LEAN – Baja där du bor

Rubriken är ett citat från en fjällsemester där kompisarna i grannlägenheten fick låna ut sitt dass till mig, det var kö till vår WC. Det jag ätit och druckit var förmodligen tillräckligt för att driva en modern miljöbil ganska många mil. Molnet jag lämnade efter mig ledde till en ny regel i vårt gäng – Baja där du bor.

För en tid sen läste jag om ett förslag som gick ut på att bygga rötgasanläggningar som lokalt tog hand om vårt avlopp. Det skulle funka i en mindre stadsdel, och ge en finfin biogas till uppvärmning. Jag vet inte, han som föreslog det kanske yrar helt ur det blå. Eller är det så att vi kört fast i tanken att all skit skall till ett ställe, hanteras där och sen renas eller slutförvaras?

Tanken stämmer väl med LEAN-tänket. En kort förenklad process – du bajar/ bajset förgasas/ gasen värmer ditt hus/ du blir varm/ du äter och dricker/ du älskar/ du blir hungrig igen. Kretslopp. Dessutom så minskar vi behovet av det stora reningsverket som finns i varje stad och ort. Baja där du bor, alltså. And keep it.

Delaktighet och ansvar – för skojs skull

För mig är det i teorin enkelt – delaktighet och ansvar. Om alla inblandade i ett byggprojekt förstår sin roll, om alla förstår att de påverkar och bidrar till det färdiga resultatet, så tror jag att byggprocessen blir bättre. Om alla påverkas, både positivt och negativt, av slutresultatet, av förnöjsamheten hos kundens kund, då är man också intresserad av hur det ser ut när kundens kund flyttar in och tar det man byggt i bruk.

Projektägaren måste ta ett större grepp om hela processen, inte göra en taskig rambeskrivning, handla upp till lägsta pris, pressa tidplanen och gömma sig bakom ABT06. Projektägaren skall synas på bygget, gubbarna skall veta vem han/hon är, det skall vara en människa, inte en organisation.

Alltför ofta så gör man en fragmentarisk insats i ett projekt, du vet inte vad du bygger, inte för vem du bygger, inte vad det skall bli. För att lyckas behöver vi ha en kärntrupp, en linje med människor som finns med från start till mål. En grupp hantverkare, konsulter och ekonomer som är med i startskedet, som sen bygger och som står på rad med mössan i hand den dagen kunden skall flytta in. Sen, för att uppnå upprepningseffekt, skall samma gäng köra nästa projekt, och nästa, osv…

Koppla projektets ekonomiska resultat till gruppens gemensamma förtjänst, skapa ett långsiktigt förhållande, var noga med att alla förstår vaddet  handlar om – pengar. Men så det måste det vara kul också, glöm inte det!

(Jag tror faktiskt jag just beskrivit ett gammalt hederligt byggmästarföretag, som rår om sina trotjänare och bygger hus till sig själv! Så mycket för det nytänkandet!)

Polsk riksdag – helt utan polacker

Jag har glädjen att fått jobba med ett gäng polska byggjobbare under en hyfsat lång tid. De hade sin första anställning i Sverige, efter en tid i den mer gråsvarta sektorn av branschen. Med hjälp av polskt yrkesbevis fick de 130 kr/tim och betald semester dessutom. Fantastiskt för dem, helt normalt för oss svenskar.

Vi har uppenbart en del kulturella skillnader mellan länderna, de polska vännerna har en tydlig respekt för överheten (d.v.s. jag, platschefen då). Man har inte heller någon vana vid att ta egna beslut, eller att ifrågasätta mina. Språkförbistring gör att en diskussion om bästa sättet att lösa ett specifikt problem blir svår. Resultatet blir att man ger enkla order om enkla uppgifter, och jobbet utförs tills man säger stopp.

Fördelen jämfört det svenska resonerande sättet att leda är att jobbet blir gjort, om platschefen säger att det skall göras. Nackdelen för platschefen (definitivt för mig) är att jobbet blir gjort, även när det inte borde bli gjort, mina misstag blir synliga direkt. Den svenska hantverkaren är van att ifrågasätta, och gör sällan något som han anser är fel eller dumt och det skall alla platschefer vara väldigt glada för.

Nackdelen med den svenska modellen är att vi kan få en oklar organisation där alla är chefer, eller möjligen ingen organisation alls beroende på situationen. Vi anstränger oss för att få alla med på tåget, vi har personalmöten och informerar om allt. Ändå finns alltid några som bevakar sina rättigheter, men som inte är lika noga med sina skyldigheter och sitt eget ansvar. Inte sällan hänger det ihop med ackordsjagande eller gammaldags skråtänkande.

