Rekrytering påbörjad – åldersgrupp 5-9 år

Jo, Sync tar detta på allvar – rekryteringen till byggbranschen. När 40-talisterna (man skulle kunna kalla dem köttberg – om man var riktigt plump) har lämnat av så uppstår ett vacuum i svenska samhället. Åtminstonen har det låtit så ganska länge – att det skall bli en smärre katastrof när den generationen börjar golfa på heltid. Möjligt.

Svensk Byggtjänst och Universum har gjort en ganska gedigen undersökning om ungas attityd till byggbranschen. Jag insåg att Sync låg efter på research så jag tog mod till mig, gick rätt ut i verkligheten (min altan) och träffade på en sjuåring som jag intervjuvade.

Så är det hemma hos oss . Det här kommer inte bli lätt.

Könsbarriärerna sitter som gjutna innan förskolan. Men mina egna barn kanske inte är normativa. Jag bestämde mig för att gå ut bredare, fråga flera. Och de har ju kusiner…

Vad gör man? Vi har ju stöpt dessa stackars flickor i mentala Barbie-formar. Och sjuåringen som blivit kapitalist nappar inte på bete med bra betalt. Jag kämpar vidare.

Yes, en tjej som med viss övertalning kan tänka sig jobba på bygge. Ludde är ju inte direkt svårövertalad, han är djupt imponerad av alla typer av maskiner, verktyg, byggkranar och byggställningar. Ludde är självskriven som byggslusk, han kliar sig i röven framför kameran och kan inte stå still nån längre stund – kan det vara genetiskt?

Jag gör ett sista test – en kille som jag trodde på – men ack vad det blev fel.

Precis – Pappa är konsult – fattar inte ungarna att man kan göra mer än bara spika spikar och bära brädor? Fattar de inte hur stor byggbranschen är?

Anledning att välja byggbranschen – del 5

En fördel med byggbranschen är att man kan få resa till olika platser, t ex till Svenljunga. Så jag satt på ett byggsamråd på kommunkontoret i Svenljunga. Vuxengrejor igen, ja ja ni vet, vuxna allvarliga män och många viktiga papper. Då ringer det hemifrån. Det har ju hänt förut. Jag svarar inte på första, låter det ringa klart. Det ringer igen. Jag svarar på andra påringningen: – Hallå.

Sjuåringen: – Hej pappa.
Jag: – Hej, du jag kan inte prata nu…
Hon avbryter barskt: – Jo det kan du!
Nu låter hon lite lenare: – Pappa, kan vi få ta träbitarna under altanen? Vi skall bygga en lådbil.
Jag: – Visst älskling, men vi får prata sen. Puss puss. Hej.

Nåja, ingen skada skedd med pappas möte, kontrollplanen blev godkänd och jag var snart på väg ifrån Svenljunga igen, mot bebodda trakter. När jag kom hem så låg den här på altanen.

Lådbilschassi

Lådbilschassi

Det är ju för sött! Sjuåringen har byggt ett lådbilschassi, eller rättare sagt ett embryo till ett lådbilschassi. Att det skall bli en fungerande bil är svårt att se, ungefär lika svårt som att fatta att Saab sitter på produktionsfärdiga bilar som plötsligt skall sälja hundratusenfalt över världen. Faktiskt så känns sjuåringens bygge lite mer trovärdigt ändå.

Så nu kom jag att tänka på Sync’s ansvar för rekrytering av Sveriges unga byggtalanger och på en fin historia som Snickarn O berättade. När hans lille pojke gick på dagis så tog O med ett par bärkassar med spill från sågen på bygget. Det var regelbitar, brädlappar och sånt. Skräp alltså. Personalen på dagis blev överlycklig, utsåg snickarn O till hjälte, och alla barnen snickrade som små tokar. Vårt skräp från bygget blev till glädje och lådbilar på dagiset.

Nu slipar Sync på nästa kampanj – Ge ert skräp till våra barn!

