Privatkunder – byta ut elektrikern?

Saxat från www.byggahus.se

”Många på forumet föreslår ju att man ska byta till en annan hantverkare om man inte är nöjd med den första eller helt enkelt ta in flera offerter. Kanonbra! men hur gör vi som är bundna av husleverantörens val av hantverkare??? vi FÅR INTE ta in någon annan t.ex elektriker för att göra extrajobben utan måste anlita ”ordinarie” elektrikern som har avtalet med huslev. Den här elektrikern är ju given för det här husbygget och har ju ingen anledning att deala några priser med mig som kund. Vi kan ju iofs göra jobben efter slutbesiktningen men det innebär ju att vi måste riva väggar och tak för att komma åt. Känns lite onödigt.”

Detta är en del av ett foruminlägg från en kille som är igång med ett husbygge och gissar att han kan få problem med underentreprenörer som inte duger. Han tror också att han kan få betala dyrt för tillägg och ändringar under byggtiden. Han känner att han är i händerna på presumtivt ondskefulla hantverkare med tvivelaktig heder och moral. Han är med andra ord rökt. Ingen kul start att få på sitt drömprojekt.

I princip har han rätt.

Det här är inget ovanligt, i stort så gäller det samma sak på alla entreprenader som utförs där ett fast pris överenskommits. Entreprenören har både rätt och skyldighet att utföra ändringar och tillkommande arbeten (ÄTA). Kunden kan inte plötsligt kalla in en annan elektriker till som kopplar lite egna trådar här och var, det går inte. Tänker man bara lite längre än näsan räcker så inser man det ohållbara i garantiförhållande och elsäkerhet. Det gäller i princip för alla entreprenadformer och ersättningsformer, det skiljer bara pyttelite hit eller dit. Det är för allas bästa dessutom. Sync Blog återkommer med ett inlägg bara på det ämnet så småningom.

Så vill man ändra något så är det egentligen bara att fråga snällt – Vad kostar det? Passar galoscherna så köper man, annars låter man bli.

Men det finns också en möjlighet att styra priset på ÄTA som i och för sig förutsätter löpande räkning. I nästan alla avtal så finns det ett fastslaget arvode för entreprenören och oftast också hans timkostnad. Arvodet skall läggas procentuellt på hans självkostnad. Jag upprepar självkostnad, det är alltså det han själv betalar. Elektriker brukar gärna använda en prislista på sitt material istället som blir rejält mycket dyrare för köparen. Detta tycker jag är ett jävla okynne. Byggentreprenörer brukar mer ärligt lägga på sitt arvode, oftast något mellan 12 och 20 %. Helt ok för mig. Dock blir det lite jobbigt när arvode läggs på arvode, det blir svårt att förklara det fina med det för en kund som kan åka till Bauhaus och köpa samma grej för samma pengar som entreprenören betalar i självkostnad.

Nåväl. Läser man kommentarerna inlägget så får han blandade råd och tips. Några spär på hans farhågor, någon är ganska klok och råder honom att fråga och diskutera med entreprenören i god tid (!) innan det skall utföras (jag blir alldeles varm i hjärtat av sådana människor). En kommentator säger att elektrikern förmodligen har krupit lågt när han tog jobbet för husfirman, nu kommer han svina för att tjäna något alls på hela jobbet. Suck. Killen som gjort inlägget avrundar med att han nog väntar med ändringar tills bygget är klart, skruvar ner gipsen i sitt då färdiga bygge och fixar det själv. Han konstaterar att det kanske inte blir billigare men att han slipper känslan av att blivit blåst. Grattis till ditt nya hus säger jag då. Dubbelsuck.

Min slutsats – En medveten kund som i god tid meddelar vad han vill ha lyckas bättre, han måste visserligen köpa av elektrikern på plats men inte till vilket pris som helst, egentligen handlar det som vanligt om kommunikation och ömsesidigt förtroende. Så enkelt.

Privatkunder – Tänk en gång till nu

Saxat från www.byggahus.se

”Hej
Jag skulle vilja ha lite kommentarer på den kalendertid som min byggare har lämnat för att bygga mitt hus. De säger att de behöver 40 veckor från att bygglovet är godkänt. 18 veckor för något de kallar förberedelse och ytterligare 22 veckor från att de sätter spaden i marken. Semestrar, julfirande och andra helger tillkommer på dessa 40 veckor.
Är detta rimligt? Kan tillägga att vi bygger lösvirke (1.5 plans trähus) men utgår från ett av leverantörens typhus så det är inte direkt start från ett vitt papper för byggaren.”

Jaha.

