å fan, det här verkar bekant, tänker jag då.

Göran Kåwert, Rotpartner Sverige AB, chefar på ett företag som livnär sig på just ROT-arbeten, han har erfarenhet från hur många ROT-jobb som helst. Respekt. Han fyllde på med ungefär samma budskap, kanske lite mer produktionstänk också, t ex att du skall tänka igenom vad du behöver göra så att du inte byter VS-stammarna men glömmer att elstigarna är lika dåliga och som sen måste bytas ett par år senare. Men hans budskap var också tydligt. Det vi i sådana här projekt behöver är hjälp utifrån – av pedagoger och kommunikatörer. Å fan, det här verkar bekant, tänker jag då.

Dessutom tryckte han lite på att trivsel och arbetsglädje hos hantverkarna var en väldigt viktig faktor för slutresultatet och nöjda hyresgäster. Nej men – det här verkar väldigt bekant, tänker jag då.

Sync är ju nästintill oskuld i dessa sammanhang (hyreshus), jag blev överraskad av att fastighetsägaren måste ha ett godkännande från varje enskild hyresgäst om en åtgärd skall betraktas som standardhöjning och alltså höja hyran. Så måste det ju självklart vara, jag hade bara inte tänkt på det. Men det innebär också att det regelmässigt verkar vara en vända i hyresnämnden i minst sex månader för att köra över dem som inte vill ha höjd hyra. Göran Kåwert önskade att den regeln försvann eftersom fastighetsägaren ändå till slut får rätt. Jag förstår varför, det måste vara en jobbig väntetid och dyrbar väntetid och precis – det här verkar bekant.

Sync-analysen på det här då?

Byggbranschen (fastighetsägaren och hans konsulter) är bra på att veta när man behöver byta stammar, att räkna ut hur man skall göra och hur mycket man tror det kommer att kosta (entreprenörer) och att  säga hur mycket man måste höja hyran (fastighetsekonomer). Byggbranschen är dålig på att kommunicera till slutkunden vad man skall göra, varför man skall göra det, hur det kommer se ut mnär det är klart, hur lång tid det skall ta och vad det kommer kosta i slutänden.

Inget nytt så långt med andra ord.

Det glädjande är alla på podiet i torsdags verkade så rörande överens om att ett lyckat projekt förutsätter att man satsar på information och kommunikation, att delaktighet och påverkan är avgörande för att man skall få nöjda kunder. Så jag tycker ungefär så här – om alla är överens om det så sätter vi igång att kommunicera det. På riktigt.

Alltså – Hjälp sökes! Pedagoger och kommunikatörer

Standard

Publicerat av

Publicerat den

08 september 2009

Publicerat i

Anledningar att jobba i byggbranschen

Kommentarer

3 kommentarer

Det är inte jämställdhet vi strävar efter…

…det är är att bli bättre och ha roligare. Jämställdhet kan vi få på köpet.

Senaste veckans serie av ganska oplanerade och möjligen lite svajiga inlägg om jämställdhet, jämlikhet och andra konstigheter behöver rundas av. Viktoria gav mig godkänt i sin kommentar på förra inlägget så det känns helt ok att sluta här.

Sammanfattningsvis – alla människor bär omkring på egenskaper och färdigheter som är användbara och nyttiga i olika sammanhang. Byggbranschen i Sverige sysselsätter ca 450 000 personer. Under de närmaste åren skall en ganska stor del bytas ut, vi behöver massor med folk. Då vore det ju alldeles fullständigt urkorkat att bara anställa svenska vita män. Då missar vi ju 60% av utbudet.

Det räcker inte med att spexa till några broschyrer och en hemsida för gymnasiekidsen. Visst är det bra med riktad information till tjejer i den åldern, men risken är att byggbranschen är typ astråååkigt så dags i livet. Den typen av insatser kanske lockar några men inte så många fler än förut.

