Sanning och konke

Sync hade fest i julas, det var skojigt. Det var behövligt för hösten hade varit sorglig på många sätt. Våren har på sätt och vis varit lika bedrövlig men ändå lite ljusare, några har blivit arbetslösa, några har gått omkull, men i stort rullar det ändå. Det var snart ett halvår sedan kalaset, men den festen har uppenbarligen satt sina spår. Jag blev påmind om detta två gånger om i veckan som gick. 

Först var det officiellt besked om kärlek. Betongpumpchefen gick hem från festen tillsammans en mina gamla tjejkompisar, och i veckan så outade de det som några av oss redan visste – de var officiellt ett par. Intressant fenomen att själva kungörelsen sker vi Facebook där man först får veta att det har en relation, för att nästan direkt få ny information att nu minsann också är ett par. Det gör ju oss skvallertanter arbetslösa – jag vet inte om jag gillar Facebook än.

Andra kopplingen till julmyset var när jag träffade målarbasen häromdagen. Det var egentligen inget roligt sammanhang, vi har en gemensam kund med svåra ekonomiska problem, men det stoppade inte den glade mannen från en fin historia. Målarn är väl sextio fyllda och hade nog tänkt lämna över till någon för ett tag sen, men jag tror att han hör till den sortens chef/ägare som ändå känner att han vill åka ner till firman halv sju varje dag. Förmodligen så sitter han där igenom denna lågkonjunkturen också, bara för att se till att det flyter.

Hursomhelst – han berättade att han i taxin hem från julkalaset åkte med en utländsk kvinna i sextioårsåldern, förmodligen driftig och duktig med egen rörelse. De satt och pratade om allt och inget, målarn berättade att han ägde en målarfirma med 40 anställda. Då utbrister hon ett stort grattis. Målarn försöker rätta till – ”Vet du inte att det är lågkonjunktur? Allting går åt helvete just nu”.

Taxichauffören hade svar på tal – ”ROT-bidraget, det är ju fantastiskt! Titta här, det står hus i långa rader!”. Taxin körde just igenom kvarteren hemma hos målarn, och allt han såg var villor och grannar. Taxichauffören så ett ROT-bidrag i varje kåk, åkte man förbi femtio hus så var det bidrag för 5 miljoner. Just waiting to happen, liksom.

Målarn blev så inspirerad av detta att han tryckte upp lite flygblad, och simsalabim, man fick bra med utfall och räddade arbetsbeläggningen över vintern.

Så är inte det fantastiskt – en taxichaffis, en kvinna med utländsk bakgrund och säkerligen inte den som haft det lättast av oss, hon ser det självklara som en rutinerad och klok företagare, svensk vit man, inte kopplar. Målarn fick energi och vi övriga fick något att tänka på.

Sync sätter nu igång planering för nästa fest – vi behöver mer kärlek och schyssta taxichaffisar som talar om hur vi går vidare. Håll utkik här!

Den blinde, den elake och den dumme – i en och samma person

Varning för lång text. Men det är ju långhelg, så va fan.

Som inhyrd platschef skulle jag bygga ett hus mitt i centrala Göteborg 1999. Projektledaren var en något åldrad man med en ännu äldre inställning till saker och ting. Han fick alla protokoll förstorade till A3, sen läste han dem med hjälp av förstoringsglas.

Det var en delad entreprenad och en markfirma hade pålat och gjutit pålplintar och skyddsbetong, snyggt och prydligt. När arbetsledaren Kenny kommer med ett pålningsprotokoll, inmätta koordinater och avvikelser, så säger gubbdj-ln (flåt, projektledaren): ”Man ju inte se om pålarna står rätt. Jag vill se att de hamnar under väggarna.” Kenny försökte förklara att han pålat enligt den ritning som projektledarens konstruktör upprättat, och fått avvikelser och korrigeringar godkända av densamme. Det slutade med att Kennys gubbar fick bila fram plintarna så att den nästan blinde gubben kunde se att de fanns. Han kunde ju omöjligt avgöra om de stod i närheten av någon bärande vägg, men det tror jag inte han själv begrep.

