Delad glädje och dubbelt ledarskap

Delad glädje är dubbel glädje. Glädjen att ha två friska och roliga barn delar jag med barnens mor. Vi har det tillsammans. Barnen, huset och bilarna. Sjukdagar och klädhögarna i tvättstugan, solen på altanen och en väldigt mycket för stor tomt att sköta bättre.

Det är som ett litet företag, vi kan kalla det Familjen AB. Verksamhetsbeskrivningen för Familjen AB är ungefär ” Familjen AB har inget långsiktigt vinstkrav, men får inte gå med underskott under längre tid än 3 månader. Syftet med verksamheten är att bedriva barnuppfostran, utveckla individerna i Familjen AB och skapa förutsättningar för välmående och glädje. Familjen AB skall också verka för att förvalta arvet från tidigare generationer, underhålla och förstärka sociala nätverk samt därmed förenlig verksamhet.”.

Rent organisatoriskt så utövar vi delat ledarskap. Precis som miljöpartiet, genus-korrekt med en man och en kvinna, och utåt sett helt demokratiskt. Vi har i och för sig inte blivit valda demokratiskt, det har faktiskt kommit en del kritik i den frågan, men det funkar ändå hyggligt med de anställda (pojke 4 år, flicka 7 år). Jag chefar ju emellanåt i byggbranschen och har praktiserat någon form av delat ledarskap, men alltid med en viss hierarki. I militären kallas det befälsordning. Men inte hemma, nänä, där är det två jämnstarka chefer.

Svagheterna i denna typ av organisation utnyttjas skamlöst av de anställda. Idag när vi handlat mat så hade sjuåringen köpt en paket gräddbullar. För egna pengar. Hon frågade i bilen: ”Pappa, kan vi få äta en gräddbulle i bilen?”

Jag tvekade, övervägde sockerproblemet kontra tjat och gnäll, funderade över verksamhetsbeskrivningen (barnuppfostran?) Jag är en svag människa och jag gav med mig nästan direkt. Tre minuter och en gräddbulle senare börjar hon om: ”Pappa, kan vi få en gräddbulle till?”

Nu är det stopp: ”Nej, det blir inget med det!” säger jag då.

Då utnyttjar hon lömskt svagheterna i ledarskapet i Familjen AB: ”Mamma brukar låta oss äta tre stycken gräddbullar i bilen”. Den för stunden icke närvarande mamman har alltså sanktionerat tre gräddbullar per bilresa, samma mamma är på exakt samma nivå i befälsordningen som jag, så nu är det bekymmer i ledarskapet. Hur löser Miljöpartiet sådana gräddbulle-problem?

Att barn ställer sina föräldrar mot varandra i olika situationer är vanligt och förhoppningsvis ganska lätthanterligt inom respektive familj. Om ett riktigt företag (eller för all del byggprojekt) har en oklar och alltför platt organisation så finns risken att små söta problem på sjuårsnivån växer till riktiga vuxenproblem.

Hönan eller ägget? – Sjuåring löste gåtan

Påsken är slut, äggorgierna är förbi. Inte helt, dock. Inte hemma hos oss. Pappa skulle sköta nattningen igår. När mamman pussat god natt och var på väg till sin Facebook-kväll så frågade sjuåring – ”Mamma, vem kom först hönan eller ägget?”

Mamman svarar – ”Jag vet inte älskling, ägget kanske?”

Sjuåringen kontrar – ”Jag tror det var hönan, ägget kunde ju lika gärna blivit en tupp!”

Där ligger jag i underslafen, nyss fyllda förtio år, och tycker att jag har svåra problem att lösa i livet. I överslafen ligger en unge och droppar en statistisk självklarhet om den omtalade hönan och hennes ägg. Ett uttryck som jag använt tusen gånger utan att fundera över själva frågeställningen. Självklart är det större chans för hönan, ägget har ju bara 50 procents chans att bli en höna. Så enkelt.

