Slöseri att ignorera en sån bra rapport

Jag vet inte om det är EU.valet eller VM-kvalet som stått ivägen. Rapporten kom för mer än en vecka sen och hela Sverige låtsas som ingenting. Pinsamt.

Ni vet vad jag tänker på – Chalmers nya rapport

”31 rekommendationer för ökad lönsamhet i byggandet– att minska slöserier!”

Jag vet att jag är sent in på den här bollen, ni har säkert läst alla 65 sidorna och startar måndagen med ett leende på läpparna och känslan av att nu dj-vlar skall jag minska slösa med resurser. Nähä. Inte det. Synd, för det är bra läsning. Inte så lite inspirerat av Sync Blog (lite torrare format bara) men det bjuder vi gärna på härifrån.

Själv orkade jag med 23 sidor nu på söndag kväll.  När barnen somnat och sambon jobbar för hushållets skull så sitter jag med laptoppen på magen. Ihop med en riktigt rökig whiskey så kan Per-Erik Josephsons och Lasse Saukkoriipis redovisning forskningsresultat kännas långtråkigt, trist och, och, och helt nödvändig.

Det är en lång upprepning av kända sanningar och en viktig påminnelse om det som inte funkar så bra i byggsvängen. Sync Blog tar härmed på sig bördan att motivera varenda ett av de 31 rekommendationerna! (Men det tar ett par dar…)

31 rekommendationer för ökad lönsamhet i byggandet
– att minska slöserier!

Projekteringsledaren – übermensch

Skojigt att Sync Blog får Byggtjänst att förlänga kaffepauserna för att disktuera lite. Min nya favoritbloggare Lennart Wågstöm finns på Byggtjänst, han hade ett inlägg om projekteringsledning. Det är förmodligen den mest kvalitetskritiska och kostnadsstyrande rollen överhuvudtaget. Det är i den fasen beställaren har maximal kostnadspåverkan, och det är i den fasen det riktigt dyra felen görs. Tuff skit alltså. Läs gärna vad Lennart säger om det.

Jag kör min kommentar till det nedan, i sann miljömedveten återvinningsanda.

Jag tror det är en pedagogisk fråga till stor del. Man måste börja med att informera projektören om projektet. Då tänker jag inte på det vanliga tjafset om databaser, dokumenthanteringsrutiner, bla, bla, bla (sånt skall funka bara).
Nej, den som ritar och projekterar måste veta vad det skall bli, man måste veta vad det är för entreprenadform, man måste veta hur ritning skall användas – Är det en konkurrensupphandling eller skall du bara på bästa sätt beskriva en funktion? Den som ritar måste veta vem som skall använda ritningen, till vad den skall användas och hur den används.

Ett exempel – jag var biträdande projekteringsledare för ett stort ombyggnadsprojekt. Gammalt hus som skulle fyllas med modern teknik, nya stammar, badrum, rubbet. VVS-projektören hade en yngre ambitiös tjej som satt vid datorn och ritade rör och ventilation. Vi hade på A-ritningen markerat var schakterna fans, och hon satt och flyttade runt sina rör på den begränsade ytan, orolig att det ont om plats. Hon la en hel del tid på att få rören i snygg ordning, på ritning alltså. Jag försökte förklara att det där måttet som finns på hennes digitala ritning – det kommer inte stämma. Lagen om alltings otrevlighet (gäller vid ROT-jobb) säger nämligen att digitala mått inte stämmer med hundraförtio år gamla hus. Vad värre är – verkligheten kommer alltid överst i rangordningen (vad vi än skriver i vår AF-del). Livet är hårt.

Jag tror att projekteringsledaren måste teknisk och ekonomiskt överdjävlig. Hon (det kan vara en han också) måste dessutom vara en klockren ledare och organisatör. På toppen av det skall projekteringsledaren vara en lysande kommunikatör som är omtänksam, tuff och tålmodig intill döden.

