Etikettarkiv: miljö

Standard

Publicerat av

Publicerat den

17 januari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Arbetsmiljöinspektören ställde frågan

Som inhyrd platschef skulle jag bygga ett hus mitt i centrala Göteborg 1998. Efter en, för min del, lyckad inspektion från Arbetsmiljöverket, så fick jag en bra kontakt med inspektören. Han tyckte bygget var i god ordning, men han jagade vår beställare med kravet att byta till 90-gips (det var 1998, barn – innan dess var gipsen 120 cm bred). Av någon märklig anledning så var det dyrare att bygga med 90-gips då, och projektledaren tyckte inte om ordet dyrare. Han förlorade den matchen mot AV.

Inspektören ifråga gick förbi platskontoret en kväll, förmodligen på väg till hockey i Scandinavium intill, han såg att jag satt kvar, knackade på och klev in. Vi snackade lite om allt möjligt, sen frågade han något som sitter och gnager i huvudet på mig 10 år efter.

”Hur är det med din arbetsmiljö, då?”

Jag hade aldrig tänkt den tanken, (att platschefer också har en arbetsmiljö att tänka på?).

Tre timmar efter att gubbarna gått hem, hålögt stirrande in i datorn och med högar av dåliga samveten på skrivbordet och i telefonsvararen, så var jag förmodligen rätt blek. Jag borde ju också varit på väg till hockeymatch eller hemma med mina barn (just då fanns inte mina barn, men jag kunde ju varit hemma och gjort barn:)).

Tyvärr är jag genetiskt felkodad när det gäller kvällsarbete, men har bättrat mig enligt en väldigt partisk bedömare. Barnen blev ju till till slut och jag är mycket mera hemma. Även mentalt.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

16 januari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

Lämna en kommentar

1996 – 3 timmar om dagen (nu lite mindre)

Peter och ByggBlasket har kommit till insikt i frågan om mobiltelefon och tillgänglighetskravet för projektledare.

Jag hade specificerad räkning på min mobil förr i tiden. Det kom en faktura på 12-14 sidor med mängder av rader. En månad hade jag 30 timmars betald tid på en månad, 1,5 timme per arbetsdag! Matematikern började räkna – få se nu, om det ringer lika mycket in också så är det dubblat, snittlängden på samtalen mindre än tre minuter – det ger sextio samtal om dagen.

Vid denna tiden hade jag jobb på tre olika byggarbetsplatser samtidigt, och kände att jag ständigt snackade med någon på en annan plats än den jag själv var på, istället för att ägna mig åt det bygget. Jag kunde med andra ord ha suttit på ett mysigt café mittemellan byggena och skött mitt jobb lika bra/dåligt därifrån. Faktum är att en solstol under ett parasoll i en annan del av världen möjligen gett ett bättre resultat, totalt sett. Tyvärr kommer man på sådant bra alltför långt efteråt. Synd.

Telefonen är en del av arbetet, men om man blir avbruten i tre minuter var tionde minut, hur skall man då kunna vara kreativ och effektiv med det som ligger på bordet framför en?

Jag har numera inte telefontid dygnet runt. Så om jag inte svarar kan det bero på att jag koncentrerar mig på något som jag tycker är viktigt. Telefonsvaren och SMS funkar fortfarande fint. Om jag inte ringer tillbaka på meddelanden är det bara på grund av dåligt samvete, eller …

Standard

Publicerat av

Publicerat den

16 januari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

10 kommentarer

Personalminskning på Sync

Innan medvetandet om begynnande lågkonjunktur så beslutade den då nystartade firman i maj 2008 om personalminskning.

Personalminskningen inleddes då medelvikten hos personal översteg 0,1 ton. 4 män som vägde totalt 404 kg var bara för mycket. Man startade Vägföreningen Snart 90, vars enda aktivitet var offentlig invägning och ständiga påpekande på andras viktproblem. Slut på feta luncher, stopp för kaffebröd på planeringskvällarna. Sushi och sallad till lunch, undvik brödet, inte för mycket kolhydrater.

Målsättning – 60 kg skulle bort. (Det fanns också en plan att då anställa motsvarande vikt, fast en person till, om ni förstår…)

Sex månader senare är ca 40 kg borta och Sync har sänkt sitt BMI till runt 26-27. Företaget kvalar nu in i sektorn överviktig, men inte fet.