Tänk om vi vuxna kunde tänka så fullkomligt logiskt och klart, då kanske byggbranschen funkade bättre och Planeten Jorden blev en riktig bra planet att bo på igen.

Glad påsk i efterskott.

Mina barns uppfattning om pengar

(Jag vill varna känsliga läsare att det här inlägget tyvärr inte innehåller någon sensmoral, inte heller några fåniga jämförelser med byggbranschen, inte ens ett förslag till eventuell räddning av Planeten Jorden. Läs gärna vidare ändå)

Vi har en sjuåring hemma som tappar sina tänder lite sent i livet. Hon tycker i alla fall själv att det tar lite mycket tid för vissa av gaddarna att lossna. Det här handlar om en lite gnutta fåfänga (det snyggt med glugg i första klass), men framförallt handlar det om pengar.

Frågar man banken om man får låna pengar så kollar de upp din inkomstkälla (lön och anställning). För sjuåringen är tänderna en inkomstkälla av viss betydelse. Vi har en tandfé som kommer på natten efter det att en tand lossnat. Första tanden som sjuåringen tappade gav en guldpeng i glaset. Den guldpengen var extra viktig för den skulle användas att betala bussresan hem till sjuåringens fästman/pojkvän Axel. Förhållande var då stabilt och vi helt naturligt Axel som en framtida svärson.

Traumat som kunde blivit resultatet av den bussresan hade kunnat bli livslångt. Kommunen hade höjt avgiften på skolbussen till 12,50 kr! Nu fick sjuåringen åka med ändå, busschauffören var en man med glatthumör, och förhoppningsvis sätter det inga spår hos henne. Det blev värre för tandfén som numera får pröjsa 12,50 varje gång minsta flisa lossar i gapet på ungarna.

I lördags tappade sjuåringen en tand och igår ytterligare en. Den där tandfén hade inte hunnit med i svängarna och det låg nu två tänder i glaset. Sjuåringen var lite gramse om detta i morse och sa att tandfén nu var skyldig tjufem spänn, och om hon inte betalde snabbt så skulle hon minsann få betala femti spänn.

– Jaha, varför då, sa jag?
– Hon får betala ränta, säger ungen då!

Jag vet inte hur hon har utvecklat sin kapitalistiska kunskap, men jag hyser blandade känslor när hon kör hårt med tandfén på det viset. Det är tuffare krav än det flesta SMS-lån, och likviditetsproblemen kan vara riktigt stygga för alla i dessa dagar. Jag tror däremot att sjuåringens lillebror kommer vara en naiv världsförbättrar-wannbee utan krav på egen vinning. Han vill i och för sig och tappa tänderna och dra in kulor, men verkar inte så brydd om stålarnas värde eller eventuell förmåga till investeringar som t ex bussresor.

Fyraåringen och jag hade en sån där fantastisk konversation vid nattningen häromkvällen. Storasystern hade ju lagt en tand i glaset och väntade på betalning. Lillebrodern sa till mig att han ville tappa alla sina tänder och att han då skulle få jättemycket pengar. Kanske skulle glaset bli fullt (med mynt) och lite till.

– Kanske kan jag få några lappar också, sa han i sitt önsketänkande?

I sonens världsuppfattning så är en näve mynt visserligen fräckt att ha, men en sedel är fräckare. Och nu snackar vi tjugo-lappar! Inget annat. Han fortsatte övertygande.

– Tandfén finns faktiskt! Det gör hon!
– Jaha, sa jag, är det så?
– Jo, hon måste finnas för hon lägger ju pengar i glaset, och det är ju inga vuxna som ger bort sina pengar, säger han förtroligt till sin far.

Som den unge mannens försörjare så skulle jag ju kunnat ta illa upp av detta, men vi somnade gott på den kommentaren. Vi är ju bägge lika naiva, det är bara trettiofem års erfarenhets som skiljer.

