Min kollega säger så att jag har kontrollbehov.
Det har han i så fall också. I alla fall imorgon. Då skall vi göra tentamen i Kontrollansvarig-kursen. Nya PBL. Så det lite att plugga ikväll, skulle gissa en sisådär femhundra sidor hårdporr.
—–
Livet är hårt.
—–
När jag var liten så kunde man se den dekalen på vissa riktigt coola Volvoraggarbilar på landsbygden.
Män kör som höns. Ryckigt och och lite nervöst, rädda att komma sist fram.
Tjejer kör alltså lite bättre? Än oss.
Bevis? Se nedan
—–
Jag är ganska stor. Relativt till medelsvensken vill säga. Det är jag som står och poserar så fint, två meter lång med hjälmen på huvudet. Hjullastaren på bilden här under är också stor, typ åtta meter hög. Den är stor relativt till ungefär vad som helst. Gäller även i Norrland.
Sync har ibland lite jobb uppe i norraste Norrland. När vi var där en gång passade vi på att besöka dagbrottet i Aitik. Där finns det coolaste man kan tänka sig i maskinväg. Hjullastaren som var inne på service i verkstaden och riktiga monstertruckar på 220 ton. På bilden ser det kanske inte så imponerande ut, men hjulen är 4 meter höga och truckarna kan ta mer last än 15 vanliga lastbilar.
När vi åkte runt i, som det kändes då, en pyttepytteliten turistbuss nere i stenbrottet så berättade chauffören att det var rätt många tjejer som körde de här dumprarna. Tjejerna var bättre förare, körde skonsamare med mindre slitage på grejorna och med färre olyckor. Där ser man.
Nu är det inte bara i Norrland man har stora maskiner. Det finns ju även i Göteborg. Förstås.
Under en period i mitt yrkesliv så byggde jag mycket i Göteborgs Hamn. Där finns det också monster. Grensletruckar som staplar containrar i tre våningar under sina gigantiska ben. Teleskoptruckar som är sex meter breda och lätt bollar med en container på 30 ton. Även där är kvinnliga förare välkomna och uppskattade, men få.
—–
Nu är jag inte så över sig förtjust i att någons kön/nationalitet/sexpartner skall vara vägledande för chansen till anställning. Jag tycker att den som bäst kör monstertruck skall köra monstertruck, vi andra kan göra något annat. Men jag tycker det är ganska roligt när tjejer gör utför traditionellt manliga jobb bättre än traditionellt manliga män.
Under min tid i byggbranschen har jag träffat få kvinnor som brutit sig in i den manliga domänen – bygget. Vi gjorde ett tappert försök och fick till det rätt bra i ett projekt, men det var kanske också den enda gången. Det finns lite att jobba med i vår bransch, det är inte bara antalet kvinnor per kvadratmeter, vi kan justera vår jargong, tagga ner lite på machostämningen och hoppas på att åtminstone en Anton Hysén vågar kliva fram och konstatera att bögar också kan snickra.
Så jag kan bli lite less när man läser en artikelserie i DN med namnet ” MANNEN – VINNARE ELLER FÖRLORARE?”. Artikeln med rubriken ”Gubbarna är mycket mer macho” handlar om elever som är på väg in i branschen och som redan fått med sig en god portion gammeldags attityd. Suck.
Imorgon: ”Atmosfären i männens omklädningsrum”
(spänningen är olidlig)
—–
De senaste åren har det stupat en i månaden.
Har inte koll på statistiken men jag har jobbat i 22 år. Jag har betett mig som en stolle i många fall, dessutom som ansvarig för min egen och andras säkerhet ganska ofta. Under den tiden har det alltså sannolikt dött minst 250 personer i den svenska byggbranschen. Människor som rört sig i samma arbetsmiljö som jag.
250 människor som saknas av tusentals arbetskamrater.
250 pojkar och flickor, män och kvinnor, pappor och mammor, söner och döttrar som lämnat ett hål i hjärtat på familjer.
250 arbetare som dött på grund av någons slarv, någons försummelse, någons okunskap eller bara vanlig jävla grym och skoningslös otur.
I så fall – Hur många har blivit svårt skadade? Hur många tusen?
—–
Dödsolyckorna är alltid djupt tragiska oavsett vad som orsakat olyckan. Men det finns mer otäckheter. De smygande skadorna som inte märks förrän de är försent. Jag är tillräckligt gammal för att ha träffat den generationen som använde lösningsmedel mer flitigt, jag träffade en man en gång som ursäktade sitt påtagligt sluddriga tal med att han jobbat med plast hela sitt liv. Det var faktiskt svårt att höra vad han sa.
