Vad en sjuåring kan räkna ut?

– Jag önskar att jag jobbade i affär, då blev jag rik, sa sonen (4 år).

– Hur menar du, frågar jag?

– Dom får ju massa pengar, så dom blir ju rika.

Så i sonens värld så är kassörskan på ICA Maxi rikast, för hon (det är oftast en hon) får ju massa pengar. Logiskt. Som ansvarig för uppfostran försöker jag förklara att kassörskan inte får alla pengarna, chefen tar alltihop. Sonens första inblick i kapitalismens principer förbryllade lite, och jag fortsatte:

– Chefen måste ju köpa in det som säljs, leksaker och sånt. Kassörskan får lite lön av chefen också förstås. Affären måste betala lastbilen som kommer med mjölken, och han måste ju betala bonden som levererat mjölken, sen måste han köpa mat till sina barn.

Så här dags är sjuåringen intresserad, och frågar:

– Men vem ger bonden pengar till då?

– Han måste ju köpa kraftfoder till djuren och tanka traktorn och så, och mat till sig själv, säger jag.

– Men då går det ju bara runt med samma pengar, det måste komma in något nytt också, säger dottern då.

Så enkelt är det att en sjuåring kan räkna ut det. För att systemet skall fungera måste det in något nytt, man kan inte bara putta runt pengar mellan sig. Vi måste förbruka resurser av något slag, det har vi alltid gjort och det gör vi fortfarande hela tiden.

Snart måste jag förklara för henne att vi redan har använt de resurser som fanns, och att vi gjort det på ett sånt sätt att hennes barn och barnbarn kanske inte får en lika fin planet att bo på. Jag väntar med det tills hon fyllt åtta.

Svartjobb, men bara lite

 

ROT-avdraget kan bli riktigt bra tror jag. För de byggare som försörjer sig på privatkunder så blir vardagen lite enklare. Med väldigt få undantag så vill privatkunder ha en del svart när man utför jobb hemma hos dem. Detta är ingen hemlighet, men inget man gärna säger högt. Möjligen ser man nu att det inte är någon idé att köpa svartjobb, när jobb med kvitto kostar samma.

Jag tror alla ställer upp på att skatter behövs till vård, skola och omsorg. Jag tror att alla tycker att det skall skötas rätt av rättviseskäl. Men jag har träffat ytterst få människor som är konsekvent korrekta hemma hos sig själva. Jag vill inte gärna fejka någon högtstående moral för egen del, men tycker frågeställningen är intressant.

Om det nu handlar om moral – vem är omoralisk? Snickarn som tar ett kuvert som delbetalning eller kunden som fyller kuvertet med femhundralappar direkt från bankomaten? Eller kanske är det vi allihop som tycker svartarbete är helt fel, men ändå lite ok  men bara hemma hos oss själva? Omoral kanske är fel utryckt, hyckleri kanske är en bättre beskrivning i så fall.

Är det en moralisk skillnad på svartarbetet som en person gör åt en annan person, jämfört med om en firma tar svart betalt och betalar sina anställda svart lön? Om någon frågar mig, så säger jag – Ja, det är det. Det är en gråzon, och möjligen ett svagt resonemang, men jag vill gärna tro att det jobb som köps svart har två arter. Den ena är den som annars inte skulle utförts som köpt tjänst, t ex gräsklippning eller måla kompisens hus. Det andra är när svartjobbaren bedriver en verksamhet och konkurrerar ut företag som jobbar vitt. Det ena är rätt ok. Eller?

Konversation – 7-åring vs 4-åring

Sjuårig storasyster frågar:
– Ludde, vem byggde Eiffeltornet? (Tonfall som en redig skolfröken)

Fyraårig bror svarar:
– HM, Gustav… (paus för fundering)… kanske, jag vet inte.

Systern:
– Gustav var rätt. Gustav Eiffel heter han. Eiffeltornet! (fortfarande lika redig)

Hon fortsätter: – I vilket land står Eiffeltornet?

Gissning nr 1: – Sverige!

Fel, gissning nr 2: – Alingsås!

Fel igen, gissning nr 3: – Legoland!

Fyraåringen hade nu täckt hela världen så som han ser den. Sjuåringen som vet mer utropar:
– Det ligger i Disneyland! I Paris.

