Kategoriarkiv: Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Standard

Publicerat av

Publicerat den

13 mars 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

Lämna en kommentar

Ibland funkar det trots chefen

Jag hade i egen firma nöjet att bygga allt för en fabrikör i livsmedelsbranschen. Det började med inredning av nya lokaler 1994, sen fortsatte det med allt, högt och lågt, stort och smått.

2004 var det aktuellt med ett mycket större projekt på fabriken och jag kände att jag behövde hjälp. Jag vände mig till en projektledare med rutin och pondus. Han kunde lätt uppfattas som tuff, på gränsen till elak, men jag tror han ställde högsta kraven på sig själv.

Fabrikörn är en säregen person, han hade en ledarstil som kanske beskrivas som lekledare/kompis/lustigkurre – Management by lattjolajban. Lite professorsimage, tankspridd och slarvig men helt genialisk säljare och produktutvecklare. Fabrikörns kompanjon hade ordning och reda som sin uppgift, han var ödmjuk och aldrig särskilt elak chef. På deras kontor var det sällan tråkigt. Tramsande och skojande ingick liksom i grundtemat. Avslappnad stämmning kan man säga.

Min projektledarkollega som väl hade en mer militärisk syn på ledarskap frågade mig om de alltid höll på det viset. Jag svarade att jovisst, men företaget är extremt framgångsrikt och lönsamt, så något måste de göra rätt. Då säger han:

– Jo, men ibland fungerar det trots ledarskapet, inte på grund av.

Kanske är det så. Men jag vill tro att ledarskapet var en del i framgången. Även om det här företaget hade fantastiska produkter och goda marginaler, så sålde varorna sig inte själva. Något måste ledarskapet betytt något för framgången. Den energi och den stämning som fanns i företaget kom helt säkert av chefernas sätt att vara. Jag kan inte tänka mig att företaget blivit ens hälften så framgångsrikt om man praktiserat kadaverdisciplin och nollvision på tramskontot.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

11 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen, Planeten Jorden

Kommentarer

1 kommentar

Ny teknik, igen?

Är det inte otroligt? För en liten tid sen så läste jag om en chef på Veidekke som berättade att han numera övergått till att bara bygga med murade/putsade väggar. Inga enskiktsfasader här inte! Tänk att hus med massiva tegelväggar kan betraktas som en nyhet 2008.

Häromdagen var det en artikel om nya ”stenhus” i betong med cellplastkulor som isolering. Ett prefabsystem utan (!) skarvar, enligt artikeln. Uttorkningen tar ingen tid, så från beställning till inflyttning räknar man tre månader. Det kan bli bra, men man börjar ana oråd. Man kan fråga sig om journalisten gör annat än plankar pressreleaser. Kritiska frågor är på sin plats. (OBS understatement grandissimo)

Jag väljer ändå att vara optimist, snart kommer nog en doktorsavhandling från Skanska, NCC eller JM som säger att lösvirkesbyggen som utsätts för regn kan bli fuktiga. Möjligen kommer man fram till att det även i fortsättningen sannolikt kommer att regna, och att man måste planera in det i sitt byggande. Om vi bara forskar riktigt ordentligt så kommer vi fram till kunskaper som varit självklara i några tusen år.

Så, om gud är god och branschen vågar, så kanske uttorkning av betong och flytspackel blir avgörande för byggtiden på något enstaka projekt. Kanske man lyfter detta från en plågad själ. Jag tänker nu på Platschefens dilemma – ”Vad är viktigast, inflyttningsdatum eller uttorkning?”

Va sa du? Stoltheten över att vara del av byggbranschen?
Hm, på en skala – Svagt till måttligt.

Planeten Jorden behöver mer hjälp än så här.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

10 mars 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

7 kommentarer

Flytta = logistikövning

För inte så länge sedan blev jag vittne till något otäckt. Jag hjälpte kompisen A med en sak i hans hus, just den dagen då han flyttade in. Han hade byggt nytt hus, och flyttade från en väl inbodd lägenhet.

Jag hade snackat med A på morgonen, de hade försovit sig hemma i lägenheten och var inte klara med packandet. Förmodligen var det en kader människor på väg för att glatt bära saker en lördag. Jag såg en kaosartad scen framför mig där kläder och blomkrukor blandades med finporslinet och köksredskapen.

