Låtsas-gubbar 1 – Fejk-professorn

Först ut i Sync´s serie om låtsas-gubbar på riktigt är en klassiker i våra kretsar. Fejk-professorn.

Professorn jobbade på Handelshögskolan och hade köpt den dyraste lägenheten i ett projekt där jag halkat in som platschef. Han hade ju jobbet runt hörnet så han var ofta på bygget.  Trevlig som fan. Aldrig sura miner. Han beställde en öppen spis, blev inte nöjd, vi slog ner den och byggde en ny, han var inte riktigt hundra nöjd, vi slog ner och byggde en ny. Kostnaden på en halv miljon svalde han enkelt. Han var en drömkund, trevlig och belevad, han accepterade alltid kostnaderna efter sparsam diskussion.

Vid ett tillfälle så satt vi och gick igenom den blivande belysningen och andra elfrågor. När det blev tal om inbrottslarmså sa arbetsledaren för elentreprenörn att de minsann inte jobbade med Falks och sådana firmor som lurar in kunderna i långa avtal med dyra månadsavgifter. Då klippte professorn till med att han varit VD för Falks i två år. Elektrikern blev ganska så spak då.

När bygget var klart och han skulle flytta in så försvann han. Han var tvungen att dra till USA ett par veckor, visst inga bekymmer. Men tiden gick och det började kännas i magen på projektägarna, någonting var fel. Mäklarn började kolla igenom sina papper. Professorn hade aldrig betalt handpenningen, det strulade med något, men mannen var ju trovärdig, välbeställd och professor. Ha!

Han försvann från jordens yta. Projektägaren tog en UC på honom. Lysande!  Betalningsanmärkningarna fyllde tre A4-sidor! Han hade alldeles säkert V.I.P-kort hos Kronofogden också. Inkomsterna var mer blygsamma, milt utryckt.

Mannen var en bedragare. Det märkliga var att det var helt utan egen nytta, han hade ju inte tjänat en krona på detta, bara iscensatt en happening och fått vara ompysslad kund i ett exklusivt byggprojekt ett litet tag.

Han hade inte pengar nog att ens ärligt åka spårvagn, faktiskt.

——-

Nej, och han var inte professor heller. Tack för att du frågade 🙂

Mer kaffe? – Nej tack, inte för mig

Jag (står upp): Hej, jag heter Sync, jag är koffeinmissbrukare.

Alla (på en gång): Hej Sync!

——-

I går var det fredag, då jobbade jag. Arbetet i gruvan är hårt och man får unna sig det lilla goda man kan. Till exempel kaffe. Som god representant för byggbranschen – byggentreprenör, egenföretagare, projektledare, byggstädare, byggbloggare –  så tänkte jag redovisa mitt kaffeintag under fredagen den 6 nov 2009.

——-

Jag började hemma vid halv sju med att koka halva 10-koppars moccabryggaren.

Första morgonkaffet

En knapp halvliter svart gift, mildrat lite av mjölkersättningen som vi har hemma i kylskåpet.
(det här är ingen blogg om hushållsarbete – så släpp den kladdiga köksbänken och gå vidare i livet!)

Första kaffet svepte jag stående i hallen, medans åttaåringen klädde på sig, letade efter sin skolväska, undrade var läxan var och förhandlade huruvida det var nödvändigt med mössa eller inte. Sen åkte jag tåg. Jag skulle åka vidare med en byggentreprenör norrut för att kika på ett möjligt projekt. Han skulle komma till stationen ”…så tar vi en kopp och en fralla där!” sa han också.

Han dröjde en kvart, under den kvarten tog jag en latte med extra styrka på Espresso House. 37 jävla spänn!

Andra morgonkaffet

När byggaren kom så skulle vi ju ha en macka också. Jag beställde en scones (?) och apelsinjuice. Vad säger killen bakom disken då? Jo, att om jag skall något pålägg på min scones (plural?) då är det billigare att köpa en hel frukost. Ok, visst, kör på det. Då frågar han vad jag vill ha för kaffe. Ääh, vanligt svart, svarar jag då utan större intresse.

Så, jag äter min scones, dricker min juice och när jag har gjort det så smuttar jag på min släta kopp svart kaffe.

Tredje morgonkaffet

Det finns ingen njutning kvar, inget koffeinsug att stilla, jag bara fortsätter för att det finns.