Medans vi överväger om det är en bra slogan så kommer jämförelsen i krypande huvudet. McDonalds har ju lyckats snärja varenda unge. Ingen tror väl att Happy Meal lönar sig så bra, men det är ju en briljant investering i barnets framtida ätande. Så om McDonalds kan servera skräpmat och få en livslångt betalande matgäst, så kan väl vi skänka lite byggavfall till samma ungar och få dem att bli byggare även i vuxen ålder. Jag tycker detta verkar logiskt, eller?

Anledning att välja byggbranschen – del 4

En vanlig dag i ett helt vanligt byggprojekt kan vara som min dag var i onsdags. Historien börjar lustigt nog redan tidigare. Jag och femåriga sonen var på macken förra helgen för att handla lite bensin. Sonen är av den sortens som nästan kissar på sig om det kommer en fräck bil, cabbar och racerbilar är bäst. När vi kliver ur bilen på macken så svänger det in en bil som till och med jag tycker är stencool. En Maserati – muskler och blänkande lack för miljoner. Femåringen går i spinn, springer exalterat runt benen på mig. I Maseratin den sitter en man i min ålder.

Några dagar senare, några mil därifrån. Två män kliver på onsdagsmorgonen in på ett möte i en fastighet som möjligen skall säljas. Den ene har jag träffat förr, den andre är killen i Maseratin. Jag jobbar på uppdrag av fastighetsägaren och skall visa dem runt lite, huset står tomt, de är spekulanter på ett köp, vi går runt och snackar möjligheter och utsikter. Vi kollar på fjärrvärmecentralen, snackar om ljudklasser och cykelrum. Han är en framgångsrik och driftig kille som har byggt upp en smärre koncern i bygg- och fastighetsbranschen. Trevlig verkar han vara också. Han skulle gå hem och räkna, och kanske återkomma med ett bud.

Lite senare så knackar det på dörren, jag öppnar och två andra män står utanför. Ingen av dem har kört Maserati dit, förmodligen var det länge sen någon av dem ägde en bil.

Den ene frågar: – Känner du igen mig?

Jag: – Nej, det gör jag inte.

Han igen: – Det mig du kastade ut härifrån, jag bodde ju här förra vintern.

Oups. Så var det ju. Förra vintern så hade uteliggarna hittat in i huset. Vi var där och byte lås och täppte till så gott det gick. Vi snackade med dem och förstod, motvilligt gick de tillbaka ut i kylan. Vi hade en del samvetskval – varför kan de inte få bo där? Huset står ju tomt! – men vi gjorde som man brukar. Vi körde ut böset på gata, det får någon annan ta hand om liksom.

Nu vet jag inte om det är svaret på mina böner eller straffet för min stora käft. De två männen, f.d. uteliggare/alkoholister/mm, har ett förslag om användning av huset. På måndag kl 11 kommer de tillbaka och presenterar sin variant. Egentligen har vi ju tänkt att bygga om själva, men man vet ju aldrig – allt har ett pris. Så nu får vi snart två förslag till – ett från den framgångsrike företagaren i Maseratin och ett från stans uteliggare – på helt olika sätt att gå vidare i projektet. Snacka om spännvidd.

Jag är så oändligt glad för mitt jobb ibland.

Vemod och omöjliga förväntningar

Mats på Svensk Byggtjänst har startat helgunderhållning. Sync pausar från rekrytering av dagisbarn och ingenjörer och lägger in en vemodig eftertanke.

Jackson Brown är en gammal hjälte, han debuterade 1972 tror jag. Halva Sync var i London för ett par år sen för att gå på konsert. Jackson ensam med gitarrer och piano är magiskt. Jämnårig med Springsteen, men mer romantisk och vemodig. Här är hans exit song, den spelades sist på konserterna, The Load Out/Stay live 1978.