Symboliken är ju inte svår att hitta, försöka minska överflödet 15%, lyckas med 10%. I byggbranschen slösar vi bort 23 miljarder kronor om året bara på kommunikationsbrister. Om vi lyckas minska det till runt 10 miljardetr, så lovar jag att hitta på något roligt för oss allihop med de 13.000.000.000 kr som blir över. (Förslag mottages, om ni vill så skicka gärna era miljarder direkt så fördelar vi dem efter tycke och smak)

Standard

Publicerat av

Publicerat den

14 januari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

Fortsättning på ”Teaterchefen…”

Jag måste få berätta bakgrunden till ”Teaterchefen hade rätt”. Detta kan läsas som en fristående fortsättning, men man kan förstå bättre med del 1 i färskt minne.

Entreprenaden i fråga gick under sommarmånaderna 1995. För den som minns så var det århundradets bästa väder och Göteborg hade friidrotts-VM. Jag var 26 år och borde rimligtvis ha festat loss den sommaren, ung och välbärgad. Istället körde jag långa pass för att ro iland en stentuff entreprenad med alltför dåligt betalt.

Omfattningen på jobbet var inte så stort, kanske tre miljoner. Till stor del var installationer som skulle bytas till nytt. Vi tog också över en sidoentreprenad som teatern själva handlat upp. Det rörde sig om scenmekanik och det bedömdes tydligen som lämpligt att teatern (=specialisterna) tog hand om den upphandlingen. Tyvärr.

Vår entreprenad gick under AB92, utförandeentreprenad med färdiga handlingar. Sidoentreprenaden som teatern handlat upp hade inget regelverk, saknade annat avtal än leverantörens offert. Det visade sig efter vissa förvecklingar att det behövdes rejält med konstruktionsändringar för att få de grejerna att funka. Nu uppstod den märkliga situationen att varken vår beställare (kommunalt fatighetsbolag) eller teatern tyckte att vi skulle få extra betalt för förändringar, de tyckte de köpt ett komplett paket. Låt vara att de överlåtit avtalet på scenmekaniken till oss, men det kunde väl inte rimligen bli en totalentreprenad med funktionsansvar, tyckte vi. Arvodet på 3% räckte väl ungefär att betala banktransaktion och säkerhet.

Ett utdraget käbbel följde, ingen vann, alla blev missnöjda men det blev ändå klart till slut. Vi kunde, och borde, ha utnyttja vår möjlighet i AB92 att begära tidsförlängning. Anledningen att vi inte gjorde så var att behålla en god relation till en bra beställare. Belöningen för denna eftergift var att jag stod där utskälld och inte helt klar på slutbesiktning.

Slutsats: Beställaren gjorde en usel upphandling, vi tog över den utan att syna korten, sen tjafsade vi om detta för länge, bygget blev försenat. Jag förstår varför teaterchefen blev arg. Han visste inte vad han köpt, och jag visste inte vad vi sålt.


”Byggbranschens största problem att kunden inte vet vad han köper, och att entreprenören inte vet vad han säljer”
Citat: Claes Grimslätt, Projekttjänst. Överdjävlig projektledare, numera cowboy och lite annat.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

07 januari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld, Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

2 kommentarer

Gjutning = njutning

December, det är nollgradigt och kolsvart, klockan är sexoförtiofem. Förmodligen är det mer yrkesskada än estetiskt sinne som gör att jag tycker det är vackert när betongen ångar i strålkastarskenet. Gubbarna syns bara som skuggor när de första lassen läggs ut. Stackars mig att jag sitter på ett tåg på väg mot kontoret, jag vill vara med och gjuta istället.

Betongarbeten har ett driv i sig som inget annat. När första lasset kommer så har du några få timmar på dig att jobba med betongen, sen är det kört. Min egen erfarenhet av elitidrott är minst sagt begränsad, men jag tror man kan jämföra känslan mellan en seriematch och en stor gjutning. Man laddar upp och förbereder, tränar och planerar. Man skaffar detn utrustning som behövs och alla vet att gjutningen går före allt. Innan en stor gjutning finns det en pirrande nervositet och en positiv stress.

En större gjutning är också en logistikövning i den högre skolan, åtminstone för oss i byggbranschen. 200 m3 betong på en arbetsdag, 35-40 roterbilar skall komma rätt i tid, 500 ton som skall hanteras. Dessutom skall betongstationen i andra änden få in lika mycket grus/cement/ballast i sin tur. Fredrik Friblick på Prolog som högröstat har kritiserat byggbranschen för bristerna i logistikarbetet har påpekat att just betongen bevisar att man kan jobba med just-in-time, om man måste.

Det stämmer, jag kunde göra schema för varje betonglass som yngling 1991, men sjutton år senare får fortfarande jag skälla på en ventilationsentreprenör för att han inte kan tänka sig dela på ett långtradarlass med plåtdetaljer. Han gör en procentuell vinst på inköpet, men begriper inte problemen som uppstår på arbetsplatsen när det kommer en lastbil full med material, omärkta och utan adress i huset. Hans gubbar är inte på plats, det finns ingen truck bokad för lossning. Det blir en halvdag för någon bara att reda ut problem. Problem som inte borde finnas.

