Etikettarkiv: byggbranschen

Standard

Publicerat av

Publicerat den

19 januari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

Ett pepparkakshjärta kostar ju 20 kr

En liten historia om vad pengar är värda är aldrig fel. Detta utspelades sig runt 1995, jag var platschef på medelstora byggfirman. Vi byggde om ett daghem i Göteborg, verksamheten var igång så vi umgicks dagligen med personalen och barnen på plats.

En dag så kom en i personalen in till oss på bygget och frågade om vi hade någon som kunde svetsa. Jag svarade att vi nog inte hade det, men rörläggarn kan ju löda. Jag frågade vad det gällde. Då höll hon fram ett pepparkakshjärta modell större. Hon ville att vi skulle bygga om det till ett mindre hjärta. Problemet var att det stora hjärtat var för svårt att flytta från bänken till plåten. Pepparkakan gick sönder och barnen blev ledsna. Att köpa ett nytt mindre hjärta skulle kosta 20 kr, det fanns inte i budgeten för verksamheten. Jag vet inte vad som är mest sorgligt i historien, men ledsna barn klara inte vi tuffa byggare av.

VAd hade hänt om vi utfört arbetet på löpande räkning? Vid den här tiden så kostade rörläggarn 300 kr/tim + moms. Vi hade väl 10 % påslag så han kunde ägna totalt 2,91 minuter åt uppgiften om vi lämnat fast pris på 20 kr. Alla som jobbat med byggverksamhet vet att man inte gärna delar på en timma, så slutkostnad hade landat på 450-500 kr om arbetet gått utan strul.

Många gånger har jag funderat över pengar värde för olika människor och olika verksamheter. Dagispersonalen i exemplet är säkert i gott sällskap. De har inga marginaler, där finns ingen kassa för oförutsett. De får trolla med knäna för att hitta på saker som kan förgylla vardagen för våra barn. I byggbranschen bjuder vi gärna varandra på lunch, även om lunchpriset kan bli över 6-7 pepparkakshjärtan på ett bra ställe. Jag debiterar numera nästan 50 pepparkakshjärtan i timmen med moms.

Jag tycker absolut inte att vi skall sluta äta, en gemensam måltid är alltid ett bra sätt att umgås och hitta på bra saker. Men vi kanske skall vara lite ödmjuka och uppmärksamma på pengarnas värde för våra kunder, och för våra kunders kunder. Även dagisbarn räknas in i det sistnämnda.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

18 januari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

5 kommentarer

Platschefens dilemma

”Vad är viktigast, inflyttningsdatum eller uttorkning?”
Hm, får se nu – vad skall jag välja:

1. Vädja till beställarens goda vilja eller blunda och köra på – GDSGD.

2. Ett vite i miljonklassen eller några snoriga barn och gnälliga kärringar?

3. Att företaget går i konkurs eller att bygga in en risk för mikrobiell tillväxt av cancerogent svartmögel på ett dagis?

Normalt utfall: Att blunda och köra på – GDSGD. (Går det så går det.)

Frustrationen kan bli monumental att det inte finns tid för själva byggandet när planprocess, projektering, en utdragen upphandling och bygglovshantering tagit flera år.

Hur kan vi försvara att ett förenklat förfarande vid ändring av detaljplan kan ta 6-8 månader (en byråkratisk process med många inblandade, förvisso), när själva bygget helst skall klaras av på 6 månader för att de boende vill flytta in snabbt?

När uppstår egentligen ”byggfusk”?.

En månads försening i planprocessen tas med en axelryckning, en månad förskjutning i tidplanen på bygget kostar miljoner. Är inte en månad lika lång i början av projekttiden, som i slutet?

—–

Standard

Publicerat av

Publicerat den

17 januari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Arbetsmiljöinspektören ställde frågan

Som inhyrd platschef skulle jag bygga ett hus mitt i centrala Göteborg 1998. Efter en, för min del, lyckad inspektion från Arbetsmiljöverket, så fick jag en bra kontakt med inspektören. Han tyckte bygget var i god ordning, men han jagade vår beställare med kravet att byta till 90-gips (det var 1998, barn – innan dess var gipsen 120 cm bred). Av någon märklig anledning så var det dyrare att bygga med 90-gips då, och projektledaren tyckte inte om ordet dyrare. Han förlorade den matchen mot AV.

Inspektören ifråga gick förbi platskontoret en kväll, förmodligen på väg till hockey i Scandinavium intill, han såg att jag satt kvar, knackade på och klev in. Vi snackade lite om allt möjligt, sen frågade han något som sitter och gnager i huvudet på mig 10 år efter.

