Överflödsinformation

Jag ringde hem i morse, jag visste att femåringen skulle till barntimmarna för första gången. En stor dag alltså.

Ludde: -Hej, det är Ludvig.

Jag:Hallå.

Ludde: – Vem är det?

Jag: Det är din pappa.

Ludde: – Vad vill du då?

Jag:- Tänkte bara kolla – du skulle ju på något idag, barntimmar eller var det var.

Ludde:Ja, kyrkans barntimmar!

Jag: Ja, just det så hette det.

Ludde: – Vill du prata med mamma?

Jag: Nej, jag ville prata med dig.

Ludde: – Okey, hej då. (Klick)

Jaha. Snopet (upphöjt till tre ungefär).

Tydligen hade vi pratat klart. Den femåringe pojken hade ju lämnat efterfrågad information (”Kyrkans barntimmar”) och hade inget mer att tillägga. Han var helt okänslig för att jag ringde och ville kallprata lite, jag satt ju på spårvagnen och hade tråkigt, men nej då. Den killen är med andra ord klippt och skuren för att jobba enligt AB04 (egentligen är han en riktig AB92-kille!) på det traditionella sättet. Du svarar på tilltal och sen du sköter ditt. Typ.

Den som läst här förut vet att mina ungar är utsatta för en kampanj för tidig rekrytering till byggbranschen. Luddes åttåriga storasyter har ju varit aningen mer negativ till just byggandet än Ludde men är samtidigt lite mer kommunikativ och lyhörd för motpartens tonfall och intentioner. Lite mer totalentreprenör, kanske partnering. ABT06 i förtroende på löpande räkning kanske.

Slut på genusfilosofiska analyser för idag. Byggbranschen behöver kvinnor för deras egenskaper och förmågor – inte för att uppfylla en procentuell kvotering i någon slags dåligt-samvete-åtgärd.

Tillökning på gång hemma hos oss!

Vi väntar tillökning. Som flitig användare av sociala medier så tillkännages det på detta sättet. Det blir minst två stycken. Kanske tre. Tillökning hos familjen mitt ute i skogen, vad gör de där egentligen utan TV och telefon? Kaniner tänker ni nog.

Precis. Kaniner. En av mina barns föräldrar har hastigt och lustigt bytt fot, ändrat inställning, kommit till insikt eller hellt enkelt blivit söndertjatad. Hon har accepterat kaniner i familjen.

Vad gör man när detta händer? Jo, direkt efter investeringsbeslutet tagits så ringer man entreprenören (pappan i detta fallet) och meddelar glatt händelsen och sen i samma andetag också droppar att han minsann skall bygga en bostad till våra kaniner i helgen. Jaha. Vad hände med projketeringsskedet och det viktiga i att tänke efter före? Har ingen i familjen läst den här bloggen någon enda gång?

Nej, här sticker beställaren iväg och kollar på det roliga först. Små söta kaninungar och tillbehör. Intresset för själva buren eller huset de skall bo i är klent. Nåväl, jag googlar på kaniner(!) för första gången i mitt liv, lär mig ungefär ingenting mer än att Jordbruksverket har restriktioner på minsta yta för 2 kg kanin resp 3 kg kanin. Barnens mamma som är ansvarig för själva hanteringen av kaninköpet har inte mycket att komma med. Hon åker till en kompis som har en kaninbur, sen kommer hon hem med en helt oläslig bild i telefonen och ett svagt minne om ungefär hur den såg ut. OBS att den fortfarande skulle byggas i helgen.

Lördagen gick åt till andra familjeangelägenheter. Kusinen Lucas skulle döpas. Postludium som spelas på slutet är från Star Wars. Först då fattade jag att ungen är döpt efter Luke Skywalker, inte efter någon biblisk skribent, men hans mamma är  ju präst och pappa kyrkomusiker, så de har väl koll på vem som egentligen gäller där uppe?

Söndagen gick sen åt till kaninbursbygge. Beställaren (d.y.) tyckte det var kul attt klä om till snickarkläder och ungefär där tog intresset för byggandet slut. Så där stod entreprenören och visste inte riktigt vad han skulle bygga och inte riktigt hur det skulle funka. Det enda som var helt säkert var att det skulle bli klart så fort som möjligt.

Kaninburen

(Nu skall sägas att den förälder som från början tog beslutet, hon fick under milt tvång lära sig att köra både skruvdragare och vattenpass. Det var sannerligen på tiden. Det blev ju inte rakt men helt ok för kaniner. Tror vi)

Militär organisation i byggsvängen?