Så uttrycket ”Polsk riksdag” som beskrivning på ett rörigt och stökigt möte har förmodligen inget med polska byggarbetare att göra, det låter mer som högst normalt planeringsmöte på en helsvensk arbetsplats med stort inflytande för alla. Det är ingen lätt balans för en platschef att vara kompis, chef och slavdrivare i en samma person. Jag tror det är mycket lättare att vara ett riktigt svin på heltid.

Lets face it, byggbranschen!

På grund av en tillfällig vistelse på fejsbock för en dag så var min fråga för ett tag sen:

– Vem vill vara vän med byggbranschen, om byggbranschen går med i Facebook?

Vi är förmodligen väl några stycken i världshistorien som har haft anledning att någon gång fundera över vilka som är ens riktiga vänner. Byggbranschen som person är inget undantag. En väldigt kort och intensiv genomgång av möjliga svar gav detta utfall.

Staten?
Tror inte det, det är mer som din farsa, och han hänger inte på Facebook.

Näringslivet?
Lite för suddigt i konturen, passar mer som Facebook-grupp, om staten är din farsa så är näringslivet din mamma.

Statliga bolag?
Jodå, här finns det kompisar med. Banverket, Vägverket och Vattenfall. Det några säkra polare där, gott om pengar och mycket projekt.
Många bra vänner.

Företagen
Jo, tjena alla går på knäna. De vill nog gärna bli vänner men hur länge håller det? Industrin, finansbranschen och alla andra har gott om tid att hänga på Facebook, men tveksamt när de kan betala för några av dina tjänster.
Men visst, vänner.

Försäkringsbolagen?
Förmodligen en rätt så ok kompis. Det finns ett intresse att samarbeta, man småkäbblar lite om ersättningsnivåer och kvalitet på utförande, men göder varandra med inkomster, ibland lite för mycket.
Helt klart vänner.

Skatteverket?
Fogden som hanterar byggbranschen verkar ha högkonjunktur ett tag framöver. En kompis som vill väl, och gärna hjälper dig in i rätt banor och rensa lite i rabatten liksom.
Klockren vän.

Byggmaterialbranschen?
Jo, det är många som skall sälja prylar och annat. Ständigt nya uppfinningar och teknik som vi inte visste att vi behöver. En del framkallar kräkattacker med sina metoder, en del har kanonfina innovationer som hjälper Planeten Jorden till en bättre framtid.

Yimby?
En samling stadsplanerar-wannabee’s med engagemang och gott om tid. Klockrena på Facebook. De får representera vanligt-folk-med-åsikt-och-attityd.
Kan bli en nyttig kontakt med tiden. Vänner.

Bankerna?
I hårda tider så får du veta vilka som är dina riktiga vänner. Banken vill gärna vara kompis när allt går uppåt och solen lyser. Men banken kan vara en grym lekkamrat när det bränns under fötterna.
Vänner, men på ett ansträngt vis.

Privata bostadsägare?
ROT-avdraget kan stimulera, men det är långt till att det blir en vettig sysselsättning för så många fler än tidigare. Timell-kunderna blir inte mer attraktiva som kunder, de blir kunder i brist på annat.
Vänner, visst.

Planeten Jorden?
Ja, alltså, nej kanske eller jag vet inte. Behov av tak över huvudet och rent vatten är ett rimligt krav, men sen kanske vi byggt lite för dyrt och onödigt ibland, vi har bränt för mycket energi och hittat på lite för många korkade byggmaterial.
Men Moder Jord är nog förlåtande så visst – vänner igen!

Himmel och helvete – det är bara att välja

Jag var platschef på medelstora byggfirman. Projektledaren startade mötet innan slutbesiktning med en rolig historia.

Det var så att Gud och Djävulen kom överrens att de skulle bygga en bro mellan himlen och helvetet. Sagt och gjort, projektet startade på bägge sidor. Efter ett tag så började brofästet synas på helvetets sida, men än syntes inget vid himlen. Tiden gick och Djävulens brohalva blev nästan klar, men det syntes fortfarande ingenting. Snart var fan lös, och djävulen lite förbannad, så han ringde upp till Gud och gormade:

– Vad fan, det händer ju inget där uppe! Varför bygger ni inte?

Gud svarade lite besvärat:
– Jo, vi vet hur den skall se ut, och vi vet nog hur man gör, men (….besvärad paus) ni har ju alla entreprenörerna hos er.

