Detta är vinter, Berra

Bygga hus = Kostnader

Bygga hus + Vinter = Extrakostnader

Bygga hus +Vinter 2010 = EXTRAKOSTNADER

Det skall bli spännande om någon kan räkna ihop vad byggbranschens merkostnad blir för vintern 2010. Sync kommer inte fixa det, det får bli någon med glasögon (som Wayne brukar säga).

Jag tror det är fler än Sync som glömt att dec-mars kan vara vintermånader. Vi roddar en uppfräschning av en innergård i centrala stan, där skulle entreprenören igång med präglad betong den 12 december. Det är ganska lustigt att han skjutit upp det en vecka i taget och hela tiden trott att snart så är världen normal igen, dvs göteborgsväder +/- 0 grader och kall jävla blåst från havet.

Jag gissar att det finns betydligt större projekt som har haft betydligt större bekymmer. Eller rättare sagt jag vet att det är så.

En kille på maskinuthyrningen skrattade gott åt att allt som har med uppvärmning och snöröjning har varit 100% uthyrt i två månader nu. Grattis till honom 🙂

——

Själv fick jag hjälp av King Bore att ta beslutet att stanna hemma med barnen idag. Femton nya centimeter snö att skotta. Ironiskt att jag får skotta snö som värsta Hulken när jag för första gången i mitt liv har ett gymkort, fått en gyminstruktion och sen dess varit där exakt noll gånger.

Snöskottningen är för övrigt viktig för grannsämjan häromkring. Grannen som är yrkeschaufför backade för en vecka sen nerför vår uppfart, fastnade i kanten och körde fast. Bilen är fyrhjulsdriven och grannen (som sagt – yrkeschaufför) ville inte gärna gå ut och bli kall om fötterna. Så han gjorde det enda han kunde – han matade bilen vidare för att komma ur snödrivan!

Grannens fru hade sen försökt dra loss makens bil och fastnat hon med, med andrabilen. Livet är hårt.

Alltid lika glad och positiv hade hon stått med framhjulet i diket på morgonen, tolv timmar tidigare, när jag körde till jobbet. Hon grävde glatt ur diket och väntade på att bli bärgad. När hon ringde maken så fräste han att det där fick hon lösa själv om nu är så dum att kör  diket. När han själv plöjt ner sin bil tillräckligt djupt ner i den meterdjupa snön så lät det annorlunda. 🙂

Tyvärr jobbade jag den kvällen och missade hela föreställningen. Sambon ringde och var smått förtvivlad efter tre timmars bilbärgning. Showen innehöll så dags en grinig granne, hans trots allt glada fru, två (!) traktorer körda av behärskat glada grannar och min inte helt glada sambo.

——

Så på förekommen anledning har vi anslagit en skylt på Facebook  – för grannen och alla andra att notera.

Grannen skällde lite på sambon för att hon skottat för smalt, så därför tyckte vi att det var på sion plats att förtydliga lite…

——

(grannen har ingen anknytning till byggbranschen – men det är inte svårt att hitta liknelser där byggbranschens aktörer kört lite i diket, fortsatt utan att ta sig upp, fastnat rejält, skyllt på någon annan och sen spelat offerrollen) 🙂

Detta är allvarligt, Berra

Det här har väl egentligen inte så mycket med Berra att göra, men nu har jag ju börjat så jag får väl fortsätta.

Ja i alla fall.

Konversation tog plats en morgon för ett tag sen när jag körde barnen till skola och dagis. Jag satt naturligtvis med headsetet i örat och några superviktiga telefonsamtal på gång. Man är ju projektledare för allt i världen.

——-

Åttaåring: Du pratar ju alltid i telefon när vi åker bil! Vi får ju aldrig lyssna på musik.
Jag: Ja, det är ju mitt jobb.
Åttaåring: Då tycker jag du skall byta jobb!

——

Kanske det.

Hon har en förmåga att träffa hårt på mina ömma punkter, min åttaåring, hon säger sånt som snörper ihop hjärtat på mig och det där dåliga pappasamvetet blir smärtsamt påtagligt.

