1000 m2 Steni-plattor – så jävla dumt

2001 hade jag med min dåvarande egna firma ett jobb åt en av stans största byggare. Vi skulle montera stomme och vindskydd på ytterväggar på en industribyggnad. Jag var anlitad som arbetsledare för min aktivitet, men kunde inte låta bli att lägga mig annat också.

På en av fasaderna skulle det monteras Steni-skivor, ca 1 000 m2. Det var en eftergift till stadsarkitekten som inte ville ha så mycket plåtfasader. Han kan numera glädja sig åt en slät vit kassettfasad riktad mot en skogsdunge, där ingen någonsin har ett ärende.  Hursomhelst, vi blev inblandade därför att vi skulle läkta våra väggar och frågade snällt om mått och instruktioner. Tyvärr kunde ingen på bygget svara. Så jag grävde och det visade sig att en orutinerad arbetsledare fått på sitt bord att avropa dessa Steni-skivor, köpet var sannolikt avklarat högre upp i hierarkin.

Materialet var beställt – i standardmått!  Någon skulle alltså få ställa sig och kapa Steni-skivor, jag räknade till över 400 lm sågsnitt. Det hör till saken att Steni-skivor är tillverkad av polyester och sten, de är mycket hårda och, i detta fall, högblanka. Chansen att man skall lyckas med ett snyggt sågsnitt utan flisor är lägre än reporäntan.

Jag satt med på stora byggfirmans interna arbetsledarmöte, och tog upp frågan om konfektionering av skivorna. Jag sa att det blir fiasko om någon ens skall försöka börja såga dem på plats. Jag hade kollat med leverantören och kapning i mått kostade inte ens extra, det ingick i deras normala rutiner. Då frågar den ene projektchefen rakt ut i luften:

– Klarar vi det då?

Jag vet inte exakt vad han menade, men jag tolkade det som att han inte trodde att platsledningen mäktade med att gå ut och mäta, göra en specifikation och sen beställa skivorna i rätt mått. Ridå.

Så på grund av resursbrist på platskontoret kör man på som vanligt. Man köper in halvfärdigt material som drar med sig problem ut till arbetsplatsen som någon skall lösa senare. Det blir mer timmar ute på bygget, förseningar och sämre resultat. Det blir dessutom dyrare.

PS

Skivorna beställdes i rätt mått, levererades i snygga paket och passade alldeles utmärkt. Tyvärr så måste allt plockas ner på grund av ett konstruktionsfel och monteras upp igen i mindre bitar, men det är en annan historia:)

Sommarjobb i februari, senast mars

1995 jobbade jag på medelstora byggfirman. Vi räknade på ett jobb för ett kommunalt bolag. Det gällde en verkstadsbyggnad på 1 200 m2, totalentreprenad. Upphandlingen tog i vanlig ordning lång tid. Vi var kallade till förhandling nr 2 fredagen den 14 maj. Byggentreprenörer är normalt inte så glada i att sänka anbudet, men man kan ju alltid få in mer jobb för samma pris, så jag tror att vi lovade att göra lite mer av något. Då fick vi jobbet.

Nu till det som är så korkat. Enligt tidplan startade det här jobbet den 19 maj. Så efter förhandlingen som blev muntlig beställning så hade jag en lördag och en söndag för att förbereda uppstarten på den arbetsplatsen. Det gick naturligtvis inte, och vi tappade ett par veckor direkt. Slutdatum var det mer noga med, det var aldrig tal om att förlänga byggtiden.

Samma sak händer varje år och extra tydligt blir det om man jobbar för offentliga sektorn. I maj och början på juni tokjobbar man för att handla upp ombyggnad av skolor och daghem på sommarlovet. Byggstart efter skolavslutningen och klart den 19 augusti, om och om igen, år efter år. Vad kan den usla timingen bero på? Kan det vara så enkelt att man såsar med projekteringen?

