Macho?

Ett upprop gjordes för ett tag sen i Byggvärlden. Det handlar om att ta död på machojargongen i byggbranschen. SVD och Byggblasket fyller på med mer på samma tema. Budskapet är ungefär detsamma – Att kvinnor är sällsynta på byggena och det beror bland annat på att vi byggare kommunicerar och agerar på ett grabbigt sätt som nedvärderar eller sårar kvinnor. Sorgligt. Att det skall vara en fråga, alltså. Evolutionen har ju inte besvärat oss byggare nämnvärt i övrigt, så det kanske är så.

Men jag känner inte igen mig – är jag omgiven av bara icke-macho gubbar? Nej.
Är det så att vi är macho som byggare eller som män i allmänhet? Knappast.
Är snacket mindre sexistiskt och raljant där det bara jobbar kvinnor? Tror inte det.
Vi hade ovanligt många tjejer på senaste bygget. Diskriminerade? Hör av er, snälla!

Fysiskt borde det inte vara något hinder för kvinnliga hantverkare. Om man ser sig om i världen så är det inte männen som gör det hårda kroppsarbetet, så den myten kan vi släppa. På tjänstemannasidan behövs snabba ben, tålamod och 95 % kommunikation (inkl humor). Jag känner hundratals kvinnor som passar till det. Bland byggkonsulter behöver vi bara använda kroppen till långsam förflyttning mellan olika fikamöten. Detta gynnar möjligen oss vita medelålders män, men om vi skall riva strukturer så varför spara just den?

Jag är inte helt klar med min forskning i mänskliga hjärnan och barns utveckling av behovet att antingen bygga hus eller vårda sjuka människor. Men min uppfattning så här långt är att det rör sig om en nedärvd kulturell skillnad som vi inte bara kan besluta om att den skall upphöra. Men jag tror inte heller att byggnadsarbetare är mer inskränkta än andra folkslag (typ bilreparatörer eller fotbollsspelare). Ditt kön, dina sexuella preferenser eller din etniska härkomst spelar ingen roll, men du behöver kunna kommunicera. Du skall inte behöva ta skit från någon, men du måste klara av snacket.

Det behövs några föregångare som tar matchen och vi grabbar behöver en spark i röva och börja bete oss som folk. Som vanligt så har beställaren en viktig uppgift, han (för det är oftast en han) kan sätta ribban. Han kan ägna en stunds uppmärksamhet åt de tjejer som kommer ut på bygget. Vi andra behöver bara skärpa oss.

Stadsplanering med hjälp av skärbrännare

Det är mer tur än skicklighet att Stadsteatern i Göteborg inte brann ner 1995, Lasse Smed hade bränt hål i en balk och skickat in lite smält stål i ventilationskanal full med damm. Spännande? Javisst.  Det var på det bygget jag lärde känna Lasse Smed, mannen utan bekymmer. Han tyckte inte det var så konstigt att bygga stora tunga smideskonstruktioner, baxa in dem, hissa upp dem i taket och svetsa fast dem. Vi andra som gnyr för att matkassarna är tunga får kanske fundera lite!

Fiskhamnen kunde stått i lågor 2003. Till och med Lasse Smed såg lite orolig ut när han såg hur fort polyuretanskum i kylrumsväggar brinner. Så här långt efteråt har ju pulsen gått ner och man kan ju fundera på vad som hänt om det fortsatt. Fiskhamnen i Göteborg består av några längor med svartbyggda lokaler där brandgränserna mellan verksamheterna består av gamla kartonger och luft. Där finns också emballageförråd fulla med cellplast och papper, tompallar i staplar under skärmtaken.

Oj, vad det kunde ha brunnit!

Tänk tanken – Lasse Smed kanske hade snabbat på ombyggnaden av Södra Älvstranden, och skickat Fiskhamnen till någon åker i Kungsbacka istället. Det kommer för övrigt inga båtar med fisk längre, fisken åker lastbil från Danmark, så Sync tycker att en åker utanför stan är en bra plats för nya Fiskhamnen.