Jag tror det måste starta på dagis och uppåt ungefär. Långsiktig strategi. Studiebesök på byggen, sponsrad träslöjd, arkitekttävlingar föt tolvåringar, vad vet jag? Jag tror vi skall lära av McDonalds och Disney, vi måste mata in det i huvudet på barnen – Bygga hus är roligt!  Fatta läget, unge! Så är det bara. Alla får ballonger.

Vi hade ju en kommentator här, Berra, som ganska oförskämt tyckte att byggare var ohederliga för att det var just de killarna som inte kunde sköta sig i skolan. Förutom ohederligheten så hade han en poäng, många som har svårt för det teoretiska jobbar bättre praktiskt och har en plats i byggbranschen. Förr så hade vi traditionella lärlingar, så varför inte fortsätta med det? Det är ingen dålig uppfostran för en femtonåring att få lära sig etik, moral och fula ord i en byggbyssja. Orkar man inte med skolbänken så måste man inte sitta där och lida. Väl?

Sen vilar det tungt på beställarna att göra projekten roligare. Det är fortfarande för långt från styrelserummet ut till gubbarna på arbetsplatsen. Man måste veta vad man bygger, varför det skall se ut som det gör, vem som skall använda det. Det blir så fantastiskt mycket lättare att utföra ett till synes onödigt moment om man begriper bakgrunden och sammanhanget. Det handlar om delaktighet, ansvar och motivation. Det är ett pedagogiskt uppdrag i Nobelpris-klass. Puh. (Här behöver Sync faktiskt lite hjälp, det blir mycket annars…)

Slutligen – jag skulle önska att de som rekryterar nya anställda skulle bli helt färgblinda och okänsliga för kön och utseende, men det kommer inte att hända. Att ändra det beteendet kommer ta många år ännu. Det kanske blir bra runt 2030 när de dagisbarnen som vi just börjat programmera blir i mogen ålder och själva sitter i den stolen. Kanske.

———–

Uppdatering: Bra länktips från Viktoria – DN´s ledarsida 20 sept.

———–

Standard

Publicerat av

Publicerat den

06 september 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

5 kommentarer

Zlatan eller Torbjörn

Jag försöker hitta goda exempel på något jag inte riktigt vet så mycket om men ändå snurrat in mig i senaste dagarna. Jämställdhet, integration och annat för oss byggare okända ämnen. Det började med ett rätt fånigt antagande fortsatte lite mer på allvar och fundering innan det blev mer lättsamt igen igår.

Nu idag är ju Zlatan ganska så aktuell kan man säga, och vi kan därför ta fotbollen som ett bra exempel. Jag är ju inprogrammerad blåvittare och har utan betänkligheter fört över det på mina barn. Är man rättrogen så har man bara en gud – i detta fallet heter han Torbjörn Nilsson.

Det börjar bli så länge sen som han spelade att många Zlatanfans inte nånsin vare sig sett Torbjörn eller hört talas om honom. Så om Torbjörn är gud för några av oss så är Zlatan ändå helt ok. Riktigt bra faktiskt.

När Torbjörn vann UEFA-cupen med Blåvitt 1982 så var laget fyllt med svenska gossar (Wernersson, Svensson, Carlsson, Fredriksson, Holmgren, Nilsson, Strömberg, Hysén, Corneliusson). Laget hade dessutom en hel hög med Glenn, vilket gett oss göteborgare en trygg identitet. Då fanns det inte så många Ibrahimovic. Inte i Blåvitt och inte i svensk elitfotboll.

Torbjörn blev proffs i Tyskland, det gick väl någorlunda men inte så bra som det borde gjort. Det Zlatan har i självförtroende hade Nilsson i ödmjukhet. Han kom hem till Blåvitt, blev bekväm och trygg och brilljerade igen. När Torbjörn var mentalt ömtålig och försiktig så är Zlatan brutalt kaxig och självsäker. Utan att jämföra deras kompetens som fotbollsspelare så är det lätt att konstatera att deras andra egenskaper har påverkat enormt mycket.

