Årets bygge 2009 – årets fiasko grandissimo

Tänk att ett i teorin så enkelt projekt gå så fel.

Tänk hur enkelt det var att hitta på kul idéer, projektera och bygga.

Tänk hur självklart det att att det var entreprenörens fel när taket rasade.

Tänk hur förvånade alla blev när huset började falla isär och syndabocken måste sökas bland de skummisar som rör sig i skuggorna av varje projekt.

———

Nu är det i alla fall rivet, sanerat och lagt på hög.

Orsak och ansvar är inte utrett men det finns mycket som tyder på att den undersökningen aldrig kommer att bli rätt utförd. Min insats som projektledare, kvalitetsansvarig, konstruktör, bagare och numera BAS P/U gör det hela en smula generande. Byggblasket antog i sitt slentrianmässigt (?) slarviga könsrollstänkande att Fru Sync var ansvarig för inköp av byggmaterialet. Tyvärr – inte ens det kan jag skylla på någon annan.

———

Vi kan räkna in en allvarligt skadad pepparkaksgubbe, i övrigt inga personskador. Däremot har projektledningens trovärdighet och hushållets julstämning kraftigt fått sig en käftsmäll som svider. Jag får förmodligen kompensera med högre gran, vitare snö och godare godis. Precis som i byggbranschen.

De inblandade figurerna (prinsessan och väktarna) är ju i och för sig tillverkade av samma usla material som slottet, så visst har de en tveksam fysisk status just nu och mår kanske inte så bra heller. Projektet kommer få svara för rehabilitering. 10 minuter i 200 grader. Går det så går det. Det är så det går till i byggbranschen.

Sådärja, oordningen är återställd

Jag har läst många undersökningar om byggbranschen sista året. Det finns en undersökning som säger att man i byggbranschen får gjort ungefär hälften av det man tänkt sig varje dag.

????

(här skulle man kunna klippa in Monthy Pythons klassiska sketch om rikemanspojkarna som försöker överträffa varandra i armod och misär under barndomsåren – You lucky bastard! – bara för att illustrera känslan)

Jag är byggare, numera inte entreprenör men väl projektledare och konsult, och jag kan lugnt säga att jag ligger i toppskiktet i branschen. Så högt upp i toppskiktet faktiskt så att jag ligger över snittet här, jag hinner med bortåt en tredjedel av det jag tänkt få gjort på dagarna, denna veckan är så här långt av yppersta klass och det kan bli så mycket som en fjärdedel klart av det som stod på ToDo-listan i söndags kväll.

——-

Så. Om jag haft tid så skulle jag läst den här bloggen från början till slut, följt alla kloka principer och goda råd. Teoretisk skulle det bli jääävligt nice, allt skulle falla på plats, alla skulle vara glada och bli rika som troll. Håhåjaja.

Sync med stormsteg på väg in i framtiden

Jag startade veckan med ett besök på arkivet. Stadbyggnadskontoret har nästan alla gamla ritningar på nästan alla gamla hus som vi nästan alltid skall bygga om eller ändra på.

Jag har besökt arkivet ganska regelbundet i tjugo år och blivit lite skadad. Jag har slutat klaga på att allt ligger på mikrofilm. Ett ålderdomligt system med maskiner som säkert var nya när arkivet öppnade någon gång under andra världskriget. När allt annat finns på nätet, CD-skivor och fotoalbum är hopplöst ute, vi mailar och läser ritningar kors och tvärs med våra telefoner – då är det här nästan overkligt gammalt.

Så plötsligt händer det.

Kvinnan bakom disken som jobbat där i mer än tjugo år frågar om jag inte vill se dem på skärmen istället (alltså datamaskinsskärmen!)

– Gärna, säger jag, har ni äntligen skannat in allt nu? (med min allra vänligaste ironi)

– Fast, det finns ju inga datorer lediga, säger hon då lite sorgset. Nä, alla tre var upptagna. Jag fick snällt starta upp ångmaskinen.

(Alla andra ca en miljard datorer i världen är väl upptagna med internet så att använda dem var ju inte att tänka på.)

 

Extrainsatt meddelande! Sync finns på riktigt

Ja, mitt i Sync genomgång av låsasfigurerna i byggbranschen så händer det saker på riktigt också. Sync Blog finns nästan fysiskt nu.

Jo, det kanske inte är skäl att stoppa pressarna direkt och sopa rent framsidan på Aftonbladet för att få värsta scoopet. Kanske inte. Men Sync har gjort debut som underhållare. Ett arkitektkontor bad om ett föredrag om entreprenadjuridik i allmänhet och vad de själva borde bli bättre på när de gör sina handlingar. (Känslan är på ett ungefär = Här ligger en gravad hund.)

