Flytta = logistikövning

För inte så länge sedan blev jag vittne till något otäckt. Jag hjälpte kompisen A med en sak i hans hus, just den dagen då han flyttade in. Han hade byggt nytt hus, och flyttade från en väl inbodd lägenhet.

Jag hade snackat med A på morgonen, de hade försovit sig hemma i lägenheten och var inte klara med packandet. Förmodligen var det en kader människor på väg för att glatt bära saker en lördag. Jag såg en kaosartad scen framför mig där kläder och blomkrukor blandades med finporslinet och köksredskapen.

O jajamän, fram på eftermiddagen kommer 5 (fem!) personbilar med ännu fler människor, följt av en liten skåpbil. Huset fylldes av hundar, ungar och kompisar som utan att tveka bar in allt i en härlig oordning. Husets framtida härskarinna såg blek ut.

Han som nästan byggt klart huset, min vän A, hade i det läget haft svårt att planera ens att göra en ostsmörgås i rätt ordning. Det bekymrade inte mormor och morfar och kompisarna som fixade kaffe, öl och mat och snart var det mer kafferep än flyttbestyr. Trevligt förvisso, men jag väljer för en gång skull att bortse från kärlek, gemenskap och det roliga. Det här är allvarliga grejor. En vuxengrej kan man säga.

Kalla mig gärna logistikfascist, men så här skall det vara:

  • Allt skall packas i flyttlådor, lådorna skall ha samma storlek och väga max 20 kg.
  • Möbler skall vara isärplockade så långt det går, små skruvar och sånt skall ligga i en påse som är tejpad fast i möbeln.
  • Lösa delar från bokhyllor och dyl skall tejpas ihop till hanterbara kollin.
  • Källarförråd och vindsskrubbar skall vara tömda, eller nedpackade, innan flytten börjar.
  • 4 vuxna människor som bär. Inga hundar, inga ungar, inga åskådare.

Inget skoj, bara effektivitet, koncentration på uppgiften.

——

Framtiden kan bli en rolig historia

Det har varit lite allvarligt några dagar nu, så jag känner att jag får lätta upp det hela. Förr i tiden var framtiden lite mer spejsad, nu hör man sällan något om utomjordingar. För ett jag sen läste jag en rolig historia, den utspelas på ett rymdskepp någon annanstans i galaxen.  
Dialog i kontrollrummet:

– Kapten, vi har fått rapporter från Planeten Jorden att de lagt ut en vapensköld i rymden runt planeten.
– Planeten Jorden? Finns det intelligent liv där?
– Vi vet inte, men antagligen inte. Vapnen är riktade mot dem själva!

Det finns ju helt klart en del saker som skadar oss på lång eller kort sikt. Jag har inte diskuterat färdigt med mig själv än, men jag är lite tveksam till saker som kärnkraft, dåliga tätskikt i badrum och melodifestivalen. 

LEAN Rock´n roll

1987 så var jag på en konsert med en grupp som heter Toto. Ett gäng grymt duktiga studiomusiker som lyckats med några egna hits, piano-introt till Hold The line är genialt och klassiskt. Men Toto betraktades nog som lite tråkiga, perfektionister och opersonliga. Lite för välproducerat och organiserat.

Jag hade läst recensionerna från tidigare konserter på turnén, man körde samma setlist och avslutade sina två största hits, improvisation lika med noll. Mitt minne av konserten är att recensionerna stämde ganska bra. Man körde rutinartat igenom låtarna, vers-vers-refr-vers-solo-refr, väldigt ospännande. Men efter andra extra-numret (Rosanna) i Scandinavium så hände det något. Bandet kom tillbaka ut en gång till på publikens rutinmässiga begäran. Någon i bandet gick fram till mikrofonen och sa ungefär:

– We usually don’t do this, but tonight we do it anyway!

Och sen, djälvlar i taket, så rockade Toto skiten ur oss i publiken. Om taket i Scandinavium rasat då hade det var befogat i den stunden. Jag minns inte vilken låt de spelade, men det var inte deras egen. All slentrian var borta, spelglädjen sprutade fram och några av världens bästa musiker släppte loss allt de hade.

I LEAN-tänket så nämner man åtta olika sorters slöseri – outnyttjad kreativitet är en av dem. Kanske är det så att vi på en del byggprojekt kan släppa fram spelglädjen och utnyttja all den skicklighet som finns i huvudet och i händerna på alla våra artister (byggnadsarbetare)?

Kan vi prestera på våra byggen såsom Toto presterade på sitt extra extranummer – ja då kommer publiken (beställarna) att stå upp och jubla, och de kommer köpa biljett till nästa konsert (förlåt, bygge), sen startar de fan-clubs (årsavtal) och talar om för andra hur bra vi är. Då blir det mer rock’n roll, det är bra.

Min svåger kan spela gitarr – det kan inte jag

Jag har en svåger som är gitarrist. Han äger perverst många gitarrer och stränginstrument, han kan spela på allt. Han har en studio där han spelar in musik olika artister, han ingår i en massa olika band. Han har spelat in och kompat Daniel Lemma, Sofia Karlsson och Freddie Wadling (ni fattar, respekt).

Själv är jag projektledare i byggbranschen. Kul. Jättekul.

