Sync – Trendsättare i byggbranschen?

Vi som inte var på plats på Stockholm vatten-framsida (?) när Byggtjänst hade sin Trenddag 2011 kunde se det live på webben. Eftersom det sändes en heldag och undertecknad trots allt jobbar några timmar varje dag så missade jag andra halvan i realtid. Därför får jag kolla i efterhand i mån av tid och uppkoppling.

Tyvärr – återigen – missar man  i efterhand Kjell Aleklett som pratade om Peak Oil och satte lite perspektiv, det flyttade våra andra problem lite närmare ankdamsnivån.

—–

Nu är det ju så att jag simmar i samma ankdam som talarna och besökarna på Trenddagen och tycker det andra är spännande också. Jag kollade i morse på anförandet av Jessica Löfström, VD, ExpanderaMera. Hon har bemanningsföretaget Expanderamera och sitter i någon branchorganisationsstyrelse och lite till.  Hon är dessutom duktig på att prata och marknadsföra sig själv.

Hon sa att när hon startade för elva år sen så var Expanderamera unikt, det fanns inte den tjänsten på marknaden då. Det kan knappast vara rätt, bemanningsföretagen fanns i Göteborg tidigare än så i alla fall. Rekryteringsföretag fanns nog också, kanske inte inriktade på bygg dock, vad vet jag?

(jag kan skvallra om att dagspriset på en kvalificerad platschef är 100 000 kr enligt säkra källor)

Jessica Löfström inledde förresten med en enkel frågeställning om varför alla byggen måste start klockan 06.30 eller 07.00. Varförför inte kl åtta som alla andra så att snickarn kan lämna på dagis också?

Jessica lobbar ju förstås för att släppa in utländska arbetare och tjänstemän. Hon tipsar om att plocka in kompetens från andra branscher som IT eller militären (Mats har ju testat den tanken). Hon raljerar lite om klichéerna i branschen också, om vår syn på oss själva – att vi har raka rör, att vi inte snackar skit, att vi bygger ett bestående resultat, att vi gillar att visa upp det vi byggt för våra barn.

Jag känner att vi connectar lite, jag och Jessica. Idéer och synpunkter är desamma till stor del. Faktum är att vi kört ett projekt där jag fick genomföra fantastiskt mycket av mina idéer, det är ett minne för livet för fler än mig, det vet vet jag. Nedan följer lång text för den som orkar, självgodhet och mina bästa minnen.

—–

Det här bygget har flashat förbi i många inlägg här på bloggen. Jessicas inledning om arbetstiderna löste vi redan 2006, vi bestämde från start att bygget skulle vara öppet från 06.00 – 19.00 fem dar i veckan. Vi gjorde ett schema för vilka om skulle vara först på bygget och vilka som skulle stänga på kvällen.  Det ingick i morgonrutinen att tända upp bygget och ha kaffet på för dem som kom halv sju. På kvällen var det en koll runt bygget att ingen blivit kvar, släckning och låsning, sen slogs larmet på. den som ville kunde hinna med både dagislämning och tandläkarbesök utan att tappa arbetstid.

Det internationella inslaget var ett medvetet val till viss del, ett par polska killar fick sin första vita anställning och de fick också förmånen (?) att ta med sina nya svenska kompisar och visa upp Warzava. Vi hade flera nationaliteter än vi hade koll på, min idé om en världskarta på väggen i lunchrummet blev aldrig av tyvärr.

Sen hade vi en önskan till våra entreprenörer att få in tjejer på bygget, faktiskt med hyffsad framgång. I och med att det var restaurering och mer avancerad måleri fick vi ett helt gäng tjejer den vägen men byggsidan bidrog också, murarfirman hade 3 st, elfirman hade en tjej på plats, husmålarna hade också en traditionellt målande tjej. Ett tag hade vi 20% kvinnor på bygget, det var vi enormt malliga för.

Jessicas tips om att vända sig till andra branscher hade vi inte egentligen inte i strategin, men jag fick en tanke en gång att kolla vad folket på bygget egentligen hade för bakgrund, vi hade poeter, tandläkare, konstnärer, lastbilsmekaniker, bagare och en som helst vill bli luftballongchaufför. En brokig samling livshistorier. Vi gjorde en enkät men hade inte tid att köra den igenom hela manskapet, tyvärr där också.