På ett bygg för länge sen lärde jag känna en av de där människorna som som märks, en sån som hörs och syns. Han var i många stycken burdus men alltid trevlig, vårdslös med sig själv. Han bar välförtjänt smeknamnet Bullret. Han var nyss fyllda femtio år och hade slitit hårt på axlar och leder. Doktorn hade sagt att han skulle undvika vibrerande verktyg. Han var 50+, inte särskilt lämpad för kontorsgöromål, betongarbetare sen tonåren och med rådet att undvika vibrerande verktyg (vibrerande verktyg är själva huvudingrediensen i betongarbete). Han sket i doktors ord och körde på ända in i kaklet. Några år senare träffade jag honom, sjukskriven sen länge, mer lågmäld, väldigt sorgsen. Han berättade att han försökte fixa lite hemma men han kunde inte lyfta armarna över axelhöjd tillräckligt länge för att montera en gipsskiva.
Bloggkollegan Rotpartnern hade ett inlägg för ett tag sen där han noterade att en av de största riskerna är dammet. Dammet på byggena som innehåller kvarts och annat skit som sätter sig i lungorna. För ett par år sen kom de en våtrumsskiva som skulle vara jättebra men som vissa fick näsblod av när skivan bearbetades. Så länge jag har jobbat har det sagts att mineralullen kommer vara hälsovådlig så fort det finns en bättre alternativ. Det är inte bara asbest som fastnar i flimmerhåren.
—–
Fredrik på Byggvärlden och många andra försöker lyfta arbetsmiljöfrågorna. Som positivitetskonsult brukar jag kontra med att vi är ganska bra på att göra arbetsmiljöplaner och sånt numera. Han synar bluffen och skriver att han och hans skrivande kollegor nästan dagligen ser slarv med säkerheten när det besöker olika byggen.
Jag tror så här. Vi kan inte planera bort all världen otur, vi kommer alltid ligga lite efter i kunskap om långsiktiga effekter på hälsan av nya byggmaterial och inget kan rädda oss om vi räknar fel på ytterligare en stålbalk.
Det vi kan göra på bygget är att vara duktiga på att planera och göra riktigt bra arbetsberedningar, vi skall väva in arbetsmiljötänket i varje litet moment. Sen skall platschefen se till att det man jobbar som man sagt. Lagbasen skall föregå med gott exempel, arbetskamraterna skall säga till när kollegan slarvar eller glömmer. Platschefens chef skall höja ribban, lika viktigt som att platschefen skall göra sin ekonomiska prognos så skall Chefens chef själv förvissa sig om att bygget sköte arbetsmiljön.
—–
Den driftige Calle Fridén som tidigare bloggade under rubriken Utsikt från ett tak har tillsammans med ett par kompisar organiserat en manifestation för våra döda kamrater. En tyst minut i morgon onsdagen den 8 juni kl 12.00. De har ett Facebook-event som i skrivande stund har 15 391 personer som deltagare, klicka här och kolla.
Jag kommer också vara tyst. Alldeles för mig själv sittandes i bilen.
Jag håller en tyst minut inte bara för dem som dött nyligen och inte bara för den unge man jag såg dö på ett bygge utan också för dem som dör långsamt, plågsamt och ensamt.
—–
För ett par veckor sen så avslöjade jag att vi blivit bjudna på taklagsfest med offentlig förnedring. Det var inte så farligt trots allt.
Jag menar. Man bjuder ju gärna på sig själv. Även som byggkonsult, medelålders och svårt otränad..
Byggvärlden skriver om något som varit på tapeten på Sync Blog senaste dagarna.
Det var när jag gjorde ett inlägg om att ställningsbyggare använde sele och lina som GJ kom igång och började förklara problemet mer ingående.
Där jag kände mig lite nöjd att vi blivit bättre har vi nu en annan risk istället – hängtrauma. Blodet stoppas i ljumskarna och man kan dö på ett par minuter.
Livet är hårt. Alternativet är å andra sidan sannolikt hårdare. Oklar uppfattning om det.
Byggvärldens artikel här.
—–
För övrigt önskar jag en god helg och gärna fokus på ett helt annat häng 🙂
—–
Nej inte jag. Där råder ingen tvekan.
Nej, nu gäller det en annan Mackan. Och en kärleksförklaring. Tror jag.
Jag tror det är på riktigt, det vara ett svårt fall av ironi beyond Killinggänget, möjligen är det lite av allt.
Vackert är det i alla fall. Läs själv.
—–
(Och välkommen till Göteborg Nisse, ta med Marcus också så fixar vi ett jobb till honom här 🙂 )
—–
Ja, man kan tro det att vi i byggbranschen jobbar med döden inpå knuten. I alla fall om man läser om olyckorna som sker.
