Tjingeling!

Det gick ut ett mail i torsdags från Ung arbetsledare.

”Tjingeling!

Gällande plattsättning i 1681 så har jag blivit meddelad att kakel till fondväggen inte kan levereras förrän nästa vecka.

Okänt om det är i början eller slutet eller i början av slutet på veckan.

Men som jag har blivit lärd av äldre och visare, om det finns på planeten så det ska hit omgående bums med alla medel!”

—–

Skönt att hon så artigt lyssnar på de äldre.

(fast det där med att börja med ”Tjingeling!” har hon inte lärt sig av mig)

🙂

—–

Platschef sökes – Arga Gubben

Häromdagen skrev jag i den här något ostrukturerade platschefsutredningen som pågår på bloggen att humor är ett krav. Det stämmer inte alltid.

—–

Minne från sjuttiotalet någon gång.

Det fanns alltid en arg gubbe som bodde i något av miljonprogramhusen runt vår gård. Vi kallade honom för Arga Gubben. Han var aldrig glad, åtminstone inte när vi var i närheten.

Så var det. Då.

—–

Nittiotalet.

Jag hade en kollega på mellanstora byggfirman som skötte sitt jobb genom att vara arg på alla. Oavsiktligt men rättvist, tror jag. Det underlättade naturligtvis att ingen blev undantagen och att man kunde räkna med att bli idiotförklarad emellanåt. Ett återkommande skämt var att han var jämn i humöret. Förbannad jämt. Arga Gubben.

Han dog för ett tag sen, tyvärr.

Egentligen var han ganska mysig. Speciellt om man som jag hängde inne på kontoret kvart över fem på morgonen med nybryggt kaffe och en så långt oförstörd dag framför sig. Då kunde han komma in och småprata och skoja lite.

Efter klockan sju när övriga branschen vaknat så var han som sagt mer vrång. Han var inte gärna med på privata tillställningar och krogbesök, han fjäskade inte gärna med beställarna, han höll sig för sig själv. Han levererade alltid in minst 10 % i vinst på en bra omsättning. Bäst på den grenen, helt klart.

—–

Nutid

Jag hade stor respekt för kollegan och visste ju att han egentligen var ganska snäll. det visste inte alla andra och han var omtalad, ökänd och fruktad för sitt humör. Management by Fear.

Men jag undrar lite hur kul han hade på jobbet egentligen. Jag är själv en mjukis och vill vara kompis med alla. Åtminstone var jag sån, det har med åren tillkommit en viss stridslystnad och några hårda ord iblan. Det kanske kommer med ämbetet/allvaret/åldern?

Det finns möjligen några platschefer som fortfarande tar sig fram genom att gorma och skrika, som löser problem genom att skälla och hota, som offrar den sociala glädjen med jobbet för att maxa sista raden på sin prognos?

Det kan inte vara något bra sätt. Väl?
(han drog ju in bra med pengar…)

Jag skäller bara ibland, hotar någon gång. Gnäller mest om man frågar kollegan.
(och jag drog ju bara in hälften då, kanske…)

—–

Den här sortens platschef verkar ju ganska nära släkt med The Lone Rider som gästade bloggen för några inlägg sen.

—–

Mer om platschefer på denna länken.

—–

—–

Platschef sökes – humor är ett krav

Jo det är det. Ett krav. Jag skall återkomma till alternativet.

En platschef jag träffar dagligen visade nyss hur han skrivit ett referensintyg för målaren. Målarfirman är en liten skutt med två glada delägare och några gubbar till och de behövde en referens att bifoga till ett anbud till en ny beställare.

Min käre kollega platschefen skrev ett fint och högst korrekt brev med lite lagom högtidligt språk att NP Måleri bla bla bla bla har på ett förtjänstfullt sätt bla bla bla. Vanligt tråkbrev alltså.

Sen avslutade han så här:

——

Just nu bettar vi på platskontoret om chansen/risken att de inte skall läsa igenom utan skicka den vidare till sin nya beställare. Jag satsar en tjuga.