Den som har de egenskaperna borde ha högsta timpengen;)

Kommunikation ur kurs

Sync Blog tar tillfällig paus i rekryteringsarbetet och irriterar sig på annat istället.

För ett par år sen var jag på kurs. Jag skulle lära mig att skriva byggbeskrivningar enligt HUS-AMA. Den kursen behövde jag för jag kan inte det, och det är förmodligen ganska många som skulle behöva just en sån kurs. Oftast är det ju arkitekter som skriver beskrivningen så där satt jag som ensam projektledare omgiven av en massa arkitekter.

Så vi körde igång. Hus-AMA är väl möjligen en av de tråkigaste böckerna på Planeten Jorden, men den fyller naturligtvis ett syfte. Det tog ett par timmar, men sen fanns det ett tydligt mönster. Det blev en småputtrig familjär jargong där kommentarerna och skämten nästan hela tiden ledde till ungefär samma sak. Andemeningen blev att – ja ja vi kan väl skriva bättre beskrivningar, men de läser den ju inte på bygget ändå!

Så de på bygget alltså – de läser inte ändå! Faktiskt så kunde man ana att de där byggnadsarbetare i allmänhet knappt var läskunniga, och om de ändå kunde läsa så kastade byggarna ändå beskrivningen i en byrålåda och sen byggde de som de brukar.

Eftersom jag hamnat i en sen trotsålder och plötsligt kände att jag fick försvara hedern för alla mina kollegor och gamla kompisar så sa jag, (bara lite provocerandeJ), att det skrivs in så mycket skit i beskrivningarna att det på bygget inte blir användbart. Beskrivningen är helt enkelt alltför ofta en ganska dålig produkt. Det är anledningen till att den inte används. Jag fick inga applåder alls.

Om man tar en normal byggbeskrivning så är den på 30 sidor och jag kan nästan osynat kasta bort sida ett till tio och sida tjugo till trettio utan att förlora någon vital information. De sidorna i mitten med det verkligt nyttiga innehållet kan komprimeras till hälften. Någon sitter och copy/paste-ar en gammal beskrivning för ett annat objekt, skriver in saker som bara skall finnas i AF-delen, ser till att ha ryggen fri genom klyschor som ”utförs i erforderlig omfattning” eller ”enligt fabrikantens anvisning” eller varför inte ”alla mått kontrolleras på plats”. Någon som känner igen sig?

Nej, mina kära projektörsvänner, jag tror det är bevisat sen tidigare att de dyraste felen i byggsvängen kommer från felaktig eller bristande projektering. Vi kan inte fortsätta leverera dåliga projekteringar och skylla allt på slarviga byggjobbare. Byggarna är läskunniga och definitivt skrivkunniga.  De kan t ex skriva extraräkningar och avvikelserapporter.

P:S:

Läs gärna Lennart Wågström på Byggbloggarna, han kan verka old-school och lite tråkig, men han har rätt nästan hela tiden.

 

Uppdaterat: Göran W heter Lennart. Det hade jag sett om jag var läskunnig och noggrann.

Rekrytering pågår – nästan klar

Förra helgen så gjorde Sync ett gott försök att rekrytera lite yngre ungdomar till byggbranschen. Eller åtminstone kolla deras intresse. Det gick väl sådär. Den dåvarande sjuåringen, nu känd som den numera åttaårige sjuåringen, var den som var mest negativ. Synd med tanke på genusperspektivet och vinklingen på Sync´s kampanj.

Nu är uppgradering klar, vi har haft kalas och hon kallas nu officiellt åttaåringen i Sync Blog. Och oj vad hon gladde sin far i fredags kväll när vi satte oss i soffan för att skriva inköpslistor och planera lite. Jag tog fram papper och penna, hennas mor förtvivlade över hur vi skulle hinna med dubbla barnkalas och släkten på samma dag, alltså ungefär som vanligt. Då tar åttaåringen ett av mina papper, min penna och sätter sig och gör ”en plan”.

