Intressant artikel i Byggindustrin om KF´s ansträngning att hitta mer miljövänliga transporter.
Sync har ju planer åt det hållet, vi får väl se, kanske ett pyttesteg på Planeten Jorden men ett rejält kliv i byggbranschen.
En styck lätt störd byggnörd satte sig på tåget häromkvällen. Inget konstigt med det.
——
Nu är det så att jag trots det skenbara yttre av ordning och reda kan vara lätt disträ och tankspridd på andra sätt. Den gång jag precis satt mig på tåget, pratade med kollegan i telefon och efter en stund skriker rakt ut – Helvete! – när jag kommer på att jag faktiskt hade bilen med mig till stan. Då fick jag snällt åka med en halvtimme, vänta en halvtimme och åka en halvtimme tillbaka. Sen på det köra hem en timme och landa hemma klockan tio på kvällen.
Det gladde flertalet av min närmaste. (Kul för er!)
——
Så, häromkvällen var det bra jävla nära igen. Jag ringde hem på den näst sista gnuttan batteri och meddelade åttaåringen att jag kommer med bussen kl 20.45 och ville bli hämtad. På sista milliwattimmen (?) av batteriet ringer hon tillbaka, glatt skrattandes, och frågar varför jag vill bil hämtad, jag har ju en bil vid stationen. Just det ja. Glömde det. Vi har ju två bilar igen efter en månad av tråcklande med bara en fungerande bil. Så med bara lite mindre flyt kunde jag blivit stående ute i kylan utan batteri och med en sambo som trodde att jag kunde ta mig hem själv. My lucky day.
För att kompensera detta beteende och direkt bestraffa mig själv så läste jag denna boken på vägen hem (Sync måste vara en de bästa kunderna på Byggtänst räknat per capita). Bra bok hursomhelst. Spännande. En lång radda lagar och regler att följa för fastighetsägare (stackare!).
Så i genomsnitt känner jag mig åtminstone lagom ordningsam. Tankspridd men ambitiös. Disträ men läskunnig. Byggnörd.
En av oss här på Sync åker kollektivt, duktigt och ofta, lite bil till stationen bara.
Den andre av oss bor i innerstan och måste därmed åka bil kors och tvärs. Nu gör han nog inte det på ett tag. Han och farbror polisen hade inte samma uppfattning om färgen på ett trafikljus i dag, och för att understryka sin ståndpunkt så behöll mannen i uniform kollegans körkort. I gryningstimma på väg till ett litet byggprojekt så bar det sig så illa. Håhåjaja.
Jag väljer att se det positivt. En bil mindre på gatorna, en majorna-bo mer på spårvagnen och (möjligen) en Synccykel mer på cykelbanan.
Jobbet på riktiga Sync går ut över Syncbloggen. Inte bra.
Byggblasket däremot – han hinner kommentera överallt hela tiden. Undrar hur han hinner med allt.
Klippte ut en bild på Byggbloggarna som kanske ger förklaringen…
😉
…blir det ibland. Det går inte nöd på alla i byggbranschen uppenbarligen.
Belgiska Konfektbutiken ligger ganska nära vårt kontor. Där kan man om man vill köpa sig en ”espresso och pralin”. Då får man en utförlig beskrivning av godsaken på engelskt bruten svenska och riktigt bra kaffe dessutom. Lägg till känslan av ett bra lunchmöte i nytt projekt, några minusgrader utanför fönstret och ett par förbipasserande skönheter att lite blygt kolla in.
Så skall det se ut en fredag, när veckan gått i stort sett bra och väskan med helgarbetet strax skall packas.
Trevlig helg då 🙂
Jo, Sync har ju som bekant satt upp en del mål. Eller gjort en önskelista om man så vill. På plats nr fem så står det:
5. Göra lite gott i världen
Först på femte plats kommer samvetsfrågor upp alltså. Efter nöjeskontot och dyra kurser utan större värde än ett diplom på kontorsväggen. Ädelt? Sådär. Men samvetet gnager och vi vill göra lite mer än slentrianmässigt autogiro till alla som ber om en femtiolapp. För det har vi gemensamt, kollegan och jag, vi säger ja.