För ett par år sen så satt vi och åt lunch, svågern H, hans kompis K och jag. En bit in på lunchen, jag minns inte i vilket sammanhang, sa svågern att det är så skönt med folk som gör riktiga saker (han menade mig, då). Bygga hus och sånt är i detta fallet riktiga saker. Han tyckte att han själv och hans omgivning var pseudo-människor. OBS – Han sa detta med ett skratt. Hans omgivning består till stor del av musiker och artister, teaterfolk och konstnärer. Människor som bara producerar musik, historier och konstverk för att de roar dem, och som emellanåt kan vara en försörjning. De bygger ju inga hus förvisso, åtminstone inte så ofta.

Jag fick protestera, för jag i min tur avundas deras värld. Jag avundas den som kan spela ett instrument så bra som H. Snabbkommandon på en laptop blir liksom aldrig lika fräckt som ett gitarrsolo. Tyvärr. Jag charmas av dem som vågar leva det livet där inte avkastningskravet 10% på investerat belopp bestämmer motivet på tavlan du målar, du målar det motivet för att känner att du vill måla just det.

Jag kan emellanåt vara väldigt bra på det jag gör, men jag målar inte tavlor och jag spelar inte gitarr. Jag skriver protokoll och attesterar fakturor. Jag sitter vid kortändan på mötesbordet och frågar efter brandskyddsdokumentationen och arbetsmiljöplanen, för femtioelfte gången. Det närmaste jag kommer att spela teater, det är när vi i förväg bestämmer vem som skall vara goodguy/badguy i en förhandling.

Visst är det både märkligt och trösterikt att man uppskattar varandras sätt att leva. Man dissar sin egen vardag och ser fördelarna hos andras. När det blir tvärtom, det är väl då det blir problem i världen. Sync lovar nu att bli lite mer pseudo-konsult hädanefter, måla fler tavlor, ordna mer kalas, åka till Ghana och hälsa på Eddie och kanske rädda Planeten Jorden också.

Girl-power på riktigt

på Peters Byggblogg kan vi få en fredagslåt ibland. Sync vill gärna bidra lite också.

Indigo Girls är girl-power på riktigt, det är två tjejer från USA som gör musik med fantastiska texter, akustiska gitarrer och suveräna röster. I Elton John-covern Mona Lisa and Mad Hatters briljerar de stort men har mängder med bra eget som t ex Come On Home.

Det finns en vers i den låten som är smärtsamt vacker:
“There is fire there is lust
Some will trade it all for someone they could trust
There’s a bag of silver for a box of nails
It’s so simple the betrayal
Though it’s known to change the world and what’s to come”

Lite längre in i låten – nästan ännu bättre (eller sorgligare):
I hear the owl in the night
I realize that some things never are made right
By some will we string together here
Days to months and months to years
What if everything we have adds up to nothing.

1996 – 3 timmar om dagen (nu lite mindre)

Peter och ByggBlasket har kommit till insikt i frågan om mobiltelefon och tillgänglighetskravet för projektledare.

Jag hade specificerad räkning på min mobil förr i tiden. Det kom en faktura på 12-14 sidor med mängder av rader. En månad hade jag 30 timmars betald tid på en månad, 1,5 timme per arbetsdag! Matematikern började räkna – få se nu, om det ringer lika mycket in också så är det dubblat, snittlängden på samtalen mindre än tre minuter – det ger sextio samtal om dagen.

Vid denna tiden hade jag jobb på tre olika byggarbetsplatser samtidigt, och kände att jag ständigt snackade med någon på en annan plats än den jag själv var på, istället för att ägna mig åt det bygget. Jag kunde med andra ord ha suttit på ett mysigt café mittemellan byggena och skött mitt jobb lika bra/dåligt därifrån. Faktum är att en solstol under ett parasoll i en annan del av världen möjligen gett ett bättre resultat, totalt sett. Tyvärr kommer man på sådant bra alltför långt efteråt. Synd.

Telefonen är en del av arbetet, men om man blir avbruten i tre minuter var tionde minut, hur skall man då kunna vara kreativ och effektiv med det som ligger på bordet framför en?

Jag har numera inte telefontid dygnet runt. Så om jag inte svarar kan det bero på att jag koncentrerar mig på något som jag tycker är viktigt. Telefonsvaren och SMS funkar fortfarande fint. Om jag inte ringer tillbaka på meddelanden är det bara på grund av dåligt samvete, eller …

Baka kaka = bygga hus

När hon bakar så upprepar min dotter något hennes mamma lärt henne:

”Man får inte glömma att blanda i lite kärlek, också”

(Åh, pappas flicka)

 Sen har hennes mamma visserligen lärt henna andra saker också.

”Man får inte glömma av att smaka på smeten”

säger hon och slickar glatt i sig halva skålen. (Då är hon mammas flicka)

Vi som bygger hus måste komma ihåg att blanda i lite glädje, kärlek och omtanke i våra projekt. Vi måste tänka på att vi bygger för människor som skall bo eller arbeta i huset. Vi måste tänka på att det är människor som skall bygga huset, människor som ägnar en stor del av sin vakna tid med att arbeta i ditt/mitt projekt. Människor mår bra av att skratta och äta tillsammans och få vara synliga och uppskattade. Inte synliga som en siffra i en arbetskraftsstapel på hur många som behövs nästa vecka/månad/år, utan synliga som en viktig del i stort sammanhang.

Jag tror att om man tar hänsyn till dagishämtningar, sjuka barn, farmors födelsedag och fredagsfikat så får man mångfalt tillbaka.