—–

Mer om platschefer på denna länken.

—–

Platschef sökes – cyniker

Syncs forskning om platschefen går vidare.

Dagens lunch åt jag med en rutinerad,  ärrad kämpe.

Fakta:

– Man
– 48 år
– lagom cynisk
– platschef
——
Dagens citat:

”Det finns bara två dagar som är bra för en platschef. Den dagen man får ett nytt bygge och den dagen man kan lämna det ifrån sig.  Allt däremellan är ett helvete ”

 

—–

Mer om platschefer på denna länken.

—–

 

Platschef sökes – omedelbart och på sikt

Idag har det varit platschefstema på Sync vill jag lova.

En lunch och diskussion med en mindre byggare som har ett, för honom, stort projekt men saknar platschef och arbetsledning. Vi har gemensamma bekanta och Sync kan kanske vara till nytta där. Vi får se.

Sen ett möte om platschefer och tillgång till dessa på sikt. Mycket intressant. En diskussion om vad man ställer för krav och vad man har förförväntningar på platschefen. Funderingar på hur det är nu och hur det kommer att vara i framtiden. Viktiga saker att tänka på och Sync kan kanske vara till nytta där. Vi får se.

En sak var vi på möte nr 2 överens om. Det skall inte vara så här.

Absolut inte.

Sync har inga fasta tider – vi fikar närsomhelst

Sync har inga fasta tider – vi fikar närsomhelst med bara minsta lilla anledning.

Den här till exempel var kl 16.22 i tisdags.

—–

Detta sagt som en inledning till fortsättningen av den kanske största stormen just nu i det minsta vattenglaset (a.k.a. byggbranschen). Det började med att vårt enda arbetareparti gjorde en affisch som Calle sänkte med ryggmärgen. Sen gjorde Sync sin version komplett med ordvits och allt. Vi försökte på ett mycket mer seriöst sätt forska djupare i den oerhört laddade frågan om rasttiderna.

Uppenbarligen är detta något som många tycker något om, och mycket riktigt så togs det snart upp i riksmedia. Självaste chefen för hela Byggvärlden hängde på. Han började jobba 1990, är alltså en ung pojk och är förlåten för sin okunskap om tre-fika. Som har funnits.

Well. Nu finns det ingen återvändo, allt måste upp på bordet. Vår gemensamma fikarastpolicy-byk måste tvättas. Janne Josefsson är härmed informerad. På Sync lägger vi allt annat åt sidan och kör igång detta.

—–

Repetition fakta

  • Arbetsdagen startar 06.45 och slutar 16.00
  • Första rasten är mellan 08.45-09.15 (den kallas frukost)
  • Andra rasten är mellan 11.15-11.30 (den kallas kaffet)
  • Sista rasten är mellan 13.30-14.00 (den kallas maten)

(OBS att lokala avvikelser kan förekomma)

Slut på fakta.

—–

Detta har vi att slåss mot/för
Fredrik fick några kommentarer, bland annat av Babar:

”- Sluta nu. Alla vet att bygglunchen är klockan 11 och fikat vid tre.”

WTF! Nu är det så att Sync Blog genererar skrivklåda så fort någon börjar  med ”Alla vet ju att…” följt av ett påstående som är tveksamt.

Nej, Calle är nog närmast sanningen trots allt. Tre-fika på byggen hänger i så fall ihop med vinterarbeten, blöta kläder, kyla och lidande människor. (detta helt utan vidare anspelning på moderater och deras arbetslinje bla bla bla)

Återstår för Sync att utreda och framlägga bevis om tre-fika, om man fikar mer på vinter, om någon byggare faktiskt ätit lunch klockan elva, osv. Prio på det alltså.

—–

Extramaterial
Faktiskt så gjorde vi för länge sen ju en (nästintill) doktorsavhandling om kaffevanorna i byggbranschen, det är nog bara disputationen som återstår där 🙂

Det var trams om dåligt med bra kaffe, problemen med bra kaffemaskiner och den allvarliga sidan av det missbruk som sker dagligen mittibland oss.