Ok. Hon sitter tyst en stund. Hon ritar ett rutnät och numrerar rutorna, sen skriver hon vad som skall hända på lördagen.

Amandas kalasplan

  1. Vi vaknar kl 7
  2. Vi äter frukost
  3. Mamma och Ludde vaknar kl 8
    (hon vet att vilka som är tröttast på morgonen)
  4. Amanda och pappa åker och handlar
  5. Amanda och pappa kommer tillbaka
  6. Mamma och ludde och Amanda bakar
  7. Vi fixar godispåsar
  8. Halv tolv skall allt vara klart
  9. Nu kommer alla barn
  10. Vi har ett roligt kalas
  11. Fiskdamm
  12. Kalaset slut
  13. Nu kommer alla släktingar
  14. Vi har kul och badar
  15. Planen slut

Sådärja. Pappas flicka avslöjar sig. Här är det projektplanering på hyfsat avancerad nivå. Många byggprojekt skulle må bra av en såpass nogrann planering som denna. T ex borde det stå i en bra tidplan att ”Vi har ett roligt kalas”, det tycker i alla fall jag.

Jag ger mig inte nu – jag skall övertyga henne om att det är kul att rita/planera/bygga hus.

Men först lite erfarenhetsåterföring. Fiskdammen blev inte av och hamnar alltså i avvikelserapporten, i övrigt gick projektet helt ok. Hon fick dessutom en hundring i cash vilket uppskattas mer av en nybliven kapitalist än något annat (och hon fick inte sälja kakor till sin farmor).

Rekrytering måste ske i unga år

Jo, Sync Blog kämpar på för att förse den framtida byggbranschen med nya talanger och arbetshästar. Åldersgruppen 5-9 år har visat sig något motvillig men kan bli något ändå. Det krävs hursomhelst en del tjat och träget övertygande att få de små glinen på rätt spår. Jag tror att jag har en bättre idé. Det grundar sig på min erfarenhet av indoktrinering.

Blåvit bebisSå här ser jag det. Jag ser mig själv som ganska vidsynt, jag tycker det är ok med vilken religion som helst, jag hoppas att jag inte sorterar folk efter etnisk härkomst eller sexuella preferenser. Men en sak skall vara helt klar – det finns bara ett fotbollslag – och det har mina barn fått med sig från modersmjölken (eller parallellt med modermjölken snarare).

Den förstfödda fick en napp som jag döpte till Blåvitt. IFK Göteborgs klubbmärke som prydnad på en bebismun. Hon visste inte att det hetter napp förrän i fyraårsåldern – hennes första ord var mamma, pappa och blåvitt. Det är vackert så änglar gråter när en ettåring ropar ”blåvitt, jag vill ha blåvitt!”

Åttaåringen för fem år senNär hon växte och tandborstningen kom på tal så var det inte tandtrollen som skulle bort – det var gajsare. Vi borstade bort gajsare, öisare och akiare och en och annan djurgårdare. Så mina barn har välborstade tänder och en grundlig uppfattning om fotbollslaget Blåvitt.

I lördags var det kalas och barnens blåvita farbröder som var fyra timmar sena (eftersom Blåvitt slog Brommapojkarna hemma med fyranoll, hehe) men de hade en present med sig som bygger på det hela lite till. En luftmadrass formad som ett blåvitt-matchställ.

Blåvitt och blåvita barn

Mina ungar är fullständigt ointresserade av fotboll, men de vet att de håller på Blåvitt. Indoktrinering var ordet.

Så varför vill inte unga tjejer jobba på byggen – kanske för att vi har en rosa avdelning på leksaksaffären och en blå? Det kanske finns för få rosa vertygsväskor och borrmaskiner på Toy´s R Us? Kanske, men bara kanske, så är det så att vi grundlägger machoattityden i byggbranschen lagom till inskolningen på dagis?

