December, det är nollgradigt och kolsvart, klockan är sexoförtiofem. Förmodligen är det mer yrkesskada än estetiskt sinne som gör att jag tycker det är vackert när betongen ångar i strålkastarskenet. Gubbarna syns bara som skuggor när de första lassen läggs ut. Stackars mig att jag sitter på ett tåg på väg mot kontoret, jag vill vara med och gjuta istället.

Betongarbeten har ett driv i sig som inget annat. När första lasset kommer så har du några få timmar på dig att jobba med betongen, sen är det kört. Min egen erfarenhet av elitidrott är minst sagt begränsad, men jag tror man kan jämföra känslan mellan en seriematch och en stor gjutning. Man laddar upp och förbereder, tränar och planerar. Man skaffar detn utrustning som behövs och alla vet att gjutningen går före allt. Innan en stor gjutning finns det en pirrande nervositet och en positiv stress.

En större gjutning är också en logistikövning i den högre skolan, åtminstone för oss i byggbranschen. 200 m³ betong på en arbetsdag, 35-40 roterbilar skall komma rätt i tid, 500 ton som skall hanteras. Dessutom skall betongstationen i andra änden få in lika mycket grus/cement/ballast i sin tur. Fredrik Friblick på Prolog som högröstat har kritiserat byggbranschen för bristerna i logistikarbetet har påpekat att just betongen bevisar att man kan jobba med just-in-time, om man måste.

Det stämmer, jag kunde göra schema för varje betonglass som yngling 1991, men sjutton år senare får fortfarande jag skälla på en ventilationsentreprenör för att han inte kan tänka sig dela på ett långtradarlass med plåtdetaljer. Han gör en procentuell vinst på inköpet, men begriper inte problemen som uppstår på arbetsplatsen när det kommer en lastbil full med material, omärkta och utan adress i huset. Hans gubbar är inte på plats, det finns ingen truck bokad för lossning. Det blir en halvdag för någon bara att reda ut problem. Problem som inte borde finnas.

Sync Blog återkommer till bygglogistiken, den är er ett kärt ämne.