Entreprenadformer – Hur svårt kan det vara?

Det är inte helt ovanligt att det blir lite rörigt när vi byggbranschen börjar snacka om entreprenadformer och sånt, det är knappt att vi själva kan begreppen.

Man skulle kunna tro att en totalentreprenad innefattar allting, att allt ingår, eller att en totalentreprenör gör allt. Fel, fel, fel. Ordet ”total-” skall bytas mot funktions-, det är alltså en funktionsentreprenad. Är man inte bekant med byggbranschen och spelreglerna så är den förklaringen lika med noll, pedagogiskt har jag här än så länge uppnått ungefär ingenting tror jag.

Ofta kan man se att ett projekt drivs som generalentreprenad, och det är lättare att förstå kanske, men det framgår inte att detta då är en utförandeentreprenad. Detta till skillnad från totalentreprenaden som ju egentligen är en funktionsentreprenad, vilket är en viss skillnad. Jag är lite osäker här, men magkänslan säger mig att jag inte lyckats förtydliga någonting ännu. Jag gör ett försök till.

Funktionsentreprenad – Bilreparation
Jag är aktivt ointresserad av bilar, och definitivt av reparationer och service, men tyvärr fast i ett behov av bil. Det får till följd att bilen ibland går sönder och får köras/bärgas till verkstaden. Där talar jag om vad som inte fungerar och att det skall funka efter reparationen. Jag kan ha önskemål om pris och hur länge den kan vara på verkstaden, men om mekanikern vill diskutera lösningar och teknik så är mitt mest sannolika svar:
– Jag skiter i hur du löser det, bara den funkar sen!
Jag har köpt en funktionsentreprenad, det som i byggjuridiken kallas för totalentreprenad. Bilreparatören har blivit totalentreprenör.

Utförandeentreprenad – Sockerkaka
Det händer hemma hos oss att sjuåringen bakar. Ibland beställer vi scones, ibland sockerkaka. Hon löser det mesta, det luktar gott i huset och köket ser ut som en krigszon (pappas flicka). Hon tar också hjälp av sin yngre bror för vissa moment. Hon läser receptet, och frågar ibland hur hon skall göra, vi förklarar och övervakar.
Vi har nu köpt en utförandeentreprenad, dessutom med ett visst samordningsansvar (lillebror), alltså är det en generalentreprenad. Dottern har blivit generalentreprenör redan i unga år.

Nu fattar väl alla?

 (för hjälp att välja entreprenadform – läs här)

PS

Sjuåringen har startat en del jobb på egen hand sista tiden, utan att få beställning. Oftast småkakor som går snabbt och enkelt och som blir väldigt gröna av karamellfärgen. Det kan liknas vid spekulationsprojekt i egen regi. Dock med extern finansiär som inte alltid är tillfrågad, och inte alltid får ta del av själva resultatet. Den egna vinningen är i detta fall överordnad.

En liknelse med en styrelse i ett börsbolag hade blivit tacksam här, men det ingår inte i Sync’s mission om att utreda begreppen i byggbranschen.

LEAN Hjullastare?

Ett exempel på dålig logistik. 2001 hade jag med min dåvarande egna firma ett jobb åt en av stans största byggare. Vi skulle montera stomme och utvändig gips på 6 000 m2 vägg på en industribyggnad. Vi var 10-12 man med våra inlånade, allt som allt på bygget fanns där kanske 200 man. (Japp, samma bygge igen!)

Vi jobbade på löpande räkning, vi hade inte varit med på någon planering eller förberedelse. Vi hyrde ut armar och ben, kan man säga. När vi skulle starta så fick vi en ritning och en lätt skamsen arbetsledare förklarade att materialet hamnat ”lite dumt”. Lite dumt var en underdrift, vi fick hämta våra Z-balkar i en jordig slänt och bära dem 200 meter, in på bygget, en och en. Balkarna var inte märkta eller sorterade. Nåväl, efter ett tag fick vi styr på beställning och leveranser, och balkar kom märkta och i rätt längd och rätt mängd.

