Sync har haft ekonomimöte…

…och det finns väl få saker som är roligare än att gå igenom kostnader, konstatera årets resultat, bli förvånad och lite trött och sen optimistiskt spika nästa års budget.
(Jag skulle kunna tänka mig minst ett alternativ som vi helt säkert föredrar – sitta i myshörnan på kontoret och prata om vad vi måste göra och borde göra, sen världsförbättra lite i teorin och ganska frekvent göra avbrott för fika och skvaller).

Nåväl, att vara född på sextiotalet har man ju gemensamt med både Reinfeldt och Anders Borg, jag tolkar det som att jag blivit vuxen och ansvarig för mig själv, alltså måste det bli ordning i leden. Reinfeldt/Borg har ju varandra, måcklisarna, jag får göra bägges jobb själv. Kollegan är mer som den där Schlingmann, en spinndoktor som sitter och planterar tankegångar, intrigerar och påverkar i smyg. I övrigt vet jag inte om vi har så mycket mer gemensamt med moderaterna faktiskt.

Vi har spikat budget, bestämt vissa saker vi skall göra och andra saker som vi skall försöka göra och några saker vi vill göra. Vi har formulerat en antal mål och rankat dem inbördes:

  1. Fakturera en bra summa varje månad
    (kan verka lite självklart, men tro mig, det är det inte alltid)
  2. Hålla egna kostnader på en viss maxnivå varje månad
    (dock lägre än faktureringen, inte heller självklart, konstigt nog)
  3. Utvecklas
    (ej definierat, men vidareutbildning på ett par kurser ligger nära till hands)
  4. Ha roligt och må bra
    (vi är lättroade både jag och kollegan, den delen av målet uppfyller vi lätt)
  5. Göra lite gott i världen
    (samvetet gnager och vi vill göra lite mer än slentrianmässigt autogiro till alla)
  6. En resa om året
    (inte inom räckhåll just för stunden, men resan till Montelavar 2008 är modellen)

——

Montelavar, Portugal 2008

Sync har haft det tufft…

…precis som alla andra. Vi startade våren 2008. Då vi mentalt kvar på toppen av högkonjunkturen. Egentligen stod hela byggbranschen på ett sluttande plan och inför en oundviklig nedgång. Vi visste det, men lurade oss själva ändå att allt skulle fortsätta som förut.

Vi hade köpt nya datorer, cyklar och väldigt fina cykelhjälmar. Vi hade gjort en hemsida och långa listor på projekt som skulle starta bara vi hade tid. Det var mjukstart och invärtes myspys i några månader först, men så småningom hade vi nog tänkt jobba för fullt och dessutom ta betalt för det.

Då kändes det väl ungefär så här:

Nu finns det ingen anledning att gnälla eller tycka synd om sig själv. Vi fick in en del jobb, anpassade oss till nya förutsättningar, vi gick ner i vikt och jobbade på. Från hösten 2008 som betecknades som ”koma” av en fastighetsägare så började det röra på sig lite lätt under början på 2009. Slutet av 2009 var ett crescendo som heter duga. Då var det hårdkörning, långa dagar och det syntes i faktureringen.

Nu är det 2010. Sync har det väl förspänt. Som för nästan alla så är det kort framförhållning men det som ligger på lut är riktigt spännande. Det enda som egentligen krävs för ett fullskaligt världsherravälde är att vi får bort de här orden ur alla förstudier och projektplaner:

  • Kanske
  • Eventuellt
  • Sannolikt
  • Förhoppningsvis
  • Förmodligen
  • Preliminärt
  • Förutsatt

——-

Tecknare – Jean-Maurice Bosc

Sync har haft fystest…

…nästan.

Egentligen är det så att kollegan börjar gny att det blivit lite jobbigt att knyta skorna, magen är liksom i vägen. För att inte tala om att brösten gubbar så där skämmigt när man springer nerför trapporna.  (Egentligen vill han nog mest tillbaka till tiden när han kunde ha sex på annat vis än liggandes på rygg).

Själv har jag lite vanlig nyårsångest och manlig fåfänga när dubbelhakan blir påtaglig på alla fina kort som tagits på familjekalasen.

——-

Så nu är det så här – detta ligger i hyllan flera meter från våra skrivbord

Friskt vågat, hälften vunnet. Nu har vi ett nytt inslag på skrivbordet. Frukt.