Mats på Byggbloggarna har suttit ensam med tänkarmössan nerdragen över öronen. Gör man det kan det hända att en och annan idé kryper fram ur ens djupaste inre. Ur Mats kom det en tanke att byggbranschens organisationsproblem kanske kan lösas genom att hämta inspiration från militären. Byggblasket har lämnat sin syn på förslaget redan. Jag väntar spänt på en riktig expertkommentar från Leckne, ganska roligt faktiskt att hans inlägg idag var det här. Själv fick jag först fundera lite men nu har Sync beslutat att outa sin syn på detta också. Mats är ju nästan lite journalist tror jag så han får fejk-intervjua Sync själv. Han börjar med lite bakgrund.

Sync´s militära CV?

En av oss var märkligt nog halt just på mönstringen. Han vaggade fram som en gravid anka. En mopedolycka var orsaken och frisedeln given.

En annan av oss mönstrade 1997, då hade väl Försvarsmakten redan slagit igen butiken. Ingen tvingades göra värnplikt då så kollegan klarade sig undan. Frisedel utan en enda vit lögn.

Själv hade jag haft lite ont i magen och fått behandling för det, det största problemet var kanske en för omgivningen ovälkommen gasbildning. Jag kan inte tänka mig en bättre plats för det än på slagfältet, men ok. Kanske inte så allvarligt men det räckte för att jag skulle kunna förbli passiv pacifist. Japp, frisedel och tack så väldigt mycket.

Den äldste och mest obstinate av oss var länge föremål för Försvarsmaktens intresse. Hans intresse för dem var mer blygsamt och han lät på olika sätt meddela att han faktiskt inte tänkte dyka upp till mönstring. Efter klassisk delgivning utan resultat så skickades polismakten att hämta honom. Han fick eskort genom större delen av Sverige för dyra skattepengar, ner till Stora Holm i Göteborg. Väl där så satt mönstringsofficeren och bläddrade i kollegans alla undanflykter. Bland annat ett vykort där det stod att han ”tyvärr inte har möjlighet att närvara” och ett brev där han (falskeligen!) lät meddela att han sökt politisk asyl i Sovjetunionen och inte hade tänkt komma tillbaka. Han fick trots detta frisedel.

En som egentligen inte jobbar på Sync men som är vår ledstjärna och moraliska kompass har också en historia. Han fick inte frisedel, men väl vapenfri tjänst. Den började på en flygplats i Jönköping, men där fick han inte vara kvar efter ett (i hans tycke) jätteroligt bus med brandlarmet. Man får inte leka brandlarm på flyplatser, inte ens om man själv är brandman, så han blev förflyttad till museet i Vänersborg. Där fick han snart förtroendet att åka  till Paris och hämta lite konstverk och sånt. På vägen hälsade han på ett par polare i Amsterdam. När han hälsat ordentligt på dem ett par dar så hade glömt var han parkerat museets skåpbil. Vännerna och en lokal form av tobak hade nog grumlat hans annrs så fina ordningssinne. Oj, vad roligt holländska polisen hade när han stod där på stationen och förklarade att han slarvat bort sin bil. Men oroa er inte, konstvänner, det löste sig till slut.

Sync´s syn på militärer, vapen och sånt?

Jag måste erkänna att jag tycker det är coolt med krigsfilmer. Stora fordon, mullrande motorer, flygplan, precisionsvapen och iskalla män med stenhård attityd och sjuk humor. Men mer sällan speciellt roligt, det finns många fantastiska filmer, t ex Saving Private Ryan, Plutonen och Apocalyps Now. Rent organisatoriskt är det väl inte så mycket som imponerar egentligen, landstigningen i Normandie var ju i och för sig ett samordningsuppdrag modell större. Bland svenska rullar måste ju Repmånad vara den ultimata beskrivningen av effektivitet och finess. Den stämmer väldigt väl med de historier man får höra av dem som faktiskt gjort lumpen, meningslöst övande med bristfälligt material och ständigt långtråkigt väntande. Sen fanns det väl en svensk film där de värnpliktiga plockade isär försvarets bilar och sålde delarna. Ingen dum idé om ni frågar mig.