När det arbetet började ta slut så fiskade jag efter mer, och väggarna skulle ju kompletteras med isolering och invändig gips. Nu skall man veta att detta var höga och långa väggar med väldigt lite variationer. De lämpade sig ytterligt väl för konfektionerat material, tyckte jag. Jag gjorde en mängdning och en spec på materialet, sen ringde jag Bygglogistik som sålde just tjänsten att kapa gips i rätt längd, och leverera materialet ända in på bygget. Urban Wallin från Bygglogistik var på plats, och vi var rörande överens om hur bra det kunde bli. Priset för att få materialet kapat och inkört var ca 100 000 kr, alltså ca 16 kr/m2 eller motsvarande 0,06 tim/m2 om man så vill. Lätt intjänat tyckte jag, men tji fick jag. Platschefen meddelade att man kör på som brukar

Detta innebar alltså med fabriksleveranser av gips och isolering i standardlängd, mellanförvaring på bygget, och hantering med hjullastare eller truck på arbetsplatsen. Nu rörde det sig om 12 000 m2 gips och 6000 m2 isolering, sannolikt 10 – 12 långtradare.

Jag surade och frågade:
– Om du säger till din hjullastarförare att det kommer 12 lastbilar idag, och han skall lossa allihop, köra ner allt material i källaren. Sen när han är klar så skall han direkt köra upp allt på gården igen. Tror du han gör det då?

I LEAN nämner man åtta slöserier, vi prickade in en hel del här. Lagring, omarbete, förflyttning, väntan passar in här. Den här byggaren jobbar säkert mer med logistikplanering nu än de gjorde 2001. Men jag tror inte att problemet var okunskap, utan resursbrist. På det här bygget fanns 3 arbetsledare och en platschef. Där fanns också 2 projektchefer. Det är en helt omänsklig uppgift att hålla ordning på 200 man och 50 000 m2 bygge på så få personer. Det måste vara orimligt att sätta 500 miljoner i händerna på en sådan liten organisation. Platschefen och arbetsledaren kunde omöjligt ta sig den tiden de behövde för att göra en logistikanalys, man kunde bara en sak – Köra på som vanligt. Går det så går det.

Grävmaskinist – version 2.0.01

För ett tag sen kunde vi läsa om NCC som börjat bygga in teknik i grävmaskiner och anläggningsfordon och på det sättet direkt koppla grävskopan till den digitala projekteringen. Som tekniknörd och utvecklingsintresserad byggare med visst specialintresse för stora maskiner säger jag – Häftigt! Men är det verkligen genomtänkt?

Jag känner en grävmaskinist ganska väl. Han är ”vår” grävare. Om något skall grävas så ringer vi honom och så gräver han. Han har suttit vid spakarna i minst 35 år, och har en helt sanslös skicklighet och känsla för sitt jobb. Han är den sortens maskinist som hoppar ur maskinen och lägger rör och sätter brunnar själv om grovisen är för långsam. Den som skall gå bredvid hans maskin kan inte hänga på skyffeln många sekunder innan grävarn hänger sig på tutan, pekar, viftar och dirigerar. Sync-kollegan var ute på ett bygge en dag helt nyligen och gjorde lite byggledarjobb, dvs snackade skit, ringde andra arbetsplatser och skojade med gubbarna. När ha strosat runt ett tag så morrade grävarn: – Nu går du inte tomhänt en gång till uppför backen! Thats the spirit.

Den nya tekniken är ju fantastisk, i förlängningen är det en robot som gräver, det behövs ingen gubbe i maskinen. Det ställer helt andra krav på den som projekterar. Om vi flyttar över ansvaret för tänkandet till en projektör, då mister vi snart maskinistens yrkesskicklighet och erfarenhet. För att inte tala om hur dyrt det blir om en trettitonnare står stilla för att den fått virus, versionskonflikt eller hårddiskkrasch.