En text från låten Farther On som ligger nära hjärtat på mig när jag försummat min familj, misskött mitt jobb och bara ägnat mig åt navelskådning och helt fel saker:

“To those gentle ones my memory runs
To the laughter we shared at the meals
I filled their kitchens and living rooms
With my schemes and my broken wheels
It was never clear how far or near
The gates to my citadel lay
They were cutting from stone some dreams of their own
But they listened to mine anyway

I’m not sure what I’m trying to say
It could be I’ve lost my way
Though I keep a watch over the distance
Heaven’s no closer than it was yesterday
And the angels are older
They know not to wait up for the sun
They look over my shoulder
At the maps and the drawings of the journey I’ve begun”

Anledning att välja byggbranschen – del 2

En bra anledning att jobba är i byggbranschen är att man träffar på de mest osannolika och märkliga människor man kan tänka sig. Det gör man förmodöligen i övriga livet också – vad vet jag om det? – men jag vet att vi har gott om dem i branschen. Och jag vet att det kan avar så fantastiskt roligt emellanåt att sitta i en byggbyssja och tramsa sig igenom en rast med tokstollar som borde få betalt för sin humor och briljans.  I mitt allra första blogginlägg någonsin skrev jag om den originellaste jag mött.

Jag kan skriva några till om samme man. Som att han skrev på en bok där inledningen skulle handla om ”min första orgasm”, han sa det med ett långt betonat aaasm. Vet inte varför.

Det första kapitlet skulle heta ”Hur jag förlorade min oskuld i en grusgrop i Skellefteå”. Detta direkt följt av kapitlet ”Hur jag släpade Elsa Svensson ädlaste kroppsdelar mot en grusgrop i Skellefteå”.  Naturligtvis skulle sista kapitlet heta ” Min sista orgaaasm” 

– Men det har jag inte skrivit än! flinade han glatt, gubbtjyven. 

Så kom igenom nu byggbloggare – berätta om människorna som roar och underhåller, som är duktiga och fantastiska.

Upprop – är Mats här? är Erik här? är Byggblasket här? är Viktoria här? är Calle här? är Rörmok här? är Peter här

är Krusbeth här? nähä, var är hon då?

Har vi några nya här? Glasmästarn kanske? Kom fram till podiet och berätta om det som är så roligt kl 6.45 varje dag.

Nån annan?

Anledning att välja byggbranschen – del 1

Svensk Byggtjänst har tillsammans med Universum låtit göra en undersökning om hur unga ser på byggbranschen. Budskapet är att vi måste konkurrera om den kvalificerade arbetskraften framöver. Erik Hellqvist, överste chef på Byggtjänst, förklarar närmare. Svensk Byggtjänst har gett ut en idéskrift som man kan ladda ner och bli inspirerad av. Det är bra.

Min bloggkollega Byggblasket har skrikit sig hes om varumärket Byggbranschen, och radat upp exempel på varför folk har anledning att tycka illa om byggare och fastighetsbolag. De något äldre gubbarna på Byggbrahus hittar pinsamma fel på nybyggda hus. Peter startar ett upprop mot machokulturen.  Rörmok avslöjar att allt är ungefär lika tokigt som vanligt. Byggvärlden och Byggindustrin har ständigt nya artiklar om dumheter i branschen. Syncbloggen kan ju också bli lite grinig ibland. Inte så lockande för någon.

Lite mer positiv anda när var det när Krusbeth gästbloggade på Veckans Affärer, (jag förutsätter att hon fortsätter på en annan adress;)). Hon chefar på ett konsultbolag i Stockholm och var inne på temat med tjejer i byggbranschen, eller snarare bristen på tjejer, kvinnor och systrar. Hon verkar ha lyckats hyfsat väl i sitt företag i konsultbranschen. Jag var själv för inte så länge sen anställd på en större konsultfirma och hade rätt många kvinnliga kollegor, och det var nog den största fördelen med den arbetsplatsen (manliga kollegor kom på en hedrande andra plats). Många tjejer var det, det tyckte jag i alla fall själv, jag räknade inte men det var en stor andel. Som entreprenör hade jag bara haft en kvinnlig kollega och märkligt nog jobbade just hon just där på konsultbolaget när jag började. Världen är liten. Och konsulterna är en liten del av den stora byggbranschen.