Sync Blog kämpar ju hårt för att minska avgrunden mellan privatkunderna och småbyggare och husfirmor. Det finns lite att ta tag i, det är helt klart. Jag blir först lite ledsen men sen gott förbannad när jag läser 18 veckor för något de kallar förberedelse”. Det stinker av okunnighet och brist på respekt för byggaren som han själv just valt. Vad fan tror han? Att det står en grävmaskin runt hörnet som larvar fram på en busvissling? Att huset packas ihop och skickas på lastbil över natten? Skulle det vara märkligt att en byggare faktiskt vill ha tid att förbereda bygget av hans hus, hans miljoninvestering, hans största investering i livet? Och varför så jävla bråttom? Hur länge funderade han själv innan han beställde kåken?

Det var inte jag som sa att 5 % är idioter, men han som gjorde det har ett väldigt bra underlag och han kan faktiskt ha rätt. Herregud.

Sen kan man ju undra vem fan som bygger ett lösvirkeshus på 22 veckor från schaktjobb till fullt färdigt. Hörde jag något om uttorkning?

Klickar man på den här länken och är medlem i forumet så kan man följa svaren. Någon tycker att det är för lång tid och råder honom att byta leverantör. Några försöker säga att det är ganska rimligt och att en månad inte är så lång tid när man bygger hus en gång i sitt liv. En annan kommentator som kallar sig byggare har precis samma inställning som jag – 22 veckor? Det går inte.

Håhåjaja

Privatkunder = Strul?

Björn Skifs spelade huvudrollen i filmen Strul. Jag minns inte riktigt handlingen men helt klart så byggde den filmen på myterna om den fumliga hemmabyggaren och de hårda hantverkarna. Det finns några repliker som jag lagt på minnet, en är när Skifs desperat försöker visa att han minsann kan en del själv och för att förstärka detta svagt klämmer ur sig: – Jodå, jag, öh, hade fyra i slöjd!

En annan replik är när han avslöjar att han har lite dåligt med kosing att betala med. Alla hantverkarna i kaoset stannar unisont i rörelsen, det blir dödstyst på en sekund, och en av dem blir aningen hotfull när han säger: – Ingen deg – inget kneg.

I övrigt är det nog en skitfilm om jag kommer ihåg rätt.

Men det finns en klar polarisering mellan privatkunderna och småbyggarna som Björns Skifs tar fasta på. Privatkunder som inte får tag på bra hantverkare och byggare som helst inte vill jobba hemma hos folk. Vad är det här om egentligen? Bägge sidor är beroende av varandra och Anders Borg har ju dessutom fixat ett sanslöst generöst ROT-avdrag som borde trigga bägge sidor. Det borde ju vara jättebra för alla om byggarna fick mer sysselsättning och folk fick ordning hemma på torpet.

Är det så här?

Myten om att hantverkaren – han som inte ringer tillbaka, inte gör klart, inte gör det så bra – den lever och får ny näring och bekräftelse hela tiden. Det ser man i kommentarerna här på Sync Blog och inte minst på www.byggahus.se

Myten om privatkunden – han som kan själv (men bara nästan), han som är velig och ändrar sig stup i kvarten, han som inte riktigt har råd att göra allt han vill, han som inte begriper att det kostar timmar att bygga hus, han som skall hjälpa till själv för att spara pengar– den myten frodas och blir värre varje gång Ernst eller Timell visar nunan i TV-rutan och renoverar en sommarstuga på 55 minuter inklusive reklampauser och produktplacerade skruvdragare.

Jag begriper inte varför myterna lever kvar. Det är en gigantisk sektor inom en av näringslivets största branscher och utfallet borde vara som vilken normalfördelningskurva som helst. Det är naturligt att några procent ab projekten ballar ur och där kunden blir rejält missnöjd, ungefär lika många som i så fall blir riktigt nöjda. Sen borde det vara en stor mängd kunder som blir ganska marginellt bättre eller sämre tillfredställda än de förväntat.

Men fan vet om normalfördelningskurvan gäller här?

Privatkunder – maskinfetischister

Att skruva en altan med en skruvdragare inköpt på Jula för några hundralappar är ungefär jämförbart med att äta en god grillad entrecote på plasttallrik och med engångsbestick. Det känns fel. Det är fel. Har man möjlighet så skall man undvika dåliga verktyg. En del av maskin-nördarna på www.byggahus.se har fattat detta men inte alla. De är för sköna när de drar igång, man får sig ofta ett gott skratt när man läser inläggen om deras handmaskiner och dess finesser. Samtliga nördar är för övrigt män vad jag kan se. Han som jämförde skruvdragarna från Rusta med de från Jula, och ville få feedback och omdömen, är en god representant för de mer nyvakna hembyggarna, tror jag.

