Jag skrev ju ett låååångt inlägg om Trenddagen och mer specifikt om Jessica Löfström på Expanderamera. Inlägget handlar egentligen mest om ett projekt som jag ett är omåttligt stolt över på många sätt. Det framgår här.
Och Jessica, ja hon har ett bemanningsföretag. Min relation till bemanningsföretag skulle på förmodligen kunna kokas ner till på FB-vis – ”it´s complicated”. Det känns inte helt bra men lite sugen är man ju ändå, typ.
Det får mig att minnas en helt onödig halvtimma 2006 på ovan nämnda projekt.
—–
Jag var alltså platschef (eller mer noga räknat produktionschef) på det i övrigt fantastiska bygget. Alla i min närhet vet att jag är svår att nå via telefon, inte för att jag har mer att göra än andra, det är ett medvetet val att inte alltid svara. Det ringde mycket och jag valde att ibland jobba utan att bry mig om telefonen, jag koncentrerade mig på annat helt enkelt.
Ändå så lyckades en tjej från ett bemanningsföretag få tag på mig och boka en tid för möte. För vår del i projektet så kunde egentligen kvitta men jag minns att jag var lite nyfiken på hur de resonerade ändå. Lite blodtörst var det nog också. Märk väl att det alltså var en delad entreprenad med en mängd småfirmor på plats, alla utvalda på grund av personlighet och kapacitet. Den stackars tösen som kom från det stora uthyrningsföretaget visste ingenting om det.
Hon var inte byggare men hon hade en mall för hur försäljningsmöten skulle gå till, hon hade siffror för att visa hur lönsamt det var att använda deras folk och hon var ganska söt. Det kunde bara gå på ett sätt. Slakt.
Vårt projekt var unikt på alla världens sätt men det var ändå ett bygge. Ett bygge där platsledningen försöker samla de mest lämpade för jobbet. När vi valde vilka vi ville ha på bygget gick vi igenom nätverket och plockade godbitarna. Vi visste att vi behövde några lirare med snits och elegans, vi var helt klara över att vi skulle ha några tänkande praktiker som kunde lösa problem och självklart behövde vi några grovjobbare av den typen som bara kör på vad som än står i vägen. Klassiskt lagbygge.
Den söta flickan från bemanningsföretaget såg manskap som siffror. Hon räknade dem i antal. Hon kunde hyra ut 2 man eller 10 man eller 100 man. Jag försökte på vår halvtimma vi hade tillsammans att förklara hur det hängde ihop. Jag försökte förklara att jag ville veta precis de egenskaper varje gubbe hade, om han var bra på att putsa smygar, om han var kunde gipsa på en enhetstid motsvarande 0,3 timma per kvadratmeter. Jag ville dessutom veta vad det var för en kille, hans karaktär och humor och sånt. Hon fattade nog ingenting.
Som sagt en helt bortkastad halvtimma. De personer vi hade på bygget var noga utvalda, handplockade utan tvivel. Jag hade ingen avsikt att köpa arbetskraft av henne. Hon fattade inte varför.
—–
Budskapet här är kanske svårtolkat. Det finns bra gubbar på bemanningsföretagen, byggarna behöver bemanningsföretagen för att kapa topparna, det är en balans mellan tillgång och efterfrågan. Det är nästan en förutsättning för verksamheten på det större firmorna.
Det jag vänder mig mot är när arbetskraften blir en handelsvara istället för en person, ett matematiskt värde som helt missar personens kvalitéer i andra sammanhang. Det finns så fantastiskt många faktorer som avgör vem som är bäst lämpad att utföra ett visst arbete.
Säljaren från Adecco gick hem utan beställning, hon kanske inte begrep varför.
(Sync Blog fannns inte då – nu kunde hon läst ungefär 700 inlägg och sen fattat läget) )
—–
UPPDATERING:
I kommentarerna nedan får jag en mild tillrättavisning av chefen för Byggvärlden, Fredrik Karlsson. När jag läser texten igen så inser jag att han har rätt. Det har inte med saken att göra att hon var söt eller att hon var ung eller ens att hon var kvinna. Resultatet av mötet hade sannolikt ändå blivit detsamma om säljaren varit en pojke.
Klicka gärna på kommentaren nedan och läs Fredriks invändning och fyll på själv om du vill.
—–
Sync Blog 
…sen gick den söta tösen medan vi grabbar fortsatte bygga.
-höhö, söt var hon men bygga, nej det vi begriper hon sig inte på, skrockade Lasse, klasse och basse medan hamnarslagen ekade och dammet yrde. Som det alltid gjort.
