Byggbloggare von Platen

Byggvärlden har fått en tung gästbloggare, Fredrik von Platen,
(Arkitekt SAR/MSA, senior adviser, Fd. ordf för Sveriges stadsarkitekter, 1989- 2003 ställföreträdande generaldirektör för Boverket.)

Med rubriken Hela bostadsmarknaden har gått i baklås”  gör han ett svep över byggbranschen, projektutvecklarna och bostadsdebattörerna i ett av de mest heltäckande inlägg jag läst på sistone. Ingen går fri från skuld där, inte ens det egna skrået.

Tyvärr svingar han onödigt och, som jag tycker, lite väl raljant och fränt om vad som pågår praktiskt på byggena. Det är synd för annars är mannen en citatmaskin.

Exempel:

Min egen yrkes­organisation, SAR/MSA påstår yrvaket att vår bostadsminister gynnar kvantitet på kvaliténs bekostnad. Som om vi arkitekter tycker att det byggs för mycket? Eller skulle vi arkitekter vara så aningslösa att vi tycker att det ska bygga färre och dyrare bostäder?

Sync: 🙂

– – – – –

Handen på hjärtat branschkollegor; tror vi på allvar att våra processer, från idé till färdig bostad, verkligen funnit sin ideala form, efter vilken allt annat i samhället ska anpassa sig?

Sync: Nej
– – – – –

Ty byggentreprenörer ”tar höjd” redan i sina anbud för alla de fel som de rent statistiskt brukar göra och som vi inte kommer ifrån att behöva rätta till. Att entreprenören därför schablonmässigt saltar entrepre­nadpriset med 40 % är inte ovanligt.

Sync: Nej, så är det inte.
– – – – –

Ett är säkert, det förekommer sällan någon skriftlig dokumentation från ett avslutat bygge om vad som gått fel och som absolut inte får upprepas i nästa.

Sync: Alltför sällan, men det förekommer.
– – – – –

En byggarbetsplats idag är dåligt organiserad. Man har numera, i de flesta fall, lärt sig att täcka över och väderskydda byggmaterialet som ska byggas in i huset. Men i gengäld har man dålig uppsikt över vad som ligger under presenningarna.

Sync: Nej, von Platen, så är det inte. Inte alltid.
– – – – –

Minnet i vår bransch är kort och intresset att läsa om andras erfarenheter är nästan obefintligt. Var den själv­kritiska tiden för tio år sedan en period av moralisk upp­rustning eller kanske bara läpparnas bekän­nelser efter en rad skandalösa byggen och avslöj­anden om karteller?

Sync: Ja, det kan man fråga sig 🙂
– – – – –

Vi har en feltänkt obligatorisk byggfels­försäk­ring, som praktiskt taget aldrig betalat ut någon ersättning och som branschen finner sig i. Det är ju bostadskon­sumenten som i slutändan ändå betalar premien. Det är som att betala till något beskyddande mc-gäng som sviker när det verkligen behövs skydd.

Sync: Har tyvärr ingen erfarenhet av MC-gäng på det viset
– – – – –

De flesta beställare måste anlita ”ÄTA-konsulter”, för att hitta kryphål för att inte bli helt blåsta av entreprenören, som i sin tur anlitar tvistemålskonsulter. Branschen är full av mellanhänder som inte höjer värdet på bostaden som produkt lika mycket som mellanhanden kostat. Det är per definition att betrakta som slöseri

Sync: Aj, Det gjorde ont på mig.
– – – – –

det är lönsammast att fortsätta bygga orationellt och dyrt och upprätthålla en prisnivå som innebär att man nätt och jämnt bygger för de ca 10 – 12 000 tillkommande hushåll i vårt land som årligen kan ha råd att flytta till en nybyggd bostad.

Sync: Kanske det
– – – – –

…pris­nivån går att upprätthålla genom att det är ett litet antal dominerande byggentre­prenörer i landet som sedan ett drygt decennium ”extraknäcker” som försäljnings­bygg­herrar genom att åt sig själva bygga bostadsrätter, som sedan säljs till ofta okunniga bostads­rätts­föreningar på till­växtorterna

Sync: Ok
– – – – –

Puh!