Lite senare påtalade jag att intilliggande stengrunder inkräktade på den konstruktion vi skulle bygga, och jag ville veta hur vårt jobb skulle utföras (utförandeentreprenad AB92, ljuva tider!). Projektledaren hade anställt en ung tjej som kontrollant, hon var helt ny ute på bygge men skärpt och duktig. Jag jagade henne för att få besked om inkräktandet. Hon återkom och frågade vad vi behövde för besked. Enkelt, sa jag, en ny ritning som tar hänsyn till problemet. Hon återkom igen, denna gång i lågmält förtroende, med en fråga om hur man kunde lösa problemet. Jag föreslog en inmätning och ett mail till konstruktören, sen kan han fixa resten. Enkelt. Ring den killen ni anlitat förut, han fixar inmätningen på några timmar, sa jag.
Detta sved förmodligen i skinnet på den gamle projektledaren, det var ju inte roligt att gå till beställaren med extratimmar på projektering, den hade varit dyr nog ändå. Så kontrollanten ringer till mig: ”L… (gubben) vill att ni sätter upp profiler och snören, så kan vi loda fram måtten.”

Kanske är den stunden den dråpligaste av allt jag upplevt på ett bygge. I novemberdis, 5 meter under gatunivån i ett lerhål, i 15 sekundmeter så skulle det blinda fanskapet stående på en trappstege själv loda ner linjen på stenblocken! Och märka ut samma linje med sprejfärg? Träffsäkerhet inom ±0,5 m, kanske. Samma gubbdj-l som underkänt Kennys pålprokoll, alltså. Kenny och jag tittade på varandra, tittade på skospetsarna, vi tittade upp i himlen och ner i marken. Hade någon av oss flinat det minsta, hade vi skrattat hela vägen till skiljenämnden.

Den här mannen som varit projektledare i närmare hundra år borde ju legat på medelhavsö och njutit av solen, tycker jag. Han var ett gott exempel på när tekniken sprungit ikapp och förbi, han låg 20 år efter. Han använde sin position till att cementera sina gamla  tankebanor och kväsa dem som försökte tänka annorlunda. Han sparade inga pengar till projektet heller.

Egentligen borde berättelsen vara slut här, men…

Dagen efter så kommer en ritning på posten till bygget och med kopia även till projektledaren. Den var från mätfirman som projektledaren anlitat tidigare. Denna gång hade jag anlitat samma kille för att sätta ut linjerna på profilerna. Vi hade passat på att mäta in några stenar när instrumentet ändå stod uppställt, så den kostnad som gubben tänkt sig spara gick ju åt ändå. Stenblocken var nu snyggt inritade med exakta mått på hur mycket de inkräktade på tänkt konstruktion.

Digital seger:)

Ny på jobbet? Är det så det känns?

Jag promenerar varje dag till och från tåget genom Göteborgs centralaste köpcentrum Femman. På grund av en efterhängsen arbetsskada så är jag ofta på väg till kontoret kvart över sex på morgonen, ofta helt i onödan för alla som jobbar på kontor vet att det inte rör på sig där förrän efter niotiden. Jag kanske blir riktig konsult med åldern, vad vet jag.

Nollfemtrettio låser vakterna upp Femman, de första som kliver in i värmen har inget bättre alternativ, inget hem och ingen säng. Strax efter dem så alltså jag. Skillnaden är att jag har ett hem och en säng och ett jobb, dessutom passerar jag Femman så fort jag kan. Jag är alltid på väg mot jobbet eller hemmet.

Eftersom som jag kombinerar tidiga morgonvanor med en genetiskt betingad vana att hänga kvar på jobbet ganska sent och blir effektiv först frampå kvällen så passerar jag också Femman sent på kvällen ganska ofta. Är det fortfarande butikstid och kommers så är det tjockt med folk, och man ser egentligen ingen, men när butikerna stängt då är det lugnare. I trappan vid gångtunneln sitter i och för sig ett gäng emo-kids. Svartmålade i ansiktet och med clownkläder. Om deras image skall vara att de är deppiga och coola så misslyckas de plenty, de är ju lättroade som en dagisklass på Liseberg. Ledsamt nog så sitter där tyvärr också samma bleka människor där som var först in i Femman på morgonen.

För någon eller några månader sen så satt det en kille där som jag inte sett förut. Han var inte sliten men såg djupt olycklig ut, han hade en sportbag på bänken jämte sig. Det var tydligt att han inte var van i rollen som hemlös, han var skamsen och ovan. Lite som vi andra är när vi kommer till ett nytt jobb där vi inte känner någon, där vi inte vet hur det funkar och självförtroendet sviktar.

