Sync kan bygga också

Sync är byggkonsult. Penna, papper, dator, kamera och varsin bred käft med len tunga. Det är våra verktyg. Både kollegan och jag har söner i femårsåldern som är måttligt imponerade av att deras byggarfarsor inte ens spikar en spik på jobbet. Det finns ju inga plankor!

Så Sync har tagit på sig något så ovanligt som ett riktigt byggjobb. Vi snickrar själva. Inte mycket, inte avancerat, inte bråttom. Det passar oss bra.

Idag fick Ludde åka med mig dit, inte helt frivilligt men efter förhandling om villkoren så gav han med sig. Jag tror inte han ångrar sig för det var roligt att köra pallyftare, väldigt skoj att åka saxlift och stensketafräckt att sitta i gaffeltrucken och hissa gafflarna ända upp i taket.

Ludde i verkstan

Så har glad är man när pappa faktiskt har ett byggjobb igen.

Godis

Det enda som krävdes i övrigt var en megastor godispåse, lunch på McDonalds och en paket pepparkakor. Den killen kan bli fackbas på Byggnads anytime.

Privatkunder – maskinfetischister

Att skruva en altan med en skruvdragare inköpt på Jula för några hundralappar är ungefär jämförbart med att äta en god grillad entrecote på plasttallrik och med engångsbestick. Det känns fel. Det är fel. Har man möjlighet så skall man undvika dåliga verktyg. En del av maskin-nördarna på www.byggahus.se har fattat detta men inte alla. De är för sköna när de drar igång, man får sig ofta ett gott skratt när man läser inläggen om deras handmaskiner och dess finesser. Samtliga nördar är för övrigt män vad jag kan se. Han som jämförde skruvdragarna från Rusta med de från Jula, och ville få feedback och omdömen, är en god representant för de mer nyvakna hembyggarna, tror jag.

Jag minns en ganska söt historia från svågern när han jobbade på firman. När det var arbetsdag på kooperativa dagiset så lånade han hem vår sladdlösa betongborrmaskin, en Hilti 36 V. Den låg nerpackad i en plastlåda stor som en resväska och kostade ungefär lika mycket som en normal månadslön. Gissa om de andra papporna på dagis blev imponerade och avundssjuka när svågern packade upp monstret. De stod där med sina pyttemaskiner, Bosch 9,6 V och sånt trams. Jag kan se det framför mig, de vuxna pojkarnas stora ögon och deras sorgsna suckar för att de aldrig får köpa en egen Hilti. Snyft.

Nåväl. Privatpersoner måste väl ha en rimlig nivå på sina inköp av leksaker, men försörjer man sig på byggverksamhet så är inget snack – då skall man ha riktiga grejor. När jag hade byggfirman så låg det handmaskiner i förrådet för säkert ett par hundra tusen spänn. Många röda lådor med dyra maskiner var det. Jag hade en tät relation med en säljare på Hilti, kan man säga. Han kunde ringa i slutet på månaden och med darrande stämma säga:
– Kompis, du måste köpa en bilmaskin av mig, jag har inte uppfyllt kvoten denna månaden annars, den har kostat elva men du får den för nio.
(OBS detta var 1999,  men det var mycket pengar då också)

Visst, självklart, en bilmaskin kan vara bra att ha. Kör till. (Jag måste varit en drömkund). Nu är inte jag den värsta i den genren, jag har ett par närstående med en pervers fetisch för Festool. Det är ett snobbmärke för snickeriverktyg på toppnivå. Precision och finess i varje detalj, dessutom kan man koppla ihop väskorna med varandra till en proffsig men något vulgär styrkedemonstration varje gång man skall packa ur bilen. Bilen är för övrigt inte lika noga, den kan gärna kosta hälften av vad de fantastiska maskinerna gör, skit samma bara det är en bil som rullar. När jag tänker på det så låter det faktiskt som att säljaren på Festool har samma förhållande till sina kunder, som min Hilti-dito hade för länge sen.

Så är det dags för lite sensmoral, käre herr privatkund – Om du försöker se förbi den prylkåta ynglingen i en överlastad KingCab och istället ser den yrkesverksamma hantverkaren, så kanske du kan tänka på det här. Det att den höga timpengen till snickarn inte bara är lön, sociala avgifter, försäkringar och annat tråkigt, han skall dessutom ha råd att köpa rejäla, och alltid dyra, maskiner för att kunna utföra jobbet hemma hos dig. Och kanske, men bara kanske, kan du få provköra något.