Eller?
Du har nog rätt, det var kanske en dum formulering. Det var inte hennes kön som som problemet, inte heller att hon var ung och söt. Problemet var hennes nollkoll på våra kriterier och önskemål. Jag gillar inte när man räknar människor i antal utan att veta vad de kan eller om de passar som personer till det ena eller andra speciella uppdraget.
Jag kan nog namnge några äldre män som har samma verksamhet och med ungefär samma inställning. Den typen av äldre män som har uppknäppt skjorta och en fetguldlänk runt halsen. Kollar man firman så har den märkligt låg omsättning i bokföringen jämfört med hur många gubbar han kan sätta i arbete. När byggaren ringer och har panik så skakar de fram snart vem som helst utan urskiljning och säger skamlöst att: – det minsann är en väldigt bra kille, han kan jättemycket.
Jag tycker du uttrycker en sund syn på byggnadsarbetare, som människor med kvaliteter men ramlar i egen fälla när du inte ser tjejen som människa med kvaliteter, en fräsch syn – och kanske nytänkande som skulle kunna tillföra något?
Vad gäller skumma ue med låga priser, som alltid snabbt kan fixa gubbar, har du rätt men jag tror inte det har så mycket med Adeccos verksamhet att göra.
Jodå, hon var alldeles säkert en människa med kvalitéer, men Adecco hade inte förberett henne på något bra sätt. Hon hade ingen koll på det vi gjorde, hon hade bara x antal gubbar att hyra ut. Skall man sälja något och få en relation till sin kund behöver man veta vad kunden behöver, ibland behöver man veta lite mer än kunden själv.
Detta var 2006, om hon fortfarande håller på så kanske hon är en alldeles fantastiskt bra samarbetspartner nu. Vem vet?
Och visst har de mer seriösa företagen ordning på pappren, de anställda där har säkert ett vettigt avtal och en bättre trygghet. I andra änden finns skummisarna som märkligt nog får fortsätta på något sätt. Pratade i morse med grannen som fått gå från sitt jobb efter 8 månader. Arbetsgivaren hade hela tiden varit en hyvens kille, men plötsligt sagt upp grannen. Vid kontakt med facket visade sig att denne arbetsgivaren varit en strulputte i alla år, ständigt problem på alla sätt. Just den vinkel förtjänar ett eget inlägg på bloggen snart tror jag.
Läser ditt inlägg och byggvärldens kommentarer.
Ditt sett att fara med en ”dold” agenda inför mötet med tjejen från bemannningsföretaget är inte bra utgångsläge till att förändra kunskapen hos dom som inte har den kunskapen om det viktiga att ha rätt individ på rätt plats i en byggprocess.
Tycker Du var ”ohederligt” mot tjejen, hon ”slängde” ju oxå bort värdefull tid på en potentiell kund som inte hade för avsikt att ingå några affärer.
Ärlighet varar längst, som man brukar säga.
I övrigt håller jag med dig om att bygga ett ”lag” som man själv har kunskap om är väsentligt för att kunna genomföra ett projekt på ett bra sett med få fel.
/Jonas
Du har nog rätt i det.
Kanske inte en dold agenda men bra nära, jag ville se om mina förutfattade meningar stämde. Utfallet blev kanske så just för att jag hade en uppfattning.
Så i någon mån slösade jag min och hennes tid, men det kan ju också varit så att hon tog med mina synpunkter hem och funderade lite.
Hursomhelst är jag lite extra glad att få den typen av feedback som Du och Fredrik lämnat här. Det flesta kommentarer jag får är annars vänliga och uppmuntrande. Jag växer om det blir lite mothugg och kritisk analys. Viktoria har gjort det några gånger, min beef med Berra var en nyttig diskussion, åtminstone för mig.
Några foliehattar och Flaschbakstollar har väl droppat dumheter också men det är mindre intressant.
Jag kan tänka mig att den som läser ibland kan tycka att det är en självgod jävel som skriver och att allt jag gjort och gör blir bra. Det är inte så. Jag har gjort massor med fel, fortsätter göra fel och är helt säkert inte lika duktig på att leva efter de läror jag försöker sprida som jag själv önskar.
Jag blir alldeles glad av att läsa både inlägg och kommentarer. För att de som Sync skriver ger perspektiv och lite olika infallsvinklar på ett ”problem”.
Ja, visst blir det lite mer spännande när vi inte bara dunkar rygg?:)