Jag har sett honom flera gånger sen dess. Hade det varit läge för ordvitsar kunde man sagt att han blivit mer varm i kläderna nu, men det funkar inte. Han ser mer frusen ut, men skammen verkar ha gått över, han hur nu samma uppgivna blick som de övriga i hans läge. Han har kvar samma sportväska, men nu är den uppfläkt och skiten, hans kläder är sunkigare och häromdagen såg jag att han hade en plastpåse på foten när han trampade av sig skon. Snart är lika självklart i sin roll som Faktumsäljaren utanför klädbutiken.

Varför denna gråtmilda text med gamla nyheter? Jo, jag jobbar bland annat med att bygga bostäder. Öh, eller jobbade med att bygga bostäder kanske jag får säga, för det är stopp i maskineriet och det är frustrerande. Riktigt så naiv är jag inte att jag tror att jag kan fixa bostadslöshet och missbruksproblem på direkten, men kopplingen finns där. Om jag får bygga nya bostäder som någon köper då rullar det pengar runt i systemet, skatteunderlaget ökar och en bostad någon annanstans blir ledig i flyttkedjan. Men byggmarknaden funkar inte, industrin har krampkänning, samhällets gemensamma resurser stryps och istället så får jag se nykomlingarna i Femman som tar sina första staplande steg i hemlöshet och uppgivenhet. 

Trevlig valborg.

Konsumera mindre kök – laga riktig mat istället

En arkitekt sa något klokt (!) för ett tag sen: – Vi kan sluta prata om teknisk livslängd på vissa saker, t ex kök. Nu konsumerar vi kök istället. Det är inte slitage som avgör när köket skall bytas, det är mode och trender.

Och det stämmer ju naturligtvis. Den villaägare som inte bygger ett kök i vardagsrummet, med slaktarbänk och dubbelugn är en snåljåp och tråkmåns. En ensam diskbänk räcker väl knappast (minst två) och köksblandaren skall helst ha inbyggd kolsyrepatron så man får Ramlösa direkt ur kranen. Rostfritt är sannolikt det mest korkade material man kan tänka sig i kombination med kladdiga barnhänder, men – skit i det.

– Pappas drömfabrik, sa annan arkitekt att det köket har kallats. Träffande.

På ett bygge jag hade så sålde köksfirman in ett kylskåp till en kund, det kostade hyfsat mer än min bil. Jag frågade förundrat: – Vad är det som så speciellt med det kylskåpet? Blir maten extra god, eller nåt?

Kökssäljaren svara. – Nej, men det har väldigt fräck belysning!

Så om du anser att det är viktigt att den där skrumpna ostbiten, mjölkpaketen och morötterna skall belysas på ett attraktivt sätt, och det ligger en femtitusenlapp och skräpar hemma, så finns det kylskåpet för dig. Det här blir lagom ironi när man konstaterar att ett svenskt hushåll ägnar en kvart om dagen åt matlagning, snart tar det mer tid att sopsortera emballaget från all hämtmat som köps hem. Jag själv älskar matlagning, framförallt på helger och stora kalas när kompisar och familj kommer och äter. Vårt kök är dimensionerat för stora kalas och flera kan jobba där samtidigt, men kylskåpet kostade femtusen och håller maten kall. (Hade det legat stålar hemma i överflöd så hade jag gjort roligare saker än köpt kylskåp.)

Vi har en del i-landsproblem att fundera över här på Planeten Jorden, avdelning Sverige. Att det är dyrt att bygga nya bostäder beror delvis på vad vi själva bedömmer som viktigt, t ex vilken belysning vi vill ha i kylskåpet.

1000 m2 Steni-plattor – så jävla dumt

2001 hade jag med min dåvarande egna firma ett jobb åt en av stans största byggare. Vi skulle montera stomme och vindskydd på ytterväggar på en industribyggnad. Jag var anlitad som arbetsledare för min aktivitet, men kunde inte låta bli att lägga mig annat också.

På en av fasaderna skulle det monteras Steni-skivor, ca 1 000 m2. Det var en eftergift till stadsarkitekten som inte ville ha så mycket plåtfasader. Han kan numera glädja sig åt en slät vit kassettfasad riktad mot en skogsdunge, där ingen någonsin har ett ärende.  Hursomhelst, vi blev inblandade därför att vi skulle läkta våra väggar och frågade snällt om mått och instruktioner. Tyvärr kunde ingen på bygget svara. Så jag grävde och det visade sig att en orutinerad arbetsledare fått på sitt bord att avropa dessa Steni-skivor, köpet var sannolikt avklarat högre upp i hierarkin.