”Nånting måste gå sönder..” – Eldkvarn hjälper byggbranschen vidare

 

Plura och Tomas Andersson Wij sjunger. ”Nånting måste gå sönder, nånting inom mig skall gå isär”. Kanske är det vad som hänt byggbranschen.

Byggbranschen kanske kan lära lite av Eldkvarn hursomhelst. Nästa helg har de bokat ett hotell i Helsingborg, där bor de tillsammans med sina fans. Konserter och umgänge hela helgen. Gränsen mellan stjärnorna och beundrarna suddas ut, gemenskap över gränserna. Tänk den Plura-dyrkare som får skaka hand med idolen och få ”sin” låt spelad i hotellbaren. Snacka om att skapa känsla av delaktighet .

Kanske är det så man får ett bra byggprojekt också, genom att öppna de annars vattentäta skotten mellan rivare och beställare, konsulter och rörläggare, arkitekter och snickare. Så starta bygget med ett kalas. Det kan synas som att det kostar mycket att fixa ett lättsamt umgänge, men det går att fixa för rimliga pengar med lite vilja. Det kan betala sig många gånger om under lång tid.

Eldkvarns projektmodell innefattar förmodligen i stort sett rimliga mängder alkohol och helt säkert ordentligt med rock’n roll. Om det är det som krävs i för ett bra byggprojekt så ställer jag upp. Alltid:)


Gjutning = njutning

December, det är nollgradigt och kolsvart, klockan är sexoförtiofem. Förmodligen är det mer yrkesskada än estetiskt sinne som gör att jag tycker det är vackert när betongen ångar i strålkastarskenet. Gubbarna syns bara som skuggor när de första lassen läggs ut. Stackars mig att jag sitter på ett tåg på väg mot kontoret, jag vill vara med och gjuta istället.

Betongarbeten har ett driv i sig som inget annat. När första lasset kommer så har du några få timmar på dig att jobba med betongen, sen är det kört. Min egen erfarenhet av elitidrott är minst sagt begränsad, men jag tror man kan jämföra känslan mellan en seriematch och en stor gjutning. Man laddar upp och förbereder, tränar och planerar. Man skaffar detn utrustning som behövs och alla vet att gjutningen går före allt. Innan en stor gjutning finns det en pirrande nervositet och en positiv stress.

En större gjutning är också en logistikövning i den högre skolan, åtminstone för oss i byggbranschen. 200 m3 betong på en arbetsdag, 35-40 roterbilar skall komma rätt i tid, 500 ton som skall hanteras. Dessutom skall betongstationen i andra änden få in lika mycket grus/cement/ballast i sin tur. Fredrik Friblick på Prolog som högröstat har kritiserat byggbranschen för bristerna i logistikarbetet har påpekat att just betongen bevisar att man kan jobba med just-in-time, om man måste.

Det stämmer, jag kunde göra schema för varje betonglass som yngling 1991, men sjutton år senare får fortfarande jag skälla på en ventilationsentreprenör för att han inte kan tänka sig dela på ett långtradarlass med plåtdetaljer. Han gör en procentuell vinst på inköpet, men begriper inte problemen som uppstår på arbetsplatsen när det kommer en lastbil full med material, omärkta och utan adress i huset. Hans gubbar är inte på plats, det finns ingen truck bokad för lossning. Det blir en halvdag för någon bara att reda ut problem. Problem som inte borde finnas.

Sync Blog återkommer till bygglogistiken, den är er ett kärt ämne.

 

2009 – positivt tänkande och total förnekelse

Henrik Wallgren skrev den 3 jan i GP om det som vi försöker att intala oss på Sync. Han förklarar det vi egentligen redan vet, lågkonjunkturen är påhittad. Den är uppblåst av medier som skrämt upp oss, och vi följer lydigt och fegt övriga i flocken rakt ner i depressionen. Sync ställer sig gärna i kön för positivt tänkande i allmänhet och total förnekelse av finansiella problem i synnerhet.

