Årets bygge 2009 – skandalen växer

Ojojoj!

Hur kunde det hända?

Varför? Vem har gjort fel?

Det började ju så bra, med pompa och ståt, med stolhet och glädje. Söndagskvällen var det invigning.

Dagen efter så hände takraset, då misstänktes snart entreprenören för vårdslöshet. Inte helt ovanligt.

Men, men, men. Det kom mera. I tisdags kom ett samtal från platsen att två av tornen hade ramlat av. Prinsessan och väktarna hade snabbt fått räddas undan en fallolycka från hög höjd.

Igår onsdag såg det ut så här.

Idag är det torsdag och huset är rivet och jag har utbildat mig i BAS P/U (byggarbetsmiljösamordnare). Om Gud har ett finger med här så är han allt en smula ironisk ändå.

———-

Vad är det som har hänt? Entreprenören kan ju knappast hängas för den första skadan längre. Nej, någonting har gått allvarligt snett med materialet. Prefabelementen har tappat sin hållfasthet, faktiskt så har skiten nästan löst upp sig till en smulig form av pepparkaka. Kanske kan materialnördarna på Byggbloggarna tala om vad som gått snett. Spårbarheten på degen och leverantörens ansvar känns just nu mycket tveksamt.

Ansvarsfrågan kommer att bli jobbig. Eftersom jag är både projektledare, kvalitetsansvarig och bagare så vill jag inte gärna gräva efter den Mänskliga Faktorn här. Hellre då att vi hittar en Syndabock, skyller på Slumpen eller Någon Annan. Om inte det känns trovärdigt är det ju Ingens fel. Igen.

———-

Det sjuka är att barnen verkar inte det minsta ledsna, tvärtom har dramat följts med viss förtjusning. Skitungar.

———-

Sync special – Budgetdisciplin (bara på jobbet)

Jag har varit inne på det här förut, Familjen AB och våra brister i styrning mot budget.

Som Sync – The Big Bad Projektledare – så ägnar jag dagarna åt att skälla, locka, pocka, raljera och håna på samma tema mest hela tiden. Vi behöver hitta det vi Måste göra först, sen tar vi det vi Borde gör, när det är gjort så tar det vi Vill göra. Finns det fortfarande pengar kvar så kan kunden få en pool på taket, men det är ytterst sällan det blir så.

Syncs diagram för budgetarbete är stenhårt och väldigt funktionellt.

Men. Hemma är det en annan sak.

——–

I torsdags var det dagen innan barnbidraget, det är en dålig dag rent lividitetsmässigt kan man säga. Då kommer kvinnan som jag delar budgetansvaret med hem från affären. Hon har lagt sina sista hundralappar på ICA. Hon köpte det här:

Notera att det är blodpudding med, det räknas i vissa kretsar som tveksam mänsklig föda. Men jag tycker det är gott och sambon säger att det är nyttigt. Billigt är det ju i alla fall.

(Notera också att OLW och Estrella är rättvist fördelade och barnens fredagsmys är säkrat samt att kaninerna, sambons bäbisar, får dyrare mat än jag)

Fredag på Sync

image

Sync hade en fin eftermiddag.
En håltimme spenderades väl, i väntan på att vi kunde gå till den där sena gratislunchen hos krögaren som vill bygga ny restaurang.

7:ans ölhall är en klassiker i Göteborg. En rutinerad flicka i baren hjälpte oss rätt. En kall porter, en rumsvarm porter, blandade till perfekt temperatur. Fantastiskt gott.

(Bilden föreställer en nöjd kollega bakom vår gemensamma porter, notera blåvittröja på väggen i bakgrunden. Bra dag)

ÄTA – Chips

Fredag. Sambon jobbar sent. Jag och barnen har förhandlat – de får chips och sötsliskiga drycker till middag och fri tillgång till datorn, jag får ligga ensam i badet så länge jag vill. De har ju ändå varit en lite speciell fredag.

Jag och kollegan har gjort ett högst ovanligt drag och blivit hantverkare för en dag. Precis – inget byggkonsultande på en hel dag, nästan. Istället – blåbyxor och smörgås i en låda. Vi är normalt kaxigt högljudda om hur bra vi löser sånt ända tills vi står där och inser att verktygslådan inte är i ordning, det fattas både verktyg och det själklara drivet. Nåja, det tog ett par timmar att få upp ångan, sen bläddrade vi upp väggar och bjälklag. Av sju timmar på plats så kändes det effektivt i ungefär tre. Genomsnittlig i byggbranschen?

Men alltså hemma och färdigjobbad. Fokus ligger på badkaret.