Min kompis Parkinson som fastslog en lag som han blygsamt kallade Parkinsons Lag hade ju som exempel brittiska amiralitetsmakten. Samtidigt som det blev färre båtar ute på havet och mindre krig så blev det fler tjänstemän som administrerade, faktisk ca 5,6 % mer administration per år enligt hans forskning. Ganska intressant att jämföra då om man läser Fokus artikel om svenska försvaret och sysslolösa officerare som klättrar på väggarna. Vi har en gigantisk militär organisation där rätt många utomstående verkar överens om att det egentligen bara är några få förband som duger något till. Dem skickar vi med gevär i hand till Afghanistan för att få lite mindre krig i världen. Heja Sverige.

Som projektorganisation måste man ju undra lite om krigsmakterna. Krigen i Vietnamn och Irak lämnade väl inte riktigt nöjda kunder efter sig, faktiskt lite tveksamt om det nånsin blivit så bra med krigandet alls. Projektet som svenska soldater deltar i just nu närmar sig slutbesiktning och det verkar lite darrigt, tycker jag. Som projekt betraktat.

Sync´s analys av byggbranschens behov av militär organisation?

?

Men kom igen nu, Sync, det måste väl finnas något bra?

Ok, om vi undantar att det är en organisation byggd för att vara verktyg åt ondskefulla härskare och ha ihjäl oskyldiga människor. Är det så du menar?

Visst, säger Mats. (tonfallet betyder ”wrap it up now!”)

I så fall tycker jag att militären har en föredömlig struktur med klar chain of command, tydliga roller och dessutom förstklassig kunskap om gruppdynamik. Sannolikt finns det mycket god kunskap om projektplanering (som i och för verkar skita sig plenty ganska regelbundet). En sak som oroar mig lite är att den stränga hierarkin, strikta strukturen och den underdåniga respekten (rädslan?) för den överordnade tar död på kreativitet och arbetsglädje. Jag har varit inne på det förut i andra sammanhang.

Å andra sidan verkar man inte ägna så mycket tid budgetarbete och prispressande. Det läcker iväg en del stålar och effektivitet i förhållande till insatt kapital är tveksamt. Våldsmonopol kan väl inte konkurrensutsättas men ett privat alternativ skulle nog sopa banan med försvaret. Jag vet inte men tror att det är så.

Så mitt förslag? Bra eller dåligt?

Ta på dig mössan, Mats, och tänk lite till. Det var inte helt tokigt men det kan bli bättre. Lite bättre 🙂

(fotnot: Mats Hultgren har egentligen inget med den här intervjun att göra, men det har ni ju redan fattat, eller hur?)

Privatkunder – Drömkunder

Jo, egentligen avslutade jag ju privatkund-temat igår men va fan. Fick ett sånt trevligt mail så det är dags för lite skryt. Jag träffar ju sällan privatkunder i egna hus nu för tiden, men ibland så händer det.

I lördags så packade jag in barnen i bilen, hängde cyklarna på dragkroken och åkte till en ö norr om GBG. Vi har hjälpt en boende där med en extra knölig ombyggnad och en ny avloppslösning som även Uddevallas miljötjänstenmän kunde godkänna. Nu börjar grannarna bli nyfikna också.

Så vi var där jag och barnen. Vi pratade om Sync-diagrammet Måste/Borde/Vill/Skullekunna, vi pratade om kostnadspåverkanskurvan och drack kaffe. Vi pratade naturligtvis om det fantastiska ROT-avdraget en god stund. Sen cyklade vi lite på ön, tjingsade på en bekant, drack en kall nera vid bryggan och rullade till slut hem över en lång brygga (bro?).

Lång brygga eller bro?

Hade det bara varit en utflykt så hade det ändå varit en kanondag. Nu kanske jag gjorde nytta också. I måndags fick jag ett mail:

”Hej!

Vill börja med att tacka dig för att du ”tittade till oss” i lördags! Nu känns det på riktigt på ngt sätt!…man har ett ansikte, ett avspänt och trevligt första möte. Dessutom en någorlunda uppfattning om vad ett sådant här projekt kan innebära för oss!”

….

”Vi satt i helgen och försökte gå igenom din cirkel med ”Måste-Borde…”och vi tror vi missade en tårtbit…och det var inte ”shit happens”!! Men vi har ändå försökt skissa lite på vad vi måste, vill, skulle kunna osv.”