Stort asgarv bland besiktningsmännen, beställaren och oss entreprenörer. Visst var det med glimten i ögat, men föreställningen om att byggaren är en skurk sitter djupt rotad hos många mer än man tror. En byggkonsult är på något sätt mer hederlig, märkligt nog.

Våra allmänna bestämmelser för i stort alla avtal vi tecknar i byggbranschen, AB04 och ABT06, är självklara för oss. Men förklara för mig varför det i ABK96, som jag använder som konsult, skall vara annorlunda än de övriga. Har ni koll på skillnaden?

Jo, i ABK96 så står det i ingressen att parterna (jag och beställaren) skall  föra en dialog före och under uppdragets genomförande, och visa varandra förtroende och öppenhet i övrigt. Puh! Skönt att man slapp bära det oket när man vara entreprenör (Obs – ironi!)

Jag var på ett seminarium där Joakim Ohlén, som är ordförande i BQR, påpekade att hela avtalsstrukturen mellan beställarna och byggentreprenörerna bygger på misstroende och att man inte är överrens. Och det är klart att om alla projektledare så småningom kommer till himlen och entreprenörerna blir kvar i helvetet så behöver man ha djävligt tydliga avtal.

Jag tror inte detta är en byggjuridisk fråga, man kan inte avtala bort oförstånd och fördomar. Om man skall få ett lyckat projekt så måste man faktiskt ”visa varandra förtroende och öppenhet i övrigt”, skall beställaren trivas bra med sin entreprenör så måste de ”en samstämmig uppfattning om uppdragets syfte, omfattning och kvalitetsnivå” och skall bygget fungera krävs det ”en dialog före och under uppdragets genomförande”.

Kick-back – luttrade eller lurade beställare?

I byggbranschen så har installatörerna av någon anledning fått bygga upp ett märkligt rabattsystem. Man har prislistor för sitt material, därdet fulla  listpriset aldrig betalas av någon. Jag hade i min entreprenadfirma en tid en elektriker, vi fick som liten elkund mellan 20 och 80 % på elmaterial. Vi gjorde ett par jobb där vi köpte ventilationsrör, då fick vi 55 % rabatt direkt. Hade jag sagt att jag skulle bli rörläggare, så hade väl Ahlsell skickat ett rabattbrev på rörmaterial också.

Ibland hör man också om årsbonus, en bonus som bygger på årets inköp. Jag tror H&M och ICA-kort har något liknande för övrigt. Genom en bekant fick jag höra att en rörläggare med enskild firma hade fyllt huset med TV-apparater till barnen och sig själv med hjälp av årsbonusen. I de stora byggbolagen förekommer kanske sådana kickback-avtal fortfarande. Vad vet jag om det?

Anledningen till att vårt material blir så dyrt är nog inte att en enskild leverantör tjänar oanständigt mycket pengar, anledningen är att så många agenturer, grossister, leverantörer och andra brödtjuvar skall knapra lite till på kakan. Om man dessutom krånglar till det med bonussystem, kick-back och rabatter på 80 %, då är det väl självklart att en WC-stol kostar tre gånger så mycket hos oss som på Hornbach.

När man som byggentreprenör jobbar på löpande räkning, då redovisar man sin faktiska kostnad, lägger på sitt arvode och debiterar summan. När en installatör jobbar på löpande räkning debiterar han enligt en prislista som inte har något att göra med hans verkliga kostnad för materialet.

Egentligen kvittar det mig lika hur en entreprenör och hans leverantör har det sinsemellan. Men en beställare som köper bygg- och installationsarbeten på löpande räkning skall kunna förvänta sig att han (för det är oftast en han) får betala verklig självkostnad för materialet plus avtalat arvode.
Det borde vara en hederssak.

222 000 kr att krediteras på annat projekt

Efter en storbrand på 90-talet så var jag inlånad som dagkontrollant, uppdragsgivare var ett konsultföretag. När jag kom till platsen så hade saneringen pågått i några dagar och det var redan massor med folk inblandat. Säkert 40 man och det stod två stora mobilkranar med gripklor som plockade ner bråte från den inrasade takvåningen. Man körde tvåskift, från 07 till 22, varje dag. Beställare var ett försäkringsbolag och entreprenören var en av det större i landet.

Arbetet utfördes naturligtvis på löpande räkning, det var ganska naturligt. Avtalet som snabbt förhandlats gav rejäla timpengar och bra arvoden på material- och underentreprenörskostnader. Hundratusenlapparna rullade ganska fort de veckorna kan man säga.