Jag vill verkligen inte vara bakåtsträvare, och jag tycker att vi skall använda tillgänglig teknik och fortsätta hitta på ny. Men det finns en risk att vi uppfinner system som tar död på viktig erfarenhet och kunskap, vi tror att det är utveckling men det blir avveckling. Möjligen är jag färgad av att jobba med de mindre markarbeten som sker runt ett hus. Det är helt klart annorlunda på stora anläggningsprojekt, men även där sitter det en grävmaskinist eller två som har fullt med kunskap innanför pannbenet. Ta vara på det när ni kopplar upp maskinen till Cyberspace!

Tack för kaffet!

För snart tjugo år sen var jag och kollegorna på stora byggbolaget på besök hos järnhandlarn vi dagligen handlade av. Vi gick runt i butiken och på lagret, genom kontoret och säkert vidare till något slags kalas med överflöd av mat och dryck. När vi gick genom butik så berättade säljaren att deras näst största artikel (i pengar räknat) var kaffe. Hoppsan.

Så är det, vi köper kaffe till byggena. Gärna och mycket, för det skall alltid finnas kaffe. I goda tider så bjuder byggaren alla UE också, i snåltider så dras det in. Ibland bjuder inte byggaren på kaffe ens till de egna gubbarna. Det är sannolikt fel sätt att spara pengar, i min mening.

Någon som tror att kaffet är billigt hos järnhandlarn? Nej, precis – helt rätt. Men det är enkelt och snabbt, och leverans ingår! Dessutom är det märkligt att när vi privat står i butiken och gärna värderar priset mot KRAV-märkning, rättvisemärkning och kanske rentav smak innan vi gör vårt val, vi köper glatt bryggmalet-whatever utan att fundera på sånt när vi ringer järnhandlarn. Trots att det kan vara hundra gånger mängden, på bygget jämfört med hemma. Förklara det!

Naturligtvis borde vi teckna avtal med Lidl eller någon annan lågpriskedja, och köpa kaffet till lägsta pris och hantera det med rationell logistik. Det kan gärna vara rättvisemärkt. Så om någon tycker jag var spydig mot Dipart i föregående inlägg, så tänk om. Vi behöver nya, gärna naiva, inköpare som ifrågasätter och skriver oss på näsan när vi kör på i våra gamla spår.

Nyanställd inköpare på löpande räkning?

I en artikel i Byggindustrin så droppar man nyheten(?) att firman Dipart har börjat tänka efter före, och på det sättet sänker man kostnaderna. Bakgrunden till rubriken är att en ny inköpare började ringa runt och fråga vad en klyvsåg kostade – egentligen. Han sänkte slentrianpriset med 23%. Ojojoj.

Dipart verkar vara en reko firma, de har CSR och samvete. Jag har läst tidigare om deras engagemang med glasögon till de mindre bemedlade. Mycket behjärtansvärt. Så antagligen har artikeln blivit lite konstigt utspädd och naivt formulerad? Nej, den är faktiskt plankad rätt av månadens pressrelease.

Men det kan väl inte vara så att en ny inköpare blir den förste på Dipart att ringa och kolla vad en klyvsåg kostar? Det kan väl inte vara så att Dipart först nu börjar teckna avtal med sina leverantörer?

Kan det vara så att ersättning på löpande räkning gjort att man inte haft anledning att bevaka sina kostnader?

”Hus skall inte stå ute, det blir bara problem”

 

(Citat från en före detta kollega)

Det regnar och blåser i Sverige. En gång per år blir det vinter, då blir det kallt. På sommaren steker solen, och malignt melanom kan drabba plåttak och andra ytskikt.

Ett hus är ett väderskydd för boende eller en verksamhet. Vi kan tyvärr inte ha våra hus inomhus. Men våra byggen kan vi skydda. Man ser det oftare och borde snart vara regel med intäckning av ett bygge så arbetena kan ske torrt och skyddat för dåligt väder. Jag tror dessutom att man kan räkna hem kostnaden om man lägger all intjänad tid i potten. Om nya reglerna om fuktsäkerhetsprojektering skall bli till någon nytta så är valet enkelt.