Tidningen Fokus alltså, den ligger på badkarskanten och väntar på mig. Jag gillar den tidningen, den får mig att känna mig vuxen. Inte som kvällstidningarna, det står inget i Fokus om Robinson, inget om Let´sDance/BigBrother/Idol eller vilken reality-skit som nu är aktuell för stunden i TV. Fokus jobbar igenom artiklarna och tar sig tid.

Så i mitt varma bad, med tre arbetarklassöl, en skål med chips och en smutt med rom från någon ö långtbort – då känns det bra med seriös läsning som kontrast till frosseri och lättja.

————–

Fan också, den här bloggveckan började ju stark men det verkar som jobbet börjar gå ut över bloggandet. Jag har ju lovat Viktoria att bevisa varför ÄTA-arbeten är en dålig affär för entreprenören. Jag har lovat mycket. KAnske kommer jag ikapp någon gång.

ROTfylla hos Sync

Sync hade en fin kväll igår. Vi hade bjudit in våra kompisar på ett kalas, eller egentligen en kombinerad information/uppläxning/påminnelse om att det finns en del att tänka på för småskuttarna i byggbranschen. Framförallt finns ett ROT-bidrag. Eller ROTavdrag, vi kan inte riktigt sätta ner foten där. Det är ju egentligen en skattereduktion. Det är en fantastisk möjlighet för småbyggarna, rätt hanterat är det jobb ett par år framåt med god betalning.

Tyvärr var riktigt dåligt väder för information om skatteregler – solen lyste och lyste och värmde. Men bra uppslutning ändå, grävmaskinisten kom och sme’n med, några målare och glasmästarn förstås. Vi hade en plåtslagare, några snickare, en kakelsättare, en ovanligt konstnärlig murare och en solbränd fastighetsägare. Hyfsat tvärsnitt av byggbranschen tycker jag. Själklart hade vi också en irländsk snickare som är slöjdlärare på ett mentalsjukhus i Ghana.

Sync höll låda en lite för lång stund, vi fastnar ju gärna på en del problem i vår bransch, som bekant. Vi hade en gästartist också, Robert på Archicon som ju har en egen byggblogg, tog rejält grepp på arbetsmiljöansvar. Det är inte ofta, om någonsin, som det sköts helt korrekt på små arbetsplatser. Vi behöver inte lära dessa småbyggarna att ta vara på sig, det händer väldigt sällan olyckor, men det gäller att ha ordning på Bas-P och Bas-U, man måste veta att man behöver ibland ha en arbetsmiljöplan. Och man skall veta vem som ansvarar för vad. Jobbar med privatkund är det inte helt klart alltid. Tur att Robert gjort läxan i alla fall!

Som nästan alltid när vi ordnar kalas så hade vi en god soppa. Denna gången hade min kollega gjort  en fräsch Gaspacho, tomater och paprika, lök och kryddor. Riktigt bra en varm dag, ihop med lite brödpinnar och torra skinkskivor från norra Italien så var buffén en succé.

Som nästan alltid när vi ordnar kalas så blev vi sittande med några öl och bara lite vin bland odiskat porslin, datorer och högar med ritningar och bygglagstiftning. Som nästan alltid så fick vi en sån underbar diskussion om allt mellan himmel och gjord. Det krävs en del förtroende och närhet för att tuffa byggkillar skall prata så om besöken hos psykologen eller sitt ständigt pyrande alkoholsug. Och vi hade vår fantastiske Eddie på besök, han som packade en väska och flyttade till Afrika ett par år för att bli slöjdlärare på ett mentalsjukhus i Ghana. Hans mod inspirerade till en diskussion om vad man egentligen vill vara/göra/bli. Vi har varit inne på det spåret förut här på Sync Blog, både här och där. När grävmaskinisten berättar att han blev tvingad in i en traktorgrävare som sextonåring och sen blivit sittande kvar i förtio år vid spakarna, när han egentligen ville bli dansare, då är det vackert och nära inpå känslorna. Jag är oändligt tacksam att jag får vara bland sådana människor och dela den stunden. Då är jag rik.

I slutet på månaden är det fattigt i byggbranschen

Hemma hos oss är det ebb i kassan i god tid innan lönen kommer (Familjen AB har ett likviditetsproblem eller snarare cashflowstörning). Som tur är så hjälper försäkringskassan till med ett litet bidrag den 20 varje månad, så barnen inte skall gå hungriga mer än max en vecka. Detta scenario delar vi med många medelklassfamiljer med god inkomst och dålig budgetstyrning.

