”- Det svåraste är att hålla alla på gott humör”

Jag hade förmånen att vara platschef och djupt involverad i ett uppmärksammat projekt. Vi skulle bygga om ett gammalt anrikt hus till exklusiva bostadsrätter. Ett hus med stort kulturhistoriskt värde från 1874 som skulle få en ordentlig genomkörare under 18 månader. Alla som jobbat med ombyggnad vet hur det kan gå.

Den lokala tidningen gjorde ett besök och intervjuade beställaren, arkitekten och antikvarien. Hon ställde en fråga till mig också:
– Vad är det svåraste med ett sånt här projekt?
Jag svarade (100% media-otränad):
– Det svåraste är att hålla alla på gott humör.

I artikeln citerades platschef XX som ”kryptiskt” svarade ”Det svåraste är att hålla alla på gott humör”. Lysande citat! Sa brodern som rör sig i den världen, han sa det med ett brett flin. Jag hade gjort en pinsamt dålig debut i tryckt media.

Journalisten ställde ingen följdfråga, det var synd för jag kunde lätt ha underhållit henne i en trekvart i just det ämnet. Det är nämligen så att om skall bygga om ett stort hus, så är det en massa människor som skall vara med. Dessa människor måste tycka det är roligt att jobba trots damm och buller, trots att man får göra om det man redan gjort, trots att man sitta och äta mitt i byggstöket, trots att du skall trängas med en massa andra människor som springer i vägen. Helst skall man tycka det är kul att stanna några timmar extra p.g.a. att någon annan inte hunnit klart med sitt, morgondagens gjutning går ju inte att flytta på. Det är ett plus om man också har vett på att uppskatta det fina med att hitta en gammal tapet bakom den du just river, det betyder ju att du nu skall riva mycket noggrannare och mycket mer. Tjohoo, typ.

Så om jag är världsmästare i tidplaner och överdjävlig på inköp av material, så är det inget värt om inte de som gör jobbet har kul och fortsätter kämpa.

Så enkelt är det.

Daniel Kvist blev bara 18 år

Daniel Kvist dog i en arbetsplatsolycka 1991. Jag jobbade på stora byggbolaget och vi byggde platsgjuten stomme, vi hade kommit några våningar upp i luften. Daniel var en duktig lärling, tystlåten och blyg men effektiv och noggrann. Hans pappa jobbade också på platsen.

Daniel och pappans parhäst sen många år, M, plockade ner stämptorn under ett 6 meter högt valv. M stod i en saxlift, lossade skruvarna, sen höll han emot med ett rep när tornet fälldes. Daniel stod där nere och höll emot i botten på tornet. De hade tagit ner de flesta när olyckan hände.

Jag minns ett rop över komradion att platschefen skulle ringa ambulans, att vi hade en skadad och fastklämd. Jag och en annan kollega sprang ut på vägen för att vinka in ambulansen, vår rutinerade deltidsbrandman tog kommandot vid själva olycksplatsen. Inom några minuter hade vi ambulans, brandbil och polis på plats, efter bara en stund kom också en mobilkran till platsen.

Liften hade vält över Daniel, själva saxen hade lagt sig rakt över hans bröstkorg. Byggets hjullastare hade redan lyft upp liften när ambulanserna kom. M hade brutit foten när han for ur liftkorgen efter 6 meters fall, men var i övrigt fysiskt ok.

Platschefen och Daniels pappa åkte med ambulanserna till sjukhuset, kvar var 30 chockade gubbar på bygge. Jag ringde vår skyddsingenjör, som tur vara var han på en kursgård bara någon mil bort. Han kom snabbt, på vägen ringde han Yrkesinspektionen, Bygghälsan och facket. Inom ett par timmar hade vi full uppställning från alla tänkbara håll.

När polisbilen kom tillbaka med platschefen och en präst förstod vi, men hoppades ändå. Prästen förklarade det att skadorna var för svåra. Daniel dog på sjukhuset.

Platschefen var, och är, en man som förtjänar allra största respekt när det gäller ledarskap och, framförallt, arbetsmiljöarbete. Han genomförde i handling 1991 det som jag bloggar om 2008, utan tvivel är han den jag tagit mest intryck av under min karriär. Snickaren M var omdömesgill och förståndig, utbildad till skyddsombud. Vi hade, som jag minns det, överlag bra resurser att utföra vårt arbete. Vi hade dessutom en brandman med 25 års erfarenhet av akut livräddning. Inte någon gång efteråt har jag hört en anklagelse om försummelse eller slarv, inte ett ont ord från någon. Pappan fortsatte arbeta med M under samma platschef.