Denna veckan är det sportlov här och jag som lever i min egen lilla bubbla fattade inte ens att det var så innan nämnda åttaåringen lite lätt sorgset frågade om inte jag skulle vara ledig något alls när det var lov. På jobbet är det mycket, visst, men inte mer än att jag kunde ha bokat ett par dar ledigt och åkt till badhuset eller skidbacken eller godisfabriken eller muséet eller vad det nu kan vara som lockar barnen för stunden.

Undrar om det räcker med att byta jobb för att bli mer närvarande pappa och medveten om omgivningen?

——

Undrar vad en byggare måste göra för att Berra skall få förtroende för byggbranschen igen?

Färdigt?

Rätt?

Detta är en effekt av ROT-avdraget, Berra

Jo du, Berra nu går trögt här. Jobbet kommer liksom före bloggen på något märkligt sätt.

Hursomhelst.

En bra blogg som jag följer är Jens Hoffman på Dipart. Han skriver finkänsligt idag om ROT-bidraget och hur illa det kan slå.

Möjligen får regeringen höja barnbidragen för att kompensera? Skall tipsa Jonas P om det 😉

——

Del 12 av 100 – visst –  men det verkar rinna ut i sanden. Det med

Ja vi elsker dette landet?

Jag gillar inte att vara tvåa. Jag är i och för sig inte särskilt tävlingsinriktad, egentligen ganska lat och lite skraj att göra bort mig. Min vinnarskalle begränsar sig till att jag gärna tar åt mig av beröm, bekräftelse och segerns sötma men inte lika gärna tränar hårt och länge för att nå dit.

Sen är det något speciellt med Norge. Jag har jobbat lite i Norge. Det var en erfarenhet.

Jag tror att svenskar i allmänhet har en sån känsla – det är ok att Norge vinner i längdåkning och skridskor och sånt, men fan inte i hockey!

Vet inte byggbranschen har någon koppling till hockey direkt, men man kan säga att Norbaggarna just nu leder med 1-0 när det gäller ett viktigt ämne. Rekrytering av barn till framtida byggverksamhet.

Kalla mig fånig men detta stör mig.

Jo, Sync har ju lanserat teorier om det skall startas tidigt när det gäller rekrytering till byggbranschen, typ på dagis eller strax därefter. Mina egna barn har fått utstå särskilt hård behandling på det temat. Därför är det med blandad glädje som jag kan bädda in ett norskt NCC-klipp. Norska NCC har läst Syncbloggen och startat Barnas Byggeskole.

——

Norge – Sverige 1 – 0.

Kom igen, Sverige, kom igen!

Kom igen, Sverige, kom igen!



Sonny, Conny och Ronny – The Movie

Det var livat här på bloggen igår kväll. Jag gjorde ett enkelt inlägg om rasismen mot våra Y-barn – Sonny, Conny och Ronny. Berra kommenterade och han har ju en förmåga att få igång folk. Han trampar en precis lagom hårt på tårna och ältar en ganska unken besvikelse mot hela byggbranschen. De som åstadkommit hans bekymmer borde rimligen vara ganska få och knappast vara mall för en hel bransch.

Calle tog diskussionen med Berra igår, liksom en gammal (egentligen ung) kollega till mig, Robert, från tiden på stora konsultbolaget. Tidigare i veckan har Berra gått ett par ronder med Olle på ungefär samma tema.

Det är allvarligt tema men sent igår kväll blev det lite flamsigt – jag sa att det inlägget kommer ut som bok och sen kanske som film. JAg skrev nog att jag till och med dramatiserar lite och får mig själv som hjälte där i det sliskiga Hollywoddslutet. Trams. Förlåt.