Om man kollar i laguppställningen på svenska landslaget nu så ä det inte längre bara de namn som Blåvitt hade i början på åttiotalet. Det är ännu tydligare på ungdomsnivån, tror jag.  Nu har vi skön samling med rötter på många håll i världen. Kompetenta och målmedvetna killar har slagit sig in i finrummet, både med hjälp av skicklighet och av attityd. Så skulle jag önska att det blev även i byggbranschen. Fast inte bara killar då…

Standard

Publicerat av

Publicerat den

05 september 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Det är ju nästan så som jag tänker…

…när Henrik Wallgren skriver om sin tripp till Kvibergs Marknad, han är bara lite bättre på att förklara. Jag har ju svamlat om kvinnor i byggbranschem och jämlikhet(?) ett par dar nu. Eller också inte, jag vet inte riktigt om den röda tråden syns eller ens finns eller om jag är helt ute och cyklar..

Henrik Wallgren är lite favorit här på Syncbloggen, han är ett naturbarn, han är rolig, skriver pjäser och musik. Han är lagom naiv också, tror jag. Han berättar att han följer, först motvilligt, med på spårvagnen tvärs över stan till en förort och en permanent loppmarknad som blivit känd för sin rika förekomst av krimskrams, klenoder och goda korvar i en enda skön röra.  Sen skriver han om Det Nya Sverige som en tillgång. All den kraft och goda mat och energi som finns hos de människor som med eller mot sin vilja flyttat långt hemifrån, ända till Sverige. Lite så tänker jag om kvinnor och andra minoriteter och det faktum att jag tycker vi borde locka fler av dem till vår instängda lilla byggbransch.

Byggblasket skrev om bodrasismen häromdagen, det handlade om hur snacket i byggbodarna blir ganska grovt kränkande men att det ändå accepteras , konstigt nog. Ungefär samma snack gäller med varierande grad av kränkning om kvinnor, bögar och några människotyper till. Den typen av inskränkt beteende beror inte på att det är så många rasistsvin som jobbar på byggen utan på att vi inte släppt in vare sig kvinnor eller invandrare i bodarna. Det är väl egentligen inte ett byggbodsproblem det här, det går säkert att byta ut byggboden mot t ex jaktlaget, bilverkstan, fotbollslaget eller varför inte styrelserummet.

Det är lätt att formulera ett gigantiskt problem med orättvisor, diskriminering och förtryck. Det är lätt att hamna i diskussion om gamla oförätter som skall regleras, hämnd och botgöring som skall utövas. Jag kan förstå varför men tycker att det då blir oöverstigligt att tänka på, jag kanske är lika naiv som Wallgren. Det kanske inte är så svårt? Om vi börjar göra rätt så löser det sig. Väl?

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 september 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

11 kommentarer

Jag vet fortfarande inte riktigt…

… vad jag babblar om i det här ämnet, men det har hållit igång både Byggblasket och Viktoria hela dan idag. (Har ni inga jobb att sköta?). Viktoria har dessutom kallat in expertis. Smickrande. Det kanske är det som behövs i byggbranschen lite hjälp utifrån. Navelskådning är ju bekvämt och ganska mysigt men det leder ju inte till så mycket tyvärr, det gör det inte. Det är synd att man skall vara bra på just det då.

Medans jag fortsätter fundera på om jag egentligen fattar problemställningen så kan jag ju köra igång autopiloten och berätta om något. T ex om två små föredrag jag var på för något år sen. Det var ett arkitektföretag som vi jobbar ganska tätt ihop med som ordnade. Lite anspråkslöst sådär, italiensk buffé i överflöd, vin och öl, gott kaffe. Och så ett föredrag och lite diskussion. Trevligt och bra.

Första gången var det en professor Annica Dahlström som pratade. Hon har skrivit en bok som heter Könet sitter i hjärnan. Sen har forskat i förtio åt, förmodligen skurit itu rätt många hjärnor och kommit fram till en del saker. Hon var helt klar över att könet sitter i hjärna, hon kunde dessutom tala om att dina sexuella preferenser bestämdes av storleken på någon del (nä, jag minns inte vilken) inne i huvudet. Det var inte något snack, allting var predestinerat där inne i vindlingarna. Hon hade många diagram och siffror som stöd för sina teser, det sa mig egentligen ingenting och det är lite svårt att utöva källkritik i ämnet utan att såga itu några bögar och några vanliga hetero och jämföra själv.