Ibland händer olyckor. Det kan vara i en bilkrasch, i ett brinnande hus eller en arbetsplatsolycka. Ibland är olyckan så allvarlig att människor dör. Jag kan räkna upp minst sex omständigheter som, var för sig, med annan utgång hade behållit Daniel i livet.

Daniel Kvist borde fått vara 35 år idag, att han inte är det är ingens fel.

(på ByggBlasket kan du läsa om dödsolyckor på Skanska.)

Teaterchefen hade rätt

Jag jobbade som platschef på mellanstora byggfirman. Vi byggde om på Stadsteatern och var väl inte helt klara på utsatt tid (Understatement el Grande). Tekniske chefen på teatern gormade att han inte kunde förstå hur man kunde göra som vi, och att de på teatern minsann levererade varje kväll. Jag nickade artigt och tänkte: ”Din självgode skattefinansierade jävel, du fattar ju inget av våra problem!” 

Jag har upplevt samma situation i olika varianter med krögare och boende, fiskhandlare och fabrikörer. Insikten är generande och skrämmande, teaterchefen hade rätt – Vi levererar inte!
Vi levererar bara strax över skamgränsen, tar slutbesiktningen som en betald egenkontroll – och det är väl inte så farligt med ett par hundra anmärkningar i ett protokoll? det fixar man ju på några veckor. Eller, ingen brådska förresten, vi måste ju köra igång det där nya jobbet först, det här löser sig nog ändå.

Och, såvitt jag vet, så står de där än idag, teaterchefer och fiskhandlare som skäller på nollställda entreprenörer, och ingen av dem förstår hur den andre funkar. En klok projektledare jag har som förebild sa för länge sedan:

”Byggbranschens största problem att kunden inte vet vad han köper, och att entreprenören inte vet vad han säljer”

– – – – –

(Forsättning följer…)

 

Julmys med de närmaste 100

Igår hade Sync ett julkalas, kontoret på Kronhusgatan blev tillfälligt ommöblerat till festlokal (igen). Knytkalas i dessa tider blev en fullträff.

Sync har ordnat många kalas men aldrig fått så mycket beröm. Det var inte just arrangemanget som sådant, även det gick klockrent, utan att vi fått en sån blandning med folk. Alla var där trots att många fått tacka nej av ena eller andra orsaken. Fastighetsägarn och Rivarn hälsade glatt på varandra, Grävmaskinisten och Arkitekten umgicks med Betongpumparn och Anläggarn. Få saker värmer Sync´s hjärtan så, som när våra vänner träffas och trivs tillsammans.

En kund till Sync tackade ja till vårt knytkalas med frågan – Kan man ta med sig en kör? Kören Delight gjorde succé!

Vilka fantastiska bidrag vi fick till julbordet. Ulf Murarn får priset för bästa uppläggning och dekorering – den kalkonen dog inte förgäves! Ulf Badrum får Året Hjälte-pris för att han släpade sig ur sjuksängen för att leverera sin hemgjorda senapssill, med livet som insats. Årets Pride-pris gick till Håltagarn som frankt klev ur garderoben, gick runt och strödde silverstjärnor och konstsnö på borden som värsta Ernst-kopian (sen klev han tillbaka in). Det saknades inget, köttbullar och prinskorv, sill och strömming finns nu så det räcker till midsommar. Priset i klassen Lokal Specialitet vanns av Grävmaskinisten som kom med egenhändigt lagad äggost, respekt. Några nämnda men ingen glömd.

Vissa gjorde det enklare för sig – Peter Betong tvingade sin mor att steka 100 strömmingar och lägga in, och hans fru griljera skinkan klockan två på natten. Peter själv bidrog med sitt glada sällskap.

Svartklubb och monsterstereo på sjätte våningen med stans skyline i bakgrunden avslutade kvällen, hörselskador och en grundlig bakfylla kommer drabba några i branschen efter detta, och det hör väl till att några alltid skall gå och lägga sig innan de går hem. Copywritern och Snickarn M tog sig en tupplur innan taxin hem.

Idag fredag är allt som vanligt igen, nästan. Kanske lite bättre.

Sync Julknytkalas 20081218, mera bilder

Baka kaka = bygga hus

När hon bakar så upprepar min dotter något hennes mamma lärt henne:

”Man får inte glömma att blanda i lite kärlek, också”

(Åh, pappas flicka)

 Sen har hennes mamma visserligen lärt henna andra saker också.