——

Men så tänkte jag nu på morgonen. Inte så dumt. Jag följer ju Byggnads på Twitter som en del i forskningsprojektet om Sociala medier i byggbranschen. Där  kom det tweets i mängder häromdagen om Youtube-klipp. Det är kortisar om olika yrken i byggbranschen. Killar med noll mediaträning får en kamera i ansiktet och skall berätta om sitt jobb. Som slutkläm kommer ett par ord om varför de är med i Byggnads och hur bra det är. (Det skulle ju till och med göra en kaxig projektledarjävel nervös! Stackare)

——

Så – trumvirvel – samma vecka som Göteborg Internationella Filmfestival – mera trummvirvel!

I give you – BETONGARBETARE

——-

Tro nu för allt i världen inte att jag raljerar eller hånskrattar. Tvärtom.

Det här är basic. Det är enkelt. Det är naket och äkta (kliché visst). Klicka på Byggnads övriga filmer , det finns några stycken nu. Titta på dem. Den jag länkat till hade tre visningar hittills i morse, jag har sett den två gånger 🙂

Jag misstänker att målgruppen är ungdomar som skall välja gymnasiprogram. Möjligen tråkar man ut en femtonåring ganska snabbt med det här, men va fan – Varför inte försöka.

——

Och Berra kan ju passa på att kolla igenom och känna efter om var och en av det personerna gjort sig förtjänt av sorteras i bland skurkar och banditer.

Åttaåringens logik

– Varför kommer du hem när du inte jobbat färdigt?

ehh?

Frågan kommer från dottern när jag sätter mig i ner direkt efter middan på fredag kväll med datorn i knät och säger att jag måste skriva lite.

Berättigad fråga – Varför åkte jag hem utan att ha jobbat färdigt?

Frågan rymmer lite mer om man lyssnar noga.

Varför jobba när jag kommit hem?
Varför inte jobba klart på jobbet istället, latmask?
Kan du inte ågna dig åt oss lite istället?
Vi vill ha datorn, du får göra något annat.

——

Det är inte lätt att vara medelålders vit heterosexuell man med ganska god inkomst, ha två glada barn, ha ett långt lyckligt förhållande med deras mor, bli serverad kaffe och whiskey på maten av just den kvinnan med löften om mer. Det är inte lätt. Det är jättelätt. Ändå klarar jag det bara lite halvbra sådär.

Kan Sync göra lite gott i världen?

Jo, Sync har ju som bekant satt upp en del mål. Eller gjort en önskelista om man så vill. På plats nr fem så står det:

5. Göra lite gott i världen

Först på femte plats kommer samvetsfrågor upp alltså. Efter nöjeskontot och dyra kurser utan större värde än ett diplom på kontorsväggen. Ädelt? Sådär. Men samvetet gnager och vi vill göra lite mer än slentrianmässigt autogiro till alla som ber om en femtiolapp. För det har vi gemensamt, kollegan och jag, vi säger ja.

Sist så var det Läkare Utan Gränser som fick ett par nya bidragsgivare. Flickan som hade stoppat oss på gatan blev så exalterad av det att det nästan blev kramkalas mitt i alltihop. Hon sa att får fråga några hundra förbipasserande innan någon faktiskt skriver på den där lappen.

Så det åker pengar till lite av varje från våra hemmakonton, det är inga stora summor och egentligen helt utan engagemang av oss själva. Det rullar på och det dövar samvetet lite. Jag gissar att många gör just så.

Men.

Några engagerar sig, en del gör mer ändå och någon enstaka släpper sitt liv för stunden och bygger en skola i Ghana. Typ som den här tjejen. Jag träffar på hennes föräldrar genom jobbet emellanåt och fascineras grundligt av historien om hur en svensk tjej, drygt tjugo år, åker till Ghana som volontär, ser behoven och börjar bygga.

Hon bygger en skola, åker hem och samlar pengar, åker ner igen, fixar en brunn, åker hem och samlar pengar, åker ner igen, ordnar med läkarundersökning av barnen, åker hem och samlar pengar, åker ner igen.

Emelie Kanter har producerat mer världsförbättring på ett år än vad vi Syncare kan räkna in på pluskontot de senast fyra decennierna. Vi måste alltså göra mer. Funderar på hur.