O jajamän, fram på eftermiddagen kommer 5 (fem!) personbilar med ännu fler människor, följt av en liten skåpbil. Huset fylldes av hundar, ungar och kompisar som utan att tveka bar in allt i en härlig oordning. Husets framtida härskarinna såg blek ut.

Han som nästan byggt klart huset, min vän A, hade i det läget haft svårt att planera ens att göra en ostsmörgås i rätt ordning. Det bekymrade inte mormor och morfar och kompisarna som fixade kaffe, öl och mat och snart var det mer kafferep än flyttbestyr. Trevligt förvisso, men jag väljer för en gång skull att bortse från kärlek, gemenskap och det roliga. Det här är allvarliga grejor. En vuxengrej kan man säga.

Kalla mig gärna logistikfascist, men så här skall det vara:

  • Allt skall packas i flyttlådor, lådorna skall ha samma storlek och väga max 20 kg.
  • Möbler skall vara isärplockade så långt det går, små skruvar och sånt skall ligga i en påse som är tejpad fast i möbeln.
  • Lösa delar från bokhyllor och dyl skall tejpas ihop till hanterbara kollin.
  • Källarförråd och vindsskrubbar skall vara tömda, eller nedpackade, innan flytten börjar.
  • 4 vuxna människor som bär. Inga hundar, inga ungar, inga åskådare.

Inget skoj, bara effektivitet, koncentration på uppgiften.

——

Standard

Publicerat av

Publicerat den

09 mars 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

2 kommentarer

Du kan ta Stefan

Det var sommaren 1990, jag jobbade som arbetsledare på det stora byggbolaget. Arbetschefsgruppen skulle åka på ”studiebesök” (=sprit och umgås) i Malmö och Köpenhamn. Vi var väl ca 20 st. Precis innan resan hade en av platscheferna blivit befordrad till arbetschef. Så vi hade två AC med oss, vår chef AC1 och en nybliven AC2.

Tåget från Göteborg hade knappt lämnat perrongen kl 10 på morgonen innan första groggen hälldes upp. Framme i Malmö hade alkoholen tunnat ut blodomloppet på cheferna, kan man säga. På lunchen så kivades AC2 lite vänskapligt med AC1, han försökte köpa över en del av oss till hans nya arbetschefsgrupp. Han lockade med högre lön och förmåner, allt med en glimt i ögonvrån. Jag skulle få en tusing mer, inte dåligt. Kollegan B var också attraktiv. Då vaknar AC1 till och säger högröstat:

– B får du inte, M (jag alltså) får du inte, du kan ta Stefan!

Stefan såg ut som han skulle börja gråta. Hade jag fått den kommentaren hade jag grinat, den saken är klar. Stefan var en kollega, drygt tjugo år, som aldrig riktigt kommit in i gänget. Han kunde uppfattas som lite stroppig och dryg, men jag är säker på att det var osäkerhet och dåligt självförtroende som var hans problem. Möjligen passade han inte så bra som arbetsledare i alla fall.

Jag har berättat detta som en skröna många gånger, mest om spriten och den grymt okänsliga kommentaren. Nu hör jag till dem som tror att AC1 innerst inne är en god människa, men burdus emellanåt och vid tillfället rejält packad. När jag nyligen hade gamla chefer på lunch så pratade jag och kollegan B om detta. Vi skrattade åt gamla minnen, men tyckte synd om Stefan för den grymma sågningen även nu 18 år senare. Då sa kollegan B:
– Men det var väl inte det värsta? Det värsta var ju att ingen av oss andra sa något.

Och visst är det så. Där satt vi 20 personer, den med högst rang smädade en längst ner i hierarkin, och vi andra satt tysta och såg på. Jag kanske kunde skylla på min ringa ålder, kollegan B var relativt ny platschef, några kanske inte uppfattade vad som sades, alla har en ursäkt. Så där satt vi hela gänget, och ingen räddade Stefan.

Så om du, Stefan, läser detta så ber jag om ursäkt nu, jag borde sagt ifrån. Då.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

08 mars 2009

Publicerat i

Människor

Kommentarer

2 kommentarer

F-skattare är den nya tidens kommunister

Scenen är från 1994. Jag hade gjort en pytteliten del av grundläggningen på Handelshögskolan, men hade tydligen kvalificerat mig för en inbjudan till taklagsfest. Det var säkert 200 man, minns inte riktigt men kanske någon enstaka kvinna också på Valands festvåning. Middagen var slut och det blev lite rörelse runt borden. Jag satt kvar och en för mig okänd man sätter sig vid vårt bord. Vi skålar och hälsar. Efter en stund klämmer han en kommentar som startade en märklig diskussion.