Sync envisas ju med att babbla om MåsteBordeVillSkullekunna, en slag definition av nödvändigheten av det du köper i ett projekt. Samma sak gäller i mataffären. En veckohandling direkt efter lön är inget att skoja om, konsumtionssamhället får sig en injektion och både ICA och Anders Borg får klirr på kontot. Goda ostar, ett par DVD-filmer och nya skor till barnen (och till pappa) blandas i kundvagnen med 4 säckar grillkol för 100 kr och en storpack tvättmedel. Några goda köttbitar och påfyllning i konservförrådet hinner man med, och toppar det med några roliga ekologiska såser från den asiatiska hyllan. Tänk att man kan proppa i 3 000 spänn i en kundvagn, på bara 45 minuter. Det finns gott om sakker man vill ha och skulle kunna köpa (och det gör man ju).

Sista dagarna innan lön, när barnbidraget gått åt till blodpudding och till att tanka bilarna, då är handlingen på ICA inte lika rolig. Behovet av mat på bordet och mjölk i kaffet är detsamma, men grönmögelost och soltorkade tomater köps inte de dagarna. Falukorv med 44% vatten blir då ett alternativ igen och billigaste köttfärsen känns dyr i förhållande till färdiga köttbullar. Här får man överväga vad som verkligen måste köpas, BordeVillSkullekunna är nu helt borta i värderingen.

Det är inte svårt att göra jämförelsen med byggbranschen. För bara ett år sen var det fullt blås, projekten stod på kö och det var bara resursbrist som höll tillbaka. Nu står samma projekt startklara och resurserna (arbetskraften i alla fall) finns tillgängliga men det saknas pengar. Bankerna är livrädda för vad som skall hända imorgon, fastighetsägare och projektutvecklare vet att de måste klara sig till nästa lön (högkonjunktur) och har en helt annan inställning nu. Det är slutet på månaden i hela branschen, och nästa löneutbetalning känns inte inom räckhåll.

LEAN – Baja där du bor

Rubriken är ett citat från en fjällsemester där kompisarna i grannlägenheten fick låna ut sitt dass till mig, det var kö till vår WC. Det jag ätit och druckit var förmodligen tillräckligt för att driva en modern miljöbil ganska många mil. Molnet jag lämnade efter mig ledde till en ny regel i vårt gäng – Baja där du bor.

För en tid sen läste jag om ett förslag som gick ut på att bygga rötgasanläggningar som lokalt tog hand om vårt avlopp. Det skulle funka i en mindre stadsdel, och ge en finfin biogas till uppvärmning. Jag vet inte, han som föreslog det kanske yrar helt ur det blå. Eller är det så att vi kört fast i tanken att all skit skall till ett ställe, hanteras där och sen renas eller slutförvaras?

Tanken stämmer väl med LEAN-tänket. En kort förenklad process – du bajar/ bajset förgasas/ gasen värmer ditt hus/ du blir varm/ du äter och dricker/ du älskar/ du blir hungrig igen. Kretslopp. Dessutom så minskar vi behovet av det stora reningsverket som finns i varje stad och ort. Baja där du bor, alltså. And keep it.

Köttbullar – nötfärs, salt, peppar, smör (inget annat)

Hemma hos oss köper vi köttfärs och steker köttbullar i mjölkfritt margarin, med salt och peppar som kryddning. Det går snabbt, barnen älskar det och man blir lite kladdig om händerna när man rullar bullarna.

Man kan köpa Mamma Scans köttbullar för 43 kr/kg. Man kan köpa nötfärs för 39 kr/kg, inte alltid men ibland. Jag vågar påstå att vi får bättre kvalitet till samma pris, men det tar en stund extra.
(En gammal nyhet på Sync Blog).

Boken Den Hemlige Kocken fick en enorm uppmärksamhet för några år sen. Författaren Mats-Eric Nilsson har följ upp med boken Äkta Vara. Han har på köpet startat en folkrörelse i matbutikerna. Många fler vrider och vänder numera på paketen för att hitta ingredienserna i köttbullarna. I snart sagt all industriproducerad mat så ingår det konstiga grejer och kemikalier som ingen normalt funtad människa begriper något om. Om man inte läst nämnda bok vill säga, har man det så läser man på paketen.

I byggbranschen pågår ständigt en utveckling mot billigare(?), bättre(??) och mer industrialiserat byggande(???). Framgången är varierande. Vi har enstegstätade fasader i närminnet. Vi har byggt in PCB och asbest som vi nu sanerar bort för miljarder. Vi anser att kryprumgrunder är en riskkonstruktion, det var den normala grundläggningsmetoden för bara 20 år sen, vissa bygger den fortfarande. För några år sen hade vi fortfarande produkter med svinpiss som ingrediens (flytspackel). För förtio år sen så stadsplanerade man stolt miljonprogrammet och byggde det snabbt och billigt(?), nu kostar det 300 miljarder att renovera. Det finns ju en del på samvetet. Observera att detta inte var byggfusk, utan okunskap om konsekvenserna av vårt handlande.