Sist så var det Läkare Utan Gränser som fick ett par nya bidragsgivare. Flickan som hade stoppat oss på gatan blev så exalterad av det att det nästan blev kramkalas mitt i alltihop. Hon sa att får fråga några hundra förbipasserande innan någon faktiskt skriver på den där lappen.
Så det åker pengar till lite av varje från våra hemmakonton, det är inga stora summor och egentligen helt utan engagemang av oss själva. Det rullar på och det dövar samvetet lite. Jag gissar att många gör just så.
Men.
Några engagerar sig, en del gör mer ändå och någon enstaka släpper sitt liv för stunden och bygger en skola i Ghana. Typ som den här tjejen. Jag träffar på hennes föräldrar genom jobbet emellanåt och fascineras grundligt av historien om hur en svensk tjej, drygt tjugo år, åker till Ghana som volontär, ser behoven och börjar bygga.
Hon bygger en skola, åker hem och samlar pengar, åker ner igen, fixar en brunn, åker hem och samlar pengar, åker ner igen, ordnar med läkarundersökning av barnen, åker hem och samlar pengar, åker ner igen.
Emelie Kanter har producerat mer världsförbättring på ett år än vad vi Syncare kan räkna in på pluskontot de senast fyra decennierna. Vi måste alltså göra mer. Funderar på hur.
Yrvaket insåg Sync att premiäråret 2008 var slut, men inte klart för slutbesiktning. Så slutbesiktningen av år 2008 blev uppskjuten på obestämd framtid.
Enligt byggbranschens regler så fick man ju egentligen inte ta år 2009 i bruk innan föregående år blivit godkänt, men det sket vi i, förstås. Vi körde på ändå.
Nu har vi startat projektet 2010 också med friska takter. Men – kors i taket – det verkar som 2009 passerat som godkänt och 2008 hängde med på ett snöre det också. Orderläget ser ljust ut, inga lik i garderoben, vi har helt ok status och bloggen har tvåsiffrig läsarskara. Life is sweet.
——
Detta kändes ju helt underbart ända tills vår nye bloggkompis Fredrik förstörde det med att påminna om nästa ösregn. Tack för det, jag höll så när på att bli optimist igen. Det hade jag inte tänkt bli förrän framåt 2013 ungefär.
…och man kan konstatera att vi ligger i fas med tiden. Någorlunda. I alla fall jag.
Dagens Industri har en artikel om en undersökning av vad folk tycker är viktigt för att få hög status.
Sync vill ju inte missa chansen att kolla av det hela internt, status är viktigt för oss medelålders vita män. Även om nu inte Sync´s uppfattning om vad som bygger status är densamma som listan i DI så funkar det väl som en slags omvärldskontroll ändå. Så jag har gjort en ganska avancerad excelsnurra som alla två på kontoret fått fylla i. Resultatet av min enkät finns härunder. 62 % status. Inte illa för en medelålders lantis ändå.
——
…nästan.
Egentligen är det så att kollegan börjar gny att det blivit lite jobbigt att knyta skorna, magen är liksom i vägen. För att inte tala om att brösten gubbar så där skämmigt när man springer nerför trapporna. (Egentligen vill han nog mest tillbaka till tiden när han kunde ha sex på annat vis än liggandes på rygg).
Själv har jag lite vanlig nyårsångest och manlig fåfänga när dubbelhakan blir påtaglig på alla fina kort som tagits på familjekalasen.
——-
Så nu är det så här – detta ligger i hyllan flera meter från våra skrivbord
Friskt vågat, hälften vunnet. Nu har vi ett nytt inslag på skrivbordet. Frukt.
Sådärja.
Nu fattas bara att gympafröken beställer det där stora jobbet så har dessutom lovat att träna oss igenom ett årslångt projekt. Vi kommer bli friskare, svettigare och mycket snyggare. Tror fanimej vi blir yngre också, det känns så redan. Litegrann.
Det här blir ett bra år.
Jo, då var det dags.
Gott nytt år.
2010. Bara förtio år kvar till 2050. Känns stressande.
——-
Denna bloggen har ju någon gång hävdat att man måste räkna in en del oförutsett. Jovisst. Så då gör vi det. Önskar oss lite oförutsett:
——-
Så, det var väl det väsentliga.
Gott nytt år då.
Sync Blog 