Så det är väl dags för lite positiv image – Sync tycker så här

  • Vi måste för oss själva formulera varför det är så roligt att jobba i byggbranschen. Hur skall vi övertyga andra om vi inte själva kan räkna upp fördelarna.
  • Vi får inte glömma att byggbranschen spänner över så mycket. Det behövs för all del spetskompetens och ingenjörer, men det dagliga byggande är ingen elitverksamhet. Skall det bli något byggt så behöver vi snickare, murare och grovisar. Vi måste ha våra rörläggare, elektriker och armerare.
  • Vi måste förklara det fantastiska i att få jobba i ett stort projekt, där något betydelsefullt byggs. Hur det ibland faktiskt står kvar i generationer. Hur det du gjort ibland blir det bästa som hänt någon – privatkunder kan bli oändligt tacksamma över ganska enkla åtgärder.
  • Vi måste ödmjukt be de unga om hjälp att fixa till några bekymmer vi har dragit på oss. Vår bransch drar 40% av energin. Det kan bli mycket mindre, men det krävs lite action också. Vill man göra en bestående insats för miljön så – varsågod sätt igång.
  • Vi måste också berätta att det i byggbranschen finns människor. Många roliga tokiga människor.

Sync Blog startar härmed Positiva Veckan. Syftet är att locka unga och gamla människor till byggbranschen, män och kvinnor, svarta och vita, utvecklingsstörda och normalstörda, skoltrötta ADHD-ungdomar  och toppstudenter. Den byggbloggare som missar chansen att haka på är en fegis.

Sync-kontoret – Helig mark för muslimer?

I lokalen Sync sitter i har det tidigare varit en moské. Nu är huset tömt och skall bli bostäder. Vi passade på att ha jorden bästa taklagsfest följt av en julfest värd att minnas (flera av oss gör faktiskt det). När jag berättade om lokalens tidigare användning för några besökare så sa Hans B på Arbetsmiljöverket med ett flin: – Från helig till ohelig mark, direkt. 

Moskén stängde i maj 2007 men fortfarande kommer det ibland försynta artiga män som frågar om moskén finns kvar. Några av dem har ödmjukt frågat om de får be inne i lokalen och vi har inte nekat någon. Efter en stund i stillhet så tackar de alltid för vänligheten och försvinner igen.

Det har liksom aldrig blivit läge för att fråga om varför de vill be just i denna lokalen. Är den helig för dem? Är den välsignad på något sätt? För oss är det en något sunkig kontorsmiljö som skall blåsas ur fullständigt så fort vi får klartecken. Var skall dessa män be någonstans då?

Vi får börja med religionskunskap på fikarasterna. Det kan bli roligt.

Kunder fattar inte skoj. Inte alltid.

Min sambo jobbar på ett gruppboende med autister. Det är människor med ett handikapp som yttrar sig på olika sätt. Ett exempel – min kära T säger till sin vårdtagare C:

– Kan inte du stänga av TV´n, C?

Blockeringen kommer direkt och motfrågan lyder:

– Kan jag inte det, T? Kan jag inte stänga av TV´? Varför kan jag inte det, T?

Min sambo är som folk är mest, ibland tänker hon vad hon säger och hur hon säger det, ibland inte. På jobbet har hon fått lära sig att vara tydlig och rak. Hemma så fattar jag ju vad hon menar. Det tycker jag i alla fall jag men nejdå inte alltid, tycker hon.

Vad har det att göra med byggbranschen? Jo, vi måste också bli tydligare, och se till att alla förstår vad vi säger. Skriver man stenhuskänsla i annonsen så får man fanimej bygga ett stenhus också, det borde vara självklart.

Rymdvarelser på besök – fy fan vad pinsamt det kommer att bli

Fick en tanke (igen) – Tänk om det kom rymdvarelser på besök! Skulle det bli som det kan bli i en del hem? Skulle vi få samma panik över Planeten jorden som vi kan få för vardagsstöket med odiskad disk och damm under sängen? Vem har inte gjort en 2-minuters raketstädning, skickat in pizzakartongerna i en garderob, sparkat gårdagens tidning längre in under soffan och ställt soppåsen på balkongen?