Mycket på en gång och nästan övermäktigt att analysera. Marknadskrafter, tillgång och efterfrågan, avsaknad av internationell konkurrens, kapitalets ovilja att konkurrera ut sig själv, skråtänkande, den tröga processen och avsaknad av erfarenhetsåterföring.

Den som orkar läsa rubbet klickar med fördel här.

– – – – –

Annons

Fusk-TV bryr sig inte

Allt borde varit sagt tom Martin Arkad, byggbolaget Järntorget och den sorgliga historien en familj som förlorat mycket pengar på dumheter. Det blev en långkörare här på Sync Blog.

Nu, nästan ett år senare så blir Firma Timell och Ekdals program om Järntorget fällt i Grankningsnämnden. Osakligt är väl ungefär sammanfattningen av beslutet.

Lennart Ekdal viftar bort det hela. Arrogant i min ögon, han verkar skita i beslutet. Planeringen inför en ny säsong pågår.

Så. Vad blev det av allt nu då?

Järntorget får rätt i sak både i tingsrätt och Granskningsnämnd men har ändå  i någon mening misslyckats med en kund och ett bygge.
TV4 fick smäll på fingrarna för att de gör ett oproffsigt program.
Byggbranschen fick lite uppmärksamhet på SVD Opinion, som så ofta var det ganska dyster reklam.
En familj i Märsta funderar på varför allt detta elände drabbat just dem.

Bara förlorare.

– – – – –

SVD och Byggvärlden skriver om detta.

Konsultens drivkrafter

Måste haka på ett ämne som fladdrade förbi på Twitter i helgen. Livslängden på en Tweet är ju sällan värd att räkna mer än i minuter. Ibland är det bra, ibland är det korthuggna twittrandet värt att spara och fundera över. Det handlade bland annat om konsulter och deras (dvs vårt) sätt att ta betalt. Timdebitering. Igen.

—–

Det var Fredrik på Byggvärlden som startade tråden. Jag hajade till på en Tweet från Helena Johnsson, (Ass.prof. in Industrialised house-building, Luleå Universitet). Det blir naturligtvis ryckt ur sitt sammanhang här och det kanske vinklar det annorlunda än Helena avsett, men jag hävdar konstnärlig frihet alternativt oförstånd i så fall. Hursomhelst.

”De som gör modellen (proj) är inte de som tar hem vinsten (prod). Alltså ingen drivkraft för BIM.”

Verkligen?

Jag blev lite nyfiken, följde deras mellanhavanden och hittade en till.

”Finns tusentals konsulter inom bygg som säljer per timme. Att säga att de ska fokusera kundvärde är lätt, men hur kommer vi dit?”

Jaha?

—–

Konsultens drivkrafter – vilka är de?

Jag tror, efter att ha diskuterat detta med mig själv en lång stund, att jag känner till dem rätt bra. Här är en lista utan egentlig rangordning.

  1. Pengar är naturligtvis en drivkraft för att jobba, men mer faktiskt för att kunna betala räkningar och kanske en Thailandsresa ibland, alltså inte på det där affärsmannamässiga sättet där fokus ligger på vinsten i kronor och ören.
  2. Avtryck. Man vill göra ett avtryck, bygga något som syns och går att ta på, något man gillar. Det är påtagligt att många i byggbranschen nördar in sig svårt i sina projekt, man blir lite kär i dem ibland. Husen och broarna.
  3. Utveckling är en bra grej. Det triggar alltid att testa nytt, uppfinna och utveckla. Jag har svårt att tro att en normalt funtad konsultnörd skulle backa för att testa BIM när tillfälle ges och efterfrågan finns. Vi som rör oss i det relativt sett lilla formatet får kanske vänta lite, men jag ser det som framtidens verktyg även i de minsta ombyggnadsprojekten. Men man skall inte glömma att vi sen Jesus gick i kortbyxor faktiskt byggt i 3D irl och i alla tider hanterat pengar och tid i förhållande till detta. BIM är ingen frälsning, det är ett verktyg.
  4. Bekräftelsen. Positiv feedback och beröm från en nöjd kund och andra i omgivningen är grymt mycket värt och det leder i bästa fall också till det bästa av allt – nästa uppdrag!
    Att se någon bli lycklig över sin nya bostad eller se barn lyckligt leka på sitt nyrenoverade dagis är också rätt ok.