Finns det någon bra diktator, tro?

 

Rörmok skrev en kommentar igår som jag gick igång på.

Jag brukar roa min omgivning med en åsikt – ”Det är bättre med en väl fungerande diktatur, än en dålig demokrati”. Oftast är bara jag i sällskapet som uppskattar det till fullo.

Det är en lek med ord, diktatur har ju negativ klang, minst sagt, och är svår att tänka sig som ett förstaalternativ. Demokratin däremot ser vi normalt som en självklarhet, att det skulle vara dåligt finns ju inte på kartan. Men om det blir utslätat och ingen varken vågar bestämma eller ta ansvar, då blir det ju en dålig demokrati. Om alla bara hävdar sina rättigheter men missar sina skyldigheter, då funkar inte demokratin och samhället något vidare bra.

Jag tror vi i våra organisationer har blandat ihop medbestämmande med inflytande, det blir lätt en oklar organisation med vilsna chefer. Alla får tycka och delta, det vill vi och det är viktigt, men det måste finnas en som fattar beslutet.

På väggen i produktionschefens rum på korvfabriken hängde en lapp med texten – ”Här fattas viktiga beslut”. En annan ordlek med ironi och lite självinsikt i ljuv förening. Just på det företaget fanns en latjolajban-stämning som var trivsam, men som ibland saknade de hårda nyporna hos en mer okänslig chef.

Planeten Jorden skulle behöva en bra chef närmaste tiden, gärna en diktator. De som gjort sig kända som diktatorer igenom historien har ju tyvärr haft för vana att slå ihjäl en massa folk, så det finns få bra förebilder. Alla är de män dock, så en tuff tjej med mycket hjärta hade kanske funkat. Det finns en del gudar som aspirerar på en rätt så massiv makt, men rent handgripligt så har vi inte sett det ännu, det kanske är dags? Vi får fundera på nomineringarna där.

G20-mötet nyligen skulle kunna vara ett startmöte för ett projekt ”Rädda Planeten Jorden 2050”. Några enkla målsättningar – fixa klimatproblemet, omfördela resurserna så alla människor får en dräglig tillvaro, planera för ytterligare några miljarder människor. Finanskris låter inte som den svåra uppgiften på det mötet!  Frågan är om världens 20 mäktigaste ledare kan jobba mot ett mål, risken är uppenbar att egenintresse och nästa val i hemlandet styr istället för långsiktighet. Det låter som ett normalt byggmöte på en större byggarbetsplats.

Det behövs en djävligt duktig platschef på Planeten Jorden, den saken är tydlig.

Hur utvecklingsstörd är byggbranschen?

Alldeles nyligen var jag på ett inspirationsseminarium. Igen, jag vet, det är många sådana nu och det behövs uppenbarligen för det är populärt. Per Johansson berättar helt lysande bra om resan Glada Hudik-teatern gjort från en trist dagcenterverksamhet till en fantastisk succé på scener i Stockholm och Göteborg. Han beskriver hur de utvecklingsstörda människor som han först var rädd för, visade sig kunna annat än kapa ved och gå på skosnöreknytarkurs i all oändlighet. De kunde spela teater. Först spelade man för de närmast anhöriga, nu spelar man för hundratusentals betalande besökare.

Det är en dråplig berättelse när Per beskriver hur vi normalstörda möter dem som är utvecklingsstörda. Han säger att de utvecklingsstörda är just det vi vill vara, fördomsfria och positiva, obekymrade om pengar, lever för dagen. Ändå är det vi (normalstörda) som är rädda för dem (utvecklingsstörda). Det är ju faktiskt helt koko, det borde ju vara tvärt om tycker jag.

