Kanske inte just nu men emellanåt så är jag platschef på en byggarbetsplats. Så jag ställer frågan ibland till folk som kommer okända in på platskontoret – Är du blåvittare?. Gärna ganska överrumplande, så den som förberett sitt ärende kommer av sig lite. Som regel är 70 % blåvita i Göteborg, så det är god chans på en bra start i umgänget. 20 % är gaisare och av tradition är de stolta över att vara i minoritet och sist i tabellen. 5 % är öisare och resten fattar inte frågan.

Man kan lugnt säga att detta ger en mer avspänd start på bekantskapen. Det tar ungefär 10-15 sekunder extra och betalar sig, tror jag, med en bättre relation så länge man fortsätter jobba ihop eller umgås på andra sätt.

Jag har som platschefen haft ambitionen att säga välkommen till alla som kommer nya till bygget, åtminstone de som skall stanna ett tag. Några minuters omtanke och uppmärksamhet – Här klär man om, där står kaffet och det här skall vi bygga. Läs igenom arbetsmiljöplanen och fyll i anhörigblanketten också.

Om du vill att de som jobbar i projektet skall prestera bra, så måste du som chef presentera projektets själ och hjärta, du måste tala om varför projektet finns, vad det skall bli och vem som skall använda det i färdigt skick. Det kostar lite tid och just det är det svåra. En platschef sitter ofta i lång möten instängd i ett konferensrum, för att direkt efter det sätta sig och ringa till dem som lämnat meddelanden på telefonsvararen under mötet. Och när det är klart så är det ett möte till och vips så är klockan 16.15 och bygget är tomt på folk.

Som platschef har jag ofta gått en runda på bygget efter klockan fem, då har jag all tid i världen, lugnet lägger sig och hjärnan registrerar på vad som hänt under dagen. Så dags är jag både kreativ och analytisk. Så varför är det så urbota korkat att jag sitter med stängd dörr när gubbarna finns på plats på bygget och sen står jag där ensam två timmar efter alla har gått hem redo att vara en riktigt bra chef som lyssnar, uppmärksammar och kommunicerar.