Jag minns en ganska söt historia från svågern när han jobbade på firman. När det var arbetsdag på kooperativa dagiset så lånade han hem vår sladdlösa betongborrmaskin, en Hilti 36 V. Den låg nerpackad i en plastlåda stor som en resväska och kostade ungefär lika mycket som en normal månadslön. Gissa om de andra papporna på dagis blev imponerade och avundssjuka när svågern packade upp monstret. De stod där med sina pyttemaskiner, Bosch 9,6 V och sånt trams. Jag kan se det framför mig, de vuxna pojkarnas stora ögon och deras sorgsna suckar för att de aldrig får köpa en egen Hilti. Snyft.

Nåväl. Privatpersoner måste väl ha en rimlig nivå på sina inköp av leksaker, men försörjer man sig på byggverksamhet så är inget snack – då skall man ha riktiga grejor. När jag hade byggfirman så låg det handmaskiner i förrådet för säkert ett par hundra tusen spänn. Många röda lådor med dyra maskiner var det. Jag hade en tät relation med en säljare på Hilti, kan man säga. Han kunde ringa i slutet på månaden och med darrande stämma säga:
– Kompis, du måste köpa en bilmaskin av mig, jag har inte uppfyllt kvoten denna månaden annars, den har kostat elva men du får den för nio.
(OBS detta var 1999,  men det var mycket pengar då också)

Visst, självklart, en bilmaskin kan vara bra att ha. Kör till. (Jag måste varit en drömkund). Nu är inte jag den värsta i den genren, jag har ett par närstående med en pervers fetisch för Festool. Det är ett snobbmärke för snickeriverktyg på toppnivå. Precision och finess i varje detalj, dessutom kan man koppla ihop väskorna med varandra till en proffsig men något vulgär styrkedemonstration varje gång man skall packa ur bilen. Bilen är för övrigt inte lika noga, den kan gärna kosta hälften av vad de fantastiska maskinerna gör, skit samma bara det är en bil som rullar. När jag tänker på det så låter det faktiskt som att säljaren på Festool har samma förhållande till sina kunder, som min Hilti-dito hade för länge sen.

Så är det dags för lite sensmoral, käre herr privatkund – Om du försöker se förbi den prylkåta ynglingen i en överlastad KingCab och istället ser den yrkesverksamma hantverkaren, så kanske du kan tänka på det här. Det att den höga timpengen till snickarn inte bara är lön, sociala avgifter, försäkringar och annat tråkigt, han skall dessutom ha råd att köpa rejäla, och alltid dyra, maskiner för att kunna utföra jobbet hemma hos dig. Och kanske, men bara kanske, kan du få provköra något.

Privatkunder = svartjobb?

Nu kanske inte ROT-avdraget har den effekten att folk plötsligt börjar köpa alla byggtjänster på pappret. Förhoppningsvis kommer det ändå i alla fall att stimulera samhällsekonomin ett par år framåt. Just småjobbandet hemma hos folk har av tradition ett visst inslag av svarta pengar. Jag har filosoferat om det förut här. Jag har lite svårt att moralisera om det, om man nu undantar svenska samhällets behov av vård, skola och omsorg vill säga, möjligen också omtanken om de fyra miljarder människor som har det ganska kasst och behöver vårt bistånd emellanåt. Jag kan bara konstatera att det är ganska få som betalar mer än nödvändigt för en tjänst enbart av ideologiska skäl, trots allt.

Vilka bygger svart hemma hos folk?

Sync känner ganska många småbyggare som ibland jobbar för privatkunder. Några få av dem vägrar kategoriskt att göra svartjobb. Mer vanligt är det med firman som inte vill ha svartjobb men som accepterar det till en viss del. Kunden förutsätter att jobbet helt eller delvis går att göra svart. Man vill gärna ta del av arbetsmiljöansvar, garantier och försäkringar och alla dyra maskiner, men vill ändå snålåka lite där det går. Visst är det kortsiktigt bra för F-skattaren också, men har man anställda blir det strul med löneutbetalningar och inköp av material, firman funkar bäst om man fakturerar hela dagens arbete.

Anställda på byggfirmor som 40 timmar i veckan jobbar på riktiga byggen och har för mycket fritid och som vill tjäna extra, de jobbar svart. Det är en ganska stor grupp, tror jag. De behöver för övrigt inte jobba på byggen, det kan vara vem som helst med en hammare och såg liggande bak i bilen. Det är nog normalt i en beskedlig omfattning och närmast att jämföra som betald hobby.