—–

Tidplanen sprack i lördags 10.05

Det har varit mycket fokus på platschefer i byggmedia det sista, även på denna bloggen. Tänkte variera det lite idag. Vi får inte glömma bort projektledarna.

Den som läst här länge eller i alla fall läst många inlägg och kanske för länge sen läst att vi på Sync bedriver en plantskola för framtida projektledare. Vi har startat på dagisnivå och jobbar oss uppåt.

En ung dam är speciellt påpassad och har trots sina protester sin framtida yrkesbana säkert utstakad så som jag ser det. Den banan går via några trötta år i gymnasiet och sen några vilda år som arbetsledare och platschef för att ganska snart sitta vid änden av konferensbordet och rodda byggmöten med självklarhet och  finess.

Hon kan egentligen redan det mesta. Möjligen kommer hon hoppa över arbetsledare/platschef, men jag skall i alla fall försöka få henne att gå klart skolan. (mutor borde funka – pengar alltså)

Bevis för ovanstående:

  1. En lördagsfrukost för en tid sen när vi satt och pratade om vad vi skulle göra. Idéer bollades och önskningar framställdes  så jag sa att vi måste bestämma vad vi måste göra innan vi bestämmer vad vi skall göra för roligt. Då säger hon med sarkastiskt ton:
    – Ja ja ja, måstebordevillskullekunna!
  2. När vi skulle bygga pepparkakshus hemma så var det hon som stod för den stabilaste insatsen.
  3. Den gången vi åkte bil och hon manövrerade ut mig mig förhandlingen om gräddbullarna.
  4. I lördags när barnens mamma jobbade så skulle vi passa på att komma iväg tidigt till stan och handla lite.
    – Bra, sa jag kvällen innan, imorgon skall vi sitta i bilen kl 10.00!
    Kl 10.00 var ungarna klara och på plats, kl 10.05 satte jag mig bakom ratten och och fick kommentaren från baksätet:
    – Fem över tio? Där sprack tidplanen!

🙂

——

Hon är dessutom ekonomisk, girig och född säljare  – alltså kan hon sannolikt gå vidare från projektledarjobbet och bli typ vad som helst.

Det är skönt att hon fortfarande ibland bara är nio år, målad i ansiktet och älskar KamratPosten mer än något annat.

Gör platskontoret tillgängligt!

Jens Hoffman på Dipart har många roliga idéer, här är en till.

Det handlar om hur våra stora beställare kan göra en stor samhällsnytta utan det egentligen kommer kosta något (OBS – min tolkning). Jens har ett förslag på hur man kan handla upp stora entreprenader när miljonprogrammen skall rustas upp inom kort.

Jag gillar speciellt ”ska på platskontoret där ett 20:tal tjänstemän beräknas jobba beredas plats för minst en funktionshandikappad”.

Där har vi lite kvar att göra – att göra byggarbetsplatsen tillgänglig för den med funktionshinder.

—–

Anekdot:

För en massa år sen (1999) var jag inhyrd platschef på ett  bygge i Göteborg. Det var ett bostadshus i centrala stan. Jag har skrivit om det här tidigare, då med en annan vinkel.

Hursom helst.

Det hände sig vid vid den tiden att det ringde säljare till byggets telefon. Jag svarade och en kille ville sälja hopfällbara stegar. Nu var jag inte så sugen på att snacka med telefonförsäljare och var nog lite kort i tonen, men han stod på sig. När han öppnade för att komma ut och visa sina grejor så blev jag lite mer intresserad, jag tyckte det kunde vara ett bra inslag att förlänga en kafferast med gubbarna någon gång och en chans för alla att få se lite nya grejor.