Platschefen bjöd på lunch en dag, och jag hade inga betänkligheter med det. Det blev mer pinsamt för dem än för mig när jag senare i fakturagranskningen fick se ett utlägg på 2 x lunch. Man redovisade alltså ett utlägg i projektet och debiterade dessutom arvodet 12 % på toppen. Jag skickade en blygsam fråga till byggarn om de inte också tyckte att jag skulle debitera mina luncher direkt till vår gemensamma beställare, så sparade ju beställaren 12 % i alla fall. Ett pyttelitet vardagsbedrägeri var det, möjligen oavsiktligt men ändå.

Efter några veckor så stod jag och bläddrade i pärmen för följesedlar, jag sammanställde kostnader veckovis för att rapportera till min uppdragsgivare. I pärmen satt en faxutskrift från kranfirman. Det var en sammanställning över de första veckorna, med kostnader för kranar, gripklor och extragubbar snyggt uppställt och summerat, och dyrt var det. Så långt allt väl. Men längst bak hade någon på kranfirman skrivit för hand innan den gick in i faxen ungefär ”222 000 kr att kreditera på annat projekt”. Någon hade tänkt sno rabatten från beställaren, och låta beställaren betala ett mycket högre pris än han borde. Ett mer rejält bedrägeri måste man ju säga. Jag tog en kopia och åkte hem till kontoret. Jag lämnade den som en trofé till min uppdragsgivare. De bägge cheferna läste igenom, sen en gång till, sen frågade de om jag hade pratat med någon om detta. Svar: nej.

Jag vet inte hur det användes sen, men kan tänka mig att någon på den stora byggfirman fick problem med sin motpart på det ännu större försäkringsbolaget.

Face it, byggbranchen! Vi behöver vänner.

Jag fick ett lite överraskande mail häromdagen, min syster ville bli vän med mig. Nu hade vi inga större dispyter sen innan, de första förtio åren har ju gått förhållandevis smärtfritt ändå. Anledningen till hennes förfrågan var att jag öppnat ett Facebookkonto, och där är hon väldigt aktiv, så hon hittade mig. Jag hade bara klåfingrigt kollat lite hur det såg ut, och hur det funkade. Jag hade inte skaffat några vänner. Faktum var att trodde att jag redan var vän med en massa människor, men uppenbarligen på en mer analog nivå.

Kvart i sex i morse så knackade det på dörren hemma hos oss. Det var mina analoga syskon som hade åkt en hyfsad bit hemifrån för att bjuda mig på frukost en helt vanlig tisdag, mitt i livet. De var en rolig överraskning och en trevlig stund. Jag unnar alla människor att få många syskon. Alltså på riktigt då, för på Facebook kan man få jättemånga, men förmodligen är frukost på sängen mer ovanligt i de kretsarna.

Det här blev till ett intressant forskningsprojekt, sponsrat av Försäkringskassans VAB-fond. Två febersjuka barn behövde bara lite uppmärksamhet ibland. Så nu är jag med på Facebook, jag är digital vän med flera av mina syskon och kusiner, möjligen blir jag också vän med en del av mina riktiga vänner (om de svarar på förfrågan). Som bonus fick jag lite koll på gamla vänner som jag inte haft kontakt med på länge. Det var lite skoj faktiskt.

1,9 miljoner svenskar har Facebook, och det är inga problem att köra det som heltidssysselsättning. Problemet är väl att Försäkringskassans bidrag är begränsat (barnen kan ju bli friska!), och det sannolikt är en tveksam nytta att ha Facebook igång när du arbetbar med annat. Men som förströelse sent på kvällen (istället för bloggande) och som lättsamt sätt att upprätthålla sociala kontakter utan att behöva umgås så funkar det bra.

Eftersom den här bloggen handlar om byggbranschen så är min fråga:
– Vem vill vara vän med byggbranschen, om byggbranschen går med i Facebook?

Köttbullar – nötfärs, salt, peppar, smör (inget annat)

Hemma hos oss köper vi köttfärs och steker köttbullar i mjölkfritt margarin, med salt och peppar som kryddning. Det går snabbt, barnen älskar det och man blir lite kladdig om händerna när man rullar bullarna.

Man kan köpa Mamma Scans köttbullar för 43 kr/kg. Man kan köpa nötfärs för 39 kr/kg, inte alltid men ibland. Jag vågar påstå att vi får bättre kvalitet till samma pris, men det tar en stund extra.
(En gammal nyhet på Sync Blog).

