Privatkunder – maskinfetischister

Att skruva en altan med en skruvdragare inköpt på Jula för några hundralappar är ungefär jämförbart med att äta en god grillad entrecote på plasttallrik och med engångsbestick. Det känns fel. Det är fel. Har man möjlighet så skall man undvika dåliga verktyg. En del av maskin-nördarna på www.byggahus.se har fattat detta men inte alla. De är för sköna när de drar igång, man får sig ofta ett gott skratt när man läser inläggen om deras handmaskiner och dess finesser. Samtliga nördar är för övrigt män vad jag kan se. Han som jämförde skruvdragarna från Rusta med de från Jula, och ville få feedback och omdömen, är en god representant för de mer nyvakna hembyggarna, tror jag.

Jag minns en ganska söt historia från svågern när han jobbade på firman. När det var arbetsdag på kooperativa dagiset så lånade han hem vår sladdlösa betongborrmaskin, en Hilti 36 V. Den låg nerpackad i en plastlåda stor som en resväska och kostade ungefär lika mycket som en normal månadslön. Gissa om de andra papporna på dagis blev imponerade och avundssjuka när svågern packade upp monstret. De stod där med sina pyttemaskiner, Bosch 9,6 V och sånt trams. Jag kan se det framför mig, de vuxna pojkarnas stora ögon och deras sorgsna suckar för att de aldrig får köpa en egen Hilti. Snyft.

Nåväl. Privatpersoner måste väl ha en rimlig nivå på sina inköp av leksaker, men försörjer man sig på byggverksamhet så är inget snack – då skall man ha riktiga grejor. När jag hade byggfirman så låg det handmaskiner i förrådet för säkert ett par hundra tusen spänn. Många röda lådor med dyra maskiner var det. Jag hade en tät relation med en säljare på Hilti, kan man säga. Han kunde ringa i slutet på månaden och med darrande stämma säga:
– Kompis, du måste köpa en bilmaskin av mig, jag har inte uppfyllt kvoten denna månaden annars, den har kostat elva men du får den för nio.
(OBS detta var 1999,  men det var mycket pengar då också)

Visst, självklart, en bilmaskin kan vara bra att ha. Kör till. (Jag måste varit en drömkund). Nu är inte jag den värsta i den genren, jag har ett par närstående med en pervers fetisch för Festool. Det är ett snobbmärke för snickeriverktyg på toppnivå. Precision och finess i varje detalj, dessutom kan man koppla ihop väskorna med varandra till en proffsig men något vulgär styrkedemonstration varje gång man skall packa ur bilen. Bilen är för övrigt inte lika noga, den kan gärna kosta hälften av vad de fantastiska maskinerna gör, skit samma bara det är en bil som rullar. När jag tänker på det så låter det faktiskt som att säljaren på Festool har samma förhållande till sina kunder, som min Hilti-dito hade för länge sen.

Så är det dags för lite sensmoral, käre herr privatkund – Om du försöker se förbi den prylkåta ynglingen i en överlastad KingCab och istället ser den yrkesverksamma hantverkaren, så kanske du kan tänka på det här. Det att den höga timpengen till snickarn inte bara är lön, sociala avgifter, försäkringar och annat tråkigt, han skall dessutom ha råd att köpa rejäla, och alltid dyra, maskiner för att kunna utföra jobbet hemma hos dig. Och kanske, men bara kanske, kan du få provköra något.

Annons

8 reaktioner på ”Privatkunder – maskinfetischister

  1. Leksakerna blir bara dyrare och dyrare. Tur att de är så användbara i just det här fallet. 🙂

    De röd lådorna med vit text finns i överflöd (tja där råder iof delade meningar…) i vårt förråd på jobbet. De har till och med sin egen plats på sig egen hylla. Nåde den som inte lägger tillbaka älsklingarna på rätt ställe!

    Jag tror jag måste ta en bild på ”svarvrummet” där alla verktyg är upphängda på väggarna. När man tar bort ett verktyg så finns där en fin liten avbildning i mellanblått. Det går liksom inte att hänga någonting fel.

  2. Flin ja men inte ”jaja pojkar är som de är”. Du borde ha bättre koll på mina kommentarer vid det här laget 😉

    Nej det är mer ett flin som i en förundran över hur man kan bli så engagerad och duktig på att ta hand om utrustning som trots allt är ”livsviktig” för att kunna göra ett bra arbete. Men som i mina ögon är rätt trist och mer ett nödvändigt ont liksom.

    Vi är väldigt olika på mitt jobb. Ett annat exempel är då jag springer förbi fikarummet och Peter hojtar till om att jag måste höra nåt som de spelar på stereon. Jag stannar upp och hör ett dovt mullrande. En Nohabmotor som är inspelad på CD. Jag kan ju naturligtvis inte hålla mig för skratt utan tjuter och frustar som en värsta häst. De sitter alltså och lyssnar på olika fartygsmotorer inspelade på en CD. Det är vad jag kallar för engagemang 🙂

    • ”fartygsmotorer inspelade på en CD ”

      ?????

      ”engagemang”

      ?????

      Victoria – vi måste tala allvar nu. Jag tror att dina killar behöver en diagnos och kanske det finns medicinering. Jo, jag vet, det är känsligt. Detta har jag mött förut, det var en kompis som spelade upp Ducati-motorcyklar på stereon. Det löste vi med aktiv terapi.

      En annan kompis drog på sina bästa Thomas Ledin-låtar på en förfest. Han är numera dömd till livslång förfestkarantän och fråntagen sina högtalare. Allt är ju inte behandlingsbart.

  3. Pingback: Kundvärdesskola: Vad ÄR kundvärde? Och varför? @ byggblasket.se

Lämna ett svar till Viktoria Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s