Svartjobbarna kan vara polska diversearbetare som jobbar för svältlön och gör allt du ber om. Ofta med bra resultat men det finns alltför många historier om uselt genomförda jobb och ännu sämre förhållanden för gubbarna. När det blir i organiserad form blir det riktigt läskigt. Ljusskygga män bedriver hallickverksamhet med byggjobbare som handelsvara, killar som inte kan göra annat än acceptera läget eller åka hem med nästa färja utan betalning. Arbetsmiljö, kvalitetssäkring och byggnormer har hamnat ganska långt ner på prioriteringslistan så dags. Om vi skall snacka moral så är köparna av dessa tjänster välkomna att försvara sig i kommentarsfältet här nedanför.

Det finns ekonomer som hävdar att en viss del svartjobb måste finnas för att det ekonomiska systemet i samhället skall funka. Jag vet inte, men jag har svårt att se hur det skulle kunna utrotas annat än att vi slutar upp helt med skatter och fördelningspolitik. Då får var och en klara sig själv, och det är för min del ett fullständigt skräckscenario och som tur är helt otänkbart. Hoppas jag.

Det finns en del som gärna påtalar dålig moral hos småbyggare i synnerhet (tjena Berra), och att just byggarna gärna jobbar svart. Men den saken löser man ju hur lätt som helst – alla människor i Sverige slutar betala svart. Titta vad lätt det gick. Alla betalar rätt pris inklusive moms, alla får kvitto och riktiga garantier. Enkelt i teorin.

Jasså, jaha nänä, det kanske inte var så lätt. Mycket som blev dubbelt så dyrt och mycket som inte blev gjort alls. Så det fortsätter som förut och när det där tjocka kuvertet med femhundralappar byter ägare så är det två parter inblandade. Hur mycket eller lite omoral det än rör sig om så borde den fördelas lika.

Privatkunder – Ändra inget!

Det verkar närmast ofrånkomligt i ett villabygge att kunden nöjer sig med att köpa ett standardhus direkt ur katalogen och sen avstår från att ändra ett endaste dugg. Det händer inte, det skall alltid byggas något burspråk, förberedas en balkong eller byta plats på WC-stol och tvättställ alldeles för sent i projektet.

En god vän till mig ägde under en period ett par husfabriker där man sålde och byggde hundra hus om året. Han har alltså en viss rutin på att sälja och bygga småhus till privatpersoner. Han kan underhålla en med många dråpliga historier också. Just när det gäller ändringar så har han en riktigt bra. Kunden i historien var en Volvo-chef på ganska hög nivå, en person van att få som han ville och som inte slösade med ödmjukhet i onödan.

Nu var det så att Volvo-chefen ville ha ett burspråk på sitt hus. Min kompis B som var säljare i projektet förklarade att det inte gick. Volvo-gubben blev sur, han stod på sig och argumenterade, han skulle ha sitt burspråk. B var lika fast i sin ståndpunkt, det gick inte. Läget låst och kunden alltmer arg. Han kan inte se hur det vara problem att bygga lite annorlunda väggsektioner bara, peace of cake.

Då säger B att kunden kan få sitt burspråk om han i sin tur fixar en rosa fabriksny Volvo, direkt från bandet i Torslanda. Volvo-mannen tycker det är idiotiskt, undrar hur man kan föreslå en sån sak – det går ju inte förstår du väl! B kontrar med att det borde vara den enklaste saken i världen att byta ut en färgburk just när hans bil kommer förbi målningsroboten, peace of cake.

Det blev inget burspråk, ingen rosa Volvo heller. Det är sällan man får till en sån bra jämförelse som klockrent biter på kunden, ofta krävs det rejält med tålamod och duktigt mycket pedagogik för att förklara vad ändringen kan medföra. Det är inte helt enkelt att visa att en avgående vägg faktisk kan bli till en tilläggskostnad eller att en pytteliten ändring av en detalj kostar flera tusen i administration och projektering men bara fem minuter för snickaren på plats.

Mitt tips till husköparen är att tänka igenom allt innan kontraktet skrivs, pruta in så mycket som möjligt och sen sitta nöjd till inflyttning. Visst är det härligt att vandra runt bafota på sitt bygge som en Ernst Kirchteiger-klon och droppa inredningsidéer och små snygga finesser. Glöm det. Ändringar under bygget gång kostar alltid för mycket, det är en dyr hobby som de flesta borde avstå från.