Så jag gav med mig och vi pratade om en tid som kunde passa. När vi gjort upp om tid så frågade säljaren om hur platskontoret låg och om det var svårt att ta sig dit. Inga problem, tyckte jag, det låg ju i en butikslokal i bottenplanet. Bra det, tyckte han.

När den glade säljaren väl var på plats så mötte jag honom ute på gatan och fattade ungefär då vad han menat med sin fråga. Han svingade sig vant ur bilen och ner i sin rullstol, sen baxade han ut sin hopfällbara stege ur bagaget och rullade mot ingången till platskontoret. Kontoret som turligt nog låg i gatunivå med bara en mindre tröskel att övervinna.

När förvåningen släppt och vi fått en demonstration av hans fantastiska stegar så var jag så grymt imponerad av killen. Inte för att han sålde stegar, vi köpte ingen vad jag minns. Det som imponerade var att han inte såg miljön på en byggarbetsplats som ett hinder och att han så självklart förutsatte att det löser sig.

——

Nutid:

Jens Hoffman har en mer storslagen tanke i sitt inlägg än så här men jag fastnar vid det faktum att god tillgänglighet till platskontoret är en framgångsfaktor.  Inte bara tillgänglighet för rullstolar utan också för alla oss andra också.

Jag har ganska färsk erfarenhet av hur ett platskontor inte skall se ut. Flyttkartonger med pärmar från andra byggen skall inte stå i staplar i alla hörn, hyrmaskiner som är trasiga/nyinkomna skall inte ligga på golvet i platskontoret, fikaplasen för arbetsledarna skall inte vara ett mötesbord som är upptaget sju av åtta timmar. Nej nej nej.

Platskontoret skall fungera som navet i en stor maskin. Det är här tidplanen skall slås upp i extra stort format på väggen, det är här man skall kunna samla ett gäng runt ett bord och äta tårta, det här man skall hitta all information om vad som skall byggas, det är här platschefen och arbetsledarna skall finns tillgängliga men ändå ha möjligheten att stänga in sig och jobba i lugn och ro.

Platskontoret är en viktig plats. Glöm inte det.

——

Platschef sökes – The Lone Ranger

Är det denna killen ni/vi vill ha?

The Lone Ranger (TV series)

Image via Wikipedia

The Lone Ranger

—-

Frågan uppstod när jag och kollegan drack vårt goda lyxkaffe efter lunchen. PÅ väg till kaffet hade jag i telefon nyss fått en ovanlig och smickrande fråga av en personalchef på ett byggföretag. Det gav upphov till funderingen på vad man har för förväntningar på en platschef.

Det var min kollega som frågade/påstod:

– Är det inte en Lone Ranger man vill ha?

——

Per-Ingmar Persson på Veidekke försöker på sin blogg idag utveckla sin syn på hur man skapar rätt förutsättningar för att en platschef skall lyckas. Jag tycker ändå resonemanget verkar lite luddigt, det går ungefär ut på att ge platschefen frihet att lösa uppgiften på sitt eget sätt. Att skapa en omgivning som sätter ramar men lämnar öppet för eget tänkande. Typ

Nja. Jag är ingen vän av komplicerade kvalitetssystem och kontrollplaner högt och lågt, tvärtom. Så den delen av Perssons tanke köper jag rätt av. Problemet blir nog snarare att min käre kollega kanske är för nära sanningen. The Lone Ranger, alltså.

För ibland är sanningen sådan att platschefen är en ensam superhjälte som med risk för eget liv satsar allt för att lyckas. Familjen får stå tillbaka, den egna kroppen och knoppen pressas på ett osunt sätt, allt handlar om bygget. Bygget bygget bygget.

Oavsett hur man lägger upp det, antingen det är toppstyrt och inrutat eller fritt och generöst med utrymme så vilar det tungt på platschefens chef att se och stötta platschefen. Det behövs. Det är inget enmansjobb att vara platschef.

——

Mer om chefens chefplatschefens dilemma, kontrollplan och egenkontroll.

—–

Mer om platschefer på denna länken.

—–