—–

Man skall väl passa sig för generaliseringar. Och kanske vara tydlig med vem man pratar om när man säger ”konsulten”. Om man med det menar WSP eller Sweco som aktör i stort med sina tusentals anställda eller om man menar den enskilde personen som sitter på deras kontor och älskar just sin del av ett gigantiskt projekt. Det är två vitt skilda betydelser.

Jag är i det sammanhanget den lilla lilla konsulten på det lilla lilla kontoret men med insyn i mycket.

Jag tror alltså inte att timdebitering tar fokus från kundvärde. Jag tror inte att konsulterna är en broms när BIM introduceras, vi kommer bara vänta till det gör nytta för våra kunder.

—–

(nu vet jag ju att den bloggen besöks frekvent av en del konsultnördar, jag blir extra glad om de också skriver om sina drivkrafter i kommentarsfältet nedan)

—–

Att hyra ut sin kropp per timme

(hakar på en grej som fanns på Twitter i helgen, en diskussion om konsulters sätt att ta betalt)

—–

Vi på Sync är konsulter, konsulter i byggbranschen. Vi tar betalt per timme.

Det är en betalningsform som förmodligen kom till i den stund världens älsta yrke startade sin verksamhet. Där har man, vad jag förstår, till stor del gått över till fast pris på uppdragen. Vi ligger lite efter i konsultledet med andra ord. Byggkonsult – världens näst äldsta yrke?

Vi vill gärna jobba på fast pris, vi också.

Sannolikt hade våra kunder tyckt det var bra också, så varför inte? Jo, för att vi inte riktigt har koll på vad som skall utföras. Kan man inte bestämma omfattningen och förutsättningarna innan jobbet så går det ju inte att sätta ett pris på det. Då får man köra på löpande räkning. Timdebitering alltså.

Hörde jag någon hosta?  *host-lyxproblem!-host*?

Ja, det kanske går upp som ny etta på topplistan över I-landsproblem, men jag släpper bomben ändå – det är svårt att skriva tid och ta betalt på det sättet!

Visst, vi skriver ner allt vi gör i tidrapporten, i bästa fall jobbar vi koncentrerat med ett projekt i flera timmar i sträck, då är det enkelt att skriva sin tid. Det blir svårare när det flyter ihop, ett telefonsamtal, en kort fundering på en teknisk lösning, spårvagnsresan till arbetsplatsen som ägnas åt Spotify eller Wordfeud men enligt avtal kan debiteras. Tiden som snackas bort när alla på mötet skall stå i kaffekön en lång stund, hur gör man med den? Och lunchen som ägnas åt prat om jobb borde ibland vara debiterbar, många goda idéer kommer i sällskap med god mat och dryck. Inte så lätt alltså.

Ett annat sätt att ta betalt skulle vara välkommet.

Häromdan hade vi besök av en konsultkompis med egen verksamhet likt vår. Han satt i vår soffa på Synckontoret och sa att han hatar timdebiteringen. Han vill ta betalt för ett värde, inte för nedlagd tid i kalendern utan för det värde som kunden kan dra nytta av.

Precis. Vi tillför ett värde och vill gärna ta betalt för just det.

—–

Betalt efter kundvärde? Tanken svindlar. Återkommer när jag dokorerat färdigt på ämnet 🙂

—–

Kalkyler, kalkyler, kalkyler

Det är inte annat.

Projektkalkyl

Byggherrekalkyl

Kostnadsberäkning

Byggkalkyl

Alternativkalkyl

Produktionskalkyl

Efterkalkyl

—-

Kalkyler. Det är inte annat.