Han sa:
– Bra att det byggs något, synd att det är helt i onödan.
(OBS att byggbranschen stängde igen 1992, ett par år tidigare, och vid detta tillfälle var knappt något annat än arbetsmarknadsåtgärder (?!) som lönade sig)
Jag sa:
– Hur menar du?
Han:
 – De som skall utbildas här (civilekonomer, alltså), de är ju onödiga. De gör ju ingenting.
I detta läge började jag fatta, jag hade träffat på ett sällsynt exemplar av kommunist som fortfarande tror på ideologin. Ok, så jag frågade:
 – Vilka är det som behövs då?
Han igen:
 – Vi som producerar saker, (han var själv snickare). Folk som gör något, något riktigt alltså.
Jag fortsätter:
­- Arkitekten som ritar då, är han ok? Konstruktören som beräknar hållfasthet, gör han nytta?
Han igen, nu lite mer motvilligt.
– Jo, arkitekten gör ju ritningar, och konstruktören är väl nödvändig för att inte huset skall rasa.
Arbetsledare (typ jag) var nu också nödvändiga (fjäsk?), och jag fiskade på en liten stund fram ett antal yrkesroller som faktiskt kunde vara till nytta på ett bygge. Men jag kunde inte släppa de stackars ekonomerna. Så jag frågade:
– Så du menar att de kanske 1 000 ekonomer och administratörer som jobbar på vårt företag inte behövs. Så om de som betalar ut din lön, och sköter företagets fakturor och bokföring är onödiga. Om de inte finns – Vem skall då göra deras jobb?
Svaret var ju givet, han svarade:
– Jag själv.

Jag tror jag frågade vem som isåfall skulle göra hans jobb när han administrerade sin egen lön. Sannolikt var svaret att någon arbetslös snickare kunde få byggjobbet istället. Vi kom aldrig fram till problemet med att alla administratörer och ekonomer nu skulle bli arbetslösa och behöva omskolning till en nyttig syssla, typ snickare.

Då fattade jag inte det jag inser nu, 15 år senare. Nämligen att F-skattarna är vår tids kommunister. De som arbetar med sina händer på dagarna, betalar ut sin lön själv om det finns pengar på kontot, räknar på jobb, ritar och skissar det som skall byggas. De som broderligt hjälper varandra när någon har det svårt. De som inte besvärar det finansiella systemet med vare sig lånebehov eller ett överflöd av sparande. F-skattaren belastar inte samhället med krav anställningstrygghet och fallskärmar. F-skattaren sköter sig själv, liksom.

PS
Jag tycker för övrigt att både löneadministration och bokföring är ett hederligt och helt nödvändigt arbete. Det kan gärna skötas av en f-skattande person med kontoret hemma i garderoben, bara det sköts rätt. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

03 mars 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

Lämna en kommentar

Peter, vad gör du om femton år? Har du tagit över firman då?

Frågan var knivskarp och Peter blev ännu blekare än bakfyllan egentligen motiverade. Uppenbarligen var detta inte det han funderade på innan han somnade på kvällen. Snickarn T fick en klump i halsen när det var hans tur, så han fick respit med sitt svar, dock max tre veckor. Vi satt runt ett bord på en öde restaurang i Hemsedal.

Den som ställde frågan är en förebild för mig. Snickare som blev lagbas och egen företagare, vidare till fastighetsägare och projektutvecklare. Han har lärt sig hur man tjänar pengar, och han delar generöst med sig av visdom och tänkvärdheter. Han kallas vidare för Beställaren, men på denna resan var han en i gänget av betalande polare. Han ställde frågan över en ganska slö eftermiddagsöl, vi var nog åtta man runt bordet. Man kan säga att skärpan ökade några hundra procent när frågan ställdes till första man till vänster. Beställaren har en viss respekt med sig och han skojade inte, så det var upp till bevis.

Peter jobbar som hantverkare på en firma som hans pappa startat och byggt upp under många år. Det är ju inte svårt att gissa att firman kan gå i arv. Men Peter svamlade, stakade sig och hade inte någon klar bild om vad han ville. Åtminstone inte sådär uttalat officiellt.