——-

Tre timmar senare – vi sitter på vårt nya kontor och äter hämt-sushi. Jag fixar kaffet i vår nya presso-bryggare. Vi har haft kontoret ett par dar och har inte hunnit släpa dit några grejor direkt, men ändå ser min mugg ut så här. Muggen som köptes på IKEA i onsdags, packades upp på torsdagen och är använd en gång. Jävla skitmugg. Geggan i botten och årsringarna på insidan behöver bara lite varmt vatten för att avge koffein.

Ny mugg, gammalt kaffe

Märkligt – Jag kan vara Kvalitetsansvarig (KA) för ett hundramiljonersbygge med ganska hårda krav. Kvalitetskravet på kaffet verkar inte hänga med i det uppdraget. Jag suger i mig vad fan som helst. Om jag hade varit på något bygge så skulle jag kunnat ta det sista ljumna kaffet i en plastmugg, mickrat det och druckit med en grimas. Om jag jag suttit på fina konsultkontoret med de små kopparna så hade jag slurpat i mig all espresso som ställts fram. Ställer någon fram en vattenkokare och gevalias pulverblask så dricker jag det med, jag gillar det inte men jag dricker det.

Kvantitetsansvarig. Så är det. Jag har blivit Kvantitetsansvarig för kaffekonsumtion.

——–

Det här är en blogg om byggbranschen, detta inlägg är inte på något sätt en generalisering om byggprojektledare.
Det finns ett flertal te-drickare på byggena, faktiskt.

Skärpning ni också, kärringar!

I dagens Expressen så finns en debattartikel om byggbranschen. Det är ju bra. Barbro Engman och Gudrun Schyman har upptäckt att det funkar lite dåligt i branschen, det slösas och slarvas.

Så är det. Det borde inte vara så, men det är det.’

Jag har stört mig här tidigare på hur man rubricerat detta, Skärpning Gubbar, jag tycker det antyder att gubbarna på bygget ställer till problemen och det är fel. För den rent korrekta benämningen på den samling hantverkare du har på bygget är gubbarna. Arkitekter, konstruktörer, entreprenadingenjörer, ekonomer och annat löst folk räknas alltså inte in i här.

Engman och Schyman har gjort researchen väl och har koll på Chalmers rapport om slöserierna. Men det framgår inte så tydligt att det är på ritbordet och konsultkontoren som de stora dyra felen börjar. Vår planprocess som drar ut flera år och stoppar många goda projekt är en gigantisk broms för snabbare bostadsbyggande. Så långt innan det är ett fysiskt bygge ute i verkligheten så har man slarvat bort många sköna miljarder.

I jobbet innan det blir bygge så sölas det bort tid och pengar, man gör korkade tekniska lösningar och tar tveksamma genvägar, man ägnar ibland oändligt mycket tid åt själva byråkratin utan att bry sig om själva målet. I den fasen är det sannolikt en större andel kvinnor (förlåt, kärringar) som deltar än i övrig byggverksamhet.

På byggena är vi fortfarande 100%  gubbar

(tyvärr också nästan 100% män, men man kan inte få allt på en gång, Gudrun:)).

AB04 – Piska mig hårt

Dagens Byggvärlden-citat

Kontrakten som skrivs idag liknar djurdressyr från 1800-talet. Då piskade man djuren om de inte gjorde som man ville. Idag skriver vi kontrakt som innebär att vi är beredda att straffa våra partners om de inte gör si eller så. Istället för att tillsammans lösa eventuella problem.

Klockrent. Say no more. (Idag alltså, återkommer med detta som tema…=)

Styrelsen och medlemmar i ljuv förening

Sync jobbar en del med bostadsrättsföreningar och det är känt problem bland byggare att just det kan vara krångligt. Många boende upplever inte sig själva som delägare (beställare) i projektet (man ser sig själv som konsument). Skillnaden mellan fastighetens krav och den enskildes intresse blir lite besvärande emellanåt.

Många styrelser har inte tiden eller kunskapen att driva projekt, att förvalta en fastighet är egentligen en lång rad av aldrig sinande små byggprojekt. Tyvärr börjar man ofta glatt utan projektledning och med tveksam prioritering med att vända sig till en entreprenör med en ofullständig förfrågan och vag uppfattning om vad som måste göras. Och som man frågar får man svar. Sen är cirkusen igång.

Det krävs en bra dos med pedagogik från vår sida och ännu mer tålamod för att det skall funka. Som projektledare kan det vara svårt att motivera alla timmar som går åt. Tusen kronor i timmen för att förklara saker om och om igen känns lite besvärligt ibland. Det är ofta mycket enklare att jobba för en professionell fastighetsägare, den saken är klar. Den enkla vägen är som bekant mindre spännande så Sync fortsätter träget att bearbeta sina brf-styrelser.