Framgångsrecept enligt Per Johansson? Det måste finnas passion. Man skall göra det man är bra på. Finns det saker du inte kan lära dig – skit i det då, nån annan får lösa den biten. Per Johansson verkar vara en smått tokig ledare, med mycket passion. Han har helt säkert trampat både politiker och kollegor på tårna, men nu är han hjälten hela dagen. Det kunde slutat som vilket annat kommunalt tramsprojekt som helst, men växte till en kommersiell och humanitär succé. Inspirerande.

Här uppstår nu några frågor:

·         Vad kan byggbranschen lära sig av de utvecklingsstörda?

·         Är byggbranschen själv kanske utvecklingsstörd?

·         Har vi (byggbranschen) svårt att förstå värdet av pengar?

·         Har vi svårt att planera saker långt i förväg?

·         Har vi svårt att lära oss vissa saker?

Nu vet jag inte längre om jag är normalstörd eller utvecklingsstörd, det här börjar bli rörigt. Som tur är får alla vara med på scen, hur störd man än är. Tur för mig.

LEAN – Baja där du bor

Rubriken är ett citat från en fjällsemester där kompisarna i grannlägenheten fick låna ut sitt dass till mig, det var kö till vår WC. Det jag ätit och druckit var förmodligen tillräckligt för att driva en modern miljöbil ganska många mil. Molnet jag lämnade efter mig ledde till en ny regel i vårt gäng – Baja där du bor.

För en tid sen läste jag om ett förslag som gick ut på att bygga rötgasanläggningar som lokalt tog hand om vårt avlopp. Det skulle funka i en mindre stadsdel, och ge en finfin biogas till uppvärmning. Jag vet inte, han som föreslog det kanske yrar helt ur det blå. Eller är det så att vi kört fast i tanken att all skit skall till ett ställe, hanteras där och sen renas eller slutförvaras?

Tanken stämmer väl med LEAN-tänket. En kort förenklad process – du bajar/ bajset förgasas/ gasen värmer ditt hus/ du blir varm/ du äter och dricker/ du älskar/ du blir hungrig igen. Kretslopp. Dessutom så minskar vi behovet av det stora reningsverket som finns i varje stad och ort. Baja där du bor, alltså. And keep it.

Lets face it, byggbranschen!

På grund av en tillfällig vistelse på fejsbock för en dag så var min fråga för ett tag sen:

– Vem vill vara vän med byggbranschen, om byggbranschen går med i Facebook?

Vi är förmodligen väl några stycken i världshistorien som har haft anledning att någon gång fundera över vilka som är ens riktiga vänner. Byggbranschen som person är inget undantag. En väldigt kort och intensiv genomgång av möjliga svar gav detta utfall.

Staten?
Tror inte det, det är mer som din farsa, och han hänger inte på Facebook.

Näringslivet?
Lite för suddigt i konturen, passar mer som Facebook-grupp, om staten är din farsa så är näringslivet din mamma.

Statliga bolag?
Jodå, här finns det kompisar med. Banverket, Vägverket och Vattenfall. Det några säkra polare där, gott om pengar och mycket projekt.
Många bra vänner.

Företagen
Jo, tjena alla går på knäna. De vill nog gärna bli vänner men hur länge håller det? Industrin, finansbranschen och alla andra har gott om tid att hänga på Facebook, men tveksamt när de kan betala för några av dina tjänster.
Men visst, vänner.

Försäkringsbolagen?
Förmodligen en rätt så ok kompis. Det finns ett intresse att samarbeta, man småkäbblar lite om ersättningsnivåer och kvalitet på utförande, men göder varandra med inkomster, ibland lite för mycket.
Helt klart vänner.

Skatteverket?
Fogden som hanterar byggbranschen verkar ha högkonjunktur ett tag framöver. En kompis som vill väl, och gärna hjälper dig in i rätt banor och rensa lite i rabatten liksom.
Klockren vän.

Byggmaterialbranschen?
Jo, det är många som skall sälja prylar och annat. Ständigt nya uppfinningar och teknik som vi inte visste att vi behöver. En del framkallar kräkattacker med sina metoder, en del har kanonfina innovationer som hjälper Planeten Jorden till en bättre framtid.