Privatkunder – Bygga nytt, en gång och aldrig mer

Att bygga ett eget nytt hus är inte alla förunnat. De som ger sig på det är ofta medvetna om att det är det ekonomiskt största de gör i livet, det går lätt åt ett par tre miljoner sådär. Det borde ju mana till eftertänksamhet, försiktighet och noggrann planering. Eller?

Nja, det är lätt att bli fartblind. Parkinsons Trivialitetsprincip gäller alltför ofta här, dvs att den tid man ägnar åt ett beslut står i omvänd proportion till storleken på summan det gäller. Det är med andra ord väldigt lätt att sitta hemma vid köksbordet och med ett musklick välja ett uppvärmningssystem för en kvartsmiljon och parkettgolv till ett värde motsvarande en ny bil. Samtidigt kan man vid samma matbord kivas hur länge som helst om det verkligen är nödvändigt att köpa så många dyra inredningstidningar.

Påtagligt ofta är också att ändrade familjeförhållanden är förestående när det skall byggas hus. En av de typiska kunderna till nya villor är en en överoptimistisk man med en gravid fru. Helt ok för min del, gravida kvinnor är ofta starka och beslutsamma. Deras män däremot är inte alltid det. Mannen är helt övertygad om han nästan helt själv skall hinna fixa ett husbygge som normalt tar tretusen arbetstimmar på sin annars så obefintiga fritid, gärna på ett halvår. Barnafödandet blir gärna styrande för originaltidplanen, man vill komma i ordning innan färden till BB. Det är ganska dumt, för den bäbis som kommer ut bryr sig inte det minsta om vilken tapet som sitter på väggen i den alldeles nya barnkammaren. Bäbisen bryr sig inte ens om den får bo i hyreslägenhet ett månader, så det så. Hursomhelst så är det en stark rekommendation att man lever i stabilt och tryggt förhållande när man börjar sitt byggprojekt, för det blir normalt sett ett par tuffa år.

Jag själv har varit byggare i tjugo år, gjort en hyfsad karriär inom byggbranschen och borde ha järnkoll på själva byggandet. Japp. Men när vi för fem år sen bestämde hemma i hyrestrean att vi skulle bygga ett riktigt hus på sommarstugetomten, då hade jag nollkoll på vad jag gav mig in på. Pinsamt men sant. När jag träffar kunder och för all del kompisar som bygger hus, så låter det ungefär likadant. Det är genomgående en lång rad överraskningar, besvikelser och problem som sköljer över en. Det blandas med glädjen av att bryta ny mark och pröva alla sina idéer och blir till en känslomässig berg- och dalbana där förtjusningen lätt går över i illamående. De som jobbar med byggandet åt privatkunder måste vara duktigt medvetna om att det är så, kunden spelar högt och lägger hela sin själ och privatekonomi i bygget. Rollen som jourhavande medmänniska borde vara inskrivet i entreprenadavtalet.

Det blir inte alltid som man tänkt sig, det gäller i högsta grad för husbyggen. En kompis farsa flinade en gång och  sa något cyniskt: ”Man blir nöjd med tredje huset”. Suck, knappast den typen av peppning och uppmuntran som man behöver. Att någon tar sig igenom tre husbyggen i sitt liv utan skilsmässa och privatekonomiskt haveri på vägen känns inte helt troligt. Men det kanske stämmer i sak, det vore ju logiskt att öva ett par gånger innan man lyckas. Jag gissar att det i och för sig var enklare förr, vet inte varför, men jag tror det. Ett fel jag tycker vi gör nu är att vi bygger för stort och för komplicerat. Å andra sidan – kanske kompisens far hade byggt ett par simpla hus med sjuttiotalsstandard, hundratjugo dåligt isolerade kvadratmeter i ett plan med fantasilös planlösning och elradiatorer? I så fall var den tekniska och ekonomiska utmaningen i nivå med en friggebod av god klass 2009.

Nu var inte detta inlägg menat att skrämma någon – tvärtom. Om du ser att du har möjligheten så är det det en fantastisk resa att bygga sitt eget hus. Med rimliga förväntningar, innerlig kärlek till din partner och koll på ekonomin så kan du bli en väldigt glad och lycklig husägare. Och så ett tips från coachen – tapeterna i barnkammaren kan dröja tills ungen har slutat rita på väggarna:)

————————————————

Goda råd till den som ändå vågar:

  • Kill your darlings – de där tokroliga idéerna som man tror man är ensam om och som skall bli så smarta och genomtänkta – Släpp dem! – bygga hus är en vuxengrej.
  • Gör en tidplan och håll dig till den – lätt att säga, svårt att göra. Väldigt viktigt.
  • Var realistisk – en vägg kommer stå snett, spottarna i taket kommer sitta lite fel, parkettgolvet kommer ha minst en repa. Det kommer kallas för patina om ett par år, perfektion är för tråkmånsar.
  • Lev efter franskt ordspråk – ”Du kan vara ovän med din advokat, men bli aldrig osams med din rörläggare” (Fri Sync-tolkningJ)

Privatkunder = 5 % går bort

Kommentarerna i föregående inlägg påminde mig om en grej vi pratade om över fikabord en gång. Vi var ett gäng småbyggare, projektledare och lite-av-varje-gubbar. En god vän berättade då en av många tänkvärda anekdoter från hans liv byggbranschen. En av dem är om kunderna du inte borde haft.