Jag tror kommunen skulle få ett bättre ekonomiskt utfall och bättre kvalitet på sina projekt om de handlade upp sommarjobben i februari. Då är entreprenörerna inte bokade inför sommaren, och arbetena kan förberedas ordentligt. Det enda som behövs är att förfrågningsunderlaget blir klart i tid, ungefär 3 månader tidigare, varje år.

MåsteBordeVillSkullekunna – Styrning mot budget

När jag var liten så kunde man lägga tre kronor på disken i tobaksaffären, sen plockade tanten ihop godis för hela summan. Nuförtiden så plockar man själv och man blir märkligt nog lika överraskad varje gång, ett drygt halvkilo på godisvågen och en femtiolapp är förlorad.
Sync har forskat även i detta.

Jag har aldrig tagit politisk ställning. Jag vill gärna tro att jag är humanist och predikar gärna delaktighet och ansvar, och värnar gärna om de svagaste i sammanhanget. Men jag gör undantag i vissa fall. Och om det gäller att styra mot en budget så behövs en envåldshärskare. När jag tar på den mössan blir jag fyrkantig och lite burdus, och en del kunder vänder sig då istället till någon mer säljande (~inställsam) person.
Men så är det – Skall vi styra mot budget så är det budget som gäller.
Livet är hårt ibland,

 sync-diagram-mastebordevillskullekunna2

Cirkeldiagrammet som lanserades häromdagen representerar alltid hela din budget, 100%. Man kan spika budgeten på ett par olika sätt, antingen slår man fast den direkt, pang bom så här mycket pengar får det kosta. Punkt. Ett annat alternativ är att man adderar alla sina ”måste” med sina ”borde” och sätter av lite till ”vill” och ”skulle kunna”.

Som sagt – antingen slår du fast din budget direkt, eller så plockar du det du vill ha och får veta kostnaden sen. Om det nu inte är en godispåse utan ett hus så är det mentalt ganska smärtsamt att få veta vad det skulle kosta att bygga det du ”vill” och ”skulle kunna” först när du står vid kassan. Du kan då hamna i läget att du plockat en påse godis som du inte har råd att köpa, tråkigt.

Så vad gör man istället då? Jo, man ställer upp fyra kolumner och tar alla aktiviteter (t ex olika byggjobb) och värderar i vilken mån de passar in på måste/borde/vill/skullekunna. Det blir väldigt tydligt hur mycket pengar som behövs för att uppfylla allt ”vill” och ”skullekunna”, men också vilka pengar som behövs för att klara av det du ”måste” och det du ”borde”. Om inte pengarna till allt finns i din plånbok så ser du nu var du kan börja skala bort kostnader (i kolumnen skullekunna, som ni förstått nu).

Slutsats – Har man mycket pengar så kan man göra det man vill, har man ännu mer pengar kan man göra ännu mera. Men har man en begränsad budget så måste man prioritera. Det är här man knyter ihop resonemanget. Ett bra projekt med en nöjd kund skall se ut ungefär som cirkeldiagrammet. Ganska mycket måste, en del borde, en hyfsad andel vill och åtminstone lite grann av skulle kunna.

Vi har då täckt in Jantelagen, luterskt självplågeri och lite lyxkonsumtion. Jag tror nästan vi har definierat ordet lagom!

Hönan eller ägget? – Sjuåring löste gåtan

Påsken är slut, äggorgierna är förbi. Inte helt, dock. Inte hemma hos oss. Pappa skulle sköta nattningen igår. När mamman pussat god natt och var på väg till sin Facebook-kväll så frågade sjuåring – ”Mamma, vem kom först hönan eller ägget?”

Mamman svarar – ”Jag vet inte älskling, ägget kanske?”

Sjuåringen kontrar – ”Jag tror det var hönan, ägget kunde ju lika gärna blivit en tupp!”

