Idag, inte imorgon, idag

Jag hade för länge sen en skojig skämtteckning med en arg gubbe som skriker. Den har jag skickat genom faxen* många gånger till leverantörer och andra. Oftast när jag ringt och beställt något som jag ville ha direkt. Som en skämtsam ursäkt för att jag är sent ute, igen.

Den arga gubben skriker:

– JAG VILL INTE HA DEN IMORGON!!!
HADE JAG VELAT HA DEN IMORGON HADE JAG BESTÄLLT DEN IMORGON!

Jo, är det inte så då? Att vi väntar med att bestämma oss, skjuter upp beställningen eller (hemska tanke) planerar närmsta dagarna lite för dåligt. Vi lämnar inte någon tid för leverantörerna att jobba med sin planering och logistik och sina egna inköp. Visst kan ett bygge råka ut för oförutsedda saker, det kan hända en del konstigheter. Det är helt olika karaktär på ombyggnad och nybyggnad. Jaja, det är det. Men ändå.

Jag reagerade på ett uttryck jag hörde en gång i ett TV-inslag, en man pratade om att de hade en ”händelsestyrd” verksamhet (jag tror att han var rektor på en skola?). Händelsestyrd? Jaha.

En akutmottagning på ett sjukhus är händelsestyrd, det tycker jag verkar ganska klart. Räddningstjänsten – japp, det är händelsestyrd verksamhet. Att driva skolverksamhet är knappast händelsestyrt i den jämförelsen kanske.

Återstår då att analysera ett normalt bygge – är det händelsestyrt? Nähä, varför ringer vi i så fall och beställer våra skruvar och spikar för sent, varje dag, hela tiden?

*Förklaring för yngre människor – fax var som mail fast på en telefon med papper i liksom. Typ.
Annonser

Genialt

Jag trodde jag mentalt var i framkant på bygglogistik och de problem som byggbranschen har med transporter och lyft. Artikeln i Byggvärlden den 1 juli gjorde gott slut på den villfarelsen. Tänk att gamla beprövade lösningar ständigt poppar upp som nytänkande, det tycker jag är roligt.

Nu skall jag fan köpa ett luftskepp! Jag vill ha ett eget. Nu.

Anledning att välja byggbranschen – del 8

Tribute to en gammal chef.

En väldigt bra anledning att jobba i byggbranschen är att man träffar på de mest märkliga personligheter, och ibland får man jobba med dem också. En av dem var min chef på medelstora byggfirman, Bengt Johnson. Bengt lever fortfarande, men jag vet inte om han kan till sig en sån häringa blogg längre, en alltför tidig strokeskada satte stopp för det, tror jag.

Bengt var VD på firman när jag började där 1994, delägarna hade hängt ihop länge, långt innan dess. Firmans arbetande styrelseordförande startade sin verksamhet som stensättare i femtonårsåldern (om nu det där rövarhistorierna stämde någorlunda med sanningen) alltså runt 1960. Bengt hade väl hakat på där någonstans efter grundskolan på sjuttiotalet. Jag tror inte han slösade så mycket tid på vidareutbildning efter det.

Han hade den förmodligen skarpaste hjärna jag kommit i närheten av. Att multiplicera tresiffriga tal och blixtsnabbt räkna i huvudet kan ju många göra (?) men den helt sanslösa förmågan att se sammanhang och begripa funktioner var påtaglig. Han var dessutom skolad i affärstänkande, argumentation och förhandlingsteknik i den högre skolan, av anläggningsbranschens bästa – asfaltsgubbarna.

Ett exempel på det. Jag var platschef på en kontorsombyggnad, och mattläggaren ville ha en massa pengar för att fräsa ytan innan han skulle flytspackla. Han hävdade att underlaget satt för dåligt fast. Jag argumenterade lamt utan framgång, sen kom Bengt och klippte av:

– Hur fan kan det kosta något extra alls? Antingen sitter det fast och då spacklar du uppepå eller också så sitter det löst och då ingår rengöring i priset. Förstått?
(Mattläggaren blev tyst och jag lärde mig lite till)

När vi hade totalentreprenader så var Bengt i sitt absoluta esse. Ingen annan jag träffat kunde som han ta knäcken på projektörerna, det spelade ingen roll vilken specialist som satt vid bordet, alla levde lika farligt. Nu är det 2009 och vi har  just uppfunnit 5D och BIM – yippie! Bengt Johnsson hade minst 5 dimensioner i huvudet samtidigt som han förhandlade och manövrerade projekten till sin fördel. Det finns fortfarande ingen dator i världen med den känsliga styrningen inprogrammerad.

Jag begrep inte allt jag lärde mig då på några år med Bengt som chef, det har tagit en 10-12 år innan polletten trillat ner. Det är sorgligt att han fick sluta för tidigt, jag är tacksam att jag fick jobba med honom, jag hade gärna fortsatt med det.