Han ägde under en period ett par husfabriker där man sålde och byggde hundra hus om året. Han hade innan dess skaffat en gedigen erfarenhet av att bygga själv som snickare och sen också att sälja hus som anställd på olika husföretag. Han kan med viss tyngd säga att 5 % av kunderna du säljer till eller bygger för är idioter. En annan kategori han har deckat in är de par där skilsmässan lurar runt hörnet och som skall reparera förhållandet med husköp och ny bäbis. Han har inget procenttal på den gruppen, men det är tyvärr ett betydande antal, dem skall man också försöka undvika. Att köpa eller bygga hus är inte alltid så bra familjeterapi, det kan vara en jobbig resa i flera år.

Jaha, 5 % är idioter alltså. Eller, nej kanske inte ändå. Om man använder principen att det inte är ens fel när två träter så sätter jag nu en korrektionsfaktor på 0,6. Två av de fem idioterna kanske bara är missförstådda och det kunde löst sig med bättre kommunikation. Kanske. Å andra sidan så kan ju kund nr sex och nr sju ha balanserat på gränsen till anständigheten också men fått tillräckligt dyra eftergifter för att stanna strax innan tingsrättsförhandlingen. Skit samma. Tre kunder av hundra innebär problem, problem som kostar pengar, skapar olust hos bägge parter. Problem som inte borde finnas.

Jag har inte lösningen på problemet. Det borde finnas ett filter men att urskilja de tre kunder du inte vill ha är omöjligt, det står inte skrivet i pannan på dem. Möjligheten finns ju dessutom att det faktiskt är du själv som entreprenör som påverkar deras sätt att agera. Kanske skall man börja varje jobb med en rejäl kaffepaus, nybakta bullar och gott om tid att gå igenom vad som skall göras, varför det skall göras och vad kundens förväntningar egentligen är. Sen skall yrkesmannen tala klokt och vist, han skall förklara vad det kommer att kosta, hur lång tid det kommer att ta och varför det är olämpligt att bygga på det korkade vis som kunden vill. Sen pratar man om det så länge att man förstår varandra. Lyckas man så vet nu entreprenören vad han säljer och kunden vad han köper. Vackra tanke.

Men som sagt – det händer ibland att entreprenören och kunden inte är överens. Ofta slutar det med att entreprenören slutar att svara i telefon och avslutar aldrig jobbet. Inte helt sällan skiter han dessutom i att skicka slutfaktura till idioten för det borde väl få tyst på den djäveln om man behåller den hållhaken. Kunden i sin tur får bekräftat för sig att byggentreprenörer är svin som aldrig gör klart, inte gör nånting nått vidare bra heller och aldrig i helvete att den jävla idioten skall få några mer pengar av mig i alla fall, skickar han en faktura till så skall jag torka mig i röven med den, så det så.

Så man ber varandra mer eller mindre omsorgsfullt att dra åt helvete, bägge förlorar pengar och blir sen på dåligt humör varje gång detta kommer på tal för all framtid. Det är inte bra för någon.

Berra är en arg privatkund

Bloggkollegan ByggBlasket skrev om byggismen härförleden. Ett lite småkul inlägg med humoristisk vinkel och en rejäl dos ironi, med djupt allvar i botten. Det är bra men lite av samma skåpmat som vi ältar både han och jag. Nej, det som verkligen fångar mitt intresse är kommentarstråden som följer. En man med signaturen Berra delger sin syn på byggbranschens aktörer, han kräks ymnigt över tangentbordet och spolar sen ner ett par hundratusen yrkesverksamma människor rätt ner i kloaken. Han gör i och för sig emellanåt några tafatta försök att inte dra alla över en kam, men lyckas dåligt med det.

Jag tänkte att jag skulle bemöta en del av vad han har att säga. Berras citat i fetstil och mina i blygsam och ödmjuk kursiv text. Berra börjar lite vackert:

Byggbranschen är den mest hatade branschen vi har vågar jag påstå.