Mailet forstätter med en sammanställning med mina rubriker Måste, Borde, Skulle Kunna Prydligt uppställda. Under Måste-rubriken står det:

  • ”VA system á la IFÖ Trapper
  • Badrum med plats för Handfat, Toa, Dusch, Bad och Tvättmaskin
  • Sovrum för 2 pers
  • Altan ”baksida” västerut
  • Befintligt hängränne system…känns som att vattnet leds åt fel håll på vissa ställen?!”

Man blir ju nästan gråtmild, så bra.

Så här långt är det här en drömkund. Om nu bara jag och övriga byggare, grävmaskinister och annat löst folk fortsätter på det spåret så kan det bli det perfekta projektet – Drömprojektet.

P.S.

Fick dessutom ett bra tips hur åttaåringen skall få en häst till rimlig peng.

Häst?

Privatkunder – För övrigt anser Sync…

…att alla blogginlägg här senaste tiden om byggarens relation till privatkunden är ett helt planlöst och ganska ostrukturerat försök att hitta en väg genom bekymren som omger hemma-hos-jobben. Källan till problemen sitter nog i en nedärvd kultur av misstro, gamla oförätter och väl inarbetade fördomar om motparten hos både kunderna och byggarna. Historiskt så har det startats krig på just av sådana orsaker så att det blir en och annan entreprenadtvist är kanske inte så konstigt.

En del av problemet är att kundens surt förvärvade tusenlapp tappar så mycket i värde på vägen innan den landar i hantverkarens knotiga näve (om det skall skattas och skrivas kvitton). En annan är att det rör sig om så stora pengar i förhållande till privatekonomin. En inte helt oväsentlig del är att kunden tror sig kunna (eller nästan kunna) utföra jobbet själv och gärna petar i utförande och detaljer.

Så kan man ju hålla på. Länge. Fast jag lägger av nu.

Saken solklar för min del- när det skiter sig så handlar det nästan alltid om bristen på kommunikation i något stycke. Den måste vara tydligare, tidigare och bättre. Informationen från parterna måste vara rätt. Och i det fallet råder inte delad vårdnad om ansvaret – det lägger jag helt och hållet på byggaren.

Privatkunder – byta ut elektrikern?

Saxat från www.byggahus.se

”Många på forumet föreslår ju att man ska byta till en annan hantverkare om man inte är nöjd med den första eller helt enkelt ta in flera offerter. Kanonbra! men hur gör vi som är bundna av husleverantörens val av hantverkare??? vi FÅR INTE ta in någon annan t.ex elektriker för att göra extrajobben utan måste anlita ”ordinarie” elektrikern som har avtalet med huslev. Den här elektrikern är ju given för det här husbygget och har ju ingen anledning att deala några priser med mig som kund. Vi kan ju iofs göra jobben efter slutbesiktningen men det innebär ju att vi måste riva väggar och tak för att komma åt. Känns lite onödigt.”

Detta är en del av ett foruminlägg från en kille som är igång med ett husbygge och gissar att han kan få problem med underentreprenörer som inte duger. Han tror också att han kan få betala dyrt för tillägg och ändringar under byggtiden. Han känner att han är i händerna på presumtivt ondskefulla hantverkare med tvivelaktig heder och moral. Han är med andra ord rökt. Ingen kul start att få på sitt drömprojekt.

I princip har han rätt.

Det här är inget ovanligt, i stort så gäller det samma sak på alla entreprenader som utförs där ett fast pris överenskommits. Entreprenören har både rätt och skyldighet att utföra ändringar och tillkommande arbeten (ÄTA). Kunden kan inte plötsligt kalla in en annan elektriker till som kopplar lite egna trådar här och var, det går inte. Tänker man bara lite längre än näsan räcker så inser man det ohållbara i garantiförhållande och elsäkerhet. Det gäller i princip för alla entreprenadformer och ersättningsformer, det skiljer bara pyttelite hit eller dit. Det är för allas bästa dessutom. Sync Blog återkommer med ett inlägg bara på det ämnet så småningom.

Så vill man ändra något så är det egentligen bara att fråga snällt – Vad kostar det? Passar galoscherna så köper man, annars låter man bli.

Men det finns också en möjlighet att styra priset på ÄTA som i och för sig förutsätter löpande räkning. I nästan alla avtal så finns det ett fastslaget arvode för entreprenören och oftast också hans timkostnad. Arvodet skall läggas procentuellt på hans självkostnad. Jag upprepar självkostnad, det är alltså det han själv betalar. Elektriker brukar gärna använda en prislista på sitt material istället som blir rejält mycket dyrare för köparen. Detta tycker jag är ett jävla okynne. Byggentreprenörer brukar mer ärligt lägga på sitt arvode, oftast något mellan 12 och 20 %. Helt ok för mig. Dock blir det lite jobbigt när arvode läggs på arvode, det blir svårt att förklara det fina med det för en kund som kan åka till Bauhaus och köpa samma grej för samma pengar som entreprenören betalar i självkostnad.