Jessicas vänligt raljanta kommentar om hur vi ser på oss själva är så nära sanningen att det blir komiskt. Vi hade många kramkalas och väldigt få grabbiga fighter. Kommentarer om att man vill visa upp det man bygger blev bevisad när vi hade en familjedag och alla fick ta med sig fru/mamma/farmor och visa upp det hela. Fantastisk uppskattat och mitt bästa minne från projektet.

Vi jobbade hårt på att göra bygget attraktivt. Det var en delad entreprenad och många löshästar som skulle samlas till ett gäng. Vi hade en medveten strategi ett år innan bygget startade att bygga upp intresset och visa vad som komma skulle. Under byggtiden hade vi massa skoj för att lyfta stämningen på arbetsplatsen, bland annat en succéartad soppkokartävling.

—–

Somraren 2010, alltså tre år senare, träffade jag en av killarna som var med med nästan hela bygget. Han är från Kroatien och vågade knappt säga ett ord på hela tiden, men jobbade och skrattade varje dag. Nu hälsade han glatt och babblade nu nästan obehindrat på svenska. Han sa att det var det bästa bygge han varit på. Nånsin.

—–

ROTfylla hos Sync

Sync hade en fin kväll igår. Vi hade bjudit in våra kompisar på ett kalas, eller egentligen en kombinerad information/uppläxning/påminnelse om att det finns en del att tänka på för småskuttarna i byggbranschen. Framförallt finns ett ROT-bidrag. Eller ROTavdrag, vi kan inte riktigt sätta ner foten där. Det är ju egentligen en skattereduktion. Det är en fantastisk möjlighet för småbyggarna, rätt hanterat är det jobb ett par år framåt med god betalning.

Tyvärr var riktigt dåligt väder för information om skatteregler – solen lyste och lyste och värmde. Men bra uppslutning ändå, grävmaskinisten kom och sme’n med, några målare och glasmästarn förstås. Vi hade en plåtslagare, några snickare, en kakelsättare, en ovanligt konstnärlig murare och en solbränd fastighetsägare. Hyfsat tvärsnitt av byggbranschen tycker jag. Själklart hade vi också en irländsk snickare som är slöjdlärare på ett mentalsjukhus i Ghana.

Sync höll låda en lite för lång stund, vi fastnar ju gärna på en del problem i vår bransch, som bekant. Vi hade en gästartist också, Robert på Archicon som ju har en egen byggblogg, tog rejält grepp på arbetsmiljöansvar. Det är inte ofta, om någonsin, som det sköts helt korrekt på små arbetsplatser. Vi behöver inte lära dessa småbyggarna att ta vara på sig, det händer väldigt sällan olyckor, men det gäller att ha ordning på Bas-P och Bas-U, man måste veta att man behöver ibland ha en arbetsmiljöplan. Och man skall veta vem som ansvarar för vad. Jobbar med privatkund är det inte helt klart alltid. Tur att Robert gjort läxan i alla fall!

Som nästan alltid när vi ordnar kalas så hade vi en god soppa. Denna gången hade min kollega gjort  en fräsch Gaspacho, tomater och paprika, lök och kryddor. Riktigt bra en varm dag, ihop med lite brödpinnar och torra skinkskivor från norra Italien så var buffén en succé.

Som nästan alltid när vi ordnar kalas så blev vi sittande med några öl och bara lite vin bland odiskat porslin, datorer och högar med ritningar och bygglagstiftning. Som nästan alltid så fick vi en sån underbar diskussion om allt mellan himmel och gjord. Det krävs en del förtroende och närhet för att tuffa byggkillar skall prata så om besöken hos psykologen eller sitt ständigt pyrande alkoholsug. Och vi hade vår fantastiske Eddie på besök, han som packade en väska och flyttade till Afrika ett par år för att bli slöjdlärare på ett mentalsjukhus i Ghana. Hans mod inspirerade till en diskussion om vad man egentligen vill vara/göra/bli. Vi har varit inne på det spåret förut här på Sync Blog, både här och där. När grävmaskinisten berättar att han blev tvingad in i en traktorgrävare som sextonåring och sen blivit sittande kvar i förtio år vid spakarna, när han egentligen ville bli dansare, då är det vackert och nära inpå känslorna. Jag är oändligt tacksam att jag får vara bland sådana människor och dela den stunden. Då är jag rik.