”Hur är det med din arbetsmiljö, då?”

Jag hade aldrig tänkt den tanken, (att platschefer också har en arbetsmiljö att tänka på?).

Tre timmar efter att gubbarna gått hem, hålögt stirrande in i datorn och med högar av dåliga samveten på skrivbordet och i telefonsvararen, så var jag förmodligen rätt blek. Jag borde ju också varit på väg till hockeymatch eller hemma med mina barn (just då fanns inte mina barn, men jag kunde ju varit hemma och gjort barn:)).

Tyvärr är jag genetiskt felkodad när det gäller kvällsarbete, men har bättrat mig enligt en väldigt partisk bedömare. Barnen blev ju till till slut och jag är mycket mera hemma. Även mentalt.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

16 januari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

Lämna en kommentar

1996 – 3 timmar om dagen (nu lite mindre)

Peter och ByggBlasket har kommit till insikt i frågan om mobiltelefon och tillgänglighetskravet för projektledare.

Jag hade specificerad räkning på min mobil förr i tiden. Det kom en faktura på 12-14 sidor med mängder av rader. En månad hade jag 30 timmars betald tid på en månad, 1,5 timme per arbetsdag! Matematikern började räkna – få se nu, om det ringer lika mycket in också så är det dubblat, snittlängden på samtalen mindre än tre minuter – det ger sextio samtal om dagen.

Vid denna tiden hade jag jobb på tre olika byggarbetsplatser samtidigt, och kände att jag ständigt snackade med någon på en annan plats än den jag själv var på, istället för att ägna mig åt det bygget. Jag kunde med andra ord ha suttit på ett mysigt café mittemellan byggena och skött mitt jobb lika bra/dåligt därifrån. Faktum är att en solstol under ett parasoll i en annan del av världen möjligen gett ett bättre resultat, totalt sett. Tyvärr kommer man på sådant bra alltför långt efteråt. Synd.

Telefonen är en del av arbetet, men om man blir avbruten i tre minuter var tionde minut, hur skall man då kunna vara kreativ och effektiv med det som ligger på bordet framför en?

Jag har numera inte telefontid dygnet runt. Så om jag inte svarar kan det bero på att jag koncentrerar mig på något som jag tycker är viktigt. Telefonsvaren och SMS funkar fortfarande fint. Om jag inte ringer tillbaka på meddelanden är det bara på grund av dåligt samvete, eller …

Standard

Publicerat av

Publicerat den

16 januari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

10 kommentarer

Personalminskning på Sync

Innan medvetandet om begynnande lågkonjunktur så beslutade den då nystartade firman i maj 2008 om personalminskning.

Personalminskningen inleddes då medelvikten hos personal översteg 0,1 ton. 4 män som vägde totalt 404 kg var bara för mycket. Man startade Vägföreningen Snart 90, vars enda aktivitet var offentlig invägning och ständiga påpekande på andras viktproblem. Slut på feta luncher, stopp för kaffebröd på planeringskvällarna. Sushi och sallad till lunch, undvik brödet, inte för mycket kolhydrater.

Målsättning – 60 kg skulle bort. (Det fanns också en plan att då anställa motsvarande vikt, fast en person till, om ni förstår…)

Sex månader senare är ca 40 kg borta och Sync har sänkt sitt BMI till runt 26-27. Företaget kvalar nu in i sektorn överviktig, men inte fet.

Symboliken är ju inte svår att hitta, försöka minska överflödet 15%, lyckas med 10%. I byggbranschen slösar vi bort 23 miljarder kronor om året bara på kommunikationsbrister. Om vi lyckas minska det till runt 10 miljardetr, så lovar jag att hitta på något roligt för oss allihop med de 13.000.000.000 kr som blir över. (Förslag mottages, om ni vill så skicka gärna era miljarder direkt så fördelar vi dem efter tycke och smak)

Standard

Publicerat av

Publicerat den

14 januari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

Fortsättning på ”Teaterchefen…”

Jag måste få berätta bakgrunden till ”Teaterchefen hade rätt”. Detta kan läsas som en fristående fortsättning, men man kan förstå bättre med del 1 i färskt minne.

Entreprenaden i fråga gick under sommarmånaderna 1995. För den som minns så var det århundradets bästa väder och Göteborg hade friidrotts-VM. Jag var 26 år och borde rimligtvis ha festat loss den sommaren, ung och välbärgad. Istället körde jag långa pass för att ro iland en stentuff entreprenad med alltför dåligt betalt.