För ett tag sen så utlovades Kalkylkbloggen här, ett av de ämnen vi börjat hantera men aldrig riktigt trängt in i. Vi har några halvfärdiga inlägg om kalkyler, kalkylerande och  kalkylatorer men inget känns riktigt klart att publicera. Och det kommer annat emellan också, så det lär dröja. Vi kan dock trösta med att vi gör kalkyler hela tiden, faast dem får vi aldrig lägga upp på bloggen. Hemligt hemligt hemligt.

Ni får nöja er med att läsa Byggvärlden så länge. Om kalkylatorer och bristen på dem.

—–

Fokus på noll

Noll döda i byggbranschen. Det är visionen. Gärna noll skadade också.

Tidningen Fokus har en artikel som inspirerar till den tanken. Det handlar om landets trafiksäkerhetschef Claes Tingvall som är pappa till nollvisionen. Riktigt bra läsning om en imponerande person.

Han får ett SMS för varje dödsolycka som händer. Hans gäng utredar allt, varje gång.

– Vi ser varje olycka som en kedja. En sak leder alltid till en annan och så vidare, fram till just den sekund där två bilar kolliderar eller någon kör mot ett träd. Vi försöker hitta en punkt i den kedjan som kan brytas.

Poliser frågas ut, bärgningspersonal intervjuas, vägar ska mätas och vittnen ska vittna.

De har ett uttryck för det i Borlänge: de möblerar om i olyckan. Vad hade kunnat vara annorlunda?

—–

Jag vet inte hur väl byggbranschen följer upp olyckorna som händer. Vissa av dem blir uppmärksammande och fortsätter upp i rättegångar och syns i media. Andra stannar synbarligen som en kort notis, som den polske killen som fick sin borrigg över sig och klämdes ihjäl.

Byggbranschen kanske behöver en CSI-avdelning som direkt efter en allvarlig olycka undersöker och utreder? Inte för att i första hand utkräva hämnd och utse en syndabock, utan för att en liknande olycka aldrig skall hända igen. Då måste de också få makt att besluta om tvingande åtgärder och ta beslut som kostar pengar. Tingvall fick bygga massor med rondeller och sätta upp vajerräcken. Funkar det i byggbranschen så röstar jag för fler rondeller på byggena. Direkt.

—–

Claes Tingvall har en nollvision men vet att det aldrig blir nollkommanoll.

Han säger:

– Noll kommer vi aldrig till, men det är inte svårt att komma nära. Det är inte ens särskilt dyrt. Det enda som krävs är tid och att komma runt vissa vanföreställningar.

—–

Läs hel artikeln.

Vi säger en sak och gör en annan

Jag tycker det är trist när bloggare inleder med att ursäkta sig att de inte uppdaterar sig tillräckligt. Vi släpper det.  Man har ju krav på sig och så, visst, men det kan man faktiskt hålla för sig själv. Tycker jag.

Nej, annars? Jorå.

Det är mycket om arbetsmiljö nu. Byggvärlden kör hårt. BI likaså. Till och med så har åklagare Sven-Erik Alhem uttalat sig. Man kräver nollvision. Svårt att säga emot. Varför skulle någon göra det efter tre dödsolyckor bara i maj 2011?

Jag tillhör ju annars dem som brukar kontra när jag tycker det blir för negativt i media om byggbranschen. Jag försöker vända på kuttingen och visa att vi är ganska bra, att vi menar väl men misslyckas med en del saker. Det synsättet funkar dåligt när det gäller döda kamrater, eller för den sakens skulle risken att någon mer dör.

För ett litet tag sen så satt jag med två chefer på ett mellanstort bolag och pratade ledningssystem och hur man skall jobba i framtiden. Det vi återkom till hela tiden var att man har bra system, man vet hur det borde göras och man har avsikten att vara precis så duktig som man egentligen kan vara. I teorin. Ändå gör man inte så. Eller rättare sagt vi, för det gäller många av oss. Vi säger en sak och gör en annan.

Dyrbara kvalitetssystem och dyrbara företagspolicys blir ju helt meningslösa om de inte används. Arbetsmiljöplanen gör bara nytta som pappersåtervinning om den inte används på rätt sätt. Ett meningslöst dokument. Vi säger en sak och gör en annan.