Övriga klarade sig mer eller mindre dåligt. Jag tror att Peters kollega ville bli sjökapten, han visste vad som krävdes men hade inte tagit de nödvändiga besluten ännu. Själv satt jag sist i varvet, och fick väl på grund av väloljat munläder  ihop en hyfsad målbild som blev knappt godkänd. Tre veckor senare så fick vi ett mail från snickaren T som klockrent redovisade sin framtid. Han hade använt tiden väl, och kunde presentera en ambitiös och fullt möjlig utveckling för honom och en del i hans omgivning.

Leckne lockade fram denna tanken tidigare idag. Den att vi, definitivt jag, är dåliga på att ha en positiv vision och målbild. Min egen slumpmässiga karriärplanering och flyktighet skulle imponera på en flipperkula. Jag har åkt på räkmacka, halkat på bananskal och haft ett iblan oförtjänt flyt med att träffa rätt människor. 

Kanske är det det som tydligast skiljer mig från en mer framgångsrik affärsman, en klar och tydlig målbild. Drömmar och fantasier har jag gott om, men målbilden saknas. Återkommer om den en annan dag.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

01 mars 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen, Planeten Jorden

Kommentarer

3 kommentarer

En lastbil om dagen – mer behövs inte

Byggindustrin skriver att Byggtransporter är en bortglömd miljöfråga – det stämmer inte. Vi har inte glömt bort det, men vi har inte gjort någonting åt problemet heller. Vi har en konservativ tradition att bara tänka på ekonomin för det enskilda projektet, där finns inte omtanke om Planeten Jorden med i kalkylen.

Jag har någon gång tyckt att en del lastbilschaufförer är idioter, men minst en chaufför har noterat att vi på byggena kan ligga nära samma betyg. Urban Wallin på Bygglogistik körde material till byggena för en del år sen, och han såg eländet. Nu driver han en nytänkande verksamhet som säljer just logistik av byggvaror. I deras nytänkande ligger bland annt ett koncept med Terminalisering, man samlar helt enkelt in materialet till ett projekt på en terminal. Sen levereras det in på bygget i rätt mängd, i rätt tid och på rätt plats. Det är bra för bygget, men det fina för miljön är att det blir mindre transporter på Planeten Jorden.

Sync planerar just nu ett bostadsprojekt i centrala Göteborg. Ett mål som vi formulerat i projektet är – En lastbil om dagen, mer behövs inte!

Grunden till det ligger just i det stora antalet små transporter till ett i sammanhanget litet projekt, mitt i stan. Jag har inte räknat, men kan gissa att det kommer åtminstone 10 transporter om dagen med bara småprylar. Rörläggarn får ett par stycken ventiler, elektrikern skall ha lite mer VP-rör och ventplåtslagaren har slut på skruv, för att inte tala om byggarn som måste få nya handskar och mer kaffe. Allt detta levereras gärna med kranbil som väger 15 ton eller så. Riktiga logistiker pratar om fyllnadsgrad – paus för asgarv – det gör inte vi. Leveransen ingår ju, så då kostar den inget, eller?

Vi har ett system i byggbranschen där vi kan ringa före klockan 16 ena dagen, på morgonen efter kommer allt du vill ha åkande på en för ändamålet ofta helt olämplig bil. För en tid sen så satt jag om pratade med ett par säljare på en järnhandlare här i stan. Vi kom in på detta fenomen och de berättade om en platschef som för några år sen ringde två gånger om dagen och beställde till nästa turbil. Han var alltid ute i sista sekunden, dessutom ringde han en järnhandlare till, som hade annat schema på sin turbil. Han menade att han inte klarade sig utan tre transporter om dagen. Det tyckte han ända tills han fick ett jobb långt ut på landet, då kom turbilen två gånger i veckan. Det gick att bygga ändå. Konstigt, va?

Det blir en utmaning till alla entreprenörer, att planera mer än en dag i förväg. Jag vet att det är tufft och kanske omöjligt men vi vill prova. Vi kan ju låtsas att vi bygger ute på landet. Nära naturen rent mentalt, så att säga.