Vi tänkte ha det en timme ungefär och sen lite after-work med gott vin och så, säger arkitektchefen då.

Aha, tänker jag. Jag skall vara den som gör alkoholen avdragsgill denna gången. Nåväl, vad är en bal på slottet?

———–

Nu är det här inget Sync tar lätt på. Frågar en arkitekt på viset – Vad borde vi bli bättre på? – så har han skitit i ett blått skåp. Det blir en lång timme. Ojojoj.

Sync har ju dessutom polare som backar upp – en här på bloggen tidigare nämnd jurist som inte backar för lite hårda tag – han kommer stå snett bakom och dra till på volley om någon börjar ifrågasätta. Ha.

————

Jag tänkte börja med att fråga hur ofta de vet vad det är för entreprenadform de ritar för, handläggarna vet säkert men alla de andra som får en begränsad uppgift att lösa, vet de? Hur ofta vet de vem som skall använda handlingen de just producerar, och vet de vad den egentligen skall användas till?Naturligtvis frågar jag hur ofta det är som de har läst AF-delen. Det tänkte jag toppa med att fråga hur ofta (om någonsin?) som de vet hur ersättningsformen är i entreprenaden, löpande eller fast. Poängen är att jag tycker man måste begripa hur handlingen du upprättar skall användas, av vem dem skall användas och i vilket syfte den skall användas.

När jag varit lagom spydig så klipper vi till med att allt som produceras (skisser i tidigt skede, sms från arbetsplatsen om måttsättning fönster, tankspridda telefonsamtal, idéer kläckta på språng) kan användas i en juridisk tvist. Rättare sagt – när det blir tvist då gräver någon fram det du gjort, sagt, antytt, missat, gissat och mörkat. Det är inte roligt med tvister.

Sen har jag skrämts färdigt. 

Tårtan - utförandeentreprenad

Efter det infaller förmodligen som en del kallar för Finsk stämning. Lite obehagligt, lite pinsamt och ganska tyst. Då tänkte jag clowna lite,  förklara entreprenadformerna helt annorlunda än vanligt och beskriva hur en platschef egentligen har det (han som skall använda deras ritning). Blogga lite lajv liksom. Då blir nog skoj igen.

————-

Sen blir det vin. det är ju i alla fall skoj, helt säkert.

Låtsas-gubbe 3 – Han hänger på en krok

Sync sorterar just nu ut liken i garderoben och det lustiga filurerna som inte fanns men ändå spelade någon slags roll. Läs serien från början.

På en rörfirma för länge sen så fanns det gubbe. Eller egentligen – en i högsta grad fiktiv gubbe. Firmans glada delägare hade spikat upp ett par brallor, stålexdojor, en tröja och en keps på väggen. Sen hade man ritat öga öga näsa mun – och vips – så hade man fått den som behövdes. Fattar ni?

Jo, för på skylten jämte stod det:

”Kära kunder, denne gubben kan ni få direkt, de andra på firman kan dröja lite.”

Jaha.

Där stod jag som ett fån – avslöjad – kund som jag var. Alla de gånger jag ringt och jagat gubbar som måste komma genast, mitt bygge var ju vikigast, och inte kunde väl jag ha planerat det så mycket bättre heller, nej, som offer för omständigheter och all världens jävla otur så måste jag väl för h-e stå först i kön till direktservice på en VVS-firman? Eller?

Jag har väl snuddat vid det där ämnet förut, det att många av oss förutsätter att alla andra har lediga resurser i beredskap och en vilja att släppa allt för att lösa just vårt problem. Skall det funka så får det faktiskt hänga en gubbe på en krok. En på varje firma. Minst.

———

Det här var för ungefär femton år sen men jag fattade budskapet typ nu.
Tack för det, Rörteam Hansson & Melin (R.I.P.)

Skärpning ni också, kärringar!

I dagens Expressen så finns en debattartikel om byggbranschen. Det är ju bra. Barbro Engman och Gudrun Schyman har upptäckt att det funkar lite dåligt i branschen, det slösas och slarvas.

Så är det. Det borde inte vara så, men det är det.’

Jag har stört mig här tidigare på hur man rubricerat detta, Skärpning Gubbar, jag tycker det antyder att gubbarna på bygget ställer till problemen och det är fel. För den rent korrekta benämningen på den samling hantverkare du har på bygget är gubbarna. Arkitekter, konstruktörer, entreprenadingenjörer, ekonomer och annat löst folk räknas alltså inte in i här.