Sådärja.

Nu fattas bara att gympafröken beställer det där stora jobbet så har dessutom lovat att träna oss igenom ett årslångt projekt. Vi kommer bli friskare, svettigare och mycket snyggare. Tror fanimej vi blir yngre också, det känns så redan. Litegrann.

Det här blir ett bra år.

Sync önskar sig själv och alla andra ett gott nytt år

Jo, då var det dags.

Gott nytt år.

2010. Bara förtio år kvar till 2050. Känns stressande.

——-

Denna bloggen har ju någon gång hävdat att man måste räkna in en del oförutsett. Jovisst. Så då gör vi det. Önskar oss lite oförutsett:

——-

Så, det var väl det väsentliga.

Gott nytt år då.

Sync´s kommunikationsproblem år 2009

Vissa har lite svårt med språket.

Min telefon till exempel. Min telefon är sådär ultramodern, det är inte en Iphone men bra nära, det är en Android. Google och gmail funkar fint som fan, snabbt och lätt. Man kan ta kort och spela in film, den har vattenpass och ficklampa, man kan lyssna på musik och faktiskt också ringa en kompis om det behövs. Men fantastiska telefonen har sina brister, den kan inte svenska så bra.

Även om den lär sig snabbt så blir det en del fel också. När man skriver in text så liksom gissar den vad det skall bli, den visar upp alternativ och det lyser grönt på det som min telefon tror mest på. Och ibland hittar den rätt, men ibland tror den sig veta bättre än jag och byter ut till ett annat ord som jag inte tänkt mig riktigt. Ibland känner den inte till ordet alls och då lyser det grinigt orange. Det är precis som att den blir sur och tycker att jaja – have it your way, sucker. Om jag trycker på den orangea markeringen så blir telefonen glad igen, den säger saved och sen kan den det ordet liksom. Lätt som en plätt, det är så den lär sig. Duktig idiot måste man säga.

Är som jag lite för snabb kan det bli fel. Exempel – jag skickade detta till en god vän som jobbat alltför hårt hela hösten, levererat duktigt till slut och gjort sig förtjänt av en åtminstone småskalig kollaps.

Jag: hur gick det?

Han: Det gick bra! jag ringer senare

Jag: Bra, drick vin och ta hand om den föraktade familjen. prio nr 1 nu

——-

Snyggt, jävligt snyggt. Min telfon hjälpte till att rätta mitt ”försakade” till ”föraktade”. Jag tror det är sådana missar som orsakar världskrig.

Som tu var såg jag felet själv först, så jag hann skriva och rädda situationen

Jag: Försakade familjen. Försakade. inte föraktade. Jåvla stavnongprokram. Kan bli heltokigt…

——-

(som god representant för praktiskt taget hela byggbranschen kan jag säga att det inte helt är någon annans fel. Inte alltid)

Ny byggbloggare

En nykomling kommer in på arenan. Fredrik Karlsson är chefredaktör på Byggvärlden och startar Byggbloggen.
(Egentligen fusk – killen är ju proffs, han få bildbyline och allt, direkt från start.)

Namnet är ju fantasifullt värre. Men bra att det händer något ändå. Det börjar bli lite enkelspårigt häromkring, ByggBlasket kämpar ju på men vi ältar rätt mycket same same.

Nej, det hänger på dig, Fredrik – Ge oss några smaskiga ämnen att tänka på och få en nystart. Bring it on.

Årets bygge 2009 – skandalen växer

Ojojoj!

Hur kunde det hända?

Varför? Vem har gjort fel?

Det började ju så bra, med pompa och ståt, med stolhet och glädje. Söndagskvällen var det invigning.

Dagen efter så hände takraset, då misstänktes snart entreprenören för vårdslöshet. Inte helt ovanligt.

Men, men, men. Det kom mera. I tisdags kom ett samtal från platsen att två av tornen hade ramlat av. Prinsessan och väktarna hade snabbt fått räddas undan en fallolycka från hög höjd.

Igår onsdag såg det ut så här.

Idag är det torsdag och huset är rivet och jag har utbildat mig i BAS P/U (byggarbetsmiljösamordnare). Om Gud har ett finger med här så är han allt en smula ironisk ändå.

