Kom, ljuva lågkonjunktur, gör oss lyckligare!

Festen var slut 2007 egentligen, men vi var på efterfest halva 2008 också. Som vanligt, man kör på tills man stupar. Inget konstigt med det, oansvarigt och kortsiktigt, men man är ju vuxen nog att bestämma själv. Tyvärr.
Nu gäller andra premisser. Det finns inga marginaler, bankerna släpper inte finansiering, beställarna blev plötsligt ekonomiskt trängda och förlamningen slår till. Igen.

Runt om i landet (världen egentligen) sitter det duktigt folk som vill bygga bättre. Det har varit mycket fokus på energi de senaste åren. Inte konstigt – skall vi rädda Planeten Jorden så får vi helt enkelt göra åt mindre resurser. Men det räcker inte med mer solfångare och tjockare isolering. Vi måste göra mer.

Väldigt lite av det som pratas om i branschen kommer att sänka byggkostnaderna. Så länge vi fortsätter uppfinna nya hjul så kostar det mera, hjul som ofta rullar dåligt dessutom.  Tänk om övriga Sverige visste att vi i byggbranschen slösar bort upp till 30% av pengarna, då skulle vi få sparken allihop. Jag kanske inte blir hedersmedlem i Arkitektförbundet nu, men vi får sluta krångla till det. Ta bort lullull och lyx. Minska ytan i bostäderna, göra den mer effektiv. Vi kan inte bo i SUV:ar längre. (På byggena finns hur mycket som helst att förbättra, jag vet, vi får återkomma till det.)

Att förklara detta för bostadsköpare och lokalanvändare krävs förvisso en pedagogik värdig ett Nobelpris. Men vi har chansen nu, det finns inga pengar att bygga för, Planeten Jorden behöver en nystart och byggbranschen behöver sysselsättning och ett reningsbad i miljösamvetet.

Läs gärna vad Johan Rockström skriver Därför skapar lågkonjunkturen stora möjligheter

Bloggkollegan ByggBlasket har redan anpassat sig.

Gjutning = njutning

December, det är nollgradigt och kolsvart, klockan är sexoförtiofem. Förmodligen är det mer yrkesskada än estetiskt sinne som gör att jag tycker det är vackert när betongen ångar i strålkastarskenet. Gubbarna syns bara som skuggor när de första lassen läggs ut. Stackars mig att jag sitter på ett tåg på väg mot kontoret, jag vill vara med och gjuta istället.

Betongarbeten har ett driv i sig som inget annat. När första lasset kommer så har du några få timmar på dig att jobba med betongen, sen är det kört. Min egen erfarenhet av elitidrott är minst sagt begränsad, men jag tror man kan jämföra känslan mellan en seriematch och en stor gjutning. Man laddar upp och förbereder, tränar och planerar. Man skaffar detn utrustning som behövs och alla vet att gjutningen går före allt. Innan en stor gjutning finns det en pirrande nervositet och en positiv stress.

En större gjutning är också en logistikövning i den högre skolan, åtminstone för oss i byggbranschen. 200 m3 betong på en arbetsdag, 35-40 roterbilar skall komma rätt i tid, 500 ton som skall hanteras. Dessutom skall betongstationen i andra änden få in lika mycket grus/cement/ballast i sin tur. Fredrik Friblick på Prolog som högröstat har kritiserat byggbranschen för bristerna i logistikarbetet har påpekat att just betongen bevisar att man kan jobba med just-in-time, om man måste.

Det stämmer, jag kunde göra schema för varje betonglass som yngling 1991, men sjutton år senare får fortfarande jag skälla på en ventilationsentreprenör för att han inte kan tänka sig dela på ett långtradarlass med plåtdetaljer. Han gör en procentuell vinst på inköpet, men begriper inte problemen som uppstår på arbetsplatsen när det kommer en lastbil full med material, omärkta och utan adress i huset. Hans gubbar är inte på plats, det finns ingen truck bokad för lossning. Det blir en halvdag för någon bara att reda ut problem. Problem som inte borde finnas.