Det roligaste tyckte jag var när Dahlström visade att kvinnor har en mer homogen fördelningskurva på när det gäller intelligens. Bland män finns det fler genier men lika många (fler?) idioter och galningar. Just det stämmer åtminstone med mitt sätt(?) att uppfatta privatkunder i byggbranschen. 🙂 Hej, Berra.

Andra föredraget var helt klart avsett som en motpol till Dahlströms teorier. Kvinnan som höll det var om jag minns rätt jurist. Hon hade varit med i något TV-program och därför lite småkändis. Jag har ingen TV och ganska dåligt minne, så ofint nog så minns jag inte vad hon hette, Google verkar inte veta det heller. Jävla Google, det ju sånt hon skall kunna. Skit samma. Hon hade i alla fall den tydliga övertygelsen att det är vi som föräldrar som formar barnens sätt att vara och utvecklas. Hon menade att vi redan från första stund gör lite annorlunda med pojkar än med flickor, vi gullar i ett annat tonläge, liksom en halv oktav högre med tösen och lite lägre med gossen. Det låter ju egentligen helt koko, men kan mycket väl vara rätt.

Sync-analysen av detta då?

Ja, vi är lite bortom byggbranschen här, men ok. Mina barn utnyttjas ju skamlöst här i bloggen annars också, så va fan. Det är väl ingen hemlighet att pojken är en rabiat traktor/lastbils/grävmaskins-fetischist, han skriker rakt ut när han ser en bil med cool spoiler eller bara en någorlunda pimpad sjuförtio. Allt som låter mycket och har hjul är roligt, bygga saker är rätt ok också. Pojkpojk alltså. Men en gång i tiden var han också väldigt förtjust i att låna syrrans nattlinne och dansa så där vackert så att den liksom snurrade ut från kroppen. Han sa att var en prinsessa, det var jättegulligt. Då var han väl kanske tre år, nu är han fem och skulle aldrig löjla sig på det viset.

Enligt Dahlström så blev min son lastbilsintresserad i stort sett redan när jag och hans mor hade myskväll i september 2003. Enligt juristen som ju glömt namnet på så har jag och några till lärt honom att bli lastbilstokig. I så fall lyckades vi ju faktiskt riktigt bra med uppfostran fram till prinsessdansandet, sen blev vi tråkigt traditionella till slut ändå.

Jag tror så här – Fysiskt är ju våra skillnader uppenbara, inuti är det en mer eller mindre lyckad biokemisk cocktail och en mer eller mindre skrynklig hjärna, vi har våra egenskaper och drifter, sexualdrift kan inte läras in eller ändras. Så långt hänger jag med på Dahlströms linje, men sen följer jag hellre med den andra kvinnan (som jag inte riktigt känner vid namn tyvärr). Rosa eller ljusblå filt på BB, mjukare vaggsång till flickor och tuffare tag med pojkar. Vi börjar tidigt med att stöpa om unika individer i en mall, fantasilöst nog har vi bara två varianter dessutom. Det där kan vi göra bättre.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 september 2009

Publicerat i

Anledningar att jobba i byggbranschen

Kommentarer

11 kommentarer

Ah, jag vet inte….

Jaha. Tydligen gav min naiva genusfundering häromdagen om barnens olika sätt att kommunicera svallvågor ända upp till Norrland. Byggblasket har tidigare ju gjort sina försök att piska upp stämningen lite, och det var väl ett machouppror för typ jättelänge sen och som kanske fortfarande pågår (?) – till vilken nytta vet jag inte. Jag har väl själv tidigare snuddat vid genusperspektiv på byggbranschen i något inlägg, men har egentligen ingen färdig åsikt i frågan. Vet faktiskt inte om jag riktigt har koll på själva frågeställningen eller det konkreta problemet. Att definiera skillnad på kompetens och egenskaper, kanske.