———-

Vad är det som har hänt? Entreprenören kan ju knappast hängas för den första skadan längre. Nej, någonting har gått allvarligt snett med materialet. Prefabelementen har tappat sin hållfasthet, faktiskt så har skiten nästan löst upp sig till en smulig form av pepparkaka. Kanske kan materialnördarna på Byggbloggarna tala om vad som gått snett. Spårbarheten på degen och leverantörens ansvar känns just nu mycket tveksamt.

Ansvarsfrågan kommer att bli jobbig. Eftersom jag är både projektledare, kvalitetsansvarig och bagare så vill jag inte gärna gräva efter den Mänskliga Faktorn här. Hellre då att vi hittar en Syndabock, skyller på Slumpen eller Någon Annan. Om inte det känns trovärdigt är det ju Ingens fel. Igen.

———-

Det sjuka är att barnen verkar inte det minsta ledsna, tvärtom har dramat följts med viss förtjusning. Skitungar.

———-

Sådärja, oordningen är återställd

Jag har läst många undersökningar om byggbranschen sista året. Det finns en undersökning som säger att man i byggbranschen får gjort ungefär hälften av det man tänkt sig varje dag.

????

(här skulle man kunna klippa in Monthy Pythons klassiska sketch om rikemanspojkarna som försöker överträffa varandra i armod och misär under barndomsåren – You lucky bastard! – bara för att illustrera känslan)

Jag är byggare, numera inte entreprenör men väl projektledare och konsult, och jag kan lugnt säga att jag ligger i toppskiktet i branschen. Så högt upp i toppskiktet faktiskt så att jag ligger över snittet här, jag hinner med bortåt en tredjedel av det jag tänkt få gjort på dagarna, denna veckan är så här långt av yppersta klass och det kan bli så mycket som en fjärdedel klart av det som stod på ToDo-listan i söndags kväll.

——-

Så. Om jag haft tid så skulle jag läst den här bloggen från början till slut, följt alla kloka principer och goda råd. Teoretisk skulle det bli jääävligt nice, allt skulle falla på plats, alla skulle vara glada och bli rika som troll. Håhåjaja.

Sync med stormsteg på väg in i framtiden

Jag startade veckan med ett besök på arkivet. Stadbyggnadskontoret har nästan alla gamla ritningar på nästan alla gamla hus som vi nästan alltid skall bygga om eller ändra på.

Jag har besökt arkivet ganska regelbundet i tjugo år och blivit lite skadad. Jag har slutat klaga på att allt ligger på mikrofilm. Ett ålderdomligt system med maskiner som säkert var nya när arkivet öppnade någon gång under andra världskriget. När allt annat finns på nätet, CD-skivor och fotoalbum är hopplöst ute, vi mailar och läser ritningar kors och tvärs med våra telefoner – då är det här nästan overkligt gammalt.

Så plötsligt händer det.

Kvinnan bakom disken som jobbat där i mer än tjugo år frågar om jag inte vill se dem på skärmen istället (alltså datamaskinsskärmen!)

– Gärna, säger jag, har ni äntligen skannat in allt nu? (med min allra vänligaste ironi)

– Fast, det finns ju inga datorer lediga, säger hon då lite sorgset. Nä, alla tre var upptagna. Jag fick snällt starta upp ångmaskinen.

(Alla andra ca en miljard datorer i världen är väl upptagna med internet så att använda dem var ju inte att tänka på.)

 

Sync fick just ett riksintresse

Sync följer vad som som skrivs på Yimby. I Göteborg alltså. Stockholm har jag inte haft koll på förut, det känns så långt bort på något sätt.

Men. Nu har det hänt. Ett länktips om Jan Jörnmark ledde till ett inlägg på Yimby Stockholm som han gjort nyligen. Det handlar om hur riksintressena för kulturvården är en tickande bomb för fastighetsägare och i förlängningen förkommuner och skattebetalare. Har man en väldigt lång stund över så kan man läsa hela inlägget, men också kommentarerna. Det är många som har åsikter och Jörnmark svarar flitigt och tålmodigt.

Fan vet om Jörmark har rätt i allt, men det verkar ju onekligen underbyggt med forskning. Tyvärr har jag lite för mycket annat att tänka på just nu, men så snart det blir tid så skalla jag skaffa mig en egen åsikt i ämnet.

Yimby Stockholm åker in i bloggrulladen och Sync börjar studera en tidigare helt vit fläck på kartan i östra Sverige.