Där ligger jag i underslafen, nyss fyllda förtio år, och tycker att jag har svåra problem att lösa i livet. I överslafen ligger en unge och droppar en statistisk självklarhet om den omtalade hönan och hennes ägg. Ett uttryck som jag använt tusen gånger utan att fundera över själva frågeställningen. Självklart är det större chans för hönan, ägget har ju bara 50 procents chans att bli en höna. Så enkelt.

Tänk om vi vuxna kunde tänka så fullkomligt logiskt och klart, då kanske byggbranschen funkade bättre och Planeten Jorden blev en riktig bra planet att bo på igen.

Glad påsk i efterskott.

MåsteBordeVillSkullekunna – Definitioner och filosofi

 

sync-diagram-mastebordevillskullekunna2Sync släppte ju häromdagen ett stycke på detta temat.
Det är nog på sin plats att följa upp detta med bevisföring och bakgrundsmaterial.

Måste göra är:

·Myndighetskrav BBR

·Lagar och regler

·Kundens egen värdering på ”minsta möjliga”

 Borde göra är

·Åtgärder som drivs av miljösamvete för Planeten Jorden

·Bättre närmiljö för den boende

·Åtgärder som betalar sig under en viss tid

Vill göra är t ex

·Större badrum

·Större kök

·Flera rum

·Garage

·Bastu

Skulle kunna göra är

·Lyx och prål

·Tokiga idéer

·Saker som kostar mer än det smakar (för andra alltså)

 

Mer filosofiskt
Det går en slags skamgräns mellan ”Borde göra” och ”Vill göra”. De saker du borde är nästan alltid något som kollektivet mår bra av, t ex miljöåtgärder, eller det som gynnar din plånbok på sikt. De saker du vill är de som gynnar dig själv, sånt som man kan unna sig om det finns pengar över. Prioriterar man vill före borde så är det själviskt och kortsiktigt (står förmodligen i en paragraf i Jantelagen)

Man kan också säga att måste + borde = tråkigt medans vill + skulle kunna = skoj.

 

 

LEAN i Lönneberga

Man kan ju lätt få för sig att LEAN-tänket är något nytt, men det är det inte. Toyota har det sen 40-talet. Men det vore ju lite förmätet av oss att tro att det uppfanns i modern tid. Jag tror faktiskt varje fattig afrikansk bonde känner igen principen, sen några generationer tillbaka. Han eller hon måste använda sina knappa resurser på ett effektivt sätt. Det funkar inte att administrera bort en stor del av omsättningen, det finns inget kapital att binda i ett lager, det finns inte resurser att slösa med.

Emils pappa Anton var säkert utbildad och aktiv i LEAN-tänket. Han anlitade drängen Anton på lång tid och de lärde känna varandra väl. Jag tror att de hade en givande processutveckling över kaffebordet, vi kallar det erfarenhetsåterföring de stämde av med Bondepratikan. Även Lina och Krösa-Maja fanns med i systemet, nödvändiga för att det skulle fungera. Möjligen var det utåt sett ett hierarkiskt patriarkat, men i praktiken måste det funkat nästan som LEAN. Jag har sett filmerna, det är en platt organisation, jag tycker det är solklart.

Jag var på ett seminarium nyligen där Hans Reich från Chalmers pratade om LEAN. Han droppade en del kul saker omkring sig, till exempel citatet av Gustav Möller ”Varje ineffektivt använd krona är en stöld från de fattiga”. Emils farsa var fattig och han grymtade surt när mor i huset slet ut blyertsstiftet i sin dagbok. En ineffektivt använd krona var för honom skillnaden på att gå hungrig eller äta sig mätt.

Jag tror att LEAN är ett alldeles utmärkt sätt att tänka och jobba. Ingvar Kamprad har ju lyckats med en liknande variant, i Småland precis som Anton Svensson. Men principen med resurssnål produktion föddes inte i Småland eller Japan helt nyligen, den måste rimligtvis vara tusen år gammal. Till och med äldre än Astrid Lindgren.