Engman och Schyman har gjort researchen väl och har koll på Chalmers rapport om slöserierna. Men det framgår inte så tydligt att det är på ritbordet och konsultkontoren som de stora dyra felen börjar. Vår planprocess som drar ut flera år och stoppar många goda projekt är en gigantisk broms för snabbare bostadsbyggande. Så långt innan det är ett fysiskt bygge ute i verkligheten så har man slarvat bort många sköna miljarder.

I jobbet innan det blir bygge så sölas det bort tid och pengar, man gör korkade tekniska lösningar och tar tveksamma genvägar, man ägnar ibland oändligt mycket tid åt själva byråkratin utan att bry sig om själva målet. I den fasen är det sannolikt en större andel kvinnor (förlåt, kärringar) som deltar än i övrig byggverksamhet.

På byggena är vi fortfarande 100%  gubbar

(tyvärr också nästan 100% män, men man kan inte få allt på en gång, Gudrun:)).

Ibland är det bra om det blir lite dåligt

Det sa Joakim Ohlén, ordförande för BQR. Han pratade på ett seminarium på Byggcentrum för några månader sedan. Jodå, det är ju inte bra om det bara är bra hela tiden, så visst är det bra om det blir lite dåligt ibland, men det vore väl bättre om det blev mindre dåligt ändå, för så dåligt som är nu är inte bra. Man kan lätt snurra in sig i det resonemanget. Jag tror i alla fall att han menade att det är bra att vi får fundera lite på vad vi håller på med i byggbranschen och hur vi gör och agerar.

”Hela vårt regelsystem bygger på misstro” sa han också, Joakim Ohlén.
(Sync uppmärksammade en artikel i Byggvärlden på samma tema)

Jovisst är det så. AB04/ABT06 förutsätter att parterna har olika mål och olika uppfattning. Partneringavtal och samarbeten mellan entreprenör och beställare är istället framtiden för byggbranschen menar Ohlén. Kanske är det så.

Sync tycker det är lustigt att vi ser det som en nyhet att man använder sitt kontaktnät och jobbar i förtroende med dem man litar på. Det sättet att genomföra sina projekt måste funnits sen stenåldern, AB04 är en ättling till något som sattes på pränt för kanske sextio år sen. I sammanhanget kanske AB04 är mer ny än Partneringtänket?

Men det kanske inte är så konstigt att regelsystemen är som de är, de finns ju för att avgöra det frågor som uppstår på vägen, men som man inte är överens om. Det finns mig veterligen inget i AB04/ABT06 som hindrar en entreprenör och en beställare att komma finfint överens och bli ömsesidigt nöjda med ett projekt. Våra regelböcker är skrivna av branschens parter och har växt fram allteftersom, det många kloka människor som bidragit. Möjligtvis så kan jag tycka att den lilla lilla skillnaden mot ABK96 är märkligt ändå.

———-

Det kanske inte är fel på det som står skrivet utan hur vi använder det?

———-

AB04 – Piska mig hårt

Dagens Byggvärlden-citat

Kontrakten som skrivs idag liknar djurdressyr från 1800-talet. Då piskade man djuren om de inte gjorde som man ville. Idag skriver vi kontrakt som innebär att vi är beredda att straffa våra partners om de inte gör si eller så. Istället för att tillsammans lösa eventuella problem.

Klockrent. Say no more. (Idag alltså, återkommer med detta som tema…=)

Styrelsen i förening

Sync Blog halkade i ett inlägg in på hur en styrelse i en förening kan funka. Fortsätter på det ämnet här.

Själv har jag just lämnat kassörsuppdraget i vägföreningen hemmavid. Vi har 4 km grusväg att underhålla, det kommer femton fakturor på snöskottning och sandning, två gånger om året kommer bidrag från stat och kommun. Föreningen omsätter kanske femtio tusen om året, det mesta bidragsfinansierat men numera så krävs det också ett mindre tillskott från medlemmarna. Egentligen ett pyttelitet jobb, men ändå betungande och skönt att slippa.

Jag tror att det är så ganska ofta i vägföreningar och bostadsrättsföreningar och andra föreningar som man oförskyllt hamna i på grund av sitt val av adress. Som ofta i här i livet så är det många i en förening som i efterhand vet hur saker borde gjorts, och emellanåt är det rätt många som tycker sig veta hur saker borde göras framöver. Men det är inte lika många som anmäler sig som frivilliga att göra det, att faktiskt ta på sig ansvaret eller bördan att sitta i styrelsen, att vara den som ringer till bonden som skall skotta snön och sanda den isiga vägen.