Det har faktiskt ändå hänt en del i arbetsmiljöarbetet och säkerhetstänkte på byggena de sista åren. Till exempel med ställningsbyggande som annars skedde till stor del med livet som insats.
Killen på bilden befinner sig 12 över marken och utför ett livsfarligt arbete. Han gör det på ett bygge där jag är projektledare och där jag gjort arbetsmiljöplanen och kontrollplan för BAS-P. Min insats i det handlar om 12 minuters jobb vid datorn och handlar om att döpa om ett par dokument och anpassa dem till det nya projektet.
Jag vill inte säga att det är rutin men jag kan uppfylla det som är formellt rätt utan att ägna så speciellt mycket tid åt det, så långt. Jag skickar över mina underlag till entreprenören (BAS-U), sen är nästa steg hans ansvar, det att faktiskt se de särskilda risker som finns och hitta ett sätt att hantera dem. Så gör vi hela tiden. Där kan vi bli mycket bättre, att se, kommentera, fråga, analysera. Jag har den absoluta uppfattningen att de som skall utföra jobbet själva skall lägga sista handen vid arbetsberedningen.
—–
Killen på bilden bygger ställningar. Det är ett yrke där det tidigare varit en merit att ha suttit i fängelse, käkar anabola eller åtminstone ha en vältatuerad nacke och en supermanattityd. Tuffa killar alltså. Där har det skett en förändring på bara några år.
Nu ställs det krav på dem som bygger ställning. Nu har de hjälm och säkerhetssele på sig. Nu har de en lina som krokar fast och fångar dem om de faller.
—–
Nu ramlar han inte 12 meter rakt ner i asfalten och blir en våt fläck om han ändå tar ett felsteg. Nu blir han istället hängande i linan och hans kompisar kan få chansen att hala in honom och garva åt att han överlevde.
Det är en skillnad till det bättre.
—–
Ja, medans seriösa byggbloggare vi prata allvar så har Syncs bloggande fokuserat på en dassholk i flera dar. Det här går inte. Skärpning!
Vi kan konstatera att det kan kosta 15 000 kr att byta från golvstående till vägghängd, inbyggd WC i tillvalsskedet. Gör man valet redan i projekteringsskedet så gissar Syncs expertpanel på en kostnad runt 10 000 kr. Nog om det.
—–
Mats på Byggbloggarna tar upp ett stort problem – ”Erfarenhetsåterföring är inte lönsamt”.
Så är det ju. Erfarenhetsåterföring lönar sig inte i projektet du just håller på med. Inte nu i stunden. Vinsten kommer nästa gång du gör något likadant. Jag kan citera mig själv ur ett mail jag skrev igår apropå en gynnare som inte ser längre än näsan räcker:
”När jag jobbade på XXX så hade vi konferens. Vår avdelningschef stod och hamrade in att vi måste måste måste måste tjäna 10%. Det var det viktgaste målet.
Jag räckte upp handen och sänkte hela han föreläsning med – ”man måste få nästa jobb, får man det så är ok att tjäna 8%””
Budskapet är att vi måste använda någon eller några procent till att grunda för nästa jobb, för nya kunder eller för att behålla de man redan har. På bekostnad av projektvinsten.
—–
Fredrik på Byggvärlden tar upp ett större problem. Han har med rätta reagerat på de sorgliga olyckor som hänt senaste veckorna. Hans artikel om företaget Botrygg har fått igång Michael Cocozza. Igen. Han har ju varit igång tidigare när han känt sig orättfärdigt påhoppad av sossemaffian (a.k.a. Calle Fridén). Svårt att avgöra om han har rätt utan att veta hela bakgrunden sättet Cocozza resonerar och debatterar på gör det lite svårt att känna någon sympati. Det är synd för vi behöver företag som kan visa att funkar att bygga med hög kvalitet och bra arbetsmiljö även med personal som kommer från andra länder.
Mer allvarligt är att snacket på Fredriks blogg och kommentarerna till artikeln kantrar till att bli sandlådekrig om vem som är dummast, vem som började och vilka andra som också är lika dumma. Nu är ju inte konflikthantering av dagisbarn min grej så jag lämnar det.
Det djupt tragiska är att många människor förlorat en anhörig, att arbetare mist sitt liv och att det finns medarbetare som är märkta för livet. När jag skrev mina första blogginlägg i december 2008 så handlade ett av de första om den sådan dödsolycka. En av kollegorna jag hade då, 1990, jobbar med mig på Sync idag. Två av snickare som var på bygget då blev senare mina anställda under flera år och är nu indirekt inhyrda av oss på en arbetsplats. Vi pratade om den förlorade Daniel senast i fredags.