Sync Blog återkommer till bygglogistiken, den är er ett kärt ämne.

 

2009 – positivt tänkande och total förnekelse

Henrik Wallgren skrev den 3 jan i GP om det som vi försöker att intala oss på Sync. Han förklarar det vi egentligen redan vet, lågkonjunkturen är påhittad. Den är uppblåst av medier som skrämt upp oss, och vi följer lydigt och fegt övriga i flocken rakt ner i depressionen. Sync ställer sig gärna i kön för positivt tänkande i allmänhet och total förnekelse av finansiella problem i synnerhet.

Henrik Wallgren: ”De som klänger sig fast vid det gamla kommer nog få det lite småkämpigt. Men omväxling förnöjer! Framtiden är så ljus att man måste bära solglasögon. 
2009 kommer att bli ett fantastiskt år. Jag vill läsa det på löpsedlarna och se det på bästa sändningstid. 2009 kommer att bli ett fantastiskt år. 
Allt är psykologi. Det är vi själva som bestämmer. 
2009 KOMMER ATT BLI ETT FANTASTISKT ÅR!”

Läs hela Låt mammon vila i frid

God fortsättning på det nya året önskar Sync

Teaterchefen hade rätt

Jag jobbade som platschef på mellanstora byggfirman. Vi byggde om på Stadsteatern och var väl inte helt klara på utsatt tid (Understatement el Grande). Tekniske chefen på teatern gormade att han inte kunde förstå hur man kunde göra som vi, och att de på teatern minsann levererade varje kväll. Jag nickade artigt och tänkte: ”Din självgode skattefinansierade jävel, du fattar ju inget av våra problem!” 

Jag har upplevt samma situation i olika varianter med krögare och boende, fiskhandlare och fabrikörer. Insikten är generande och skrämmande, teaterchefen hade rätt – Vi levererar inte!
Vi levererar bara strax över skamgränsen, tar slutbesiktningen som en betald egenkontroll – och det är väl inte så farligt med ett par hundra anmärkningar i ett protokoll? det fixar man ju på några veckor. Eller, ingen brådska förresten, vi måste ju köra igång det där nya jobbet först, det här löser sig nog ändå.

Och, såvitt jag vet, så står de där än idag, teaterchefer och fiskhandlare som skäller på nollställda entreprenörer, och ingen av dem förstår hur den andre funkar. En klok projektledare jag har som förebild sa för länge sedan:

”Byggbranschens största problem att kunden inte vet vad han köper, och att entreprenören inte vet vad han säljer”

– – – – –

(Forsättning följer…)

 

Baka kaka = bygga hus

När hon bakar så upprepar min dotter något hennes mamma lärt henne:

”Man får inte glömma att blanda i lite kärlek, också”

(Åh, pappas flicka)

 Sen har hennes mamma visserligen lärt henna andra saker också.

”Man får inte glömma av att smaka på smeten”

säger hon och slickar glatt i sig halva skålen. (Då är hon mammas flicka)

Vi som bygger hus måste komma ihåg att blanda i lite glädje, kärlek och omtanke i våra projekt. Vi måste tänka på att vi bygger för människor som skall bo eller arbeta i huset. Vi måste tänka på att det är människor som skall bygga huset, människor som ägnar en stor del av sin vakna tid med att arbeta i ditt/mitt projekt. Människor mår bra av att skratta och äta tillsammans och få vara synliga och uppskattade. Inte synliga som en siffra i en arbetskraftsstapel på hur många som behövs nästa vecka/månad/år, utan synliga som en viktig del i stort sammanhang.

Jag tror att om man tar hänsyn till dagishämtningar, sjuka barn, farmors födelsedag och fredagsfikat så får man mångfalt tillbaka.