Den tysta minut som utlystes häromveckan och säkert också respekterades på många håll kan tjäna som exempel. Jag hittade ett inlägg från en kille på JM som beskrev hur arbetsledningen ryckte på axlarna åt ett riskfyllt jobb samma dag som högste chefen uppmanade alla till en tyst minut. Vi säger en sak och gör en annan.

—–

Artiklar i Byggvärlden med begränsad livslängd och blogginlägg som försvinner i rymden kommer inte förändra, möjligen påverka pyttelite. Gott så, men det räcker ju inte.

Det som behövs är att vi tar det på allvar, att vi gör arbetsberedningar som alltid inkluderar riskanalyser, att vi alla följer de regler vi själva satt upp.

Typ så. Vi kan bättre.

—–

Skärpning, Sync!

Ja, medans seriösa byggbloggare vi prata allvar så har Syncs bloggande fokuserat på en dassholk i flera dar. Det här går inte. Skärpning!

Vi kan konstatera att det kan kosta 15 000 kr att byta från golvstående till vägghängd, inbyggd WC i tillvalsskedet. Gör man valet redan i projekteringsskedet så gissar Syncs expertpanel på en kostnad runt 10 000 kr. Nog om det.

—–

Mats på Byggbloggarna tar upp ett stort problem – ”Erfarenhetsåterföring är inte lönsamt”.

Så är det ju. Erfarenhetsåterföring lönar sig inte i projektet du just håller på med. Inte nu i stunden. Vinsten kommer nästa gång du gör något likadant. Jag kan citera mig själv ur ett mail jag skrev igår apropå en gynnare som inte ser längre än näsan räcker:

”När jag jobbade på XXX så hade vi konferens. Vår avdelningschef stod och hamrade in att vi måste måste måste måste tjäna 10%. Det var det viktgaste målet.
Jag räckte upp handen och sänkte hela han föreläsning med – ”man måste få nästa jobb, får man det så är ok att tjäna 8%””

Budskapet är att vi måste använda någon eller några  procent till att grunda för nästa jobb, för nya kunder eller för att behålla de man redan har. På bekostnad av projektvinsten.

—–

Fredrik på Byggvärlden tar upp ett större problem. Han har med rätta reagerat på de sorgliga olyckor som hänt senaste veckorna. Hans artikel om företaget Botrygg har fått igång Michael Cocozza. Igen. Han har ju varit igång tidigare när han känt sig orättfärdigt påhoppad av sossemaffian (a.k.a. Calle Fridén). Svårt att avgöra om han har rätt utan att veta hela bakgrunden sättet Cocozza resonerar och debatterar på gör det lite svårt att känna någon sympati. Det är synd för vi behöver företag som kan visa att funkar att bygga med hög kvalitet och bra arbetsmiljö även med personal som kommer från andra länder.

Mer allvarligt är att snacket på Fredriks blogg och kommentarerna till artikeln kantrar till att bli sandlådekrig om vem som är dummast, vem som började och vilka andra som också är lika dumma. Nu är ju inte konflikthantering av dagisbarn min grej så jag lämnar det.

Det djupt tragiska är att många människor förlorat en anhörig, att arbetare mist sitt liv och att det finns medarbetare som är märkta för livet. När jag skrev mina första blogginlägg i december 2008 så handlade ett av de första om den sådan dödsolycka. En av kollegorna jag hade då, 1990, jobbar med mig på Sync idag. Två av snickare som var på bygget då blev senare mina anställda under flera år och är nu indirekt inhyrda av oss på en arbetsplats. Vi pratade om den förlorade Daniel senast i fredags.

—–

Fredrik och andra, Byggnads senast idag, kräver att något görs, att vi börja prata om det. Jag har svårt att formulera en vettig åsikt där, det är lätt att skrika att något måste göras men svart att säga vad som skall göras. Vi pratar om det, vi gör arbetsmiljöplaner och vi tänker på det.

Men. Det vilar tungt på entreprenörerna att göra bättre arbetsberedningar (NCC tappade betongpelare – 1 död), det vilar ett tungt på konstruktörerna att hålla koll på sin dimensionering (Skanska på Ådalsbanan – 2 döda), det vilar tungt på bilisterna att ge fan i att köra för fort förbi vägarbeten (Hur många är det?). Alla kan göra bättre.