MåsteBordeVillSkullekunna – helt enkelt

Efter lång forskning, mycket skoj och några bedrövelser så kan nu Sync avslöja hur ett projekt skall se ut. På pappret, alltså. Man kan säga att det här är ett försök att bestämma graden av ”nödvändighet” på varje funktion, önskning och idé. Och att ha pengar i projektet som räcker hela vägen.

För i vårt diagram framgår det att vi behöver en budget där 50% täcker det du måste, 25% fyller upp det borde, 15% till sånt du vill göra och ända ha kvar 10% till det där lilla extra som du skulle kunna göra.

Sync diagram - MåsteBordeVillSkullekunna

Sync diagram – MåsteBordeVillSkullekunna

Detta går att applicera på de mesta i livet, men vi håller oss till byggprojekt för bostadsändamål för stunden. De flesta beställare (människor) börjar mentalt sitt projekt med en idé eller möjligtvis ett behov. Direkt hamnar tanken i sektorn ”Vill göra”, i den sektorn kan man få in ett fräckt badrum och stort kök med dubbelugn, kanske en altan i västerläge eller platt-tv’n infälld i väggen. Det är en rolig fas, mäklare och säljare tycker detta är en bra sektor, man börjar spåna och utan att man märker det glider man in i nästa sektor, ”Skulle kunna göra”. Här är det riktigt skoj. Nu kan man planera en altan stor som en hockeyrink, 25 meter swimmingpool i trädgården, en extravåning för barnen eller varför inte ett utekök modell License to grill. Mäklare och säljare följer gärna med hit, och får arkitekten också hänga på kan det bli riktigt livat.

Få människor uppehåller sig särskilt länge i sektorn ”Borde göra”. Här får man fundera på värmepumpar och dränering, tilläggsisolering och fönsterbyten. Inget roligt men sådant som betalar sig med tiden. Miljösamvetet drar en del människor till denna sektor. Mäklaren har dock annat för sig nu.

Ibland finns det saker man ”Måste göra”, laga ett läckande tak eller helt enkelt uppfylla lagar och regler. Bygger du nytt så måste du bygga ett badrum med vissa mått, och du måste bygga ett kök men det måste inte ha dubbelugn. Är det renovering eller ombyggnad så är denna sektor kanske mindre, det beror helt på startläget och din egen värdering av måste. Ett badrum enligt BBR kan väl vara ca 5 m2 som minst med badkar och WC, det är ett måste. I ett badrum borde det finnas en bra förvaring. Många vill ha både dusch och badkar. En del önskar att de skulle kunna få en hel spa-avdelning istället.

Som sagt – Graden av nödvändighet?

——

UPPDATERING: Andra inlägg på samma tema

MåsteBordeVillSkulleKunna – Definitioner och filosofi

MåsteBordeVilleSkullekunna – Styrnining mot budget

Spillprocent, svinn eller kompensation

Dags för en rolig historia. Lille Pelle kommer hem med en lapp från skolan. Rektorn meddelar att Pelle minsann stulit blyertspennor i skåpet i skolans förråd. Mamma blir arg och utbrister:

– Men Pelle, det förstår du väl att du inte får stjäla! Du är bättre uppfostrad än så, jag skäms över dig!

Hon hämtar andan och fortsätter:
– Om du behöver pennor och sånt kan ju jag ta det på jobbet. Det vet du.

Är det inte så? Vi uppfostrar våra barn att inte stjäla, men själva tycker vi det är ok att ta med lite pennor hem till barnen? En packe papper som var avsedd för kopieringsmaskinen passar också fint hemma. Ungarna producerar ju teckningar fortare än vi hinner packa ner alstren för långtidsförvaring i förrådet i källaren.

Är det någon skillnad på pennor och papper från kontoret jämfört med att ta med ett par gipsskivor hem från bygget, eller kanske en halv paket skruv som ändå blivit över? Är det värdet på stöldgodset som avgör om det är ok?