Sync Blog återkommer till bygglogistiken, den är er ett kärt ämne.

 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

28 december 2008

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

3 kommentarer

”- Det svåraste är att hålla alla på gott humör”

Jag hade förmånen att vara platschef och djupt involverad i ett uppmärksammat projekt. Vi skulle bygga om ett gammalt anrikt hus till exklusiva bostadsrätter. Ett hus med stort kulturhistoriskt värde från 1874 som skulle få en ordentlig genomkörare under 18 månader. Alla som jobbat med ombyggnad vet hur det kan gå.

Den lokala tidningen gjorde ett besök och intervjuade beställaren, arkitekten och antikvarien. Hon ställde en fråga till mig också:
– Vad är det svåraste med ett sånt här projekt?
Jag svarade (100% media-otränad):
– Det svåraste är att hålla alla på gott humör.

I artikeln citerades platschef XX som ”kryptiskt” svarade ”Det svåraste är att hålla alla på gott humör”. Lysande citat! Sa brodern som rör sig i den världen, han sa det med ett brett flin. Jag hade gjort en pinsamt dålig debut i tryckt media.

Journalisten ställde ingen följdfråga, det var synd för jag kunde lätt ha underhållit henne i en trekvart i just det ämnet. Det är nämligen så att om skall bygga om ett stort hus, så är det en massa människor som skall vara med. Dessa människor måste tycka det är roligt att jobba trots damm och buller, trots att man får göra om det man redan gjort, trots att man sitta och äta mitt i byggstöket, trots att du skall trängas med en massa andra människor som springer i vägen. Helst skall man tycka det är kul att stanna några timmar extra p.g.a. att någon annan inte hunnit klart med sitt, morgondagens gjutning går ju inte att flytta på. Det är ett plus om man också har vett på att uppskatta det fina med att hitta en gammal tapet bakom den du just river, det betyder ju att du nu skall riva mycket noggrannare och mycket mer. Tjohoo, typ.

Så om jag är världsmästare i tidplaner och överdjävlig på inköp av material, så är det inget värt om inte de som gör jobbet har kul och fortsätter kämpa.

Så enkelt är det.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

21 december 2008

Publicerat i

Människor

Kommentarer

3 kommentarer

Daniel Kvist blev bara 18 år

Daniel Kvist dog i en arbetsplatsolycka 1991. Jag jobbade på stora byggbolaget och vi byggde platsgjuten stomme, vi hade kommit några våningar upp i luften. Daniel var en duktig lärling, tystlåten och blyg men effektiv och noggrann. Hans pappa jobbade också på platsen.

Daniel och pappans parhäst sen många år, M, plockade ner stämptorn under ett 6 meter högt valv. M stod i en saxlift, lossade skruvarna, sen höll han emot med ett rep när tornet fälldes. Daniel stod där nere och höll emot i botten på tornet. De hade tagit ner de flesta när olyckan hände.

Jag minns ett rop över komradion att platschefen skulle ringa ambulans, att vi hade en skadad och fastklämd. Jag och en annan kollega sprang ut på vägen för att vinka in ambulansen, vår rutinerade deltidsbrandman tog kommandot vid själva olycksplatsen. Inom några minuter hade vi ambulans, brandbil och polis på plats, efter bara en stund kom också en mobilkran till platsen.

Liften hade vält över Daniel, själva saxen hade lagt sig rakt över hans bröstkorg. Byggets hjullastare hade redan lyft upp liften när ambulanserna kom. M hade brutit foten när han for ur liftkorgen efter 6 meters fall, men var i övrigt fysiskt ok.

Platschefen och Daniels pappa åkte med ambulanserna till sjukhuset, kvar var 30 chockade gubbar på bygge. Jag ringde vår skyddsingenjör, som tur vara var han på en kursgård bara någon mil bort. Han kom snabbt, på vägen ringde han Yrkesinspektionen, Bygghälsan och facket. Inom ett par timmar hade vi full uppställning från alla tänkbara håll.

När polisbilen kom tillbaka med platschefen och en präst förstod vi, men hoppades ändå. Prästen förklarade det att skadorna var för svåra. Daniel dog på sjukhuset.