Boken Den Hemlige Kocken fick en enorm uppmärksamhet för några år sen. Författaren Mats-Eric Nilsson har följ upp med boken Äkta Vara. Han har på köpet startat en folkrörelse i matbutikerna. Många fler vrider och vänder numera på paketen för att hitta ingredienserna i köttbullarna. I snart sagt all industriproducerad mat så ingår det konstiga grejer och kemikalier som ingen normalt funtad människa begriper något om. Om man inte läst nämnda bok vill säga, har man det så läser man på paketen.

I byggbranschen pågår ständigt en utveckling mot billigare(?), bättre(??) och mer industrialiserat byggande(???). Framgången är varierande. Vi har enstegstätade fasader i närminnet. Vi har byggt in PCB och asbest som vi nu sanerar bort för miljarder. Vi anser att kryprumgrunder är en riskkonstruktion, det var den normala grundläggningsmetoden för bara 20 år sen, vissa bygger den fortfarande. För några år sen hade vi fortfarande produkter med svinpiss som ingrediens (flytspackel). För förtio år sen så stadsplanerade man stolt miljonprogrammet och byggde det snabbt och billigt(?), nu kostar det 300 miljarder att renovera. Det finns ju en del på samvetet. Observera att detta inte var byggfusk, utan okunskap om konsekvenserna av vårt handlande.

En bok som den ovan nämnda som istället granskade byggbranschen på samma sätt skulle bli en höjdare. Läs gärna kapitlet om bröd, där beskrivs hur jäsningen måste ske på orimligt kort tid, och de metoder man måste ta till för att lyckas med detta. Uttorkning av betong ligger inom räckhåll, rent tankemässigt.

Det finns ganska ambitiösa system för att hitta miljövänliga byggprodukter, t ex hos Folksam. Men jag tycker att vi ägnar för mycket tid åt att uppfinna lösningar på fel som vi kanske inte behöver ha. Tätskikt i badrum är ett aktuellt ämne. Numera kostar det mer att få ett godkänt tätskikt bakom kaklet än att kakla väggen. Nästan alla nya kemikalier lanseras som miljövänliga. Sure, vi ses väl om tjugo år, då vet vi bättre om vilken nytta(?) dessa produkter tillfört till Planeten Jorden.

Jag tror inte att alla skall börja bygga hus som jag steker köttbullar, men kanske skall vi börja studera ingredienserna som byggs in i våra hus, och fundera på vad som skall bort. 

40-årsgris på Planeten Jorden

Jag fyller 40 år 2009 och har planer på en 40-årskris under våren.

Medellivslängden för min åldersgrupp är 76 år enligt SCB. Med lite flyt så blir jag 80 år 2049. Om jag blir 81 kanske jag är med och ser om prognoserna för 2050 stämmer. FN’s klimatpanel har som mål att Planeten Jordens medeltemperatur inte får stiga mer än 2 grader tills dess. 2009 säger prognoserna 5 grader, de värsta scenariorna närmar sig totalhaveri för mänsklig existens.

I Fokus förra veckan stod det om James Lovelock, en kändis naturvetarbranschen som har en mycket dyster prognos för oss på jorden. Jag har precis börjat läsa boken Sex Grader av Mark Lynas, temat är detsamma och prognosen lika apokalyptisk. Andra vetenskapsmän säger att det är lugnt, växthuseffekten är inte så farligt. De säger att vi kan köra på som vanligt, i stort sett.

Lovelock’s cyniska slutsats är att man skall bosätta oss någonstans där det översvämningar inte tar död på allt liv. Hans råd till 300 miljoner människor i Indonesien är att packa ihop och flytta snarast. Sverige och Storbritannien är några av det relativt få landområden som kan räknas som beboeliga när planeten värmts upp. Hans förslag är att man skall skaffa sig ett bra försvar för det kommer bli trångt vid gränserna när flyktingar söker ny boplats. Boplats Göteborg får en ny och annan innebörd helt klart.

Utan att fördela någon skuld så kan man bara konstatera att byggbranscher och fastigheter förbrukar ca 40% av våra resurser, och det finns gigantiskt mycket att spara in på. Vi kvalar lätt in bland de ledande skurkarna.

2050 är mina barn knappt femtio år gamla, förhoppningsvis har de fått egna barn. Det hade känts bättre om det fanns förutsättningar också för att mina barn skall kunna få barnbarn. Men det verkar som vi för för upptagna med vårt dagliga bröd och en i sammanhanget pytteliten men världsomspännande lågkonjunktur, för att hinna fixa med Planeten också. Prioriteringar, hela tiden, jobbigt, jobbigt.

Människor har väl i alla tider förutspått planeten Jordens undergång, möjligen blir vi de första som faktiskt får rätt.