Det skiljer dramatiskt i storlek på föreningar, det finns små med bara några enstaka lägenheter och det finns stora med flera hundra boende. De allra flesta vi träffar på är någonstans mitt på skalan eller lite mindre. De föreningar som funkar bäst, som jag ser det, är de där de boende umgås, dricker vin och pratar med varandra. Då faller det sig naturligt att alla fattar hur badrumsrenoveringen och annat kommer att funka. Lite enkel vardagskommunikation och ömsesidig förståelse.

—————

Recept på framgångsrik förening. Mycket mat och dryck! Ordning och reda på underhållsplanen och stambytena. Mycket umgås och diskussion, då funkar det.

Styrelsen i förening

Sync Blog halkade i ett inlägg in på hur en styrelse i en förening kan funka. Fortsätter på det ämnet här.

Själv har jag just lämnat kassörsuppdraget i vägföreningen hemmavid. Vi har 4 km grusväg att underhålla, det kommer femton fakturor på snöskottning och sandning, två gånger om året kommer bidrag från stat och kommun. Föreningen omsätter kanske femtio tusen om året, det mesta bidragsfinansierat men numera så krävs det också ett mindre tillskott från medlemmarna. Egentligen ett pyttelitet jobb, men ändå betungande och skönt att slippa.

Jag tror att det är så ganska ofta i vägföreningar och bostadsrättsföreningar och andra föreningar som man oförskyllt hamna i på grund av sitt val av adress. Som ofta i här i livet så är det många i en förening som i efterhand vet hur saker borde gjorts, och emellanåt är det rätt många som tycker sig veta hur saker borde göras framöver. Men det är inte lika många som anmäler sig som frivilliga att göra det, att faktiskt ta på sig ansvaret eller bördan att sitta i styrelsen, att vara den som ringer till bonden som skall skotta snön och sanda den isiga vägen.

De som vet allra bäst efteråt hur saker borde gjorts är också av någon anledning samma personer som sitter tysta på årsmötet om de nu alls vågar sig dit. Personer som värjer sig in i döden att ta på sig något uppdrag eller ansvar, men behåller rätten att helt ogenerat gnälla och agera besserwisser in absurdum.

Sync jobbar en del med bostadsrättföreningar. Vi skojar ibland på jobbet om detta och säger att de som sitter i en bostadsrättförenings styrelse är de personer som vägrade minst på årsstämman. Så är det inte alltid, ibland är det duktiga, hängivna och intresserade människor. Det är då inte så sällan företagare och chefer, människor som är vana att bestämma och leda.

Byggbranschen kommer i kontakt med bostadsrättsföreningar eftersom de ju förvaltar en mängd fastigheter. Det byggbranschen är bra på funkar oftast ganska fint – lämna anbud, utföra entreprenader och underhåll. Men det som behövs innan dess är lite ömsesidig förståelse för hur saker och ting fungerar, en bra förklaring för varför det tar lite tid för styrelsen att fatta beslut och den nyktra självinsikten att man inte riktigt greppar allt själv. Samtidigt måste byggarna begripa vad som är viktigt för de boende, t ex att kunna sova till kl 7.15 eller gå torrskodd över gårdsplanen utan att riskera livet mellan schaktmaskinerna. Där skiter det sig, gång efter annan.

————-

Sync funderar på att öppna en efterlängtad hotline – jourhavande människa/byggprojektledare (1 000kr/tim).

Underlag för beslut – när hände det?

Började ju på det här med lämnade uppgifter häromdagen, får väl fortsätta på det.

Ibland uppstår en sanning som alla godtar och jobbar efter, t ex att stammarna i huset måste bytas. Ibland finns det grund för detta men inte helt sällan sker det utan att man egentligen har underlag för beslutet. Det kan vara någon med en förflugen tanke som sagt något till en annan som sen säger till en tredje att den förste sagt att (…) och att det verkar ju logiskt och den tredje inblandade tycker att i så fall är det väl ganska klart för den förste (som egentligen bara spånade lite) är ju en person som varit med förr, han vet ju vad han snackar om, liksom.

Förmodligen ganska vanligt. ett litet skvaller som växer från öra till mun och blir en allmänt känd sanning till slut. Lite inslag av Kejsarens nya kläder är heller aldrig fel. Om alla andra snackar stambyte så vill man ju inte vara den som inte begriper.