Platschefen var, och är, en man som förtjänar allra största respekt när det gäller ledarskap och, framförallt, arbetsmiljöarbete. Han genomförde i handling 1991 det som jag bloggar om 2008, utan tvivel är han den jag tagit mest intryck av under min karriär. Snickaren M var omdömesgill och förståndig, utbildad till skyddsombud. Vi hade, som jag minns det, överlag bra resurser att utföra vårt arbete. Vi hade dessutom en brandman med 25 års erfarenhet av akut livräddning. Inte någon gång efteråt har jag hört en anklagelse om försummelse eller slarv, inte ett ont ord från någon. Pappan fortsatte arbeta med M under samma platschef.

Ibland händer olyckor. Det kan vara i en bilkrasch, i ett brinnande hus eller en arbetsplatsolycka. Ibland är olyckan så allvarlig att människor dör. Jag kan räkna upp minst sex omständigheter som, var för sig, med annan utgång hade behållit Daniel i livet.

Daniel Kvist borde fått vara 35 år idag, att han inte är det är ingens fel.

(på ByggBlasket kan du läsa om dödsolyckor på Skanska.)

Standard

Publicerat av

Publicerat den

20 december 2008

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

3 kommentarer

Teaterchefen hade rätt

Jag jobbade som platschef på mellanstora byggfirman. Vi byggde om på Stadsteatern och var väl inte helt klara på utsatt tid (Understatement el Grande). Tekniske chefen på teatern gormade att han inte kunde förstå hur man kunde göra som vi, och att de på teatern minsann levererade varje kväll. Jag nickade artigt och tänkte: ”Din självgode skattefinansierade jävel, du fattar ju inget av våra problem!” 

Jag har upplevt samma situation i olika varianter med krögare och boende, fiskhandlare och fabrikörer. Insikten är generande och skrämmande, teaterchefen hade rätt – Vi levererar inte!
Vi levererar bara strax över skamgränsen, tar slutbesiktningen som en betald egenkontroll – och det är väl inte så farligt med ett par hundra anmärkningar i ett protokoll? det fixar man ju på några veckor. Eller, ingen brådska förresten, vi måste ju köra igång det där nya jobbet först, det här löser sig nog ändå.

Och, såvitt jag vet, så står de där än idag, teaterchefer och fiskhandlare som skäller på nollställda entreprenörer, och ingen av dem förstår hur den andre funkar. En klok projektledare jag har som förebild sa för länge sedan:

”Byggbranschens största problem att kunden inte vet vad han köper, och att entreprenören inte vet vad han säljer”

– – – – –

(Forsättning följer…)

 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

16 december 2008

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

1 kommentar

Kulturhistoria anno 2050

Om vi nu skall rädda Planeten Jorden, då kanske vi (byggbranschen) får tänka lite större, t ex när det gäller tilläggsisolering av tak och fasader. Detaljplaner som hindrar exteriör förändring är säkert bra, av arkitektoniska och kulturhistoriska skäl. Men om Planeten Jorden kokar över lagom till 2050, Holland förvandlas till ett stort risfält och 300 miljoner indonesier behöver en ny kontinent, då vete fan om våra barnbarn står i led och hurrar för att det iallafall finns fina fasader bevarade från forntiden (alltså typ 1900-talets senare del).

Standard

Publicerat av

Publicerat den

15 december 2008

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

5 kommentarer

Vem vill bo i en SUV?

Bilbranschen ska få miljarder för att utveckla miljöfordon (och begrava gamla dåliga affärer). Det verkar som finanskrisen kom lägligt, vi konsumenter som krävt att få åka SUV en längre tid nu verkar har ändrat inställning. Biltillverkarna har utan knot spottat ut energislukande bilar, större och tyngre, med ännu mer krockkuddar och monsterstereo med surround.
”Pimp my ride” liksom, fast direkt från fabrik.

Nu undrar jag om det kan komma en kris som kan få byggbranschen att sluta bygga SUV:ar för oss att bo och arbeta i? Vi bor på 40-50 m2/person och några av oss har en kontorsplats som tar 25m2, fast vi är jämt på språng. Vi får inte bygga ett hus utan hiss till andra våningen och vi måste bygga en parkeringsplats för varje ny lägenhet, även om den är i centralaste centrala stan där ingen kan bil ändå. Nästan ingen kan bygga hyresbostäder med lönsamhet. Vem är det som är för dyr? Snickaren kanske, eller är det projektledaren, nej det måste vara arkitekten?!

Det finns nog skäl att sänka arvodet för fler av oss, men det hjälper inte. Vi bygger för omständligt och komplicerat, för stort och lyxigt. Vi göder för många led i materialhanteringen, vi kör materialet på för många lastbilar, och vi kastar för mycket av det dyra materialet i sopcontainern p.g.a. dålig planering och sena ändringar.

Om jag vill bygga en Smartcar att bo i, så funkar inte det med BBR (Boverkets Byggregler), men det är helt ok med en SUV. Varför?