Blåvitt var bäst i Europa 1982

IFK Göteborg vann UEFA-cupen 1982. Svennis var ung super-tränare, men stjärnan hette Torbjörn Nilsson. Hade han haft mer av Zlatans ego och självförtroende, så hade han också varit kung i Italien. Kung på Ullevi är i och för sig lika stort, men vi är tyvärr få som begriper det fullt ut.

Blåvitt, som varit rejält på dekis på sjuttiotalet, dominerade svensk fotboll under många år efter första cupsegern. En rad SM-segrar, ny UEFA-cup -87, 10 gubbar i landslaget samtidigt, glory days. Grovjobbare och artister i ljuv förening. Det som Blåvitt levde på var spelsystemet, en grundidé om disciplin och en ordning och reda som inte funnits tidigare. Rak backlinje, zonspel och, framförallt, samarbete.

Själv har jag spelat korpfotboll på absolut lägsta nivå. Det har ingen som helst likhet med Blåvitt -82.

Nu händer det tyvärr allt som oftast att vi i byggbranschen bygger som ett korplag spelar. Ett korplag som är ihopsamlat i sista minuten. Spelarna är inte uttagna för sina fina egenskaper (~referenser) som bollspelare (~entreprenörer) utan för att de var tillgängliga (~lägsta pris). Spelsystemet jobbas fram av coachen (~platschefen) under en symbolisk uppvärmning som ingen tar på allvar (~startmöte). Motståndarna är i detta läget okända, ingen har kollat upp vad som väntar på andra sidan (~planeringsmöte). Domaren kommer sist av alla och har nollkoll på vem som skall spela, vilken serie det är och vem som borde ha boll med sig (~beställarens ombud). När matchen väl är igång så vill alla vinna men man spara sig gärna till strax före slutsignalen (~slutbesiktningen). Känner man att man inte grejar det så kan man alltid filma sig till en frispark eller straff (~ÄTA-rapport om tidsförlängning). Efter matchen så finns det ingen ände på orsakerna till att det gick som det gick (~efterbesiktning).

Jag stod på läktaren när Blåvitt slog Barcelona och Manchester United. Då var den självklara drömmen att själv få vara stjärna på planen. Nu är jag mer intresserad av tränarrollen, eller snarare coachjobbet. Jag har nästan coachat ett ”Real Madrid” på ett bygge, vi hade enorma resurser, grovjobbare och artister. Vi presterade och fick beröm, men de kostade också därefter. Elefantsjuka.

Jag önskar att vi kunde prestera som Blåvitt gjorde 1987 – med små resurser, smartare än alla andra, med samarbete och lagkänsla. Vi tränar för det nu, men var är Torbjörn Nilsson?

Ny regel – En skall bort

Den vanliga kunden har tre önskningar när han/hon beställer ett jobb:

1.      Det skall gå fort
2.      Det skall bli väldigt bra
3.      Det skall bli billigt

Nu har jag lärt mig en regel som skall råda framöver. En skall bort. Det är ju så själklart. Testa kombinationerna och se själv!

1.      Vi kan bygga snabbt och bra, men då kanske vi måste använda enorma resurser. Det kostar fläsk.

2.      Vi kan bygga fort och billigt, men sannolikt blir det fel och håller inte så länge.

3.      Vi kan bygga bra och billigt, om man tar sig tid att tänka igenom sina metoder, om man håller sig till det är värdeskapande, om kunden anpassar sig till möjlig teknik och inväntar de rätta entreprenörerna.

Vi kan fortfarande att bygga långsamt, dåligt och dyrt. Där får vi med alla tre i samma projekt, inga problem.

Gör vi fel nu, så exploderar skiten!

Ett hus kan man likna vid en maskin som skall fungera utan provkörning och hanteras av en som inte kört något liknande förut. I industrin pratar man om prototyp, det är väl ungefär vad vi levererar som färdig produkt.

Jmf replik ur filmen Armageddon, när hjältarna sitter i raketen strax före take-off
“Grabbar, vi sitter i en maskin med 750 000 rörliga delar och 650 ton flygbränsle, byggd av den som bjöd lägst!”
(inte ordagrant, men va fan…)

Så i värsta lågkonjunkturen kan man nu klämma skiten ur konsulterna och entreprenörerna som skall rita och bygga fuktskyddsprojekterade, torra nollenerigihus på ingen tid alls, och det med en minimal budget. Vi är för övrigt ungefär samma gäng som har hittat på enskiktsfasaderna, borrat igenom halva Hallandsåsen och byggt miljonprogrammet på sjuttiotalet.

Grattis Planeten Jorden.

LEAN Blyertspenna

Det finns en skröna, som möjligen är sann, att USA la några hundra miljoner på att utveckla en bläckpenna som kunde skriva i tyngdlöshet, ute i rymden. Ryssarna tog med sig en blyertspenna.

Nuförtiden så vill alla ha ett mini-spa hemma. Det skall helst vara natursten på väggar och golv, och ett vattenfall som kommer direkt ur taket. Vi betalar gärna extra för att slippa se rör utanpå väggen, och WC-stolen måste numera vara vägghängd. En golvstående variant är tillåten men hopplöst omodern.

Byggbranschen lägger enorma resurser och pengar på att hitta en teknisk lösning för att kunna bygga badrum som inte läcker. Problemet är att tätskikt på lätta gipsväggar inte funkar bra. Problemen runt golvbrunnar skall vi bara inte tala om, hopplöst. När man dessutom skall bygga in alla rör och blandare i väggen förstärker man problemen. Och om Du som boende envisas med att faktiskt duscha frekvent i ditt fina badrum så är det statistiskt sett stor risk att Du skapar en framtida vattenskada.