Omfattningen på jobbet var inte så stort, kanske tre miljoner. Till stor del var installationer som skulle bytas till nytt. Vi tog också över en sidoentreprenad som teatern själva handlat upp. Det rörde sig om scenmekanik och det bedömdes tydligen som lämpligt att teatern (=specialisterna) tog hand om den upphandlingen. Tyvärr.

Vår entreprenad gick under AB92, utförandeentreprenad med färdiga handlingar. Sidoentreprenaden som teatern handlat upp hade inget regelverk, saknade annat avtal än leverantörens offert. Det visade sig efter vissa förvecklingar att det behövdes rejält med konstruktionsändringar för att få de grejerna att funka. Nu uppstod den märkliga situationen att varken vår beställare (kommunalt fatighetsbolag) eller teatern tyckte att vi skulle få extra betalt för förändringar, de tyckte de köpt ett komplett paket. Låt vara att de överlåtit avtalet på scenmekaniken till oss, men det kunde väl inte rimligen bli en totalentreprenad med funktionsansvar, tyckte vi. Arvodet på 3% räckte väl ungefär att betala banktransaktion och säkerhet.

Ett utdraget käbbel följde, ingen vann, alla blev missnöjda men det blev ändå klart till slut. Vi kunde, och borde, ha utnyttja vår möjlighet i AB92 att begära tidsförlängning. Anledningen att vi inte gjorde så var att behålla en god relation till en bra beställare. Belöningen för denna eftergift var att jag stod där utskälld och inte helt klar på slutbesiktning.

Slutsats: Beställaren gjorde en usel upphandling, vi tog över den utan att syna korten, sen tjafsade vi om detta för länge, bygget blev försenat. Jag förstår varför teaterchefen blev arg. Han visste inte vad han köpt, och jag visste inte vad vi sålt.


”Byggbranschens största problem att kunden inte vet vad han köper, och att entreprenören inte vet vad han säljer”
Citat: Claes Grimslätt, Projekttjänst. Överdjävlig projektledare, numera cowboy och lite annat.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

13 januari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

Tjejer i byggbranschen

Min sambo T har som vi alla en del egenheter. Hon har t ex ett irriterande drag att ordvitsa hela tiden, till glädje endast för min far. Han lider av samma åkomma. Tyvärr verkar detta överföras på vår dotter. Men T har också egenskaper som jag uppfattar som mer kvinnliga. Hon vill inte ta på sig något hon inte klarar av. Hon måste liksom veta hur man gör innan hon börjar med något.

Män, speciellt män i byggbranschen, har inte det handikappet. Vi säger: – Jajamensan, det fixar jag! Om man nu får frågan om man gjort det förut, eller om man i alla fall vet hur man gör, då är svaret ofta nej. Detta är inget som bekymrar oss byggare särskilt, det brukar lösa sig. Möglar huset om 20 år så gjorde vi väl fel, kanske.

Sambon har ofta generat mig inför andra genom att läsa bruksanvisningar. En gång på en semester med kompisarna tog hon reda på fakta om Italien genom att läsa igenom hela parlören. Detta samtidigt som vi andra försökte få italienarna att förstå svenska. Längst bak i den lilla boken stod en massa bra om hur man ger dricks och hälsar på artigt ett sätt. Skitpinsamt.

Så om byggbranschen behöver fler kvinnor så är det inte för att kvotera bort ett dåligt samvete. Dett fattas helt enkelt en del egenskaper som kvinnor har mer av. Vi behöver fler som läser bruksanvisningen. Please.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

11 januari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Macho?

Ett upprop gjordes för ett tag sen i Byggvärlden. Det handlar om att ta död på machojargongen i byggbranschen. SVD och Byggblasket fyller på med mer på samma tema. Budskapet är ungefär detsamma – Att kvinnor är sällsynta på byggena och det beror bland annat på att vi byggare kommunicerar och agerar på ett grabbigt sätt som nedvärderar eller sårar kvinnor. Sorgligt. Att det skall vara en fråga, alltså. Evolutionen har ju inte besvärat oss byggare nämnvärt i övrigt, så det kanske är så.

Men jag känner inte igen mig – är jag omgiven av bara icke-macho gubbar? Nej.
Är det så att vi är macho som byggare eller som män i allmänhet? Knappast.
Är snacket mindre sexistiskt och raljant där det bara jobbar kvinnor? Tror inte det.
Vi hade ovanligt många tjejer på senaste bygget. Diskriminerade? Hör av er, snälla!