Möjligen, kanske välförtjänt, men den är stor också – den näst största efter vårdsektorn. Andelen rötägg, idioter och bedragare syns lite för ofta och vi i byggbranschen har en lång tradition av att göra pinsamma systemfel som gärna blir skandalartiklar med tiden.

Ingen yrkesheder och ingen moral!

Som sagt – vi är många, vi har en ganska kass kultur och tyvärr en rallarmentalitet som dröjer sig kvar. Men heder och moral finns, jag lovar.

Bygga fort men fel har man gjort i decennier och sen konkar man i dåliga tider för att svina vidare i nästa högkonjunktur.

Konkurserna blir mer vanliga i dåliga tider, men knappast mer utstuderat än i andra branscher. Naturligtvis försöker man tjäna pengar i goda tider, men seriösa byggare strävar efter ett långsiktigt förhållande till sina kunder. Det är mest lönsamt på sikt.

Vilka var det som gick bygglinjen när man själv gick i skolan?! Varför skulle de sköta sig bättre i yrkeslivet än de gjorde då?

Här tycker jag du börjar bli oförskämd, Berra! De där killarna som satt längst bak i klassrummet i skolan och som gick ur skolan med 0,9 i snitt – de har blivit både bilmekaniker, snickare och fotbollsproffs. Jag tycker du har en nedvärderande attityd här. Tråkigt.

Moral, etik och yrkesstolthet verkar vara helt okända begrepp, begrepp som borde vara det allra viktigaste under denna typ av utbildning. Vilka är chefer i dagens byggbransch? De som var lite smartare än ovanstående kategori? De som inte skulle klarat sig i någon annan bransch?

Oj då, nu snackar du om mig. Jag ansträngde mig i och för sig för att vara så cool som möjligt i skolan, men kunde inte undvika ett hyfsat medelbetyg ändå. Att jag och mina chefskollegor i byggbranschen skulle vara de mer smarta bråkstakarna från skoltiden stämmer inte. Att påstå det är inskränkt och kortsynt. Vi klarar oss mycket bra i andra branscher om vi väljer den vägen, det vågar jag påstå.

Min förhoppning är att fler och fler står emot och kräver mer, vågar ta en fight i tingsrätten och inte accepterar denna bransch längre. Jag tror faktiskt att fler och fler gör så, man blir peppad på byggforum och man inser att andra vågar ta fighten.

Jodå, på byggahus.se som jag skrivit om i veckan där kan man läsa en hel del. Jag har nog läst ett par tusen nya trådar under sommaren och det är försvinnande få som handlar om stygga entreprenörer. Men visst, de trådarna finns också. Möjligen kommer det fram mer i kommentarerna än i själva inläggen. Om ett sådant forum hjälper privatpersoner att stå upp mot oseriösa entreprenörer är det kanon, jag applåderar.

(Berra öser sen en skopa ovett över storbyggarna, innan han fortsätter)
Då har jag inte glömt alla småföretagare som fuskar och svinar men de är lite anonyma och svårare att nå. Alla dem som dubblade priserna bara för att ROT-avdraget kom, som svartjobbar och som gärna bygger fort men fel! Ni är inte omtyckta! Det ska ni veta!

Här trattar vi du ner alla mina kompisar genom samma avfallskvarn. Det är orättvist och dumt, tycker jag. Prishöjning p.g.a. ROT-avdraget är ganska onödig på lite större byggjobb, men fullt förståeligt för han som putsar fönster och tar en betalt för enstaka timma. Problemet med svartjobben kan jag lösa på ett kick. Om Berras bekanta och alla privatkunder istället följer Berras exempel, och betalar full timpeng inklusive moms nä man köper byggjobb så försvinner problemet. Då finns det ju inga svarta pengar mer. Enkelt. Sen drar vi ner tempot och tar den tid det borde ta, ingen mer stress på bygget. Vips så kommer dessutom alla byggare att bli väldigt omtyckta. Det ser jag fram emot.

Vidare är jag fortfarande ganska säker på att roten till mycket fel i byggbranschen är vilka individer det var som gick bygglinjen. Väldigt många problembarn som inte kunde något annat och som bråkade och slogs. Inget fel i att man inte är akademiker men jag menar att om de var den typen av människor då så har jag väldigt svårt att se att de skulle vara bättre människor i sitt yrkesliv.

Nej, nu får du fan ge dig, Berra. Hade du fört ett sånt resonemang om kvinnor istället för byggare, då hade du varit mansgris. Om sagt samma saker om negrer så hade du blivit en djävligt obekväm rasist. Om du öst sån skit över judar eller muslimer, då hade till och med en anständig byggbloggare censurerat dig.