 

Tillägg 2009-03-03:
PEAB har tydligen samma tanke. PEAB kör med Powerpoint och pressrelease, jag bloggar och kom först, det är skillnaden.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

27 februari 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

Lämna en kommentar

Framtiden kan bli en rolig historia

Det har varit lite allvarligt några dagar nu, så jag känner att jag får lätta upp det hela. Förr i tiden var framtiden lite mer spejsad, nu hör man sällan något om utomjordingar. För ett jag sen läste jag en rolig historia, den utspelas på ett rymdskepp någon annanstans i galaxen.  
Dialog i kontrollrummet:

– Kapten, vi har fått rapporter från Planeten Jorden att de lagt ut en vapensköld i rymden runt planeten.
– Planeten Jorden? Finns det intelligent liv där?
– Vi vet inte, men antagligen inte. Vapnen är riktade mot dem själva!

Det finns ju helt klart en del saker som skadar oss på lång eller kort sikt. Jag har inte diskuterat färdigt med mig själv än, men jag är lite tveksam till saker som kärnkraft, dåliga tätskikt i badrum och melodifestivalen. 

Standard

Publicerat av

Publicerat den

21 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

3 kommentarer

Min svåger kan spela gitarr – det kan inte jag

Jag har en svåger som är gitarrist. Han äger perverst många gitarrer och stränginstrument, han kan spela på allt. Han har en studio där han spelar in musik olika artister, han ingår i en massa olika band. Han har spelat in och kompat Daniel Lemma, Sofia Karlsson och Freddie Wadling (ni fattar, respekt).

Själv är jag projektledare i byggbranschen. Kul. Jättekul.

För ett par år sen så satt vi och åt lunch, svågern H, hans kompis K och jag. En bit in på lunchen, jag minns inte i vilket sammanhang, sa svågern att det är så skönt med folk som gör riktiga saker (han menade mig, då). Bygga hus och sånt är i detta fallet riktiga saker. Han tyckte att han själv och hans omgivning var pseudo-människor. OBS – Han sa detta med ett skratt. Hans omgivning består till stor del av musiker och artister, teaterfolk och konstnärer. Människor som bara producerar musik, historier och konstverk för att de roar dem, och som emellanåt kan vara en försörjning. De bygger ju inga hus förvisso, åtminstone inte så ofta.

Jag fick protestera, för jag i min tur avundas deras värld. Jag avundas den som kan spela ett instrument så bra som H. Snabbkommandon på en laptop blir liksom aldrig lika fräckt som ett gitarrsolo. Tyvärr. Jag charmas av dem som vågar leva det livet där inte avkastningskravet 10% på investerat belopp bestämmer motivet på tavlan du målar, du målar det motivet för att känner att du vill måla just det.

Jag kan emellanåt vara väldigt bra på det jag gör, men jag målar inte tavlor och jag spelar inte gitarr. Jag skriver protokoll och attesterar fakturor. Jag sitter vid kortändan på mötesbordet och frågar efter brandskyddsdokumentationen och arbetsmiljöplanen, för femtioelfte gången. Det närmaste jag kommer att spela teater, det är när vi i förväg bestämmer vem som skall vara goodguy/badguy i en förhandling.

Visst är det både märkligt och trösterikt att man uppskattar varandras sätt att leva. Man dissar sin egen vardag och ser fördelarna hos andras. När det blir tvärtom, det är väl då det blir problem i världen. Sync lovar nu att bli lite mer pseudo-konsult hädanefter, måla fler tavlor, ordna mer kalas, åka till Ghana och hälsa på Eddie och kanske rädda Planeten Jorden också.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

20 februari 2009

Publicerat i

Sync´s musikval

Kommentarer

Lämna en kommentar

Girl-power på riktigt

på Peters Byggblogg kan vi få en fredagslåt ibland. Sync vill gärna bidra lite också.

Indigo Girls är girl-power på riktigt, det är två tjejer från USA som gör musik med fantastiska texter, akustiska gitarrer och suveräna röster. I Elton John-covern Mona Lisa and Mad Hatters briljerar de stort men har mängder med bra eget som t ex Come On Home.

Det finns en vers i den låten som är smärtsamt vacker:
“There is fire there is lust
Some will trade it all for someone they could trust
There’s a bag of silver for a box of nails
It’s so simple the betrayal
Though it’s known to change the world and what’s to come”

Lite längre in i låten – nästan ännu bättre (eller sorgligare):
I hear the owl in the night
 I realize that some things never are made right
By some will we string together here
Days to months and months to years
What if everything we have adds up to nothing.