Yimby?
En samling stadsplanerar-wannabee’s med engagemang och gott om tid. Klockrena på Facebook. De får representera vanligt-folk-med-åsikt-och-attityd.
Kan bli en nyttig kontakt med tiden. Vänner.

Bankerna?
I hårda tider så får du veta vilka som är dina riktiga vänner. Banken vill gärna vara kompis när allt går uppåt och solen lyser. Men banken kan vara en grym lekkamrat när det bränns under fötterna.
Vänner, men på ett ansträngt vis.

Privata bostadsägare?
ROT-avdraget kan stimulera, men det är långt till att det blir en vettig sysselsättning för så många fler än tidigare. Timell-kunderna blir inte mer attraktiva som kunder, de blir kunder i brist på annat.
Vänner, visst.

Planeten Jorden?
Ja, alltså, nej kanske eller jag vet inte. Behov av tak över huvudet och rent vatten är ett rimligt krav, men sen kanske vi byggt lite för dyrt och onödigt ibland, vi har bränt för mycket energi och hittat på lite för många korkade byggmaterial.
Men Moder Jord är nog förlåtande så visst – vänner igen!

Det är lite synd om beställaren ibland

Byggblasket skrev detta igår, läs det först. Sync replikerar.

Jag är möjligen partisk med min bakgrund, men byggarna är inte skurkarna hele dagen. Alla använder den mest gynnsamma delen av sin dubbla moral. Att en byggare skulle avstå från en möjlig förtjänst för att en materialtillverkare skall tjäna mer när byggaren själv har sänkt ner sig till lägsta pris i anbudet är knappast troligt. Att byggaren byter material utan att kompensera även beställaren måste vara undantag, då behövs det bättre projektledning.

Och det är nästan komiskt att man i tidiga skeden kan hitta på så skitfräcka detaljer och material. Man kan tro att arkitekter och beställare sitter och frossar i designtidningarna och har workshops om inredning och lullull. Men när det skall byggas och blir klart att allt skojigt kostar mycket pengar, då kroknar beställaren betydligt. Jag tycker det är usel pedagogik av arkitekter och projektledare att först tillåta en massa lullull, och sen klippa bort det för att det är dyrt. Det blir som att locka barn med godis, och sen byta godiset mot havregrynsgröt innan ungen får smaka.

Köttbullar – nötfärs, salt, peppar, smör (inget annat)

Hemma hos oss köper vi köttfärs och steker köttbullar i mjölkfritt margarin, med salt och peppar som kryddning. Det går snabbt, barnen älskar det och man blir lite kladdig om händerna när man rullar bullarna.

Man kan köpa Mamma Scans köttbullar för 43 kr/kg. Man kan köpa nötfärs för 39 kr/kg, inte alltid men ibland. Jag vågar påstå att vi får bättre kvalitet till samma pris, men det tar en stund extra.
(En gammal nyhet på Sync Blog).

Boken Den Hemlige Kocken fick en enorm uppmärksamhet för några år sen. Författaren Mats-Eric Nilsson har följ upp med boken Äkta Vara. Han har på köpet startat en folkrörelse i matbutikerna. Många fler vrider och vänder numera på paketen för att hitta ingredienserna i köttbullarna. I snart sagt all industriproducerad mat så ingår det konstiga grejer och kemikalier som ingen normalt funtad människa begriper något om. Om man inte läst nämnda bok vill säga, har man det så läser man på paketen.