Hennes uppfattning om Paris är alltså att där ligger Disneyland, och förmodligen inget annat tillräckligt intressant värt att nämna. Då måste ju rimligen tornet finnas i Disneyland, logiskt.

Som överkurs så frågar nu sjuåringen sin bror:
– Vet du vad Disney är?

Nej det vet han inte. Hon förklarar:
– Disney är alla filmer med Kalle Anka, Nalle Puh och sånt. Filmerna görs där – i Disneyland!

Nu skall jag inte förstöra den söta historien med sensmoral. Men jag har ofta den rollen som sjuåringen tog i detta fallet. Det vill säga – man vet bäst i egenskap av ålder, erfarenhet eller bara störst käft och ego. Så tro för den skull inte att jag vet vad jag pratar om. Inte alltid.

Filmen Bygget – en sorglustig historia

 

Den bästa filmen i världshistorien är nog Pulp Fiction, tror jag. Fantastiska skådespelare och en lysande story. Men bäst är berättandet. Det hoppar fram och tillbaka på tidsaxeln, man får ha koll för att fatta i vilken ordning saker och ting egentligen skett. – Genialt, Tarantino!

Vi i byggbranschen är normalt sett halvdana skådespelare, men att röra till en tidplan – det kan vi. Att göra saker i fel ordning är nästintill inbyggt i systemet. Att göra fel saker i ordning funkar däremot bra för oss, ibland. Kanske är det läge för en Bygget-film?

Det skulle gå att göra en springa-i-dörrar-fars. Vem som sagt vad till vem i vilket läge, och vad han egentligen menade, men som missförstods, avsiktligt eller inte, kan bli en intressant röra till slut. Dålig kommunikation kostar branschen sisådär 23 miljarder om året.

En film måste ha visst driv. Hade man spelat upp ett byggprojekt i en biograf så hade de flesta somnat redan under detaljplaneprocessen. De som orkar hålla sig vakna till byggstart har förmodligen diagnos för någon slags bokstavssjukdom.

Filmen skulle förmodligen bli barntillåten, det lär inte bli något sex. Det gängas inte så mycket på byggena, könsfördelningen och vårt heteronormativa beteende sätter oftast stopp för sex på jobbet. HBT-vinkeln blir svår, öppet homosexuella byggkillar saknas fortfarande. Övriga verkar lösa sexlivet på fritiden. Märkligt nog ligger ändå hantverkare i topp på någon sexigast-lista. Om vi kör en scen från en byggbysscha kl 15.45 när gubbarna klär om och vaskar av sig, släpper väder och sprider sina fördomar om det andra könet, då halkar nog hantverkaren ner från den förstaplatsen.

Våld blir också en bristvara. Förr i tiden så hände det på gärna på takstolskalset att någon fulltankad grovis skulle spöa verkar´n (arbetsledaren). Nuförtiden är det mer kramigt på något sätt, vi blir lika fulla fast mindre aggressiva. Vet inte varför, men det är väl bra. Dock inget som drar folk till biograferna.

Kanske kan man få till en snyftare, om man hittar nån stackars byggare som råkat illa ut. Det kan bli svårt för vi har det alldeles för bra jämfört med de flesta i samhället. Vi har höga löner och lagom tungt jobb, vad Byggnads än säger om det.

Återstår att göra en komedi. Den skånske rörläggar´n kunde blivit stjärna, och det många goa gubbar på ett bygge. Frågan är om det håller inför publik, humorn är oftast vänligt elak och slagfärdig, men gränsar ibland till det smaklösa. Det kan bli genant i offentligheten (När det blir sådär äppelkäckt som i Roomservice på TV, då orkar man bara fem minuter, så håller inte heller)

Det var ingen bra idé att göra film om ett bygge. Jag släpper det nu.

Solen lyser även på litet svartbygge (och grannen)

I gårdagens GP står det om en familj som byggt solfångare på garagetaket, och som nu tvingas ta ner densamma. Familjen har handlat i god tro, men råkat illa ut, man trodde att solfångaren inte var bygglovspliktig. En anonym person har tjallat till Stadsbyggnadskontoret (SBK), och SBK kräver nu att solfångaren tas bort. Puh.