Anledning att välja byggbranschen – del 8

Tribute to en gammal chef.

En väldigt bra anledning att jobba i byggbranschen är att man träffar på de mest märkliga personligheter, och ibland får man jobba med dem också. En av dem var min chef på medelstora byggfirman, Bengt Johnson. Bengt lever fortfarande, men jag vet inte om han kan till sig en sån häringa blogg längre, en alltför tidig strokeskada satte stopp för det, tror jag.

Bengt var VD på firman när jag började där 1994, delägarna hade hängt ihop länge, långt innan dess. Firmans arbetande styrelseordförande startade sin verksamhet som stensättare i femtonårsåldern (om nu det där rövarhistorierna stämde någorlunda med sanningen) alltså runt 1960. Bengt hade väl hakat på där någonstans efter grundskolan på sjuttiotalet. Jag tror inte han slösade så mycket tid på vidareutbildning efter det.

Han hade den förmodligen skarpaste hjärna jag kommit i närheten av. Att multiplicera tresiffriga tal och blixtsnabbt räkna i huvudet kan ju många göra (?) men den helt sanslösa förmågan att se sammanhang och begripa funktioner var påtaglig. Han var dessutom skolad i affärstänkande, argumentation och förhandlingsteknik i den högre skolan, av anläggningsbranschens bästa – asfaltsgubbarna.

Ett exempel på det. Jag var platschef på en kontorsombyggnad, och mattläggaren ville ha en massa pengar för att fräsa ytan innan han skulle flytspackla. Han hävdade att underlaget satt för dåligt fast. Jag argumenterade lamt utan framgång, sen kom Bengt och klippte av:

– Hur fan kan det kosta något extra alls? Antingen sitter det fast och då spacklar du uppepå eller också så sitter det löst och då ingår rengöring i priset. Förstått?
(Mattläggaren blev tyst och jag lärde mig lite till)

När vi hade totalentreprenader så var Bengt i sitt absoluta esse. Ingen annan jag träffat kunde som han ta knäcken på projektörerna, det spelade ingen roll vilken specialist som satt vid bordet, alla levde lika farligt. Nu är det 2009 och vi har  just uppfunnit 5D och BIM – yippie! Bengt Johnsson hade minst 5 dimensioner i huvudet samtidigt som han förhandlade och manövrerade projekten till sin fördel. Det finns fortfarande ingen dator i världen med den känsliga styrningen inprogrammerad.

Jag begrep inte allt jag lärde mig då på några år med Bengt som chef, det har tagit en 10-12 år innan polletten trillat ner. Det är sorgligt att han fick sluta för tidigt, jag är tacksam att jag fick jobba med honom, jag hade gärna fortsatt med det.

Anledning att välja byggbranschen – del 6

Jag har ju den stora förmånen att fått prova på nästan hela linan i byggbranschen. Jag har varit arbetsledare på stora byggbolaget, resultatchef på mellanstora byggbolaget, entreprenör med eget företag, anställd projektledare på konsultbolaget, projektledare på det lilla konsultbolaget. Stora byggen och små byggen. Vill man jobba i byggbranschen så finns det oändligt många arbetsuppgifter och plats för alla sorters personligheter.

I efterhand är ju allt roligt, men jag tror tiden med egna firman hade flest high-lights ändå. Vi var några stycken som jobbade ihop, jobben var små och oftast korta, aldrig någon längre tid på samma plats. Vi hade Smulans Café i Västra Frölunda som centralpunkt. Marit stängde egentligen tidigare på dagen, men om jag ringde och sa att vi kommer åtta man klockan tre, så stod det åtta stora räkmackor där på bordet. Vi älskade henne, lika mycket som vi älskade hennes mackor, och jag tror att den kärleken var besvarad.