Materialet var beställt – i standardmått!  Någon skulle alltså få ställa sig och kapa Steni-skivor, jag räknade till över 400 lm sågsnitt. Det hör till saken att Steni-skivor är tillverkad av polyester och sten, de är mycket hårda och, i detta fall, högblanka. Chansen att man skall lyckas med ett snyggt sågsnitt utan flisor är lägre än reporäntan.

Jag satt med på stora byggfirmans interna arbetsledarmöte, och tog upp frågan om konfektionering av skivorna. Jag sa att det blir fiasko om någon ens skall försöka börja såga dem på plats. Jag hade kollat med leverantören och kapning i mått kostade inte ens extra, det ingick i deras normala rutiner. Då frågar den ene projektchefen rakt ut i luften:

– Klarar vi det då?

Jag vet inte exakt vad han menade, men jag tolkade det som att han inte trodde att platsledningen mäktade med att gå ut och mäta, göra en specifikation och sen beställa skivorna i rätt mått. Ridå.

Så på grund av resursbrist på platskontoret kör man på som vanligt. Man köper in halvfärdigt material som drar med sig problem ut till arbetsplatsen som någon skall lösa senare. Det blir mer timmar ute på bygget, förseningar och sämre resultat. Det blir dessutom dyrare.

PS

Skivorna beställdes i rätt mått, levererades i snygga paket och passade alldeles utmärkt. Tyvärr så måste allt plockas ner på grund av ett konstruktionsfel och monteras upp igen i mindre bitar, men det är en annan historia:)

”Att leverera en enrummare där det fattas en vägg och två dörrar? Lite över gränsen, va?”

(Citat från en före detta kollega)

Vi byggde exklusiva bostadsrätter i ett gammalt hus, och vi hade en leverantör(?), upphandlad direkt av beställaren, som skulle ordna all inredning, kök och badrum. I lägenheten ifråga skulle byggas en skiljevägg med två inbyggda skjutdörrar av glas. Konstigt nog kom aldrig de exklusiva dörrarna från Italien, och väggen stod där halvbyggd långt efter inflyttning. En ändlös rad av bortförklaringar, undanglidningar och lögner följde från vår leverantör. Damen som köpt lägenheten och flyttat in, klagade försynt men betalade snällt. Hon fick vänta några månader på en dräglig boendemiljö.

Som platschef, och jourhavande medmänniska, var jag upprörd, och fick till slut lov av beställaren att beställa dörrarna på annat håll. ”Ojdå, vi kan inte fixa det förrän nästa vecka” sa den lokala inredningsfirman. So what, vi hade väntat i månader.

Så enkelt det kan vara, och så svårt det kan bli.

Sommarjobb i februari, senast mars

1995 jobbade jag på medelstora byggfirman. Vi räknade på ett jobb för ett kommunalt bolag. Det gällde en verkstadsbyggnad på 1 200 m2, totalentreprenad. Upphandlingen tog i vanlig ordning lång tid. Vi var kallade till förhandling nr 2 fredagen den 14 maj. Byggentreprenörer är normalt inte så glada i att sänka anbudet, men man kan ju alltid få in mer jobb för samma pris, så jag tror att vi lovade att göra lite mer av något. Då fick vi jobbet.

Nu till det som är så korkat. Enligt tidplan startade det här jobbet den 19 maj. Så efter förhandlingen som blev muntlig beställning så hade jag en lördag och en söndag för att förbereda uppstarten på den arbetsplatsen. Det gick naturligtvis inte, och vi tappade ett par veckor direkt. Slutdatum var det mer noga med, det var aldrig tal om att förlänga byggtiden.

Samma sak händer varje år och extra tydligt blir det om man jobbar för offentliga sektorn. I maj och början på juni tokjobbar man för att handla upp ombyggnad av skolor och daghem på sommarlovet. Byggstart efter skolavslutningen och klart den 19 augusti, om och om igen, år efter år. Vad kan den usla timingen bero på? Kan det vara så enkelt att man såsar med projekteringen?