Men men. Det hindrar ju att jag skaffar mig en åsikt eller helt enkelt bara babbla på som vanligt. Jag har varit sämre förberedd på många startmöten och slutbesiktningar och överlevt det ändå.

Lite bakgrund först. Jag representerar alltså gruppen MVM (medelålders vita män), uppvuxen i en hederligt kristen åttabarnsfamilj där föräldraskapet säkerligen bidragit till Alf Svenssons långa tid i Stockholm. Jag är sedan 22 år sambo med modern till mina två barn, vi bor i hus och vi har två bilar. Jag jobbar ganska mycket och är relativt välbetald, min sambo jobbar 70% och tjänar betydligt sämre på sitt jobb i offentliga sektorn. Med andra ord är det förmodligen min röst som saknas i en jämställdhetsdebatt. Så därför stannar detta inom byggbranschen. Okey?

Om man läser inlägget om Ludde och kommentarena så vill Victoria få sitt jobb för sin kompetens, inget annat. Det är fullt förståeligt. Men jag tycker också att om hon och en man med lika bra meriter konkurrerar om en anställning eller position så måste man se till de egenskaper respektive person har, eller de egenskaper man tror att de har.

Generellt i byggbranschen så finns det inga kvinnor i produktionsledet, det går knappast att räkna ens i promille. När jag jobbade på stora konsultbolaget så fanns där ganska gott om tjejer, det var betydligt roligare. Förändringen i hantverkarledet under mina tjugo år kan nog räknas till nollkommanoll procent ungefär. Bland ingenjörer och tjänstemän verkar det ju ändå som att det rör på sig lite.

Byggbranschen i stort verkar ju vilja ha större andel kvinnor, jag vet inte om byggbranschen riktigt har tänkt igenom varför den vill det, kanske bara för att vara lite lagom politiskt korrekt? Jag vet att jag gärna vill ha kvinnor omkring mig. Att de är kompetenta är en förutsättning det är ingen skillnad mot andra medarbetare. Jag behöver inte hjälp med kaffekokning eller att vattna blomkrukor, jag förväntar mig inte att bli ompysslad på det viset. Jag vill jobba och umgås med kvinnor för att kvinnor ofta tänker annorlunda och reagerar på andra sätt. Jag tycker vi behöver friktionen och spänningen mellan könen för att få bort likformigheten och den usla nivån på snacket vid kaffebordet. Det går för övrigt bra att byta ut ordet kvinnor mot valfritt folkslag eller kön. Möjligtvis också skåningar. Helt ärligt.

Nej jag är inte nöjd med detta inlägget. Mest ordbajsande.

Om jag säger så här istället då.

Om byggbranschen rycker upp sig en smula, putsar upp sitt sargade anseende, satsar på att skapa arbetsglädje och stimulerande arbetsmiljö så tror jag att det här kommer lösa sig självt med tiden. Kompetenta kvinnor tar plats bredvid kompetenta män och jobbar tillsammans och bygger bra boende för framtida generationer utan att slita mer än nödvändigt på Planeten Jorden.

– – – – –

OBS – det här inlägget blev till en smärre serie, så fortsätt gärna klicka på nästa inlägg 🙂

– – – – –

Standard

Publicerat av

Publicerat den

01 september 2009

Publicerat i

Anledningar att jobba i byggbranschen

Kommentarer

5 kommentarer

Överflödsinformation

Jag ringde hem i morse, jag visste att femåringen skulle till barntimmarna för första gången. En stor dag alltså.

Ludde: -Hej, det är Ludvig.

Jag: – Hallå.

Ludde: – Vem är det?

Jag: – Det är din pappa.

Ludde: – Vad vill du då?

Jag:- Tänkte bara kolla – du skulle ju på något idag, barntimmar eller var det var.

Ludde: – Ja, kyrkans barntimmar!

Jag: – Ja, just det så hette det.

Ludde: – Vill du prata med mamma?

Jag: – Nej, jag ville prata med dig.

Ludde: – Okey, hej då. (Klick)

Jaha. Snopet (upphöjt till tre ungefär).