Jag har varit inne på det förut , det blir lite skevt när miljötänkandet skall vägas mot stela byggregler och griniga grannar. Tjänstemännen på SBK gör säkert formellt rätt, men jag tycker våra politiker måste ge nya direktiv till SBK. Direktiv som är tydliga att miljöåtgärder prioriteras.

Tyvärr kan vi inte prioritera bort den griniga grannen, men han/hon kanske kan fundera lite på Planeten Jorden eller om livet och andra viktiga saker. Som Nalle Puh:

”Om man tänker efter en stund kan det hända att man kommer fram till ett mycket viktigt beslut.”

Gör vi fel nu, så exploderar skiten!

Ett hus kan man likna vid en maskin som skall fungera utan provkörning och hanteras av en som inte kört något liknande förut. I industrin pratar man om prototyp, det är väl ungefär vad vi levererar som färdig produkt.

Jmf replik ur filmen Armageddon, när hjältarna sitter i raketen strax före take-off
“Grabbar, vi sitter i en maskin med 750 000 rörliga delar och 650 ton flygbränsle, byggd av den som bjöd lägst!”
(inte ordagrant, men va fan…)

Så i värsta lågkonjunkturen kan man nu klämma skiten ur konsulterna och entreprenörerna som skall rita och bygga fuktskyddsprojekterade, torra nollenerigihus på ingen tid alls, och det med en minimal budget. Vi är för övrigt ungefär samma gäng som har hittat på enskiktsfasaderna, borrat igenom halva Hallandsåsen och byggt miljonprogrammet på sjuttiotalet.

Grattis Planeten Jorden.

Hur gammal var gubben?

2004 hade jag egen firma och jobbade som inlånad platschef på om ombyggnad i Göteborg. Ett gammalt hus som varit kontor skulle återställas till bostäder. I butiksplanet låg en fin lokal som så småningom skulle bli restaurang, den hade tidigare varit apotek. Apoteket stängde mitten sjuttiotalet, jag tror det var 1974.

En dag mitt på bygget så klev det in en liten, liten gubbe. Han gick runt i den blivande restaurangen och kikade. Jag hade platskontoret intill så jag såg honom gå omkring. Jag gick fram och frågade vem han söket. Det visade sig att han för länge sen jobbat på apoteket. Vi pratade en stund och han berättade att han jobbat på apoteket i 35 år.

På detta projektet hade antikvarien i vanlig ordning gjort en djupdykning i arkiven, husets historia var dokumenterad så långt det gick. CSI Miami hade knappast kunnat hitta mer information. Det fanns bland annat en del fotografier från apoteksverksamheten som pågått länge i huset. Apotekspersonal från början av seklet som poserade bland glasburkar och karaffer. Nu hade jag en man framför mig som jobbat där, och hur gammal var han? Om han jobbat i 35 år, apoteket stängde 1974, så måste han börjat där ungefär i samband med andra världskrigets utbrott. 65 år senare så står han och jag och pratar och jag, snabbtänkt som få, tar inte reda på telefonnummer, jag tar inte reda på hans namn.

Så om du, gamle man, mot förmodan surfar runt och läser Sync Blog nu så kan du väl höra av dig. Jag vill höra din historia, ordentligt.

– Du vet väl inte hur lite pengar jag har?

2004 hade jag egen firma och jobbade som inlånad platschef på om ombyggnad i Göteborg. Ett gammalt hus som varit kontor skulle återställas till bostäder. Vi hade platskontor och matsal i markplanet i en restauranglokal. En dag när vi satt ett gäng med kaffemuggarna, så kom det in en man. Mannen var alldeles uppenbart lite vid sidan om samhället, han hade en stor hund vid sin sida. Uteliggare och missbrukare var första intrycket. Men ändå inte, han såg ut som en vildmarksman, högrest och sävlig, en cool man.

Han frågade: – Kan man få köpa en rulle najtråd?


Som platschef och självutnämnd lustigkurre så svarade jag:
– Köpa najtråd? Så lite pengar finns väl inte?


Då får jag svaret: – Du vet väl inte hur lite pengar jag har?


Den kommentaren sitter borrad in i hjärnbarken. Han var glasklar och skojade inte, men inte heller förebrående. Han förklarade i en enda mening att jag faktiskt inte hade det minsta koll på hans verklighet.