Jag tror kommunen skulle få ett bättre ekonomiskt utfall och bättre kvalitet på sina projekt om de handlade upp sommarjobben i februari. Då är entreprenörerna inte bokade inför sommaren, och arbetena kan förberedas ordentligt. Det enda som behövs är att förfrågningsunderlaget blir klart i tid, ungefär 3 månader tidigare, varje år.

En sorglig historia om fukt och mögel

Detta hände sig för många år sen nu.

1998 var jag med och gjorde en besiktning i en villa utanför Göteborg. Besiktningsmannen hade fått sitt uppdrag av Statens Småhusskadenämnd, jag var med för att borra hål och mäta fukt. När vi kom dit så var det först den sociala delen med kaffe och prat om hur fint området var och om närhet till skola och daghem.  Mannen i hushållet kändes forcerad och frun verkade klar att bryta ihop närsomhelst. Förklaringen till det kom efter en stund.

Paret hade köpt huset när priserna var som dyrast 1991. Man hade hoppat över den dyra (?!) överlåtelsebesiktningen som då kostade 4 000 kr. Man hade sen haft 800 000 kr i lån med rörlig ränta när Riksbanken höjde repo till 500 %. De bekymren var dock små jämfört med vad som uppdagats efter inflytning och det som sedan följde.

En tid efter inflyttning upptäcktes fuktproblem, i ett tidigt skede ofta ett luktproblem. När man undersökte saken visade det sig att tidigare ägare hade dolt problem på olika sätt. Om jag minns rätt så var det ägare i två led dessutom. Anticimex hade på uppdrag av en tidigare ägare gjort en åtgärdsplan för skador, men den sattes aldrig i verket. Som lök på laxen anlitade paret en mögelhundtjänst som gjorde sig rejält med pengar på undersökningar och juridisk hjälp utan nytta för sin kund, detta kostade paret mycket onödiga pengar.

Vi mätte och konstaterade att 100 m2 inredd källare var dyngblöt och måste rivas ut. Det visade sig att någon klantskalle hade grävt ut en kryprumsgrund, lagt ut reglar direkt på backen, spacklat och målat fint och toppat detta med en platsbyggd bar i brittisk kolonialstil. Komplett med biljardbord och bruna träpaneler på väggarna. Åtgärderna för ny dränering och att återställa till oinredd källare var ca 300 000 kr, det var alltså kostnaden för att bli av med 100 fina kvadratmeter. Vi offererade men kunden hörde inte av sig. Något år senare återkom husägaren till mig och bad om ett pris på att byta ut även golvbjälklaget, samt att återställa källaren med sovrum, bar, biljardrum. Kostnad minst 800 000 kr. Jag skickade ett mail till honom med kalkylen och en fråga om det verkligen var rätt. Har ni funderat över att riva och bygga nytt? Man kunde köpa ett huspaket för halvmiljonen då.

Jag vet inte hur det gick sen, men den mannen kommer sannolikt ägna resten av livet åt att ångra att han inte köpte en besiktning för 4 000 kr, besiktningsmannens utlåtande och i förlängningen hans försäkring och ansvar kunde räddat familjens privatekonomi de närmast tjugo åren.

Vi som bygger borde nog också fundera på vad vi kan ställa till med, vi har enskiktsfasader och andra dumheter aktuellt just nu, ett felaktigt utfört passivhus kan bli en mardröm om några år. Jag tror inte vi alltid är medvetna om hur slarv i byggprocessen kan skada människor långt senare. Hårt och skoningslöst.

– – – – –

I slutet på månaden är det fattigt i byggbranschen

Hemma hos oss är det ebb i kassan i god tid innan lönen kommer (Familjen AB har ett likviditetsproblem eller snarare cashflowstörning). Som tur är så hjälper försäkringskassan till med ett litet bidrag den 20 varje månad, så barnen inte skall gå hungriga mer än max en vecka. Detta scenario delar vi med många medelklassfamiljer med god inkomst och dålig budgetstyrning.

Sync envisas ju med att babbla om MåsteBordeVillSkullekunna, en slag definition av nödvändigheten av det du köper i ett projekt. Samma sak gäller i mataffären. En veckohandling direkt efter lön är inget att skoja om, konsumtionssamhället får sig en injektion och både ICA och Anders Borg får klirr på kontot. Goda ostar, ett par DVD-filmer och nya skor till barnen (och till pappa) blandas i kundvagnen med 4 säckar grillkol för 100 kr och en storpack tvättmedel. Några goda köttbitar och påfyllning i konservförrådet hinner man med, och toppar det med några roliga ekologiska såser från den asiatiska hyllan. Tänk att man kan proppa i 3 000 spänn i en kundvagn, på bara 45 minuter. Det finns gott om sakker man vill ha och skulle kunna köpa (och det gör man ju).