Tydligen hade vi pratat klart. Den femåringe pojken hade ju lämnat efterfrågad information (”Kyrkans barntimmar”) och hade inget mer att tillägga. Han var helt okänslig för att jag ringde och ville kallprata lite, jag satt ju på spårvagnen och hade tråkigt, men nej då. Den killen är med andra ord klippt och skuren för att jobba enligt AB04 (egentligen är han en riktig AB92-kille!) på det traditionella sättet. Du svarar på tilltal och sen du sköter ditt. Typ.

Den som läst här förut vet att mina ungar är utsatta för en kampanj för tidig rekrytering till byggbranschen. Luddes åttåriga storasyter har ju varit aningen mer negativ till just byggandet än Ludde men är samtidigt lite mer kommunikativ och lyhörd för motpartens tonfall och intentioner. Lite mer totalentreprenör, kanske partnering. ABT06 i förtroende på löpande räkning kanske.

Slut på genusfilosofiska analyser för idag. Byggbranschen behöver kvinnor för deras egenskaper och förmågor – inte för att uppfylla en procentuell kvotering i någon slags dåligt-samvete-åtgärd.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

27 augusti 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Militär organisation i byggsvängen?

Mats på Byggbloggarna har suttit ensam med tänkarmössan nerdragen över öronen. Gör man det kan det hända att en och annan idé kryper fram ur ens djupaste inre. Ur Mats kom det en tanke att byggbranschens organisationsproblem kanske kan lösas genom att hämta inspiration från militären. Byggblasket har lämnat sin syn på förslaget redan. Jag väntar spänt på en riktig expertkommentar från Leckne, ganska roligt faktiskt att hans inlägg idag var det här. Själv fick jag först fundera lite men nu har Sync beslutat att outa sin syn på detta också. Mats är ju nästan lite journalist tror jag så han får fejk-intervjua Sync själv. Han börjar med lite bakgrund.

Sync´s militära CV?

En av oss var märkligt nog halt just på mönstringen. Han vaggade fram som en gravid anka. En mopedolycka var orsaken och frisedeln given.

En annan av oss mönstrade 1997, då hade väl Försvarsmakten redan slagit igen butiken. Ingen tvingades göra värnplikt då så kollegan klarade sig undan. Frisedel utan en enda vit lögn.

Själv hade jag haft lite ont i magen och fått behandling för det, det största problemet var kanske en för omgivningen ovälkommen gasbildning. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för det än på slagfältet, men ok. Kanske inte så allvarligt men det räckte för att jag skulle kunna förbli passiv pacifist. Japp, frisedel och tack så väldigt mycket.

Den äldste och mest obstinate av oss var länge föremål för Försvarsmaktens intresse. Hans intresse för dem var mer blygsamt och han lät på olika sätt meddela att han faktiskt inte tänkte dyka upp till mönstring. Efter klassisk delgivning utan resultat så skickades polismakten att hämta honom. Han fick eskort genom större delen av Sverige för dyra skattepengar, ner till Stora Holm i Göteborg. Väl där så satt mönstringsofficeren och bläddrade i kollegans alla undanflykter. Bland annat ett vykort där det stod att han ”tyvärr inte har möjlighet att närvara” och ett brev där han (falskeligen!) lät meddela att han sökt politisk asyl i Sovjetunionen och inte hade tänkt komma tillbaka. Han fick trots detta frisedel.

En som egentligen inte jobbar på Sync men som är vår ledstjärna och moraliska kompass har också en historia. Han fick inte frisedel, men väl vapenfri tjänst. Den började på en flygplats i Jönköping, men där fick han inte vara kvar efter ett (i hans tycke) jätteroligt bus med brandlarmet. Man får inte leka brandlarm på flyplatser, inte ens om man själv är brandman, så han blev förflyttad till museet i Vänersborg. Där fick han snart förtroendet att åka  till Paris och hämta lite konstverk och sånt. På vägen hälsade han på ett par polare i Amsterdam. När han hälsat ordentligt på dem ett par dar så hade glömt var han parkerat museets skåpbil. Vännerna och en lokal form av tobak hade nog grumlat hans annrs så fina ordningssinne. Oj, vad roligt holländska polisen hade när han stod där på stationen och förklarade att han slarvat bort sin bil. Men oroa er inte, konstvänner, det löste sig till slut.