Var skall vi på Planeten Jorden i så fall göra av våra dåliga samveten om det kommer främmat? Tänk om det landar ett tefat med coola aliens som kliver ur, håller för näsan lite i smyg och artigt säger – Oh, vad fint ni har det! (sådär lite lagom ansträngt)

Storfrämmat från en annan planet – då vill Planeten Jorden visa sin bästa sida.

Men hur ska vi då förklara att atmosfären är lite paj? Vi vet och skall fixa det, men vi har haft det körigt och mycket sista tiden och det har liksom inte blivit läge. Typ. Det är ju inte så att vi bryr oss men ja vi skall fixa det. Snart.

Tänk om de ser att miljarder människor lever under svältgränsen, vi måste säga att vi har mat så det räcker det har bara varit lite strul med distributionen. Det löser vi på ett kick. Självklart. Egentligen. Bergis. Hedersord.

Skall vi visa upp byggbranschen så verkar det ju naturligt att Sync får guida lite. Sync har god erfarenhet av att förklara egendomliga saker för nykomlingar. Om de frågar om tätskikt i badrum,  enstegstätade fasader eller lösvirkeshus i ösregn? då sitter jag redan på nästa rymdraket på väg härifrån. Promise.

Gratis skruvdragare – för bara 5 000 kr

Alla har sett de löjliga kampanjerna där en mobiltelefon kostar en krona. Alla vet att det är bluff. Alla vet att de får betala för telefonen, förr eller senare. Alla platschefer i byggbranschen vet att skruvdragare kostar pengar, det vet nog nästan alla människor. Många platschefer i byggbranschen har fått gratis skruvdragare, men fått köpa dyra skruv i stället.

Så var det när jag jobbade på det stora byggbolaget för ganska länge sen. Kanske är det så nu med. Vi fick inte köpa maskiner till arbetsplatsen, det skulle hyras från företagets förråd. Eftersom vi samfällt tyckte att det stora byggbolagets förråd var alldeles för dyrt och funkade uselt så köpte vi 10 000 gipsskruv dyrt och fick en Fein-skruvdragare på köpet. Så alla blev nöjda – platschefen som fick nya skruvdragare, förrådet som slappa griniga kunder och säljaren som sålde skamligt dyra skruv, förstås. Hade man riktig tur så gick jobbet på löpande räkning, då kunde man ju dessutom debitera kunden och dunka på ett arvode på 12 %.

Jag har varit inne på det spåret förut – stora organisationer missar fördelen med sin storlek på grund av småaktigheter. Jag minns ett divisionsmöte med alla tjänstemännen i västra Sverige, med andra ord några hundra. Det var en upprörd diskussion om det där djävla förrådet, hur dåligt det funkade och hur dyrt det var. Högsta cheferna försvarade det hela. Jag som ung novis och gediget naiv kunde inte fatta problemet med höga interna kostnader – pengarna stannade ju inom företaget. Jag begrep inte då platschefernas inställning, det gör jag lite mer nu.

Ungefär i den vevan fick jag förflyttning till en arbetsplats där jag skulle arbetsleda ett markjobb på ett större kontorsbygge. När asfaltering skulle börja så instruerade min AC mig på sitt finstämda sätt:

– Du skall ha varenda djävla viktlapp, från varenda djävla asfaltslass. Du får inte släppa in en djävla lastbil här utan att ha koll på vad som ligger på flaket.

– Men är det så farligt? Vi jobbar ju på samma firma? frågar jag då (naiv, som sagt).

– Du, det är de värsta djävla svin man kan ha att göra med!

Jaha. Nu vet man det. Den egna asfaltsavdelningen hamnar längre ner i helvetet än hustrumisshandlare, rasister och fotbollshuliganer. Utrycket ”Interna samarbetsproblem” beskriver bara toppen på ett isberg. Det kan ha blivit bättre, men jag har mina misstankar att det faktiskt är samma djävla skit fortfarande.