Sista dagarna innan lön, när barnbidraget gått åt till blodpudding och till att tanka bilarna, då är handlingen på ICA inte lika rolig. Behovet av mat på bordet och mjölk i kaffet är detsamma, men grönmögelost och soltorkade tomater köps inte de dagarna. Falukorv med 44% vatten blir då ett alternativ igen och billigaste köttfärsen känns dyr i förhållande till färdiga köttbullar. Här får man överväga vad som verkligen måste köpas, BordeVillSkullekunna är nu helt borta i värderingen.

Det är inte svårt att göra jämförelsen med byggbranschen. För bara ett år sen var det fullt blås, projekten stod på kö och det var bara resursbrist som höll tillbaka. Nu står samma projekt startklara och resurserna (arbetskraften i alla fall) finns tillgängliga men det saknas pengar. Bankerna är livrädda för vad som skall hända imorgon, fastighetsägare och projektutvecklare vet att de måste klara sig till nästa lön (högkonjunktur) och har en helt annan inställning nu. Det är slutet på månaden i hela branschen, och nästa löneutbetalning känns inte inom räckhåll.

MåsteBordeVillSkullekunna – Styrning mot budget

När jag var liten så kunde man lägga tre kronor på disken i tobaksaffären, sen plockade tanten ihop godis för hela summan. Nuförtiden så plockar man själv och man blir märkligt nog lika överraskad varje gång, ett drygt halvkilo på godisvågen och en femtiolapp är förlorad.
Sync har forskat även i detta.

Jag har aldrig tagit politisk ställning. Jag vill gärna tro att jag är humanist och predikar gärna delaktighet och ansvar, och värnar gärna om de svagaste i sammanhanget. Men jag gör undantag i vissa fall. Och om det gäller att styra mot en budget så behövs en envåldshärskare. När jag tar på den mössan blir jag fyrkantig och lite burdus, och en del kunder vänder sig då istället till någon mer säljande (~inställsam) person.
Men så är det – Skall vi styra mot budget så är det budget som gäller.
Livet är hårt ibland,

 sync-diagram-mastebordevillskullekunna2

Cirkeldiagrammet som lanserades häromdagen representerar alltid hela din budget, 100%. Man kan spika budgeten på ett par olika sätt, antingen slår man fast den direkt, pang bom så här mycket pengar får det kosta. Punkt. Ett annat alternativ är att man adderar alla sina ”måste” med sina ”borde” och sätter av lite till ”vill” och ”skulle kunna”.

Som sagt – antingen slår du fast din budget direkt, eller så plockar du det du vill ha och får veta kostnaden sen. Om det nu inte är en godispåse utan ett hus så är det mentalt ganska smärtsamt att få veta vad det skulle kosta att bygga det du ”vill” och ”skulle kunna” först när du står vid kassan. Du kan då hamna i läget att du plockat en påse godis som du inte har råd att köpa, tråkigt.

Så vad gör man istället då? Jo, man ställer upp fyra kolumner och tar alla aktiviteter (t ex olika byggjobb) och värderar i vilken mån de passar in på måste/borde/vill/skullekunna. Det blir väldigt tydligt hur mycket pengar som behövs för att uppfylla allt ”vill” och ”skullekunna”, men också vilka pengar som behövs för att klara av det du ”måste” och det du ”borde”. Om inte pengarna till allt finns i din plånbok så ser du nu var du kan börja skala bort kostnader (i kolumnen skullekunna, som ni förstått nu).

Slutsats – Har man mycket pengar så kan man göra det man vill, har man ännu mer pengar kan man göra ännu mera. Men har man en begränsad budget så måste man prioritera. Det är här man knyter ihop resonemanget. Ett bra projekt med en nöjd kund skall se ut ungefär som cirkeldiagrammet. Ganska mycket måste, en del borde, en hyfsad andel vill och åtminstone lite grann av skulle kunna.

Vi har då täckt in Jantelagen, luterskt självplågeri och lite lyxkonsumtion. Jag tror nästan vi har definierat ordet lagom!