Anledning att välja byggbranschen – del 5

En fördel med byggbranschen är att man kan få resa till olika platser, t ex till Svenljunga. Så jag satt på ett byggsamråd på kommunkontoret i Svenljunga. Vuxengrejor igen, ja ja ni vet, vuxna allvarliga män och många viktiga papper. Då ringer det hemifrån. Det har ju hänt förut. Jag svarar inte på första, låter det ringa klart. Det ringer igen. Jag svarar på andra påringningen: – Hallå.

Sjuåringen: – Hej pappa.
Jag: – Hej, du jag kan inte prata nu…
Hon avbryter barskt: – Jo det kan du!
Nu låter hon lite lenare: – Pappa, kan vi få ta träbitarna under altanen? Vi skall bygga en lådbil.
Jag: – Visst älskling, men vi får prata sen. Puss puss. Hej.

Nåja, ingen skada skedd med pappas möte, kontrollplanen blev godkänd och jag var snart på väg ifrån Svenljunga igen, mot bebodda trakter. När jag kom hem så låg den här på altanen.

Lådbilschassi

Lådbilschassi

Det är ju för sött! Sjuåringen har byggt ett lådbilschassi, eller rättare sagt ett embryo till ett lådbilschassi. Att det skall bli en fungerande bil är svårt att se, ungefär lika svårt som att fatta att Saab sitter på produktionsfärdiga bilar som plötsligt skall sälja hundratusenfalt över världen. Faktiskt så känns sjuåringens bygge lite mer trovärdigt ändå.

Så nu kom jag att tänka på Sync’s ansvar för rekrytering av Sveriges unga byggtalanger och på en fin historia som Snickarn O berättade. När hans lille pojke gick på dagis så tog O med ett par bärkassar med spill från sågen på bygget. Det var regelbitar, brädlappar och sånt. Skräp alltså. Personalen på dagis blev överlycklig, utsåg snickarn O till hjälte, och alla barnen snickrade som små tokar. Vårt skräp från bygget blev till glädje och lådbilar på dagiset.

Nu slipar Sync på nästa kampanj – Ge ert skräp till våra barn!

Medans vi överväger om det är en bra slogan så kommer jämförelsen i krypande huvudet. McDonalds har ju lyckats snärja varenda unge. Ingen tror väl att Happy Meal lönar sig så bra, men det är ju en briljant investering i barnets framtida ätande. Så om McDonalds kan servera skräpmat och få en livslångt betalande matgäst, så kan väl vi skänka lite byggavfall till samma ungar och få dem att bli byggare även i vuxen ålder. Jag tycker detta verkar logiskt, eller?

Jag har närt en kapitalist vid min barm!

Eller rättare sagt – jag gör det fortfarande. Hon är sju år och betydligt mer intresserad av att utveckla inkomstkällor och vinstoptimering än jag nånsin varit. Hennes yngre bror har i helgen blivit äldre, han fyllde fem, men är fortfarande lika naiv som tidigare. Familjen AB har en tveksam inställning till företagandet som sådant.

Sjuåringen har fått tipset att hon sälja teckningar, och är det något hon kan producera i mängder så är det just teckningar. Hon har i dagarna utvecklat en ny produkt – hon ritar en varelse ganska lik mumintrollet fast med egen fri tolkning. Hon gör detta i konceptuell form, hon upprepar sitt grundtema och varierar bara lite grann. Vi har gemensamt estimerat ett troligt marknadsvärde till 2 kr/st, och nu sitter sjuåringen och räknar på hur många hon måste rita för att få ihop hundra spänn.

– Pappa, måste jag rita femtio stycken för att få hundra kronor?

– Ja, men du kan ju kanske sälja dem dyrare. Om du tar femtio kronor styck så behöver du bara rita två stycken.

– Hm, men då får jag sätta dem i en ram. Då kan jag sälja dem för femtio kronor!

Hon kommer alldeles osökt i på sin farbrors domäner med andra ord – marknadsföring. Hon vill helt skamlöst sälja dyrt med hjälp av en snygg paketering. Som ansvarig för barnets värdegrund ifrågasätter jag resonemanget, jag undrar hur samma teckning kan bli så dyr plötsligt bara på grund av en ram. Hon tänker i två sekunder och säger frågande:

– Ok, men jag kanske kan på tjugo kronor i alla fall?