Så min lösning är, om vi nu enas om att man överhuvudtaget skall duscha och bada inomhus, plastmatta på golv och vägg, alla rör synliga och Du duschar i en duschkabin. Och förbjud WC inomhus, utedass funkar bäst.

Nytänkande? Inte jag.

Nej, jag vill inte heller frysa arslet av mig när det trycker på, och ja, jag vet att utedass i centrala tätbefolkade stadsdelar blir sanitärt krisområde. Utedass är nog inte ett alternativ ändå. Men innan vi uppfinner nya hjul, så kan vi väl fundera på om de verkligen behövs? LEAN-tänket handlar mycket om att definiera det som är värdeskapande, resten skalas bort.

LEAN trädgårdsmöbler

Ett exempel på mindre bra planering av en arbetsplats. 2001 hade jag med min dåvarande egna firma ett jobb åt en av stans största byggare. Vi skulle montera stomme och utvändig gips på 6 000 m2 vägg på en industribyggnad. Vi var 10-12 man med våra inlånade, allt som allt på bygget fanns där kanske 200 man.

På vår del av bygget var vi ca 40 man, och vi skulle dela på en bygghiss. Den hissen användes också för materialtransport, så väntetiden var lång om man skulle ner och pissa. Jag gissar att det tog runt 20 minuter att ta sig ner och upp igen, på den tiden med 265 kr/tim alltså ca 80 kr per toalettbesök. Man kan ju hoppas att de flesta går på muggen i samband med rast, men ändå.

Om man räknar med att 40 man fick en extra väntetid på 5 minuter 5 gånger om dagen, en kissepaus, före och efter varje rast samt arbetsdagens början och slut. Då försvinner lågt räknat 30 minuter per man, 20 timmar totalt, ca 5 – 6 000 kr, per dag alltså. En bygghiss kostade då 1200 kr/dag. Det hade, om mina antaganden stämmer, lönat sig med en två-tre bygghissar till på vår del av arbetsplatsen.

En dag när jag åkte till bygget så svängde jag in på en lågprisaffär som sålde allt möjligt. Jag köpte ett trädgårdsbord i plast och 12 stolar. Det kostade runt 600 kr. När jag kom till bygget så fixade jag kaffe och ringde upp till gubbarna och sa att vi tar kaffepausen uppe på bygget. 12 man som skall ha sin 15 minutersfika och som har en väntetid på 10 minuter var varje rast. Sagt och gjort, det blev kaffe, kladdkaka och nya trädgårdsmöbler på plan 9. Det var riktigt fint väder och en rolig stund.

Slutsatsen är att jag kunde köpa nya möbler och en kladdkaka varje dag om vi tog kaffet uppe på plan 9. Det skulle förmodligen bli onödigt mycket trädgårdsmöbler på byggena, för att inte tala om all kladdkaka, om alla besparingar gick till sånt. Men man kanske kan tänka sig något annat. Bygghissar kanske, eller flera arbetsledare på bygget?

Fortsättning på ”Teaterchefen…”

Jag måste få berätta bakgrunden till ”Teaterchefen hade rätt”. Detta kan läsas som en fristående fortsättning, men man kan förstå bättre med del 1 i färskt minne.

Entreprenaden i fråga gick under sommarmånaderna 1995. För den som minns så var det århundradets bästa väder och Göteborg hade friidrotts-VM. Jag var 26 år och borde rimligtvis ha festat loss den sommaren, ung och välbärgad. Istället körde jag långa pass för att ro iland en stentuff entreprenad med alltför dåligt betalt.

Omfattningen på jobbet var inte så stort, kanske tre miljoner. Till stor del var installationer som skulle bytas till nytt. Vi tog också över en sidoentreprenad som teatern själva handlat upp. Det rörde sig om scenmekanik och det bedömdes tydligen som lämpligt att teatern (=specialisterna) tog hand om den upphandlingen. Tyvärr.

Vår entreprenad gick under AB92, utförandeentreprenad med färdiga handlingar. Sidoentreprenaden som teatern handlat upp hade inget regelverk, saknade annat avtal än leverantörens offert. Det visade sig efter vissa förvecklingar att det behövdes rejält med konstruktionsändringar för att få de grejerna att funka. Nu uppstod den märkliga situationen att varken vår beställare (kommunalt fatighetsbolag) eller teatern tyckte att vi skulle få extra betalt för förändringar, de tyckte de köpt ett komplett paket. Låt vara att de överlåtit avtalet på scenmekaniken till oss, men det kunde väl inte rimligen bli en totalentreprenad med funktionsansvar, tyckte vi. Arvodet på 3% räckte väl ungefär att betala banktransaktion och säkerhet.

Ett utdraget käbbel följde, ingen vann, alla blev missnöjda men det blev ändå klart till slut. Vi kunde, och borde, ha utnyttja vår möjlighet i AB92 att begära tidsförlängning. Anledningen att vi inte gjorde så var att behålla en god relation till en bra beställare. Belöningen för denna eftergift var att jag stod där utskälld och inte helt klar på slutbesiktning.

Slutsats: Beställaren gjorde en usel upphandling, vi tog över den utan att syna korten, sen tjafsade vi om detta för länge, bygget blev försenat. Jag förstår varför teaterchefen blev arg. Han visste inte vad han köpt, och jag visste inte vad vi sålt.


”Byggbranschens största problem att kunden inte vet vad han köper, och att entreprenören inte vet vad han säljer”
Citat: Claes Grimslätt, Projekttjänst. Överdjävlig projektledare, numera cowboy och lite annat.