40-årskrisen kommer närmare…

… när Bruce Springsteen kan sälja ut tre konserter utan att jag ens vet att han kommer till Sverige. Nå, det kan jag leva med men nyss fick jag SMS från bröderna i som är i Helsingborg på långhelg med Eldkvarn. De meddelar glatt att MAuro Scocco och Tomas Andersson Wij står i baren och stärker sig. Nu när gammelfarbröderna i Eldkvarn rullat igång så toppar de laget med sina kompisar. Fan vet om inte Peter LeMarc kommer också.

Jag har sett vad som kan hända när LeMarc och Eldkvarn kommer upp tillsammans. Och Mauro Scocco är gravt underskattad som rockare. Jag såg Ratata 1987 på Varbersg Fästning, det var bland det tyngsta jag sett av något svenskt band. Han är en av landets bästa låtskrivare också, klipper in klassikern Jackie nedan.

Faktiskt kan jag få samma känsla när vi drar ihop våra kontakter på ett bygge. Glada skratt och vänner som träffas efter lång tid isär, och samarbetet fortsätter som om det aldrig varit avbrott. Sync har just nu en beställare som befinner sig mitt i denna känsla av kärlek och samhörighet med en massa coola byggjobbare. Krögarn som vi hjälper har vett på att uppskatta enkelheten i att ringa den man litar på. Han ser att det blir resultat, och han har riktigt roligt själv.

Mannen på taket

 

Mannen på bilden i Sync Blog´s överkant är värd ett omnämnande. Att han hamnade där beror på att det är en cool bild, det fanns egentligen ingen baktanke med det. Han är plåtslagerikonsult och besiktningsman, och han har erfarenhet från fem decenniers plåtarbete.
Upprepar – fem decennier. Respekt.

 

Evert Bidestedt

Evert Bidestedt

I få yrken är hantverksskickligheten så påtaglig som just i plåtslageriarbetet. Om vår besiktningsman med ålderns rätt har slutat knacka plåt själv, så finns där ändå en osannolikt stor erfarenhet som han gärna delar med sig av. Han är dessutom ett föredöme på andra sätt, eller kanske lyckligt lottad. Han ägnar mycket tid åt resor och golf, där emellan blir det lite golfresor. Ändå lyckas han klämma in lite byggkonsultationer och besiktningar i schemat, utan att vara stressad. Det är skönt att han kan hjälpa till att hålla ungtupparna i sextioårsåldern i schack, dom blir lätt kaxiga annars. Det kanske gäller för samhället i stort, likväl som för byggbranschen att vi borde ta vara på den kunskap och erfarenhet som många år i ett yrke ger.

Förr fanns det ofta en bodtomte, en gubbe (förlåt, äldre man) som hade till uppgift att serva bygget, fixa kaffe och göra det där lilla som är viktigt för trivseln och arbetsmiljön. Inte sällan så fick dessa äldre män (såja) göra allt möjligt som ingen annan tog i. Man kan ganska säkert säga att arbetsuppgifterna var betydligt mer avancerade än yrkets status.  

Vi har ingen bodtomte på byggena längre, vi har knappt några grovisar heller. När vi har det är det inhyrda killar med dåligt betalt som skall vara på bygget så kort tid som möjligt. Man hinner sällan bygga upp någon kontinuitet eller känsla för bygget om inte vet om man skall tillbaka dagen efter. Engagemanget blir därefter.

En gång så frågade en grovis (när vi fortfarande hade sådana) mig:
– Hur kommer det sig att jag som outbildad och egentligen inte kan något skall göra alla sorters arbetsuppgifter, men de som kan något bara får göra en enda sak?

Det kan man fundera på. Och man kan fundera på vem som fixar sånt nuförtiden. Platschefen?

 

PS
När jag blir gammal (äldre) så skall jag bli bodtomte. Då skall jag koka soppa och fixa kaffe till killarna och tjejerna. Sen skall jag berätta hur mycket bättre det var förr, ljuga lite lagom, och fan ta den som stökar ner i förrådscontainern. Jag har ju tidigare skrivit om Stig Ragnar Folke. Han var inte bodtomte, men skulle varit världens bäste. Om jag kan lära mig ljuga hälften så bra som han kunde så blir jag tvåa på den listan.