Nåväl. Läser man kommentarerna inlägget så får han blandade råd och tips. Några spär på hans farhågor, någon är ganska klok och råder honom att fråga och diskutera med entreprenören i god tid (!) innan det skall utföras (jag blir alldeles varm i hjärtat av sådana människor). En kommentator säger att elektrikern förmodligen har krupit lågt när han tog jobbet för husfirman, nu kommer han svina för att tjäna något alls på hela jobbet. Suck. Killen som gjort inlägget avrundar med att han nog väntar med ändringar tills bygget är klart, skruvar ner gipsen i sitt då färdiga bygge och fixar det själv. Han konstaterar att det kanske inte blir billigare men att han slipper känslan av att blivit blåst. Grattis till ditt nya hus säger jag då. Dubbelsuck.

Min slutsats – En medveten kund som i god tid meddelar vad han vill ha lyckas bättre, han måste visserligen köpa av elektrikern på plats men inte till vilket pris som helst, egentligen handlar det som vanligt om kommunikation och ömsesidigt förtroende. Så enkelt.

Privatkunder – Tänk en gång till nu

Saxat från www.byggahus.se

”Hej
Jag skulle vilja ha lite kommentarer på den kalendertid som min byggare har lämnat för att bygga mitt hus. De säger att de behöver 40 veckor från att bygglovet är godkänt. 18 veckor för något de kallar förberedelse och ytterligare 22 veckor från att de sätter spaden i marken. Semestrar, julfirande och andra helger tillkommer på dessa 40 veckor.
Är detta rimligt? Kan tillägga att vi bygger lösvirke (1.5 plans trähus) men utgår från ett av leverantörens typhus så det är inte direkt start från ett vitt papper för byggaren.”

Jaha.

Sync Blog kämpar ju hårt för att minska avgrunden mellan privatkunderna och småbyggare och husfirmor. Det finns lite att ta tag i, det är helt klart. Jag blir först lite ledsen men sen gott förbannad när jag läser 18 veckor för något de kallar förberedelse”. Det stinker av okunnighet och brist på respekt för byggaren som han själv just valt. Vad fan tror han? Att det står en grävmaskin runt hörnet som larvar fram på en busvissling? Att huset packas ihop och skickas på lastbil över natten? Skulle det vara märkligt att en byggare faktiskt vill ha tid att förbereda bygget av hans hus, hans miljoninvestering, hans största investering i livet? Och varför så jävla bråttom? Hur länge funderade han själv innan han beställde kåken?

Det var inte jag som sa att 5 % är idioter, men han som gjorde det har ett väldigt bra underlag och han kan faktiskt ha rätt. Herregud.

Sen kan man ju undra vem fan som bygger ett lösvirkeshus på 22 veckor från schaktjobb till fullt färdigt. Hörde jag något om uttorkning?

Klickar man på den här länken och är medlem i forumet så kan man följa svaren. Någon tycker att det är för lång tid och råder honom att byta leverantör. Några försöker säga att det är ganska rimligt och att en månad inte är så lång tid när man bygger hus en gång i sitt liv. En annan kommentator som kallar sig byggare har precis samma inställning som jag – 22 veckor? Det går inte.

Håhåjaja

Privatkunder = Strul?

Björn Skifs spelade huvudrollen i filmen Strul. Jag minns inte riktigt handlingen men helt klart så byggde den filmen på myterna om den fumliga hemmabyggaren och de hårda hantverkarna. Det finns några repliker som jag lagt på minnet, en är när Skifs desperat försöker visa att han minsann kan en del själv och för att förstärka detta svagt klämmer ur sig: – Jodå, jag, öh, hade fyra i slöjd!

En annan replik är när han avslöjar att han har lite dåligt med kosing att betala med. Alla hantverkarna i kaoset stannar unisont i rörelsen, det blir dödstyst på en sekund, och en av dem blir aningen hotfull när han säger: – Ingen deg – inget kneg.

I övrigt är det nog en skitfilm om jag kommer ihåg rätt.