Gratis skruvdragare – för bara 5 000 kr

Alla har sett de löjliga kampanjerna där en mobiltelefon kostar en krona. Alla vet att det är bluff. Alla vet att de får betala för telefonen, förr eller senare. Alla platschefer i byggbranschen vet att skruvdragare kostar pengar, det vet nog nästan alla människor. Många platschefer i byggbranschen har fått gratis skruvdragare, men fått köpa dyra skruv i stället.

Så var det när jag jobbade på det stora byggbolaget för ganska länge sen. Kanske är det så nu med. Vi fick inte köpa maskiner till arbetsplatsen, det skulle hyras från företagets förråd. Eftersom vi samfällt tyckte att det stora byggbolagets förråd var alldeles för dyrt och funkade uselt så köpte vi 10 000 gipsskruv dyrt och fick en Fein-skruvdragare på köpet. Så alla blev nöjda – platschefen som fick nya skruvdragare, förrådet som slappa griniga kunder och säljaren som sålde skamligt dyra skruv, förstås. Hade man riktig tur så gick jobbet på löpande räkning, då kunde man ju dessutom debitera kunden och dunka på ett arvode på 12 %.

Jag har varit inne på det spåret förut – stora organisationer missar fördelen med sin storlek på grund av småaktigheter. Jag minns ett divisionsmöte med alla tjänstemännen i västra Sverige, med andra ord några hundra. Det var en upprörd diskussion om det där djävla förrådet, hur dåligt det funkade och hur dyrt det var. Högsta cheferna försvarade det hela. Jag som ung novis och gediget naiv kunde inte fatta problemet med höga interna kostnader – pengarna stannade ju inom företaget. Jag begrep inte då platschefernas inställning, det gör jag lite mer nu.

Ungefär i den vevan fick jag förflyttning till en arbetsplats där jag skulle arbetsleda ett markjobb på ett större kontorsbygge. När asfaltering skulle börja så instruerade min AC mig på sitt finstämda sätt:

– Du skall ha varenda djävla viktlapp, från varenda djävla asfaltslass. Du får inte släppa in en djävla lastbil här utan att ha koll på vad som ligger på flaket.

– Men är det så farligt? Vi jobbar ju på samma firma? frågar jag då (naiv, som sagt).

– Du, det är de värsta djävla svin man kan ha att göra med!

Jaha. Nu vet man det. Den egna asfaltsavdelningen hamnar längre ner i helvetet än hustrumisshandlare, rasister och fotbollshuliganer. Utrycket ”Interna samarbetsproblem” beskriver bara toppen på ett isberg. Det kan ha blivit bättre, men jag har mina misstankar att det faktiskt är samma djävla skit fortfarande.

1000 m2 Steni-plattor – så jävla dumt

2001 hade jag med min dåvarande egna firma ett jobb åt en av stans största byggare. Vi skulle montera stomme och vindskydd på ytterväggar på en industribyggnad. Jag var anlitad som arbetsledare för min aktivitet, men kunde inte låta bli att lägga mig annat också.

På en av fasaderna skulle det monteras Steni-skivor, ca 1 000 m2. Det var en eftergift till stadsarkitekten som inte ville ha så mycket plåtfasader. Han kan numera glädja sig åt en slät vit kassettfasad riktad mot en skogsdunge, där ingen någonsin har ett ärende.  Hursomhelst, vi blev inblandade därför att vi skulle läkta våra väggar och frågade snällt om mått och instruktioner. Tyvärr kunde ingen på bygget svara. Så jag grävde och det visade sig att en orutinerad arbetsledare fått på sitt bord att avropa dessa Steni-skivor, köpet var sannolikt avklarat högre upp i hierarkin.

Materialet var beställt – i standardmått!  Någon skulle alltså få ställa sig och kapa Steni-skivor, jag räknade till över 400 lm sågsnitt. Det hör till saken att Steni-skivor är tillverkad av polyester och sten, de är mycket hårda och, i detta fall, högblanka. Chansen att man skall lyckas med ett snyggt sågsnitt utan flisor är lägre än reporäntan.

Jag satt med på stora byggfirmans interna arbetsledarmöte, och tog upp frågan om konfektionering av skivorna. Jag sa att det blir fiasko om någon ens skall försöka börja såga dem på plats. Jag hade kollat med leverantören och kapning i mått kostade inte ens extra, det ingick i deras normala rutiner. Då frågar den ene projektchefen rakt ut i luften:

– Klarar vi det då?

Jag vet inte exakt vad han menade, men jag tolkade det som att han inte trodde att platsledningen mäktade med att gå ut och mäta, göra en specifikation och sen beställa skivorna i rätt mått. Ridå.

Så på grund av resursbrist på platskontoret kör man på som vanligt. Man köper in halvfärdigt material som drar med sig problem ut till arbetsplatsen som någon skall lösa senare. Det blir mer timmar ute på bygget, förseningar och sämre resultat. Det blir dessutom dyrare.

PS

Skivorna beställdes i rätt mått, levererades i snygga paket och passade alldeles utmärkt. Tyvärr så måste allt plockas ner på grund av ett konstruktionsfel och monteras upp igen i mindre bitar, men det är en annan historia:)

Flytta = logistikövning

För inte så länge sedan blev jag vittne till något otäckt. Jag hjälpte kompisen A med en sak i hans hus, just den dagen då han flyttade in. Han hade byggt nytt hus, och flyttade från en väl inbodd lägenhet.