———-

Brf Gamle Svarten ligger i centrala stan, ganska nybildad förening, ganska färsk styrelse. Alla är överens – stammarna måste bytas. Ok. Vem bestämde det?

Jag jobbar som projektledare med den föreningen och deras underhållsplan och de jobb som skall utföras närmaste åren. Stambytet var för dem självklart. När jag frågade på vilken grund den övertygelsen vilade så blev det irrande blickar och svävande svar om vem som sagt vad. Det fanns egentligen ingen utredning eller ens ett utlåtande om stammarnas kondition. Någon hade i något protokoll sagt att stambyte var aktuellt och sen blev det ett faktum långt senare.

Det är inte lätt för lekmän att veta sånt. Jag får samma känsla när det gäller bilar. Jag tycker inte om bilar. Jag har en granne som gärna talar om exakt vad det är för fel på min bil. Tyvärr kör han en kombo han på dåligt minne och uselt ölsinne så ibland kommer det dessutom motstridiga uppgifter. Hela tiden väldigt initierat men tveksamt trovärdigt. Hur fan skall jag veta vad som är fyllesnack och vad som är sanning?

———-

Här har vi byggare ett enormt ansvar. Vi måste lämna rätt information och dessutom göra den lättsförstådd och komplett. Vi behöver också tänka ett steg längre och lista ut vad mottagaren skall ha informationen till, egentligen.

Ett bra sätt kan vara att bekräfta skriftligt istället för att gå omkring och babbla bullshit och fikonspråk som låter bra men innehåller luft och tveksamheter. Tydligt och enkelt istället. Jag börjar nog med det imorgon.

Ansvar för lämnade uppgifter

I byggbranschen har vi regler. Vissa är ganska självklara, t ex att man ansvarar för de uppgifter man lämnar ifrån sig. Självklart, men vem lämnade man dem till? När lämnade man dem? Vem tog emot dem och varför? Och varför fastnar en del i hissen? Många frågor och väldigt få svar. Vi få anropa verkligheten.

Sagan om när hisschaktets invändigt mått blev en sanning

På ett projekt jag fick möjlighet att under lång tid både delta i förstudier, program och projektering och sedermera också själva bygget. Inblandad i kubik kan man säga. Ungefär tre år heltidsarbete, för oss rallare så är det väldigt lång tid. Faktiskt är det längre tid än jag varit anställd hos någon arbetsgivare i sträck.

Arkitekten hade antagit ett invändigt mått i hisschaktet, han hade av naturliga skäl lite svårt att själv ta sig in och mäta. Hissen var ju i drift. Vi hade i början arkitektens mått som arbetsmått ändå, tills vidare liksom. Jag ringde en hissfirma som skulle hjälpa oss att kolla förutsättningar för att byta hissen och förlänga den en våning. När man gjorde det så skulle man loda schaktet också, alltså kolla om lutade. En ny hiss är ju så grinig att den inte vill orma sig igenom ett gammalt skevt schakt. Nejdå, rakt och fint skall det va.

Hissfirman mätte och lodade, glada gossar och en inställsam hissarbetsledare som såg möjlighet till en framtida affär. Allting såg fint ut.

Det gick några månader, vi projekterade klart. I hissbeskrivningen stod arkitektens antagna mått. Vi handlade upp jobbet. Alles klahr. Bygget använde den gamla hissen så länge det gick, men efter ytterligare några månaders ombyggnad så var den utriven.

Det gick några månader, vi byggde vidare. Hissfirman kom och började lite vackert som sig bör. Det betyder att det kommer en oannonserad billast med prylar som ingen på platsen vill kännas vid. Några dar senare kom det ett par goa gubbar som skulle skruva ihop en hiss och undrar var deras grejor var. Vi var alltså ett drygt år in i projektet. Då började problemen.

Hisshelvetet fick inte plats. Det fick byggas specialfästen, vi fick planbila bort en stor betongyta och såga ur för de nya fronterna som ju skulle sitta fint som smäck. Dyrt, jobbigt och irriterande.

Varför? Jo, de invändiga mått som arkitekten en gång för länge länge sen antagit hade på något sätt blivit till sanning och smugit sig med ända in till tillverkningen av hissen. Vi som varit så duktiga och måttat och lodat och haft oss. Vi hade däremot inte varit så duktiga på att se till att de korrigerade måtten kom hissleverantören till livs.

Sync-analysen?