En bok som den ovan nämnda som istället granskade byggbranschen på samma sätt skulle bli en höjdare. Läs gärna kapitlet om bröd, där beskrivs hur jäsningen måste ske på orimligt kort tid, och de metoder man måste ta till för att lyckas med detta. Uttorkning av betong ligger inom räckhåll, rent tankemässigt.

Det finns ganska ambitiösa system för att hitta miljövänliga byggprodukter, t ex hos Folksam. Men jag tycker att vi ägnar för mycket tid åt att uppfinna lösningar på fel som vi kanske inte behöver ha. Tätskikt i badrum är ett aktuellt ämne. Numera kostar det mer att få ett godkänt tätskikt bakom kaklet än att kakla väggen. Nästan alla nya kemikalier lanseras som miljövänliga. Sure, vi ses väl om tjugo år, då vet vi bättre om vilken nytta(?) dessa produkter tillfört till Planeten Jorden.

Jag tror inte att alla skall börja bygga hus som jag steker köttbullar, men kanske skall vi börja studera ingredienserna som byggs in i våra hus, och fundera på vad som skall bort. 

Flytta = logistikövning

För inte så länge sedan blev jag vittne till något otäckt. Jag hjälpte kompisen A med en sak i hans hus, just den dagen då han flyttade in. Han hade byggt nytt hus, och flyttade från en väl inbodd lägenhet.

Jag hade snackat med A på morgonen, de hade försovit sig hemma i lägenheten och var inte klara med packandet. Förmodligen var det en kader människor på väg för att glatt bära saker en lördag. Jag såg en kaosartad scen framför mig där kläder och blomkrukor blandades med finporslinet och köksredskapen.

O jajamän, fram på eftermiddagen kommer 5 (fem!) personbilar med ännu fler människor, följt av en liten skåpbil. Huset fylldes av hundar, ungar och kompisar som utan att tveka bar in allt i en härlig oordning. Husets framtida härskarinna såg blek ut.

Han som nästan byggt klart huset, min vän A, hade i det läget haft svårt att planera ens att göra en ostsmörgås i rätt ordning. Det bekymrade inte mormor och morfar och kompisarna som fixade kaffe, öl och mat och snart var det mer kafferep än flyttbestyr. Trevligt förvisso, men jag väljer för en gång skull att bortse från kärlek, gemenskap och det roliga. Det här är allvarliga grejor. En vuxengrej kan man säga.

Kalla mig gärna logistikfascist, men så här skall det vara:

  • Allt skall packas i flyttlådor, lådorna skall ha samma storlek och väga max 20 kg.
  • Möbler skall vara isärplockade så långt det går, små skruvar och sånt skall ligga i en påse som är tejpad fast i möbeln.
  • Lösa delar från bokhyllor och dyl skall tejpas ihop till hanterbara kollin.
  • Källarförråd och vindsskrubbar skall vara tömda, eller nedpackade, innan flytten börjar.
  • 4 vuxna människor som bär. Inga hundar, inga ungar, inga åskådare.

Inget skoj, bara effektivitet, koncentration på uppgiften.

——

Tack för kaffet!

För snart tjugo år sen var jag och kollegorna på stora byggbolaget på besök hos järnhandlarn vi dagligen handlade av. Vi gick runt i butiken och på lagret, genom kontoret och säkert vidare till något slags kalas med överflöd av mat och dryck. När vi gick genom butik så berättade säljaren att deras näst största artikel (i pengar räknat) var kaffe. Hoppsan.

Så är det, vi köper kaffe till byggena. Gärna och mycket, för det skall alltid finnas kaffe. I goda tider så bjuder byggaren alla UE också, i snåltider så dras det in. Ibland bjuder inte byggaren på kaffe ens till de egna gubbarna. Det är sannolikt fel sätt att spara pengar, i min mening.

Någon som tror att kaffet är billigt hos järnhandlarn? Nej, precis – helt rätt. Men det är enkelt och snabbt, och leverans ingår! Dessutom är det märkligt att när vi privat står i butiken och gärna värderar priset mot KRAV-märkning, rättvisemärkning och kanske rentav smak innan vi gör vårt val, vi köper glatt bryggmalet-whatever utan att fundera på sånt när vi ringer järnhandlarn. Trots att det kan vara hundra gånger mängden, på bygget jämfört med hemma. Förklara det!

Naturligtvis borde vi teckna avtal med Lidl eller någon annan lågpriskedja, och köpa kaffet till lägsta pris och hantera det med rationell logistik. Det kan gärna vara rättvisemärkt. Så om någon tycker jag var spydig mot Dipart i föregående inlägg, så tänk om. Vi behöver nya, gärna naiva, inköpare som ifrågasätter och skriver oss på näsan när vi kör på i våra gamla spår.