Skall det inte användas så känns det ju ok, men då skulle grejorna inte funnits där alls egentligen. När man köper material till ett bygge så lägger man till en spillprocent, en shithappens-faktor. Detta är ett litet annat problem, det hänger ihop med planering och förberedelser, det hinner vi inte med här.

Jag hade en väldigt klok chef på stora konsultbolaget som klippte av en diskussion om (i mitt tycke tveksamma) debiteringssätt. Han sa helt enkelt att alla löser det bäst på sitt sätt. Jag tror på det. De flesta har någon slags heder där man kan ta med lite papper från kontoret hem till barnen, om man vet att man faktiskt jobbade lite över utan att ta betalt en annan gång. Man har så att säga sitt eget mentala konto av tjänster och gentjänster med sin arbetsgivare. Frihet under ansvar, liksom.

Men om man inte kan räkna så bra, då kan det ju bli så att det blir för mycket grejor som åker med hem utan motsvarande gentjänst. Eller om det systematiskt funkar som en slags förtäckt lönereglering. Det är då det blir fel.

Hur utvecklingsstörd är byggbranschen?

Alldeles nyligen var jag på ett inspirationsseminarium. Igen, jag vet, det är många sådana nu och det behövs uppenbarligen för det är populärt. Per Johansson berättar helt lysande bra om resan Glada Hudik-teatern gjort från en trist dagcenterverksamhet till en fantastisk succé på scener i Stockholm och Göteborg. Han beskriver hur de utvecklingsstörda människor som han först var rädd för, visade sig kunna annat än kapa ved och gå på skosnöreknytarkurs i all oändlighet. De kunde spela teater. Först spelade man för de närmast anhöriga, nu spelar man för hundratusentals betalande besökare.

Det är en dråplig berättelse när Per beskriver hur vi normalstörda möter dem som är utvecklingsstörda. Han säger att de utvecklingsstörda är just det vi vill vara, fördomsfria och positiva, obekymrade om pengar, lever för dagen. Ändå är det vi (normalstörda) som är rädda för dem (utvecklingsstörda). Det är ju faktiskt helt koko, det borde ju vara tvärt om tycker jag.

Framgångsrecept enligt Per Johansson? Det måste finnas passion. Man skall göra det man är bra på. Finns det saker du inte kan lära dig – skit i det då, nån annan får lösa den biten. Per Johansson verkar vara en smått tokig ledare, med mycket passion. Han har helt säkert trampat både politiker och kollegor på tårna, men nu är han hjälten hela dagen. Det kunde slutat som vilket annat kommunalt tramsprojekt som helst, men växte till en kommersiell och humanitär succé. Inspirerande.

Här uppstår nu några frågor:

·         Vad kan byggbranschen lära sig av de utvecklingsstörda?

·         Är byggbranschen själv kanske utvecklingsstörd?

·         Har vi (byggbranschen) svårt att förstå värdet av pengar?

·         Har vi svårt att planera saker långt i förväg?

·         Har vi svårt att lära oss vissa saker?

Nu vet jag inte längre om jag är normalstörd eller utvecklingsstörd, det här börjar bli rörigt. Som tur är får alla vara med på scen, hur störd man än är. Tur för mig.

Skärpning gubbar? Skärpning allihopa kanske?

Jag tillhör den ironiska generationen och uppskattar på något sätt att  artikeln i Branschnyheter den 1 april. Stadskontoret har konstaterat att byggbranschen inte verkar förbättra sig något nämnvärt.  Inte ens några år efter rapporten ”Skärpning gubbar!” (SOU 2002:115).

Det ironiska ligger både i att det är samma gamla skit vi släpar omkring på, men roligare är att det rubriceras som branschnyheter. Old news. Skåpmat. Vad var det jag sa?. Det är inte svårt att raljera runt det ämnet en stund.

Hade det inte varit första april hade jag gått på det.