De som vet allra bäst efteråt hur saker borde gjorts är också av någon anledning samma personer som sitter tysta på årsmötet om de nu alls vågar sig dit. Personer som värjer sig in i döden att ta på sig något uppdrag eller ansvar, men behåller rätten att helt ogenerat gnälla och agera besserwisser in absurdum.

Sync jobbar en del med bostadsrättföreningar. Vi skojar ibland på jobbet om detta och säger att de som sitter i en bostadsrättförenings styrelse är de personer som vägrade minst på årsstämman. Så är det inte alltid, ibland är det duktiga, hängivna och intresserade människor. Det är då inte så sällan företagare och chefer, människor som är vana att bestämma och leda.

Byggbranschen kommer i kontakt med bostadsrättsföreningar eftersom de ju förvaltar en mängd fastigheter. Det byggbranschen är bra på funkar oftast ganska fint – lämna anbud, utföra entreprenader och underhåll. Men det som behövs innan dess är lite ömsesidig förståelse för hur saker och ting fungerar, en bra förklaring för varför det tar lite tid för styrelsen att fatta beslut och den nyktra självinsikten att man inte riktigt greppar allt själv. Samtidigt måste byggarna begripa vad som är viktigt för de boende, t ex att kunna sova till kl 7.15 eller gå torrskodd över gårdsplanen utan att riskera livet mellan schaktmaskinerna. Där skiter det sig, gång efter annan.

————-

Sync funderar på att öppna en efterlängtad hotline – jourhavande människa/byggprojektledare (1 000kr/tim).

Ansvar för lämnade uppgifter

I byggbranschen har vi regler. Vissa är ganska självklara, t ex att man ansvarar för de uppgifter man lämnar ifrån sig. Självklart, men vem lämnade man dem till? När lämnade man dem? Vem tog emot dem och varför? Och varför fastnar en del i hissen? Många frågor och väldigt få svar. Vi få anropa verkligheten.

Sagan om när hisschaktets invändigt mått blev en sanning

På ett projekt jag fick möjlighet att under lång tid både delta i förstudier, program och projektering och sedermera också själva bygget. Inblandad i kubik kan man säga. Ungefär tre år heltidsarbete, för oss rallare så är det väldigt lång tid. Faktiskt är det längre tid än jag varit anställd hos någon arbetsgivare i sträck.

Arkitekten hade antagit ett invändigt mått i hisschaktet, han hade av naturliga skäl lite svårt att själv ta sig in och mäta. Hissen var ju i drift. Vi hade i början arkitektens mått som arbetsmått ändå, tills vidare liksom. Jag ringde en hissfirma som skulle hjälpa oss att kolla förutsättningar för att byta hissen och förlänga den en våning. När man gjorde det så skulle man loda schaktet också, alltså kolla om lutade. En ny hiss är ju så grinig att den inte vill orma sig igenom ett gammalt skevt schakt. Nejdå, rakt och fint skall det va.

Hissfirman mätte och lodade, glada gossar och en inställsam hissarbetsledare som såg möjlighet till en framtida affär. Allting såg fint ut.

Det gick några månader, vi projekterade klart. I hissbeskrivningen stod arkitektens antagna mått. Vi handlade upp jobbet. Alles klahr. Bygget använde den gamla hissen så länge det gick, men efter ytterligare några månaders ombyggnad så var den utriven.

Det gick några månader, vi byggde vidare. Hissfirman kom och började lite vackert som sig bör. Det betyder att det kommer en oannonserad billast med prylar som ingen på platsen vill kännas vid. Några dar senare kom det ett par goa gubbar som skulle skruva ihop en hiss och undrar var deras grejor var. Vi var alltså ett drygt år in i projektet. Då började problemen.

Hisshelvetet fick inte plats. Det fick byggas specialfästen, vi fick planbila bort en stor betongyta och såga ur för de nya fronterna som ju skulle sitta fint som smäck. Dyrt, jobbigt och irriterande.

Varför? Jo, de invändiga mått som arkitekten en gång för länge länge sen antagit hade på något sätt blivit till sanning och smugit sig med ända in till tillverkningen av hissen. Vi som varit så duktiga och måttat och lodat och haft oss. Vi hade däremot inte varit så duktiga på att se till att de korrigerade måtten kom hissleverantören till livs.

Sync-analysen?

Ja, inte kan man hänga arkitekten, och knappast projektören som skrev hissbeskrivningen. Väl? Kanske skulle det stått ”mått kontrolleras på plats” eller någon annan klyscha. Hissleverantören kanske? Nej, tyvärr.

  • Naiv optimism? Nej inte jag!
  • Okunskap? No.
  • Självbedrägeri? Näej.
  • Politik? Knappast

Återstår – Dålig projektering och planering. Pinsamt.

(Based on a true story)