Livet som kringflackande är annorlunda än storbyggets mer inrutade tillvaro. Skillnaden är framförallt att du inte tar rast enligt Skalmans mat-och-sovklocka, du äter när det passar. Regnar det så passar det att fika i två timmar. Hänger regnet i luften och taket är nästan-klart, då skiter du i raster och telefonsamtal. Då är det hets, det är adrenalin och laddning, det är jävligt roligt helt enkelt.

Så under en kort period i min karriär fuskade jag som snickare/betongare/armerare på lediga stunder och lite till. Ingen större skada skedd, tror jag, och ganska nyttigt som projektledarutbildning betraktat. Fler borde göra den resan. Dessutom säger min sambo att jag är snygg i blåbyxor. Snyggare än konsultjeansen och skjortan antagligen. Nåja, vad är väl en bal på slottet?

Fredagarna på Smulans Café är i vilket fall en viktig post i mitt mentala CV.

Rekrytering påbörjad – åldersgrupp 5-9 år

Jo, Sync tar detta på allvar – rekryteringen till byggbranschen. När 40-talisterna (man skulle kunna kalla dem köttberg – om man var riktigt plump) har lämnat av så uppstår ett vacuum i svenska samhället. Åtminstonen har det låtit så ganska länge – att det skall bli en smärre katastrof när den generationen börjar golfa på heltid. Möjligt.

Svensk Byggtjänst och Universum har gjort en ganska gedigen undersökning om ungas attityd till byggbranschen. Jag insåg att Sync låg efter på research så jag tog mod till mig, gick rätt ut i verkligheten (min altan) och träffade på en sjuåring som jag intervjuvade.

Så är det hemma hos oss . Det här kommer inte bli lätt.

Könsbarriärerna sitter som gjutna innan förskolan. Men mina egna barn kanske inte är normativa. Jag bestämde mig för att gå ut bredare, fråga flera. Och de har ju kusiner…

Vad gör man? Vi har ju stöpt dessa stackars flickor i mentala Barbie-formar. Och sjuåringen som blivit kapitalist nappar inte på bete med bra betalt. Jag kämpar vidare.

Yes, en tjej som med viss övertalning kan tänka sig jobba på bygge. Ludde är ju inte direkt svårövertalad, han är djupt imponerad av alla typer av maskiner, verktyg, byggkranar och byggställningar. Ludde är självskriven som byggslusk, han kliar sig i röven framför kameran och kan inte stå still nån längre stund – kan det vara genetiskt?

Jag gör ett sista test – en kille som jag trodde på – men ack vad det blev fel.

Precis – Pappa är konsult – fattar inte ungarna att man kan göra mer än bara spika spikar och bära brädor? Fattar de inte hur stor byggbranschen är?

Anledning att välja byggbranschen – del 4

En vanlig dag i ett helt vanligt byggprojekt kan vara som min dag var i onsdags. Historien börjar lustigt nog redan tidigare. Jag och femåriga sonen var på macken förra helgen för att handla lite bensin. Sonen är av den sortens som nästan kissar på sig om det kommer en fräck bil, cabbar och racerbilar är bäst. När vi kliver ur bilen på macken så svänger det in en bil som till och med jag tycker är stencool. En Maserati – muskler och blänkande lack för miljoner. Femåringen går i spinn, springer exalterat runt benen på mig. I Maseratin den sitter en man i min ålder.

Några dagar senare, några mil därifrån. Två män kliver på onsdagsmorgonen in på ett möte i en fastighet som möjligen skall säljas. Den ene har jag träffat förr, den andre är killen i Maseratin. Jag jobbar på uppdrag av fastighetsägaren och skall visa dem runt lite, huset står tomt, de är spekulanter på ett köp, vi går runt och snackar möjligheter och utsikter. Vi kollar på fjärrvärmecentralen, snackar om ljudklasser och cykelrum. Han är en framgångsrik och driftig kille som har byggt upp en smärre koncern i bygg- och fastighetsbranschen. Trevlig verkar han vara också. Han skulle gå hem och räkna, och kanske återkomma med ett bud.