”Man får inte glömma av att smaka på smeten”

säger hon och slickar glatt i sig halva skålen. (Då är hon mammas flicka)

Vi som bygger hus måste komma ihåg att blanda i lite glädje, kärlek och omtanke i våra projekt. Vi måste tänka på att vi bygger för människor som skall bo eller arbeta i huset. Vi måste tänka på att det är människor som skall bygga huset, människor som ägnar en stor del av sin vakna tid med att arbeta i ditt/mitt projekt. Människor mår bra av att skratta och äta tillsammans och få vara synliga och uppskattade. Inte synliga som en siffra i en arbetskraftsstapel på hur många som behövs nästa vecka/månad/år, utan synliga som en viktig del i stort sammanhang.

Jag tror att om man tar hänsyn till dagishämtningar, sjuka barn, farmors födelsedag och fredagsfikat så får man mångfalt tillbaka.

Kulturhistoria anno 2050

Om vi nu skall rädda Planeten Jorden, då kanske vi (byggbranschen) får tänka lite större, t ex när det gäller tilläggsisolering av tak och fasader. Detaljplaner som hindrar exteriör förändring är säkert bra, av arkitektoniska och kulturhistoriska skäl. Men om Planeten Jorden kokar över lagom till 2050, Holland förvandlas till ett stort risfält och 300 miljoner indonesier behöver en ny kontinent, då vete fan om våra barnbarn står i led och hurrar för att det iallafall finns fina fasader bevarade från forntiden (alltså typ 1900-talets senare del).

Vem vill bo i en SUV?

Bilbranschen ska få miljarder för att utveckla miljöfordon (och begrava gamla dåliga affärer). Det verkar som finanskrisen kom lägligt, vi konsumenter som krävt att få åka SUV en längre tid nu verkar har ändrat inställning. Biltillverkarna har utan knot spottat ut energislukande bilar, större och tyngre, med ännu mer krockkuddar och monsterstereo med surround.
”Pimp my ride” liksom, fast direkt från fabrik.

Nu undrar jag om det kan komma en kris som kan få byggbranschen att sluta bygga SUV:ar för oss att bo och arbeta i? Vi bor på 40-50 m2/person och några av oss har en kontorsplats som tar 25m2, fast vi är jämt på språng. Vi får inte bygga ett hus utan hiss till andra våningen och vi måste bygga en parkeringsplats för varje ny lägenhet, även om den är i centralaste centrala stan där ingen kan bil ändå. Nästan ingen kan bygga hyresbostäder med lönsamhet. Vem är det som är för dyr? Snickaren kanske, eller är det projektledaren, nej det måste vara arkitekten?!

Det finns nog skäl att sänka arvodet för fler av oss, men det hjälper inte. Vi bygger för omständligt och komplicerat, för stort och lyxigt. Vi göder för många led i materialhanteringen, vi kör materialet på för många lastbilar, och vi kastar för mycket av det dyra materialet i sopcontainern p.g.a. dålig planering och sena ändringar.

Om jag vill bygga en Smartcar att bo i, så funkar inte det med BBR (Boverkets Byggregler), men det är helt ok med en SUV. Varför?

Det originellaste originalet

Stig Ragnar Folke Ahlstedt Bernadotte Jr, det originellaste original jag träffat. Han presenterade sig alltid med hela namnet, och ett flin att Bernadotte Jr var taget.
Stig Ragnar var 63 år, sist jag träffade honom, 1992. Om han lever så är han förmodligen fortfarande 63 år, han såg ut som han varit 63 år ganska länge, redan då. Han såg precis ut som Hans Scheike, ni vet sektledaren med kvinnotycke, rufsigt grått hår, långt skägg. Han var själv väldigt nöjd med just den liknelsen.
Stig Ragnar hade visitkort med två kaniner, mitt i parningsakten, och med en text: ”Always ready for new business”. I hans ögon lyste tusen års erfarenhet av tokerier och upptåg, där fanns intelligens och gnista, men också en sorg för att kroppen hade börjat ge sig . Han var en gammal sjöman som mönstrat av, bodde i en husvagn på veckorna och hemma hos tanten på helgerna. Han var en rent överdjävlig yrkesman, han kunde mura, putsa, kakla, spackla. Hans händer var magiska när det sista lilla, bökiga, svåra, bortglömda fixandet måste till.
Första gången jag träffade honom så stod han och blandade flytspackel i en hink, han såg i ögonvrån mig (den nye arbetsledaren) och platschefen komma gående. Precis när vi går förbi sätter han fingret i flytspacklet, för det till munnen, smakar och säger – ”Nej, lite mer vatten skall det vara!” Respekt.
Det gott folk, det är showbiz, när den är som bäst.
(På begäran kan jag fortsätta med en mängd historier om Stig Ragnar, mer eller mindre sanna…)