Fysiskt borde det inte vara något hinder för kvinnliga hantverkare. Om man ser sig om i världen så är det inte männen som gör det hårda kroppsarbetet, så den myten kan vi släppa. På tjänstemannasidan behövs snabba ben, tålamod och 95 % kommunikation (inkl humor). Jag känner hundratals kvinnor som passar till det. Bland byggkonsulter behöver vi bara använda kroppen till långsam förflyttning mellan olika fikamöten. Detta gynnar möjligen oss vita medelålders män, men om vi skall riva strukturer så varför spara just den?

Jag är inte helt klar med min forskning i mänskliga hjärnan och barns utveckling av behovet att antingen bygga hus eller vårda sjuka människor. Men min uppfattning så här långt är att det rör sig om en nedärvd kulturell skillnad som vi inte bara kan besluta om att den skall upphöra. Men jag tror inte heller att byggnadsarbetare är mer inskränkta än andra folkslag (typ bilreparatörer eller fotbollsspelare). Ditt kön, dina sexuella preferenser eller din etniska härkomst spelar ingen roll, men du behöver kunna kommunicera. Du skall inte behöva ta skit från någon, men du måste klara av snacket.

Det behövs några föregångare som tar matchen och vi grabbar behöver en spark i röva och börja bete oss som folk. Som vanligt så har beställaren en viktig uppgift, han (för det är oftast en han) kan sätta ribban. Han kan ägna en stunds uppmärksamhet åt de tjejer som kommer ut på bygget. Vi andra behöver bara skärpa oss.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

11 januari 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

1 kommentar

Stadsplanering med hjälp av skärbrännare

Det är mer tur än skicklighet att Stadsteatern i Göteborg inte brann ner 1995, Lasse Smed hade bränt hål i en balk och skickat in lite smält stål i ventilationskanal full med damm. Spännande? Javisst.  Det var på det bygget jag lärde känna Lasse Smed, mannen utan bekymmer. Han tyckte inte det var så konstigt att bygga stora tunga smideskonstruktioner, baxa in dem, hissa upp dem i taket och svetsa fast dem. Vi andra som gnyr för att matkassarna är tunga får kanske fundera lite!

Fiskhamnen kunde stått i lågor 2003. Till och med Lasse Smed såg lite orolig ut när han såg hur fort polyuretanskum i kylrumsväggar brinner. Så här långt efteråt har ju pulsen gått ner och man kan ju fundera på vad som hänt om det fortsatt. Fiskhamnen i Göteborg består av några längor med svartbyggda lokaler där brandgränserna mellan verksamheterna består av gamla kartonger och luft. Där finns också emballageförråd fulla med cellplast och papper, tompallar i staplar under skärmtaken.

Oj, vad det kunde ha brunnit!

Tänk tanken – Lasse Smed kanske hade snabbat på ombyggnaden av Södra Älvstranden, och skickat Fiskhamnen till någon åker i Kungsbacka istället. Det kommer för övrigt inga båtar med fisk längre, fisken åker lastbil från Danmark, så Sync tycker att en åker utanför stan är en bra plats för nya Fiskhamnen.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

09 januari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen, Sync´s musikval

Kommentarer

1 kommentar

”Nånting måste gå sönder..” – Eldkvarn hjälper byggbranschen vidare

 

Plura och Tomas Andersson Wij sjunger. ”Nånting måste gå sönder, nånting inom mig skall gå isär”. Kanske är det vad som hänt byggbranschen.

Byggbranschen kanske kan lära lite av Eldkvarn hursomhelst. Nästa helg har de bokat ett hotell i Helsingborg, där bor de tillsammans med sina fans. Konserter och umgänge hela helgen. Gränsen mellan stjärnorna och beundrarna suddas ut, gemenskap över gränserna. Tänk den Plura-dyrkare som får skaka hand med idolen och få ”sin” låt spelad i hotellbaren. Snacka om att skapa känsla av delaktighet .

Kanske är det så man får ett bra byggprojekt också, genom att öppna de annars vattentäta skotten mellan rivare och beställare, konsulter och rörläggare, arkitekter och snickare. Så starta bygget med ett kalas. Det kan synas som att det kostar mycket att fixa ett lättsamt umgänge, men det går att fixa för rimliga pengar med lite vilja. Det kan betala sig många gånger om under lång tid.

Eldkvarns projektmodell innefattar förmodligen i stort sett rimliga mängder alkohol och helt säkert ordentligt med rock’n roll. Om det är det som krävs i för ett bra byggprojekt så ställer jag upp. Alltid:)