Lite senare så knackar det på dörren, jag öppnar och två andra män står utanför. Ingen av dem har kört Maserati dit, förmodligen var det länge sen någon av dem ägde en bil.

Den ene frågar: – Känner du igen mig?

Jag: – Nej, det gör jag inte.

Han igen: – Det mig du kastade ut härifrån, jag bodde ju här förra vintern.

Oups. Så var det ju. Förra vintern så hade uteliggarna hittat in i huset. Vi var där och byte lås och täppte till så gott det gick. Vi snackade med dem och förstod, motvilligt gick de tillbaka ut i kylan. Vi hade en del samvetskval – varför kan de inte få bo där? Huset står ju tomt! – men vi gjorde som man brukar. Vi körde ut böset på gata, det får någon annan ta hand om liksom.

Nu vet jag inte om det är svaret på mina böner eller straffet för min stora käft. De två männen, f.d. uteliggare/alkoholister/mm, har ett förslag om användning av huset. På måndag kl 11 kommer de tillbaka och presenterar sin variant. Egentligen har vi ju tänkt att bygga om själva, men man vet ju aldrig – allt har ett pris. Så nu får vi snart två förslag till – ett från den framgångsrike företagaren i Maseratin och ett från stans uteliggare – på helt olika sätt att gå vidare i projektet. Snacka om spännvidd.

Jag är så oändligt glad för mitt jobb ibland.

Dagens rätt kan bli helt fel

I fredags kom jag från ett möte strax före klockan elva. Japp, dags för lunchplanering. Min ordinarie lunchkollega var sjuk och skulle normalt ha planerat var vi skulle äta, med vem vi skulle äta och vart i västra Sverige vi skulle åkt för att hitta stekt fläsk. Nu fick jag klara mig själv, det gick sådär.

Jag ringde en kompis, snackade socialt en stund, telefonen bråkade och fick startas om, och det gick en kvart. Han var upptagen. Jag ringde brorsan, han var i Stockholm – ”men visst, kom du hit” sa han då. Nu var det kokta späcket stekt, jag tappade sugen, och gick mot kontoret och ännu en sallad i ensamhet. Projektet lunch kändes inte kul längre. 

Så jag köpte en sallad av en trevlig flicka, gick till kontoret, upp på översta planet, packade upp salladen, ställde den på bordet, flyttade bordet lite. Det lilla skitbordet rasade. Hela skiten for i golvet, min pastasallad med rökt lax (med lite vitlöksolja på) låg utfläkt och inte lika vacker längre. Suck och stön.

Pastasallad med rökt lax och lite vitlöksolja

Eftersom jag umgåtts en hel del med jurister på sista tiden och bland annat fått lära mig att det är lika bra att stämma alla inblandade, högt och lågt, om vartannat, så var det min första tanke.

Frågan är vem som egentligen har felat här.

  1. Knappast han som var sjuk, men möjligen den som smittade honom. Vi stämmer hela dagiset, alla snoriga barn och deras oansvariga föräldrar.
  2. Knappast kompisen som tyvärr hade en lunchdate bokad redan kl 11.15 på en fredag. Men den som tillverkat skittelefonen som strejkade kan gott få det rätt upp och ner. HTC kan räkna med en delgivning.
  3. Brorsan då? Tveksamt, men den som planerat in en resa till andra sidan just när jag stod där ensam. Sannolikt en stockholmare som är ansvarig. Vi skickar ett brev, hehe.
  4. Hon som sålde salladen kanske inte gjort något ont, men den som konstruerat förpackningen måste inse att ett lunchpaket skall hålla för hårda tag i byggbranschen också. Vi ses i rätten.

Han som flyttade bordet? Nej, jag anser att det saknades handhavandebeskrivning på det rangliga trädgårdsbordet, och räknar kallt med att klara mig åtminstone upp till hovrätten innan det genomskådas. Juridik är så mycket mer än rättvisa.