Skam den som ger sig

Skam och vanära la sig som en våt filt över den här bloggen för ett tag sen. Det stolta pepparkaksslottet som rasade blev en pinsam följetong. Man får nog minst åka till Hammarby Sjöstad eller något annat bygghaveri för att hitta motsvarande fiasko.

Men.

Skam den som ger sig – det gör inte min åttaåring i alla fall. Hon beställde ny deg, nu från annan leverantör. Jag blev entledigad från alla uppdrag utom själva limningen som ju är lite farligt och varmt. Lillebror fick däremot vara med som vanligt. Syndabocken var alltså utsedd.

Bagarn och hennes brorsa.

Hon kör på frihand dessutom, ingen mätande eller trams med ritningar och planering

Noggranna instruktioner – två kortväggar, två långväggar…

…taket skulle vara löst så man kan titta in. Jag fick efter visst motstånd projektera och utföra en förstärkning av takkonstruktionen. På nåder.

Sådärja. Amandas första egna hus.

Med avtagbart tak. Inflyttning skedde direkt. En familj av tomtar, två stora, två små, en docka. Sååå gulligt.

——–

(om den här kåken står sig mer än tre dar så kommer jag för minst ett år vara sämsta pepparkaksbyggaren i det här huset, vet inte vilket som skulle vara  värst – ett nytt ras eller jumboplatsen)

Sync – inside edition (navelskådning)

Den här bloggen är just yrvaket medveten att den föddes för ett år sen och lite till. Det var ju avsikten att den skulle handla om byggbranschen. Frågan är om det gick så bra? Undra vem som egentligen läser här?

Några har ju gett sig tillkänna – Blasket, Viktoria, Glasmästarn, Mats, Olle, Berra. Jag tror nog att farsan, brorsan och min alltför avlägsne vän nere i Sölvesborg läser ganska frevent. Några beställare och en del andra i närmaste omgivningen verkar också hålla koll här.

Men vem sladdar in här helt oplanerat? Är denna bloggen det stöd som byggbranschen behöver?
Sökorden som leder till denna bloggen, fritt valt en vecka i december

———

billiga vinterkängor
kontrollplan
köttbullar på nötfärs
bebis
pepparkaksslott ritning
utvecklingsstörd
entreprenadformer
hönan eller ägget
årets sämsta bygge
snyk felicka
trivsel arbetsplats
min stora leksakskatalog se
hur utvecklingsstörd är du
nötfärs köttbullar
vad är skillnaden på utförandeentreåenad
rolig historia ledarskap
årets arkitekt 2009
dålig sync
pepparkaksslott ritningar
pepparkakshjärta
kickback avtal
uefa cupen 1982 blåvitt
glad bebis

———-

Analys på det, tack.

———-

(på årsstatistiken är det kontrollplan som etta med 134 träffar, bebis som femma med 34 träffar – varför då? finns det bebisar i byggbranschen?)

Förlåt mig, Torbjörn Nilsson – Jag trodde inte det skulle gå så illa

Det här är inte relaterat till byggbranschen överhuvudtaget.

Saken är den att vi i Familjen AB skaffade ett gratisnöje när vi fick fyra små gulliga kaniner. Tji fick vi. Eller jag.

Nu är det så att det är fyra killar. Killar som likt kaniner är över måttan pilska mest hela tiden. De är så pass pilska att kilkompisarna får känna av det. Faktiskt så är de värsta myterna om duschrummen i fängelserna relativt beskedliga jämfört med vad som pågått.

Detta försökte kanin mamman motverka med en lätt snöpning på de två styggaste i kaninburen.
Det kostade 1 600 kr! Gratisnöje my ass!

———

Nåväl pengar är en förbrukningsvara, vad värre är den ena numera snittade kaninhannen är min. Jag hade naturligtvis döpt den till det vackraste och mest självklara namnet. Som en hyllning liksom. Torbjörn Nilsson.

Trodde inte det skulle gå så illa att Torbjörn skulle få släppa till kulorna direkt. Förlåt mig, Torbjörn.

——–

(och sicken jävla tur att den inte hette Zlatan – han hade inte tagit det lika beskedligt)