Mina barn är lego-barn. Den ena bygger hus, den andre bygger bilar och andra fordon. Det gläder en faders hjärta.

Idag ville sjuåriga dottern ha hjälp att bygga upp slott. Hon hade byggt det två gånger dagen innan, men konstruktionen höll inte för förflyttning. Så nu skulle pappa hjälpa till.

Chefstalangerna ligger genetiskt, så ordern var tydlig: – Ta fyra åttor och en fyra (det är ungarnas fackspråk för olika legobitar), och så bygg fyra såna här, säger hon och visar hur jag skall göra. Det visade sig att jag skulle bygga grunden till de fyra tornen. Under tiden började hon att mura upp ytterväggen på slottet. Hon murar i förband med en materialbesparande teknik, eftersom hon har begränsade resurser (när det gäller Lego alltså:)).

Så slutsatsen är att beställaren (sjuåringen själv) har skaffat sig en tydlig bild vad hon faktiskt vill ha, hon har dessutom projekterat fram den möjliga prefabriceringen och en snål byggmetod som effektivt utnyttjar tillgängliga resurser. Mitt bidrag blev att visa henne ett sätt att förflytta konstruktionen till lekrummet med hjälp av en pizzakartong (man är ju logistik-fantast).

Den utveckling som jag har sett i byggbranschen på mina tjugo år är ungefär jämförbar med sjuåringens utveckling fram till tredje varianten av slottet. Skillnaden är att hon går lite snabbare fram bara. (Avstår från genusperspektiv denna gången).