Ja, inte kan man hänga arkitekten, och knappast projektören som skrev hissbeskrivningen. Väl? Kanske skulle det stått ”mått kontrolleras på plats” eller någon annan klyscha. Hissleverantören kanske? Nej, tyvärr.

  • Naiv optimism? Nej inte jag!
  • Okunskap? No.
  • Självbedrägeri? Näej.
  • Politik? Knappast

Återstår – Dålig projektering och planering. Pinsamt.

(Based on a true story)

Finns det hopp(are)?

Sync jobbar med ett projekt som skall innehålla lite jympa-salar och sånt. Jag vet, träning är inte vårt huvudnummer. men det kanske kommer bli.

Nu kom frågan upp bordet – vad händer om 120 pers hoppar i takt i huset? Rasar det? Gungar marken iväg? (vi har lite problem här i stan med en arena som är nybyggd och där Blåvittklacken gungar igång halva innerstan. Grannar som i störs av klirr i vitrinskåpen och ibland lite sjösjuka.  Håhåjaja.

Nåväl. Vårt problem är kanske inte heller att förakta. Bäst att kolla. Sync ringer konstrutören, ställer frågan. Först ett gapskratt till svar, sen lite allvar. Han råkar vara inblandad just i projektet att styva upp den nybyggda arenan. Han skall kolla om det kan bli ett problem – 120 pers låter inte så mycket, men ok. Nu är det en konstruktör i Sync´s smak. Han är inte mycket för att slarva bort mycket pengar på undersökingar om långa möten och sånt. Han är mer praktiskt lagd.

– Nej, om det kan vara ett problem överhuvudtaget, då är det bästa att ta dit 120 pers och hoppa så mäter vi vibrationerna samtidigt. Det blir billigare.

– Det löser jag, sa jag. (För jag säger så utan ha täckning för det – ibland=)

Senare berättar jag detta för arkitekten som en rolig historia. HAn skrattar också och frågar hur jag skall få ihop 120 pers-

– 120 byggkonsulter, det blir ju väldigt dyrt i så fall. 🙂

Tänkte inte på det.

————-

Lite senare på kalkylavdelningen:
120 arkitekter och projektledare som skall åka dit, klä om, jympa, duscha, åka tillbaka till kontoret – jag skulle tippa på att vi klarar det under 300 000 kr. Moms tillkommer.
Sen tillkommer normala konsult-ÄTA, kaffe, kopieringskostnader, avtalsjuridik, uppstartsmöten, mm. 400 000 + moms och då är inte själva mätningen inräknad.

Shit va vi är dyra.

(givetvis får hyresgästen fixa det gratis, men som räkneexempel är det intressant på nördnivå III)

ÄTA – Chips

Fredag. Sambon jobbar sent. Jag och barnen har förhandlat – de får chips och sötsliskiga drycker till middag och fri tillgång till datorn, jag får ligga ensam i badet så länge jag vill. De har ju ändå varit en lite speciell fredag.

Jag och kollegan har gjort ett högst ovanligt drag och blivit hantverkare för en dag. Precis – inget byggkonsultande på en hel dag, nästan. Istället – blåbyxor och smörgås i en låda. Vi är normalt kaxigt högljudda om hur bra vi löser sånt ända tills vi står där och inser att verktygslådan inte är i ordning, det fattas både verktyg och det själklara drivet. Nåja, det tog ett par timmar att få upp ångan, sen bläddrade vi upp väggar och bjälklag. Av sju timmar på plats så kändes det effektivt i ungefär tre. Genomsnittlig i byggbranschen?

Men alltså hemma och färdigjobbad. Fokus ligger på badkaret.

Tidningen Fokus alltså, den ligger på badkarskanten och väntar på mig. Jag gillar den tidningen, den får mig att känna mig vuxen. Inte som kvällstidningarna, det står inget i Fokus om Robinson, inget om Let´sDance/BigBrother/Idol eller vilken reality-skit som nu är aktuell för stunden i TV. Fokus jobbar igenom artiklarna och tar sig tid.

Så i mitt varma bad, med tre arbetarklassöl, en skål med chips och en smutt med rom från någon ö långtbort – då känns det bra med seriös läsning som kontrast till frosseri och lättja.

————–

Fan också, den här bloggveckan började ju stark men det verkar som jobbet börjar gå ut över bloggandet. Jag har ju lovat Viktoria att bevisa varför ÄTA-arbeten är en dålig affär för entreprenören. Jag har lovat mycket. KAnske kommer jag ikapp någon gång.