Jag hade snackat med A på morgonen, de hade försovit sig hemma i lägenheten och var inte klara med packandet. Förmodligen var det en kader människor på väg för att glatt bära saker en lördag. Jag såg en kaosartad scen framför mig där kläder och blomkrukor blandades med finporslinet och köksredskapen.

O jajamän, fram på eftermiddagen kommer 5 (fem!) personbilar med ännu fler människor, följt av en liten skåpbil. Huset fylldes av hundar, ungar och kompisar som utan att tveka bar in allt i en härlig oordning. Husets framtida härskarinna såg blek ut.

Han som nästan byggt klart huset, min vän A, hade i det läget haft svårt att planera ens att göra en ostsmörgås i rätt ordning. Det bekymrade inte mormor och morfar och kompisarna som fixade kaffe, öl och mat och snart var det mer kafferep än flyttbestyr. Trevligt förvisso, men jag väljer för en gång skull att bortse från kärlek, gemenskap och det roliga. Det här är allvarliga grejor. En vuxengrej kan man säga.

Kalla mig gärna logistikfascist, men så här skall det vara:

  • Allt skall packas i flyttlådor, lådorna skall ha samma storlek och väga max 20 kg.
  • Möbler skall vara isärplockade så långt det går, små skruvar och sånt skall ligga i en påse som är tejpad fast i möbeln.
  • Lösa delar från bokhyllor och dyl skall tejpas ihop till hanterbara kollin.
  • Källarförråd och vindsskrubbar skall vara tömda, eller nedpackade, innan flytten börjar.
  • 4 vuxna människor som bär. Inga hundar, inga ungar, inga åskådare.

Inget skoj, bara effektivitet, koncentration på uppgiften.

——

LEAN Hjullastare?

Ett exempel på dålig logistik. 2001 hade jag med min dåvarande egna firma ett jobb åt en av stans största byggare. Vi skulle montera stomme och utvändig gips på 6 000 m2 vägg på en industribyggnad. Vi var 10-12 man med våra inlånade, allt som allt på bygget fanns där kanske 200 man. (Japp, samma bygge igen!)

Vi jobbade på löpande räkning, vi hade inte varit med på någon planering eller förberedelse. Vi hyrde ut armar och ben, kan man säga. När vi skulle starta så fick vi en ritning och en lätt skamsen arbetsledare förklarade att materialet hamnat ”lite dumt”. Lite dumt var en underdrift, vi fick hämta våra Z-balkar i en jordig slänt och bära dem 200 meter, in på bygget, en och en. Balkarna var inte märkta eller sorterade. Nåväl, efter ett tag fick vi styr på beställning och leveranser, och balkar kom märkta och i rätt längd och rätt mängd.

När det arbetet började ta slut så fiskade jag efter mer, och väggarna skulle ju kompletteras med isolering och invändig gips. Nu skall man veta att detta var höga och långa väggar med väldigt lite variationer. De lämpade sig ytterligt väl för konfektionerat material, tyckte jag. Jag gjorde en mängdning och en spec på materialet, sen ringde jag Bygglogistik som sålde just tjänsten att kapa gips i rätt längd, och leverera materialet ända in på bygget. Urban Wallin från Bygglogistik var på plats, och vi var rörande överens om hur bra det kunde bli. Priset för att få materialet kapat och inkört var ca 100 000 kr, alltså ca 16 kr/m2 eller motsvarande 0,06 tim/m2 om man så vill. Lätt intjänat tyckte jag, men tji fick jag. Platschefen meddelade att man kör på som brukar

Detta innebar alltså med fabriksleveranser av gips och isolering i standardlängd, mellanförvaring på bygget, och hantering med hjullastare eller truck på arbetsplatsen. Nu rörde det sig om 12 000 m2 gips och 6000 m2 isolering, sannolikt 10 – 12 långtradare.

Jag surade och frågade:
– Om du säger till din hjullastarförare att det kommer 12 lastbilar idag, och han skall lossa allihop, köra ner allt material i källaren. Sen när han är klar så skall han direkt köra upp allt på gården igen. Tror du han gör det då?

I LEAN nämner man åtta slöserier, vi prickade in en hel del här. Lagring, omarbete, förflyttning, väntan passar in här. Den här byggaren jobbar säkert mer med logistikplanering nu än de gjorde 2001. Men jag tror inte att problemet var okunskap, utan resursbrist. På det här bygget fanns 3 arbetsledare och en platschef. Där fanns också 2 projektchefer. Det är en helt omänsklig uppgift att hålla ordning på 200 man och 50 000 m2 bygge på så få personer. Det måste vara orimligt att sätta 500 miljoner i händerna på en sådan liten organisation. Platschefen och arbetsledaren kunde omöjligt ta sig den tiden de behövde för att göra en logistikanalys, man kunde bara en sak – Köra på som vanligt. Går det så går det.