Jag tänker så här. Om man är tydlig i upphandlingsskedet att här skall det täckas in, då borde en plåtslagare lämna ett lägre pris, tyvärr blir det inte alltid så. Alternativt så köper man jobbet på löpande räkning, då får beställaren full utväxling av väderskyddet. Exemplet nedan kostade i runda slängar en miljon att bygga. Det stod uppe i 10 månader och släppte inte igenom något enda regnväder. Vi gjorde ca 16 000 arbetstimmar därunder, så om vi sparade in 20-30% så lönade det sig. Vi har inte ångrat det valet.

Så det blir inte dyrare totalt sett, det blir högre kvalitet, det blir snabbare klart och bättre arbetsmiljö. Jag tycker att våra beställare skall kräva ett bygge under tak helt enkelt. 

 

Intäckning

Intäckning

Vinterkängor för 129 kr funkar väl inte i Norrland?

Jag är inte ekonom, jag är inte ens speciellt ekonomisk. Rent privat är jag snarare oekonomisk. Eller så är det så att mina föräldrar frikostigt har delat med sig av egenskapen att det inte är så noga med en själv, tänk på hur de andra har det först. Vi är åtta syskon så man skulle kunna tro att sådana egenskaper fördelades i lagom dos, men nej då. Farsan är just nu lite bekymrad över att just hans barn måste rädda världen – jo tack – dags att fundera över uppfostran nu, 30 år senare.

Denna uppfostran kan yttra sig bland annat i att jag köper mina nya vinterkängor på ICA Maxi. Jodå, det hände nyligen. Japp, Maxi har allt, och billigt är det också, ibland. Vinterkängor för 129 kr. Vinterkängor för 129 kr? Efter en veckas användning så kändes denna ena kängan lite sned liksom, men man härdar ju ut med sånt, som sagt (uppfostran).

Efter ytterligare några dagars haltande, så kollade jag i kängan, lyfte på sulan och konstaterande felet. Gummit i den yttre sulan var ihålig med små mellanväggar av gummi, dessa bar upp den inre stommen av en kartongsula. Tyvärr höll inte den kartongen mot väta och jag har väl förmodligen fuktat upp den på något sätt. Kort sagt – billig skit. Big surprise. Ikväll skall vi åka upp till Norrland och nu måste jag leta fram ett par riktiga kängor, det funkar inte med kängor från ICA Maxi med kartongsula. I Norrland har de riktiga grejor på fötterna.

Eftersom jag rent professionellt är inblandad i köp/sälj av byggarbeten och allting som händer med en fastighet, så är detta en smula märkligt. Jag skulle aldrig kunna köpa ett byggarbete för en tiondel av det normala priset, och sen tro att jag fick den funktion jag förväntat mig av en fullprisprodukt.

 Det händer ibland att man kan få in ett pris från en entreprenör som är riktigt lågt, långt under det du själv gissat. Inte sällan hänger det här ihop med lågkonjunktur eller att entreprenören byter organisationsnummer lite väl ofta. Det lockar till köp, men min erfarenhet säger att det sällan blir så bra. Vare sig det gäller vinterkängor eller ett målningsjobb.

Anbuden kostar pengar – och beställaren måste betala

Jag var häromdagen inne på att jag räknat på jobb och lämnat in anbud som entreprenör. Det var ett tag sen, numera sitter jag mest på andra sidan bordet. I förra veckan fick jag som projektledare in anbud på en entreprenad. Vi gjorde ett försök att få in anbud hösten 2008, men det gick inget vidare.