Att starta på nytt – och göra samma misstag

Rörmok har fått en ny arbetsplats och vandrar runt som ett frågetecken, igen. Eller rättare sagt med en massa frågor som känns igen från andra arbetsplatser. Som vanligt kommer det som en överraskning för platsledningen att det måste finnas plats att klä om och sitta ner och äta för alla på bygget.

Det är intressant att se detta ur ett UE-perspektiv. Som platschef har jag ju tagit emot både rörläggare och annat löst folk till mina arbetsplatser, nästan alltid har de kommit in lite för sent och lite för dåligt förberedda. Lagbasen har oftast kommit från annan arbetsplats, är inte riktigt klar med den, och han måste mentalt vara kvar där ytterligare en tid. Möjligheten att påverka byggets ”infrastruktur” är liten i det läget. Jag önskar mig att man träffades mycket tidigare och gick igenom upplägget, där alla fick ge sina synpunkter och önskemål. Det borde bli bättre i längden, men också skapa förståelse för att allt inte går att förutse.

Jag förstår att man som UE undrar exakt hur korkad man måste vara för att kvalificera sig som platschef eller verkare. Som part i målet kan jag inte uttala mig om just det, men det finns en struktur man kan fundera över. Kalkylator och planeringsingenjörer lämnar anbud och tecknar avtal, sen tar platschefen över och startar upp bygget. Allteftersom tiden går kommer fler personer in i processen, i mitt tycke då, lite för sent.

Det kostar ganska lite att träffas innan bygget startar upp, men det krävs en klok beställare som lägger tid för detta i tidplanen och driver på byggaren att genomföra detta. Information om arbetsplatsen, information om slutkunden och information om projektets syften och mål skall vara tydlig och lättillgänglig. Hemlagad soppa är en oslagbar ingrediens för såna möte och träffar.  Men det krävs kloka beställare, och rörläggare som kan koka soppa.

Var i hela världen…?

Sync har haft många idéer som inte genomförts. Det är förmodligen bra i vissa fall, men en av dem borde sjösatts när den föddes. Vi hade en stor arbetsplats och tänkte att vi skulle ha en världskarta på väggen i matsalen så att alla som jobbade på bygget kunde få markera var de kom ifrån.

Vi hade på det projektet fått en del nålar i Polen, en på Irland, en i Australien. Några nålar hade suttit i Kroatien och runt det området. Jag tror vi hade fått några i Sydamerika också. Vi hade naturligtvis haft ett bra gäng nålar i Göteborg och en märkligt stor mängd i Hällingsjö. En nål hade stolt stått där ensam i Skåne.

Vad hade vi nu haft för nytta av det här? Jag tror att det gett en skön känsla till dem som har sitt ursprung långt bort. Om man inte kan språket och prata med kompisarna på bygget, så kan man ju alltid peka på kartan. Och vi hade fått en tankeställare om spridningen på jordklotet om så bara bland oss 100 personer.

Sync’s baktankar är dessutom genomskinliga, vi hade naturligtvis krävt att få smaka på en god soppa från allas respektive hemtrakt. 

Koka soppa på en spik

På ett projekt Sync ledde hade vi en tävling i soppkokning. Det gick till så att alla entreprenörer och konsulter som ville fick koka soppa till övriga på bygget. Man fick lägga max 800 kr, då skulle det räcka till soppa, bröd, smör och ost.

Målarfirman gjorde en fantastiskt god linssoppa, de slog dessutom budget med marginal, under 10 kr/portion. Den ene murarns fisksoppa vann, lite över budget, mycket god. Den andra murarn överskred budget med 400 %, frångick kravet på soppa. Han grillade femtio skivor fläskkarré, hade gjort poatissallad och köpt två lock riktig öl. Grillfest på taket dagen innan midsommar. Han blev diskad men uppskattad, kan man säga.

Vi kallade det tävling men var en enkel och billig aktivitet som blev mycket uppskattad på bygget. När någon skall koka soppa en fredagsförmiddag i lunch rummet blir det plötsligt en annan miljö i rummet. Det luktar gott och alla är nyfikna på vad det skall bli. Tråkningar och ifrågasättande hör till spelet. Belöningen kommer när 40 pers slickar tallrikarna, frågar efter mer och erkänner att de aldrig kunde tänka sig att du kunde laga något så gott.

Enkelt och gott.