Oj – nu är tiden slut. Välkommen tillbaka, Berra. Vi har mycket kvar att gå igenom. Till nästa gång kan du väl fundera på konstruktiva förslag för förbättringar i byggbranschen. Det behövs. Hej då.

——

Uppdatering 4 april 2010:

Berra har sen detta inlägget skrevs blivit en flitig gäst på Sync Blog och är en tyvärr nödvändig påminnelse om att det finns byggare som missköter sig och människor som drabbas. Han står i princip fast vid det som framgår ovan men har också visat en viss glimt i ögonvrån, humor och en helt tydlig mänsklig sida. 🙂

——

Byggahus.se – Privatkunder i koncentrat

Precis innan semestern hade Sync en infokväll om ROT-avdraget för småbyggarna i innersta kretsen. Efter det gjorde kombinationen ledig tid och dåligt väder att jag fick fundera över byggarnas förhållande till privatkunder. Faktiskt fick jag bränsle till en hel serie inlägg.

Som entreprenör gjorde jag under några år en del byggjobb hemma hos folk, oftast var det fuktskador. Någon gång så var kunden relaterad till mig, kompisar och kompisars kompisar som behövde saker gjorda. Vanliga människor. Människor är som folk är mest, många är utan kunskap om byggande och byggnader men vill gärna bo i hus. Mer eller mindre frivilligt blir de då också fastighetsägare. Med tiden blir de då dessutom ofrånkomligt beställare av byggarbeten. Oj, backa bandet lite! Alla beställer inte jobben av någon annan, några utför dem helt själv med varierande resultat.

www.byggahus.se kan man läsa om det här, jag har varit inne på det förut. Det är en konsumentsight för byggande. Där finns ett forum där man kan lägga in en fråga och vem som helst av övriga medlemmar kan gå in och svara och resonera. Det finns tydligen 70 000 medlemmar så det borde finnas en oerhörd mängd ackumulerad erfarenhet och kunskap, men helt säkert också ett antal dårar och rätt många viktigpettrar med dålig koll på viktiga saker. Det kan bli ganska långa trådar med svar och resonemang. Det är underhållande för en byggnörd med semester.

Underhållning för mig alltså. Roligast är när gossarna snackar om sina handmaskiner och sågbord. Man droppar initierade klyschor och modellbeteckningar som ingen oinvigd fattar. Tips från någon som ”åkte förbi K-RAuta och så att de hade 30 %” på en riktigt hyfsad sticksåg – sånt gillar jag.

Jag får lite moderskänslor för vissa insändare emellanåt, det sker när frågan är harmlös och avslöjar en gullig tveksamhet om saker som jag tycker är oviktiga eller enkla men uppenbarligen blir stora för en del människor. Andra frågor kan skapa helt annan känsla, det är när frågeställaren avslöjar sig som en Bror Duktig genom sitt sätt att uttrycka sig och att han egentligen redan har bestämt sig, han har ingen egentlig fråga utan det handlar bara om bekräftelse och uppvisning. Den typen av kund sorterar man som byggentreprenör helst bort direkt.

Några inlägg avslöjar också en naivitet som kommer göra ont på sikt, som den som precis köpt ett hus, flyttar från hyresrätt och frågade om han får en hyresfri månad nu när räntan skall betalas först i efterhand till skillnad från hyresavin som alltid betalades i förskott.  Den killen har lite kvar att uppleva i husägandet, är min gissning.

En del frågor av teknisk karaktär poppar upp som borde riktas till rätt person direkt, t ex om dimensionering av en bärlina till ett bjälklag. Märkligt nog så finns det hemmabyggare som har mycket bättre koll på tabeller och dimensioneringsprogram än vad jag har, trots att jag har 20 år i byggbranschen i ryggen. Skillnaden är att om jag undrar något sådant så ringer jag en konstruktör, jag läser aldrig i någon tabell. Att diskutera dimensionering av bärande konstruktioner med någon annan än en beprövad konstruktör eller en väldigt duktig hantverkare är för mig helt otänkbart.

Nu är det väl ytterst sällan någon dör av ett feldimensionerat bjälklag i en sommarstuga, kanske. Men alla de killar (alltid killar, inga tjejer frågar om detta) som skall koppla ihop nollan och jorden i en elcentral eller bara undrar hur spisen skall kopplas, de gossarna skrämmer mig. Straffskalan för att med okunskap och dumdristighet riskera livet på sina närmaste borde starta med offentligt spöstraff som uppvärmning följt av några schysta chocker med elpistol.