Sen kanske jag är cynisk men tyvärr kan vi  planera bort otur. Jag hatar tanken på att det kan hända när som helst igen.

—–

Advokater och poliser tar genvägar de också

Jo, så är det.

Det är inte bara byggbranschen som gör det enkelt för sig. Förutom den yngre skaran medborgare som Sync tidigare avslöjat redan, barnen. Barnen skiter i systemet och gör det som är enklast, roligast och effektivast beroende på vad de vill ha ut just för stunden.

Så alltså även advokater och poliser. Bilden är tagen utanför vårt nya Rättscentrum i Göteborg hösten 2010.

Vad är detta! *indignerat tonfall*

Här har arkitekten och fastighetsägaen ritat och anlagt en gräsmatta med gångväg runt ett 90-graders hörn – och vad händer?

Jo, folk tar genvägen över gräset, förstör den fina planen på lite grönytor runt intill det stora tunga huset. Helt emot arkitektens vision om räta vinklar så trampar samhällets rättskipare  upp en stig. Suck.

—–

Namnet Fredrik är kraftigt överrepresenterat bland bloggarna i byggsverige just nu, vi får leva med det. Både Fredrik på Rotpartner och Fredrik på Byggvärlden skriver om allvarliga ämnen denna veckan, mer specifikt om segregation.
(på tal om segregation – ca 100% av de byggbloggar som syns skrivs av svenskfödda, vita män i förtioårsåldern med ca 2 barn och i genomsnitt 1 fru/sambo)

Det är ett faktum att befolkningen delas i fattiga/rika och svarta/vita i stadsdelar och bostadsområden. Jag tror inte heller att vi kan bygga bort segregationen. Det vi kanske kan bidra med är att bygga bostäder som folk har råd att bo i. Men å andra sidan – om vi fortsätter att bygga räta hörn runt en gräsmatta och fortsätter tro att folk rör sig som robotar enbart på asfalterade ytor, då kommer vi nog inte så mycket längre heller.

—–

En annan sak vi i branschen kan bli bättre på är samordning. Han som sprajade den rosa linjen utefter stigen på den övre bilden hann nätt och jämt gräva ur, lägga dit lite grus och plattor innan bamsebyggarn NCC kom och satte ett byggstaket för nästa bygge och all förbifart blockeras nu i ett år eller mer 🙂

—–

(jag vill fegt påpeka att det kan vara andra än lagens väktare som slitit ut gräset, skurkar och banditer frekventerar ju också området, jag passerar väldigt ofta själv)

No comments

Det är ont om byggbloggare i landet lagom. Vi har aldrig varit många, när Byggblasket och Calle Fridén la av nyligen försvann ca hälften. Rotpartnern har kommit till och Robert på Archicon glimtar till ibland, i övrigt är det stiltje. Jag har själv funderat över nyttan att bli byggbranschen egen lilla Blondinbella.

Micael Appelgren är chefredaktör på tidningen Maskinentreprenören bloggar. Jag hade koll på honom i början men tappade bort honom på vägen. Jag som läser bloggar via RSS-flöden i min Reader har i och för sig noterat att det inte kom in något därifrån men trodde han bara var lat. Nu fattar jag att det flödet jag lagt in från hans blogg inte funkade.

Det var ju synd, jag kan ha missat en väldig massa byggbloggande.

Nu har han hotat lägga av på riktigt och jag hade aldrig märkt det om inte en annan chefredaktör hade meddelat omvärlden. Appelgren känner att han skriver för ingen, bloggen ger ingen respons och verkar ha skral statistik. Han kräver nu minst sju uppmuntrande kommentarer för att inte inte helt ge upp.

Det har han fått. Nu är han glad igen.

——

Sync funderar som bäst på exakt hur många kommentarer man kan kräva att få in för att fortsätta. 10? Det kan ju bli heltokigt.

Blygsamhet vs Kaxighet.

Som alltid 🙂

—–