Henrik Wallgren: ”De som klänger sig fast vid det gamla kommer nog få det lite småkämpigt. Men omväxling förnöjer! Framtiden är så ljus att man måste bära solglasögon. 
2009 kommer att bli ett fantastiskt år. Jag vill läsa det på löpsedlarna och se det på bästa sändningstid. 2009 kommer att bli ett fantastiskt år. 
Allt är psykologi. Det är vi själva som bestämmer. 
2009 KOMMER ATT BLI ETT FANTASTISKT ÅR!”

Läs hela Låt mammon vila i frid

God fortsättning på det nya året önskar Sync

Daniel Kvist blev bara 18 år

Daniel Kvist dog i en arbetsplatsolycka 1991. Jag jobbade på stora byggbolaget och vi byggde platsgjuten stomme, vi hade kommit några våningar upp i luften. Daniel var en duktig lärling, tystlåten och blyg men effektiv och noggrann. Hans pappa jobbade också på platsen.

Daniel och pappans parhäst sen många år, M, plockade ner stämptorn under ett 6 meter högt valv. M stod i en saxlift, lossade skruvarna, sen höll han emot med ett rep när tornet fälldes. Daniel stod där nere och höll emot i botten på tornet. De hade tagit ner de flesta när olyckan hände.

Jag minns ett rop över komradion att platschefen skulle ringa ambulans, att vi hade en skadad och fastklämd. Jag och en annan kollega sprang ut på vägen för att vinka in ambulansen, vår rutinerade deltidsbrandman tog kommandot vid själva olycksplatsen. Inom några minuter hade vi ambulans, brandbil och polis på plats, efter bara en stund kom också en mobilkran till platsen.

Liften hade vält över Daniel, själva saxen hade lagt sig rakt över hans bröstkorg. Byggets hjullastare hade redan lyft upp liften när ambulanserna kom. M hade brutit foten när han for ur liftkorgen efter 6 meters fall, men var i övrigt fysiskt ok.

Platschefen och Daniels pappa åkte med ambulanserna till sjukhuset, kvar var 30 chockade gubbar på bygge. Jag ringde vår skyddsingenjör, som tur vara var han på en kursgård bara någon mil bort. Han kom snabbt, på vägen ringde han Yrkesinspektionen, Bygghälsan och facket. Inom ett par timmar hade vi full uppställning från alla tänkbara håll.

När polisbilen kom tillbaka med platschefen och en präst förstod vi, men hoppades ändå. Prästen förklarade det att skadorna var för svåra. Daniel dog på sjukhuset.

Platschefen var, och är, en man som förtjänar allra största respekt när det gäller ledarskap och, framförallt, arbetsmiljöarbete. Han genomförde i handling 1991 det som jag bloggar om 2008, utan tvivel är han den jag tagit mest intryck av under min karriär. Snickaren M var omdömesgill och förståndig, utbildad till skyddsombud. Vi hade, som jag minns det, överlag bra resurser att utföra vårt arbete. Vi hade dessutom en brandman med 25 års erfarenhet av akut livräddning. Inte någon gång efteråt har jag hört en anklagelse om försummelse eller slarv, inte ett ont ord från någon. Pappan fortsatte arbeta med M under samma platschef.

Ibland händer olyckor. Det kan vara i en bilkrasch, i ett brinnande hus eller en arbetsplatsolycka. Ibland är olyckan så allvarlig att människor dör. Jag kan räkna upp minst sex omständigheter som, var för sig, med annan utgång hade behållit Daniel i livet.

Daniel Kvist borde fått vara 35 år idag, att han inte är det är ingens fel.

(på ByggBlasket kan du läsa om dödsolyckor på Skanska.)

Julmys med de närmaste 100

Igår hade Sync ett julkalas, kontoret på Kronhusgatan blev tillfälligt ommöblerat till festlokal (igen). Knytkalas i dessa tider blev en fullträff.

Sync har ordnat många kalas men aldrig fått så mycket beröm. Det var inte just arrangemanget som sådant, även det gick klockrent, utan att vi fått en sån blandning med folk. Alla var där trots att många fått tacka nej av ena eller andra orsaken. Fastighetsägarn och Rivarn hälsade glatt på varandra, Grävmaskinisten och Arkitekten umgicks med Betongpumparn och Anläggarn. Få saker värmer Sync´s hjärtan så, som när våra vänner träffas och trivs tillsammans.