Hösten 2008 var det ett märkligt vakuum i byggbranschen. Konstigt nog så var det svårt att få in anbud under hösten, trots annalkande kris. Jag tolkar det mer som en chockskada än krisbearbetning. Nu har det mentalt stabiliserat sig och alla har nog fattat läget. Min känsla är dock att de flesta har lika mycket att göra på dagarna som förut, men framförhållningen är kort och osäker. Kort och osäker framförhållning är inte skoj för en arbetsgivare, har man anställda så måste det finnas jobb i några månader, det gör det inte nu.

Sync är projektledare för ett mindre bostadsprojekt i Göteborg, en vindsombyggnad i ett anrikt hus i bra läge. Försäljningen som skulle startat i oktober sköts upp till februari 2009. Det blev en fullträff, alla tre lägenheterna såldes på en månad. Glädjande nog är inte bostadsmarknaden död. Så nu har beställaren kunder som vill betala och vi har en hög med anbud på bordet. Det är roligt.

För få fram kunderna så betalar beställaren mäklaren en del pengar. Men för anbuden betalar vi ingenting, jo egentligen betalar beställaren mig en del timmar för upphandlingen. Den entreprenör som inte får jobbet, han får inte heller några pengar. Så funkar det.

I Chalmers forskning om slöserierna i byggbranschen så kom man fram till att det kostade 3-4% att i anbudsskedet få fram en entreprenör. Tror fan det. Jag undrar om det räcker ens med 5%.

Som entreprenör för bara några år sen så gjorde jag en del kalkyler, och vi började alltid på samma sätt, vi beställde utskrifter och kopior på ritningar. Vi gjorde några ritningsomgångar och skickade ut till våra underentreprenörer. Det kunde bli rätt mycket om vi frågade fem elfirmor, fem rörfirmor, fem ventfirmor, fem golvfirmor, fem alltmöjligtfirmor. Det är en blygsam bedömning att vi la ner minst 30 000 kr på ett normalt anbud. Sen mailen började bli gängse har det blivit enklare, men knappast billigare.

 Så om vi hade fyra konkurrenter och de i sin tur bara frågade andra firmor (vi jobbar i en liten ankdam, så det blir en del samma ändå), då har vi väl satt en 150 st kalkylatorer i arbete. Mer eller mindre. Om vi nu är fem entreprenörer som räknar så får vi teoretiskt var femte jobb. Alltså skall vi betala fem kalkyler med varje erhållen entreprenad. Logiskt.

Vilken klok beställare som helst inser då också att det kostar mer i längden om du har tjugo entreprenörer som räknar på ditt jobb. De drabbar inte det projektet du just skall köpa men det drabbar branschen i stort.

Jag satt en gång som entreprenör och pratade med en beställare, han var anställd på en kommunal förvaltning. Han kunde inte första varför vi skulle ha arvode på material och underentreprenörer. Jag försökte ta detta som exempel, jag försökte förklara att han på varje jobb han köpte måste betala för fem anbud. Han reaktion var att han inte vill betala det. Min enkla fråga är i så fall – Vem skall annars betala?

Jag har ingen patentlösning på det här. Om det skall kallas slöseri eller inte är tveksamt, vi behöver ett sätt att sålla ut en lämplig entreprenör, och vi behöver köpa till rätt pris. Så entreprenörerna får snällt fortsätta jobba gratis för att få ihop sina anbud. Men ingen kan säga något annat än att beställaren är den som betalar i sista änden. Alltid.

Det du gör egentligen, Calle…

… är en rundsmörjning av en gammal motor som går lite knackigt. Det är en helt nödvändig arbetsuppgift, som tyvärr sällan finns med i planering och väldigt sällan i ursprungskalkylen.

För dig som inte begrep inledningen så är det så att Calles Byggjobbarblogg har gjort en avancerad tidsstudie av en arbetsdag. Det är en enda lång rad av tokigheter som pinsamt tydligt visar byggbranschens problem. Det brister i planering, logistik och, vilket förmodligen är värst, kommunikationen mellan de inblandade.