Men det finns en klar polarisering mellan privatkunderna och småbyggarna som Björns Skifs tar fasta på. Privatkunder som inte får tag på bra hantverkare och byggare som helst inte vill jobba hemma hos folk. Vad är det här om egentligen? Bägge sidor är beroende av varandra och Anders Borg har ju dessutom fixat ett sanslöst generöst ROT-avdrag som borde trigga bägge sidor. Det borde ju vara jättebra för alla om byggarna fick mer sysselsättning och folk fick ordning hemma på torpet.

Är det så här?

Myten om att hantverkaren – han som inte ringer tillbaka, inte gör klart, inte gör det så bra – den lever och får ny näring och bekräftelse hela tiden. Det ser man i kommentarerna här på Sync Blog och inte minst på www.byggahus.se

Myten om privatkunden – han som kan själv (men bara nästan), han som är velig och ändrar sig stup i kvarten, han som inte riktigt har råd att göra allt han vill, han som inte begriper att det kostar timmar att bygga hus, han som skall hjälpa till själv för att spara pengar– den myten frodas och blir värre varje gång Ernst eller Timell visar nunan i TV-rutan och renoverar en sommarstuga på 55 minuter inklusive reklampauser och produktplacerade skruvdragare.

Jag begriper inte varför myterna lever kvar. Det är en gigantisk sektor inom en av näringslivets största branscher och utfallet borde vara som vilken normalfördelningskurva som helst. Det är naturligt att några procent ab projekten ballar ur och där kunden blir rejält missnöjd, ungefär lika många som i så fall blir riktigt nöjda. Sen borde det vara en stor mängd kunder som blir ganska marginellt bättre eller sämre tillfredställda än de förväntat.

Men fan vet om normalfördelningskurvan gäller här?

Privatkunder – maskinfetischister

Att skruva en altan med en skruvdragare inköpt på Jula för några hundralappar är ungefär jämförbart med att äta en god grillad entrecote på plasttallrik och med engångsbestick. Det känns fel. Det är fel. Har man möjlighet så skall man undvika dåliga verktyg. En del av maskin-nördarna på www.byggahus.se har fattat detta men inte alla. De är för sköna när de drar igång, man får sig ofta ett gott skratt när man läser inläggen om deras handmaskiner och dess finesser. Samtliga nördar är för övrigt män vad jag kan se. Han som jämförde skruvdragarna från Rusta med de från Jula, och ville få feedback och omdömen, är en god representant för de mer nyvakna hembyggarna, tror jag.

Jag minns en ganska söt historia från svågern när han jobbade på firman. När det var arbetsdag på kooperativa dagiset så lånade han hem vår sladdlösa betongborrmaskin, en Hilti 36 V. Den låg nerpackad i en plastlåda stor som en resväska och kostade ungefär lika mycket som en normal månadslön. Gissa om de andra papporna på dagis blev imponerade och avundssjuka när svågern packade upp monstret. De stod där med sina pyttemaskiner, Bosch 9,6 V och sånt trams. Jag kan se det framför mig, de vuxna pojkarnas stora ögon och deras sorgsna suckar för att de aldrig får köpa en egen Hilti. Snyft.

Nåväl. Privatpersoner måste väl ha en rimlig nivå på sina inköp av leksaker, men försörjer man sig på byggverksamhet så är inget snack – då skall man ha riktiga grejor. När jag hade byggfirman så låg det handmaskiner i förrådet för säkert ett par hundra tusen spänn. Många röda lådor med dyra maskiner var det. Jag hade en tät relation med en säljare på Hilti, kan man säga. Han kunde ringa i slutet på månaden och med darrande stämma säga:
– Kompis, du måste köpa en bilmaskin av mig, jag har inte uppfyllt kvoten denna månaden annars, den har kostat elva men du får den för nio.
(OBS detta var 1999,  men det var mycket pengar då också)

Visst, självklart, en bilmaskin kan vara bra att ha. Kör till. (Jag måste varit en drömkund). Nu är inte jag den värsta i den genren, jag har ett par närstående med en pervers fetisch för Festool. Det är ett snobbmärke för snickeriverktyg på toppnivå. Precision och finess i varje detalj, dessutom kan man koppla ihop väskorna med varandra till en proffsig men något vulgär styrkedemonstration varje gång man skall packa ur bilen. Bilen är för övrigt inte lika noga, den kan gärna kosta hälften av vad de fantastiska maskinerna gör, skit samma bara det är en bil som rullar. När jag tänker på det så låter det faktiskt som att säljaren på Festool har samma förhållande till sina kunder, som min Hilti-dito hade för länge sen.