—–
Fredrik och andra, Byggnads senast idag, kräver att något görs, att vi börja prata om det. Jag har svårt att formulera en vettig åsikt där, det är lätt att skrika att något måste göras men svart att säga vad som skall göras. Vi pratar om det, vi gör arbetsmiljöplaner och vi tänker på det.
Men. Det vilar tungt på entreprenörerna att göra bättre arbetsberedningar (NCC tappade betongpelare – 1 död), det vilar ett tungt på konstruktörerna att hålla koll på sin dimensionering (Skanska på Ådalsbanan – 2 döda), det vilar tungt på bilisterna att ge fan i att köra för fort förbi vägarbeten (Hur många är det?). Alla kan göra bättre.
Sen kanske jag är cynisk men tyvärr kan vi planera bort otur. Jag hatar tanken på att det kan hända när som helst igen.
—–
Jo, asså…det finns anledningar att jobba i byggbranschen….
—–
Jag har ju testat det där med motionscykel i grupp med svängig musik och en besvärande pigg person som skriker att man skall ta i i hittepå-uppförsbacken. Spinning. Inte min grej riktigt, lite för mycket fysisk ansträngning på en gång.
Nåväl. Idag har beställaren på ett projekt ordnat en taklagsfest som blandar gammal och nytt.
Det nya är att det är obligatorisk spinning.
Detta dessutom inför allmänhetens ögon mitt gågatan i stans största köpcenter. Om jag fattat det hela rätt så har man ett evenemang där man samtidigt skall sälja bostäder till nästa etapp av projektet. Hur vårt pinsamt offentliga cykelpass skall hjälpa till att sälja bostäder fattar inte jag, möjligen satsar man på lyteskomik fullt ut.
(tror det kommer se ut som en svensexa fast för trettio brugummar samtidigt…)
Det gamla är Palace.
I folkmun kallat Jurasic Park för att det mest besöks av skräcködlor. Betänk nu att det fick öknamnet när filmen med samma namn var populär (jag var drygt tjugo då och lammkött i sammanhanget). Senast (mars 2011) jag var på Palace på ett ”studiebesök” så var det fortfarande samma klientel, de hade bara blivit lite mer i min ålder. Nu är det ju ett gäng snickarpojkar som knappt gjort slut på sitt sista barnbidrag med på kalaset så jag ser detta som en form av erfarenhetsåterföring till en ny generation. Kvalitet framför allt.
I morgon är en annan dag. Ses söndag.
—–
Läste en tweet för ett tag sen som RT:ats mer än hundra gånger:
CFO asks CEO
”What happens if we invest in developing our people & then they leave us?”
CEO:
‘What happens if we don’t, and they stay?”
(Citatet lär härstamma från Stefan Erschwendner.)
—–
Vad händer om ett företag inte satsar på att utveckla, stimulera och utbilda sina anställda?
Vad händer om dessa underutvecklade, ostimulerade och dåligt utbildade människor blir kvar?
Kanske ingenting.
Ingenting som i betydelsen att ingenting förändras. Man går till jobbet med sin lunchlåda, jobbar av sin tid på det symboliska fabriksgolvet som kan vara ett bygge eller ett konsultkontor eller lite vad som helst, sen går man hem precis som vanligt och livet är frid och fröjd. Allt liksom rullar på.
Eller också så händer verkligen ingenting.
Ingenting som i betydelsen att inte ett skit händer på dagarna, att kalkylen går åt helvete och att ingen kan, vill eller orkar göra något åt det. Kreativitet och arbetsglädje skrumpnar och dör, någon jävel uppfinner en datamaskin och de mekaniska skrivmaskinerna man producerar blir till slut omöjliga att sälja och fabriken läggs ner. Ridå.
—–
När Byggvärlden idag toppar med en artikel om att platschefer inte får tillräckligt bra betalt så dammade jag av ovanstående inklägg, det har legat som utkast i någon månad. Jag tänker på det därför att vi pratat så mycket nu ett tag om varför folk vill vara platschef, vad drifkrafterna är och vilka som skall axla det jobbet i näste generation.
Jag tycker visst att platschefer skall få högre lön, högre än trettioåtta ynka tusenlappar. Släng på tolv i månaden och säg femtio tusen jämt.
Bra, nöjda så? Antagligen inte.
Kommer det att hända? notinamillionyears
Pengar är ingen bra drivkraft, inte alltid.
Slutsatsen hamnar där vi landat varje gång förut. Lönen måste vara bra men företaget måste vara bättre, helst bäst. Arbetsgivaren, arbetskamraterna och arbetsuppgifterna måste vara på topp. Möjligheten att utvecklas och göra roliga saker är en avgörande faktor.
—–
Mer om platschefer här på Sync Blog i serien Platschef sökes och Byggvärldens artikel här.
—–
Sync Blog 