Den här typen av forskningsprojekt brukar kosta en massa pengar och ta tid, men jag misstänker att Calle själv dragit det lasset, (LEAN Forskning mao). Per-Erik Josephson och hans kollegor på Chalmers under lång tid forskat och rapporterat om slöserierna i byggbranschen. Där får vi goda belägg för att vi kan spara in minst 35 % av byggkostnaderna. Jag tror det är från deras arbete som den inklippta bilden nedan är hämtad ”En platschefs arbetsdag”. Den påminner rätt mycket om Calles redovisning av sin dag.

en-platschefs-arbetsdag1

En viktig orsak till problemen uppstår på byggarens kontor, redan i anbudsskedet. Jag har suttit med kalkyler och räknat, och – jag lovar! – ensam på kontoret en sen kväll med penna och miniräknare så bygger jag snabbt, billigt och jättebra. Då flyter allt på det fortfarande imaginära bygget. Ingenting strular, alla är friska, det regnar aldrig, alla ritningar stämmer på millimetern, materialet ligger alltid på rätt ställe och alla är glada kompisar. Problemet är ju att vi ibland måste bygga det vi kalkylerat, på riktigt. Det är då problemen som Calle beskriver börjar.

Min slutsats av detta är att Calle snart blir platschef. – Det är inget du behöver vara rädd för, Calle, man blir inte automatiskt folkpartist bara för det. Men det finns risk att du får börja kalkylera. Sent på kvällen efter dagens bygge så skall du räkna fram lägsta pris på ett välplanerat bygge. Något att se fram emot?

Min svåger kan spela gitarr – det kan inte jag

Jag har en svåger som är gitarrist. Han äger perverst många gitarrer och stränginstrument, han kan spela på allt. Han har en studio där han spelar in musik olika artister, han ingår i en massa olika band. Han har spelat in och kompat Daniel Lemma, Sofia Karlsson och Freddie Wadling (ni fattar, respekt).

Själv är jag projektledare i byggbranschen. Kul. Jättekul.

För ett par år sen så satt vi och åt lunch, svågern H, hans kompis K och jag. En bit in på lunchen, jag minns inte i vilket sammanhang, sa svågern att det är så skönt med folk som gör riktiga saker (han menade mig, då). Bygga hus och sånt är i detta fallet riktiga saker. Han tyckte att han själv och hans omgivning var pseudo-människor. OBS – Han sa detta med ett skratt. Hans omgivning består till stor del av musiker och artister, teaterfolk och konstnärer. Människor som bara producerar musik, historier och konstverk för att de roar dem, och som emellanåt kan vara en försörjning. De bygger ju inga hus förvisso, åtminstone inte så ofta.

Jag fick protestera, för jag i min tur avundas deras värld. Jag avundas den som kan spela ett instrument så bra som H. Snabbkommandon på en laptop blir liksom aldrig lika fräckt som ett gitarrsolo. Tyvärr. Jag charmas av dem som vågar leva det livet där inte avkastningskravet 10% på investerat belopp bestämmer motivet på tavlan du målar, du målar det motivet för att känner att du vill måla just det.

Jag kan emellanåt vara väldigt bra på det jag gör, men jag målar inte tavlor och jag spelar inte gitarr. Jag skriver protokoll och attesterar fakturor. Jag sitter vid kortändan på mötesbordet och frågar efter brandskyddsdokumentationen och arbetsmiljöplanen, för femtioelfte gången. Det närmaste jag kommer att spela teater, det är när vi i förväg bestämmer vem som skall vara goodguy/badguy i en förhandling.

Visst är det både märkligt och trösterikt att man uppskattar varandras sätt att leva. Man dissar sin egen vardag och ser fördelarna hos andras. När det blir tvärtom, det är väl då det blir problem i världen. Sync lovar nu att bli lite mer pseudo-konsult hädanefter, måla fler tavlor, ordna mer kalas, åka till Ghana och hälsa på Eddie och kanske rädda Planeten Jorden också.