I byggbranschen pågår ständigt en utveckling mot billigare(?), bättre(??) och mer industrialiserat byggande(???). Framgången är varierande. Vi har enstegstätade fasader i närminnet. Vi har byggt in PCB och asbest som vi nu sanerar bort för miljarder. Vi anser att kryprumgrunder är en riskkonstruktion, det var den normala grundläggningsmetoden för bara 20 år sen, vissa bygger den fortfarande. För några år sen hade vi fortfarande produkter med svinpiss som ingrediens (flytspackel). För förtio år sen så stadsplanerade man stolt miljonprogrammet och byggde det snabbt och billigt(?), nu kostar det 300 miljarder att renovera. Det finns ju en del på samvetet. Observera att detta inte var byggfusk, utan okunskap om konsekvenserna av vårt handlande.

En bok som den ovan nämnda som istället granskade byggbranschen på samma sätt skulle bli en höjdare. Läs gärna kapitlet om bröd, där beskrivs hur jäsningen måste ske på orimligt kort tid, och de metoder man måste ta till för att lyckas med detta. Uttorkning av betong ligger inom räckhåll, rent tankemässigt.

Det finns ganska ambitiösa system för att hitta miljövänliga byggprodukter, t ex hos Folksam. Men jag tycker att vi ägnar för mycket tid åt att uppfinna lösningar på fel som vi kanske inte behöver ha. Tätskikt i badrum är ett aktuellt ämne. Numera kostar det mer att få ett godkänt tätskikt bakom kaklet än att kakla väggen. Nästan alla nya kemikalier lanseras som miljövänliga. Sure, vi ses väl om tjugo år, då vet vi bättre om vilken nytta(?) dessa produkter tillfört till Planeten Jorden.

Jag tror inte att alla skall börja bygga hus som jag steker köttbullar, men kanske skall vi börja studera ingredienserna som byggs in i våra hus, och fundera på vad som skall bort. 

40-årsgris på Planeten Jorden

Jag fyller 40 år 2009 och har planer på en 40-årskris under våren.

Medellivslängden för min åldersgrupp är 76 år enligt SCB. Med lite flyt så blir jag 80 år 2049. Om jag blir 81 kanske jag är med och ser om prognoserna för 2050 stämmer. FN’s klimatpanel har som mål att Planeten Jordens medeltemperatur inte får stiga mer än 2 grader tills dess. 2009 säger prognoserna 5 grader, de värsta scenariorna närmar sig totalhaveri för mänsklig existens.

I Fokus förra veckan stod det om James Lovelock, en kändis naturvetarbranschen som har en mycket dyster prognos för oss på jorden. Jag har precis börjat läsa boken Sex Grader av Mark Lynas, temat är detsamma och prognosen lika apokalyptisk. Andra vetenskapsmän säger att det är lugnt, växthuseffekten är inte så farligt. De säger att vi kan köra på som vanligt, i stort sett.

Lovelock’s cyniska slutsats är att man skall bosätta oss någonstans där det översvämningar inte tar död på allt liv. Hans råd till 300 miljoner människor i Indonesien är att packa ihop och flytta snarast. Sverige och Storbritannien är några av det relativt få landområden som kan räknas som beboeliga när planeten värmts upp. Hans förslag är att man skall skaffa sig ett bra försvar för det kommer bli trångt vid gränserna när flyktingar söker ny boplats. Boplats Göteborg får en ny och annan innebörd helt klart.

Utan att fördela någon skuld så kan man bara konstatera att byggbranscher och fastigheter förbrukar ca 40% av våra resurser, och det finns gigantiskt mycket att spara in på. Vi kvalar lätt in bland de ledande skurkarna.

2050 är mina barn knappt femtio år gamla, förhoppningsvis har de fått egna barn. Det hade känts bättre om det fanns förutsättningar också för att mina barn skall kunna få barnbarn. Men det verkar som vi för för upptagna med vårt dagliga bröd och en i sammanhanget pytteliten men världsomspännande lågkonjunktur, för att hinna fixa med Planeten också. Prioriteringar, hela tiden, jobbigt, jobbigt.

Människor har väl i alla tider förutspått planeten Jordens undergång, möjligen blir vi de första som faktiskt får rätt.