En kund till Sync tackade ja till vårt knytkalas med frågan – Kan man ta med sig en kör? Kören Delight gjorde succé!

Vilka fantastiska bidrag vi fick till julbordet. Ulf Murarn får priset för bästa uppläggning och dekorering – den kalkonen dog inte förgäves! Ulf Badrum får Året Hjälte-pris för att han släpade sig ur sjuksängen för att leverera sin hemgjorda senapssill, med livet som insats. Årets Pride-pris gick till Håltagarn som frankt klev ur garderoben, gick runt och strödde silverstjärnor och konstsnö på borden som värsta Ernst-kopian (sen klev han tillbaka in). Det saknades inget, köttbullar och prinskorv, sill och strömming finns nu så det räcker till midsommar. Priset i klassen Lokal Specialitet vanns av Grävmaskinisten som kom med egenhändigt lagad äggost, respekt. Några nämnda men ingen glömd.

Vissa gjorde det enklare för sig – Peter Betong tvingade sin mor att steka 100 strömmingar och lägga in, och hans fru griljera skinkan klockan två på natten. Peter själv bidrog med sitt glada sällskap.

Svartklubb och monsterstereo på sjätte våningen med stans skyline i bakgrunden avslutade kvällen, hörselskador och en grundlig bakfylla kommer drabba några i branschen efter detta, och det hör väl till att några alltid skall gå och lägga sig innan de går hem. Copywritern och Snickarn M tog sig en tupplur innan taxin hem.

Idag fredag är allt som vanligt igen, nästan. Kanske lite bättre.

Sync Julknytkalas 20081218, mera bilder

Kulturhistoria anno 2050

Om vi nu skall rädda Planeten Jorden, då kanske vi (byggbranschen) får tänka lite större, t ex när det gäller tilläggsisolering av tak och fasader. Detaljplaner som hindrar exteriör förändring är säkert bra, av arkitektoniska och kulturhistoriska skäl. Men om Planeten Jorden kokar över lagom till 2050, Holland förvandlas till ett stort risfält och 300 miljoner indonesier behöver en ny kontinent, då vete fan om våra barnbarn står i led och hurrar för att det iallafall finns fina fasader bevarade från forntiden (alltså typ 1900-talets senare del).

Det originellaste originalet

Stig Ragnar Folke Ahlstedt Bernadotte Jr, det originellaste original jag träffat. Han presenterade sig alltid med hela namnet, och ett flin att Bernadotte Jr var taget.
Stig Ragnar var 63 år, sist jag träffade honom, 1992. Om han lever så är han förmodligen fortfarande 63 år, han såg ut som han varit 63 år ganska länge, redan då. Han såg precis ut som Hans Scheike, ni vet sektledaren med kvinnotycke, rufsigt grått hår, långt skägg. Han var själv väldigt nöjd med just den liknelsen.
Stig Ragnar hade visitkort med två kaniner, mitt i parningsakten, och med en text: ”Always ready for new business”. I hans ögon lyste tusen års erfarenhet av tokerier och upptåg, där fanns intelligens och gnista, men också en sorg för att kroppen hade börjat ge sig . Han var en gammal sjöman som mönstrat av, bodde i en husvagn på veckorna och hemma hos tanten på helgerna. Han var en rent överdjävlig yrkesman, han kunde mura, putsa, kakla, spackla. Hans händer var magiska när det sista lilla, bökiga, svåra, bortglömda fixandet måste till.
Första gången jag träffade honom så stod han och blandade flytspackel i en hink, han såg i ögonvrån mig (den nye arbetsledaren) och platschefen komma gående. Precis när vi går förbi sätter han fingret i flytspacklet, för det till munnen, smakar och säger – ”Nej, lite mer vatten skall det vara!” Respekt.
Det gott folk, det är showbiz, när den är som bäst.
(På begäran kan jag fortsätta med en mängd historier om Stig Ragnar, mer eller mindre sanna…)