Sync´s syn på militärer, vapen och sånt?

Jag måste erkänna att jag tycker det är coolt med krigsfilmer. Stora fordon, mullrande motorer, flygplan, precisionsvapen och iskalla män med stenhård attityd och sjuk humor. Men mer sällan speciellt roligt, det finns många fantastiska filmer, t ex Saving Private Ryan, Plutonen och Apocalyps Now. Rent organisatoriskt är det väl inte så mycket som imponerar egentligen, landstigningen i Normandie var ju i och för sig ett samordningsuppdrag modell större. Bland svenska rullar måste ju Repmånad vara den ultimata beskrivningen av effektivitet och finess. Den stämmer väldigt väl med de historier man får höra av dem som faktiskt gjort lumpen, meningslöst övande med bristfälligt material och ständigt långtråkigt väntande. Sen fanns det väl en svensk film där de värnpliktiga plockade isär försvarets bilar och sålde delarna. Ingen dum idé om ni frågar mig.

Min kompis Parkinson som fastslog en lag som han blygsamt kallade Parkinsons Lag hade ju som exempel brittiska amiralitetsmakten. Samtidigt som det blev färre båtar ute på havet och mindre krig så blev det fler tjänstemän som administrerade, faktisk ca 5,6 % mer administration per år enligt hans forskning. Ganska intressant att jämföra då om man läser Fokus artikel om svenska försvaret och sysslolösa officerare som klättrar på väggarna. Vi har en gigantisk militär organisation där rätt många utomstående verkar överens om att det egentligen bara är några få förband som duger något till. Dem skickar vi med gevär i hand till Afghanistan för att få lite mindre krig i världen. Heja Sverige.

Som projektorganisation måste man ju undra lite om krigsmakterna. Krigen i Vietnamn och Irak lämnade väl inte riktigt nöjda kunder efter sig, faktiskt lite tveksamt om det nånsin blivit så bra med krigandet alls. Projektet som svenska soldater deltar i just nu närmar sig slutbesiktning och det verkar lite darrigt, tycker jag. Som projekt betraktat.

Sync´s analys av byggbranschens behov av militär organisation?

?

Men kom igen nu, Sync, det måste väl finnas något bra?

Ok, om vi undantar att det är en organisation byggd för att vara verktyg åt ondskefulla härskare och ha ihjäl oskyldiga människor. Är det så du menar?

Visst, säger Mats. (tonfallet betyder ”wrap it up now!”)

I så fall tycker jag att militären har en föredömlig struktur med klar chain of command, tydliga roller och dessutom förstklassig kunskap om gruppdynamik. Sannolikt finns det mycket god kunskap om projektplanering (som i och för verkar skita sig plenty ganska regelbundet). En sak som oroar mig lite är att den stränga hierarkin, strikta strukturen och den underdåniga respekten (rädslan?) för den överordnade tar död på kreativitet och arbetsglädje. Jag har varit inne på det förut i andra sammanhang.

Å andra sidan verkar man inte ägna så mycket tid budgetarbete och prispressande. Det läcker iväg en del stålar och effektivitet i förhållande till insatt kapital är tveksamt. Våldsmonopol kan väl inte konkurrensutsättas men ett privat alternativ skulle nog sopa banan med försvaret. Jag vet inte men tror att det är så.

Så mitt förslag? Bra eller dåligt?