Så är det dags för lite sensmoral, käre herr privatkund – Om du försöker se förbi den prylkåta ynglingen i en överlastad KingCab och istället ser den yrkesverksamma hantverkaren, så kanske du kan tänka på det här. Det att den höga timpengen till snickarn inte bara är lön, sociala avgifter, försäkringar och annat tråkigt, han skall dessutom ha råd att köpa rejäla, och alltid dyra, maskiner för att kunna utföra jobbet hemma hos dig. Och kanske, men bara kanske, kan du få provköra något.

Privatkunder = svartjobb?

Nu kanske inte ROT-avdraget har den effekten att folk plötsligt börjar köpa alla byggtjänster på pappret. Förhoppningsvis kommer det ändå i alla fall att stimulera samhällsekonomin ett par år framåt. Just småjobbandet hemma hos folk har av tradition ett visst inslag av svarta pengar. Jag har filosoferat om det förut här. Jag har lite svårt att moralisera om det, om man nu undantar svenska samhällets behov av vård, skola och omsorg vill säga, möjligen också omtanken om de fyra miljarder människor som har det ganska kasst och behöver vårt bistånd emellanåt. Jag kan bara konstatera att det är ganska få som betalar mer än nödvändigt för en tjänst enbart av ideologiska skäl, trots allt.

Vilka bygger svart hemma hos folk?

Sync känner ganska många småbyggare som ibland jobbar för privatkunder. Några få av dem vägrar kategoriskt att göra svartjobb. Mer vanligt är det med firman som inte vill ha svartjobb men som accepterar det till en viss del. Kunden förutsätter att jobbet helt eller delvis går att göra svart. Man vill gärna ta del av arbetsmiljöansvar, garantier och försäkringar och alla dyra maskiner, men vill ändå snålåka lite där det går. Visst är det kortsiktigt bra för F-skattaren också, men har man anställda blir det strul med löneutbetalningar och inköp av material, firman funkar bäst om man fakturerar hela dagens arbete.

Anställda på byggfirmor som 40 timmar i veckan jobbar på riktiga byggen och har för mycket fritid och som vill tjäna extra, de jobbar svart. Det är en ganska stor grupp, tror jag. De behöver för övrigt inte jobba på byggen, det kan vara vem som helst med en hammare och såg liggande bak i bilen. Det är nog normalt i en beskedlig omfattning och närmast att jämföra som betald hobby.

Svartjobbarna kan vara polska diversearbetare som jobbar för svältlön och gör allt du ber om. Ofta med bra resultat men det finns alltför många historier om uselt genomförda jobb och ännu sämre förhållanden för gubbarna. När det blir i organiserad form blir det riktigt läskigt. Ljusskygga män bedriver hallickverksamhet med byggjobbare som handelsvara, killar som inte kan göra annat än acceptera läget eller åka hem med nästa färja utan betalning. Arbetsmiljö, kvalitetssäkring och byggnormer har hamnat ganska långt ner på prioriteringslistan så dags. Om vi skall snacka moral så är köparna av dessa tjänster välkomna att försvara sig i kommentarsfältet här nedanför.

Det finns ekonomer som hävdar att en viss del svartjobb måste finnas för att det ekonomiska systemet i samhället skall funka. Jag vet inte, men jag har svårt att se hur det skulle kunna utrotas annat än att vi slutar upp helt med skatter och fördelningspolitik. Då får var och en klara sig själv, och det är för min del ett fullständigt skräckscenario och som tur är helt otänkbart. Hoppas jag.

Det finns en del som gärna påtalar dålig moral hos småbyggare i synnerhet (tjena Berra), och att just byggarna gärna jobbar svart. Men den saken löser man ju hur lätt som helst – alla människor i Sverige slutar betala svart. Titta vad lätt det gick. Alla betalar rätt pris inklusive moms, alla får kvitto och riktiga garantier. Enkelt i teorin.

Jasså, jaha nänä, det kanske inte var så lätt. Mycket som blev dubbelt så dyrt och mycket som inte blev gjort alls. Så det fortsätter som förut och när det där tjocka kuvertet med femhundralappar byter ägare så är det två parter inblandade. Hur mycket eller lite omoral det än rör sig om så borde den fördelas lika.