Aha, en gnutta samvete! Vad glad jag blir. Kampen mellan naiv humanism och kapitalisten inom henne fortsätter trots allt. Men visst är det påtagligt att till och med små barn ser att paketeringen kan vara dyrare än innehållet. Tänk om byggbranschen hade den insikten. Då kanske vi fick ordning på materialkostnaderna, dubbelugnar och människor som köpt grisen i säcken.

Prefab är självklart – För en sjuåring

Mina barn är lego-barn. Den ena bygger hus, den andre bygger bilar och andra fordon. Det gläder en faders hjärta.

Idag ville sjuåriga dottern ha hjälp att bygga upp slott. Hon hade byggt det två gånger dagen innan, men konstruktionen höll inte för förflyttning. Så nu skulle pappa hjälpa till.

Chefstalangerna ligger genetiskt, så ordern var tydlig: – Ta fyra åttor och en fyra (det är ungarnas fackspråk för olika legobitar), och så bygg fyra såna här, säger hon och visar hur jag skall göra. Det visade sig att jag skulle bygga grunden till de fyra tornen. Under tiden började hon att mura upp ytterväggen på slottet. Hon murar i förband med en materialbesparande teknik, eftersom hon har begränsade resurser (när det gäller Lego alltså:)).

Så slutsatsen är att beställaren (sjuåringen själv) har skaffat sig en tydlig bild vad hon faktiskt vill ha, hon har dessutom projekterat fram den möjliga prefabriceringen och en snål byggmetod som effektivt utnyttjar tillgängliga resurser. Mitt bidrag blev att visa henne ett sätt att förflytta konstruktionen till lekrummet med hjälp av en pizzakartong (man är ju logistik-fantast).

Den utveckling som jag har sett i byggbranschen på mina tjugo år är ungefär jämförbar med sjuåringens utveckling fram till tredje varianten av slottet. Skillnaden är att hon går lite snabbare fram bara. (Avstår från genusperspektiv denna gången).

Leksakskataloger för barn men också för fastighetsägare

Mina barn är som ungar är mest. Kommer det en leksakskatalog (det gör det!) så läser de den. Om och om igen. De vill ha allting i den, och önskelistan blir lång som ett kassakvitto på ICA.

Innehållet i sån katalog känner de flesta till. Kvalitén på leksakerna i katalogen är usel, det vet alla vuxna, men barnen tycker det ser helfräckt ut. Det är plastiga och färgglada grejor, oftast med batterier i sig. Enligt min forskning är intresset för att köpa såna leksaker betydligt större än intresset att leka med samma leksaker, som då är ganska kortlivat. Faktiskt så kan tiden som leksaken används bli kortare än pappas och mammas slit för att dra in pengar till att köpa föremålet i fråga.

Märkligt nog så visar min forskning en helt annan sak. Om sonen vill ha ett garage så uppskattar han det mer om vi byggt det tillsammans av en skokartong. En sax, en vass kniv och en spritpenna behövs, och en skokartong förstås. Livslängden och lektiden på garaget överstiger alla köpta parkeringshus och bilbanor.

Jag har sett säljmaterial för stora befintliga fastigheter. Det är inte helt olikt en leksakskatalog. Det finns fina färgbilder, och smickrande data, egenskaper som hyresintäkter, andelen höginkomsttagare i närområdet och goda framtidsutsikter. Orkar man läsa hela vägen igenom så kommer också lite tekniska data och andra tråkiga grejor på slutet.

Gäller det ett hus som inte är byggt ännu, så är materialet mer visionärt och mindre tråkigt ändå, kan man säga.

Fastighetsägare (beställare) prioriterar ungefär så här:

1.      Pengar – räntor, direktavkastning, vakansgrad och andra ekonomisiffror.
Pengar rakt av är det i vilket fall.

2.      Miljösamvete och image – ökar de flesta beställares krav på vad de köper.

3.      CSR-program – fina deklarationer där man särskilt tänker på företagets sociala (mänskliga) ansvar.

4.      Några beställare har faktiskt den fingertoppskänslan att de kommer ut på bygget med vetebröd till gubbarna som bygger på deras hus. Det tycker jag är bra.

Sällan kan en beställare ta sig tiden att grotta ner sig i alla detaljer och aspekter i ett projekt, men kanske skall han ägna en stund åt att fundera de verkliga kvaliteterna. Jag tror inte det görs i tillräcklig omfattning. Om en beställare nöjer sig med att läsa i leksakskatalogen, så får han (för det är oftast en han) lägsta möjliga kvalité till högsta möjliga pris. Plastigt och färgglatt.