Kulturhistoria anno 2050

Om vi nu skall rädda Planeten Jorden, då kanske vi (byggbranschen) får tänka lite större, t ex när det gäller tilläggsisolering av tak och fasader. Detaljplaner som hindrar exteriör förändring är säkert bra, av arkitektoniska och kulturhistoriska skäl. Men om Planeten Jorden kokar över lagom till 2050, Holland förvandlas till ett stort risfält och 300 miljoner indonesier behöver en ny kontinent, då vete fan om våra barnbarn står i led och hurrar för att det iallafall finns fina fasader bevarade från forntiden (alltså typ 1900-talets senare del).

Vem vill bo i en SUV?

Bilbranschen ska få miljarder för att utveckla miljöfordon (och begrava gamla dåliga affärer). Det verkar som finanskrisen kom lägligt, vi konsumenter som krävt att få åka SUV en längre tid nu verkar har ändrat inställning. Biltillverkarna har utan knot spottat ut energislukande bilar, större och tyngre, med ännu mer krockkuddar och monsterstereo med surround.
”Pimp my ride” liksom, fast direkt från fabrik.

Nu undrar jag om det kan komma en kris som kan få byggbranschen att sluta bygga SUV:ar för oss att bo och arbeta i? Vi bor på 40-50 m2/person och några av oss har en kontorsplats som tar 25m2, fast vi är jämt på språng. Vi får inte bygga ett hus utan hiss till andra våningen och vi måste bygga en parkeringsplats för varje ny lägenhet, även om den är i centralaste centrala stan där ingen kan bil ändå. Nästan ingen kan bygga hyresbostäder med lönsamhet. Vem är det som är för dyr? Snickaren kanske, eller är det projektledaren, nej det måste vara arkitekten?!

Det finns nog skäl att sänka arvodet för fler av oss, men det hjälper inte. Vi bygger för omständligt och komplicerat, för stort och lyxigt. Vi göder för många led i materialhanteringen, vi kör materialet på för många lastbilar, och vi kastar för mycket av det dyra materialet i sopcontainern p.g.a. dålig planering och sena ändringar.

Om jag vill bygga en Smartcar att bo i, så funkar inte det med BBR (Boverkets Byggregler), men det är helt ok med en SUV. Varför?

Det originellaste originalet

Stig Ragnar Folke Ahlstedt Bernadotte Jr, det originellaste original jag träffat. Han presenterade sig alltid med hela namnet, och ett flin att Bernadotte Jr var taget.
Stig Ragnar var 63 år, sist jag träffade honom, 1992. Om han lever så är han förmodligen fortfarande 63 år, han såg ut som han varit 63 år ganska länge, redan då. Han såg precis ut som Hans Scheike, ni vet sektledaren med kvinnotycke, rufsigt grått hår, långt skägg. Han var själv väldigt nöjd med just den liknelsen.
Stig Ragnar hade visitkort med två kaniner, mitt i parningsakten, och med en text: ”Always ready for new business”. I hans ögon lyste tusen års erfarenhet av tokerier och upptåg, där fanns intelligens och gnista, men också en sorg för att kroppen hade börjat ge sig . Han var en gammal sjöman som mönstrat av, bodde i en husvagn på veckorna och hemma hos tanten på helgerna. Han var en rent överdjävlig yrkesman, han kunde mura, putsa, kakla, spackla. Hans händer var magiska när det sista lilla, bökiga, svåra, bortglömda fixandet måste till.
Första gången jag träffade honom så stod han och blandade flytspackel i en hink, han såg i ögonvrån mig (den nye arbetsledaren) och platschefen komma gående. Precis när vi går förbi sätter han fingret i flytspacklet, för det till munnen, smakar och säger – ”Nej, lite mer vatten skall det vara!” Respekt.
Det gott folk, det är showbiz, när den är som bäst.
(På begäran kan jag fortsätta med en mängd historier om Stig Ragnar, mer eller mindre sanna…)