Ta på dig mössan, Mats, och tänk lite till. Det var inte helt tokigt men det kan bli bättre. Lite bättre 🙂

(fotnot: Mats Hultgren har egentligen inget med den här intervjun att göra, men det har ni ju redan fattat, eller hur?)
Standard

Publicerat av

Publicerat den

26 augusti 2009

Publicerat i

Privatkunder i byggbranschen

Kommentarer

2 kommentarer

Privatkunder – För övrigt anser Sync…

…att alla blogginlägg här senaste tiden om byggarens relation till privatkunden är ett helt planlöst och ganska ostrukturerat försök att hitta en väg genom bekymren som omger hemma-hos-jobben. Källan till problemen sitter nog i en nedärvd kultur av misstro, gamla oförätter och väl inarbetade fördomar om motparten hos både kunderna och byggarna. Historiskt så har det startats krig på just av sådana orsaker så att det blir en och annan entreprenadtvist är kanske inte så konstigt.

En del av problemet är att kundens surt förvärvade tusenlapp tappar så mycket i värde på vägen innan den landar i hantverkarens knotiga näve (om det skall skattas och skrivas kvitton). En annan är att det rör sig om så stora pengar i förhållande till privatekonomin. En inte helt oväsentlig del är att kunden tror sig kunna (eller nästan kunna) utföra jobbet själv och gärna petar i utförande och detaljer.

Så kan man ju hålla på. Länge. Fast jag lägger av nu.

Saken solklar för min del- när det skiter sig så handlar det nästan alltid om bristen på kommunikation i något stycke. Den måste vara tydligare, tidigare och bättre. Informationen från parterna måste vara rätt. Och i det fallet råder inte delad vårdnad om ansvaret – det lägger jag helt och hållet på byggaren.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

19 augusti 2009

Publicerat i

Privatkunder i byggbranschen

Kommentarer

3 kommentarer

Privatkunder – Ändra inget!

Det verkar närmast ofrånkomligt i ett villabygge att kunden nöjer sig med att köpa ett standardhus direkt ur katalogen och sen avstår från att ändra ett endaste dugg. Det händer inte, det skall alltid byggas något burspråk, förberedas en balkong eller byta plats på WC-stol och tvättställ alldeles för sent i projektet.

En god vän till mig ägde under en period ett par husfabriker där man sålde och byggde hundra hus om året. Han har alltså en viss rutin på att sälja och bygga småhus till privatpersoner. Han kan underhålla en med många dråpliga historier också. Just när det gäller ändringar så har han en riktigt bra. Kunden i historien var en Volvo-chef på ganska hög nivå, en person van att få som han ville och som inte slösade med ödmjukhet i onödan.

Nu var det så att Volvo-chefen ville ha ett burspråk på sitt hus. Min kompis B som var säljare i projektet förklarade att det inte gick. Volvo-gubben blev sur, han stod på sig och argumenterade, han skulle ha sitt burspråk. B var lika fast i sin ståndpunkt, det gick inte. Läget låst och kunden alltmer arg. Han kan inte se hur det vara problem att bygga lite annorlunda väggsektioner bara, peace of cake.

Då säger B att kunden kan få sitt burspråk om han i sin tur fixar en rosa fabriksny Volvo, direkt från bandet i Torslanda. Volvo-mannen tycker det är idiotiskt, undrar hur man kan föreslå en sån sak – det går ju inte förstår du väl! B kontrar med att det borde vara den enklaste saken i världen att byta ut en färgburk just när hans bil kommer förbi målningsroboten, peace of cake.

Det blev inget burspråk, ingen rosa Volvo heller. Det är sällan man får till en sån bra jämförelse som klockrent biter på kunden, ofta krävs det rejält med tålamod och duktigt mycket pedagogik för att förklara vad ändringen kan medföra. Det är inte helt enkelt att visa att en avgående vägg faktisk kan bli till en tilläggskostnad eller att en pytteliten ändring av en detalj kostar flera tusen i administration och projektering men bara fem minuter för snickaren på plats.

Mitt tips till husköparen är att tänka igenom allt innan kontraktet skrivs, pruta in så mycket som möjligt och sen sitta nöjd till inflyttning. Visst är det härligt att vandra runt bafota på sitt bygge som en Ernst Kirchteiger-klon och droppa inredningsidéer och små snygga finesser. Glöm det. Ändringar under bygget gång kostar alltid för mycket, det är en dyr hobby som de flesta borde avstå från.