– Du vet väl inte hur lite pengar jag har?

2004 hade jag egen firma och jobbade som inlånad platschef på om ombyggnad i Göteborg. Ett gammalt hus som varit kontor skulle återställas till bostäder. Vi hade platskontor och matsal i markplanet i en restauranglokal. En dag när vi satt ett gäng med kaffemuggarna, så kom det in en man. Mannen var alldeles uppenbart lite vid sidan om samhället, han hade en stor hund vid sin sida. Uteliggare och missbrukare var första intrycket. Men ändå inte, han såg ut som en vildmarksman, högrest och sävlig, en cool man.

Han frågade: – Kan man få köpa en rulle najtråd?


Som platschef och självutnämnd lustigkurre så svarade jag:
– Köpa najtråd? Så lite pengar finns väl inte?


Då får jag svaret: – Du vet väl inte hur lite pengar jag har?


Den kommentaren sitter borrad in i hjärnbarken. Han var glasklar och skojade inte, men inte heller förebrående. Han förklarade i en enda mening att jag faktiskt inte hade det minsta koll på hans verklighet.

Personalminskning på Sync

Innan medvetandet om begynnande lågkonjunktur så beslutade den då nystartade firman i maj 2008 om personalminskning.

Personalminskningen inleddes då medelvikten hos personal översteg 0,1 ton. 4 män som vägde totalt 404 kg var bara för mycket. Man startade Vägföreningen Snart 90, vars enda aktivitet var offentlig invägning och ständiga påpekande på andras viktproblem. Slut på feta luncher, stopp för kaffebröd på planeringskvällarna. Sushi och sallad till lunch, undvik brödet, inte för mycket kolhydrater.

Målsättning – 60 kg skulle bort. (Det fanns också en plan att då anställa motsvarande vikt, fast en person till, om ni förstår…)

Sex månader senare är ca 40 kg borta och Sync har sänkt sitt BMI till runt 26-27. Företaget kvalar nu in i sektorn överviktig, men inte fet.

Symboliken är ju inte svår att hitta, försöka minska överflödet 15%, lyckas med 10%. I byggbranschen slösar vi bort 23 miljarder kronor om året bara på kommunikationsbrister. Om vi lyckas minska det till runt 10 miljardetr, så lovar jag att hitta på något roligt för oss allihop med de 13.000.000.000 kr som blir över. (Förslag mottages, om ni vill så skicka gärna era miljarder direkt så fördelar vi dem efter tycke och smak)

Fortsättning på ”Teaterchefen…”

Jag måste få berätta bakgrunden till ”Teaterchefen hade rätt”. Detta kan läsas som en fristående fortsättning, men man kan förstå bättre med del 1 i färskt minne.

Entreprenaden i fråga gick under sommarmånaderna 1995. För den som minns så var det århundradets bästa väder och Göteborg hade friidrotts-VM. Jag var 26 år och borde rimligtvis ha festat loss den sommaren, ung och välbärgad. Istället körde jag långa pass för att ro iland en stentuff entreprenad med alltför dåligt betalt.

Omfattningen på jobbet var inte så stort, kanske tre miljoner. Till stor del var installationer som skulle bytas till nytt. Vi tog också över en sidoentreprenad som teatern själva handlat upp. Det rörde sig om scenmekanik och det bedömdes tydligen som lämpligt att teatern (=specialisterna) tog hand om den upphandlingen. Tyvärr.

Vår entreprenad gick under AB92, utförandeentreprenad med färdiga handlingar. Sidoentreprenaden som teatern handlat upp hade inget regelverk, saknade annat avtal än leverantörens offert. Det visade sig efter vissa förvecklingar att det behövdes rejält med konstruktionsändringar för att få de grejerna att funka. Nu uppstod den märkliga situationen att varken vår beställare (kommunalt fatighetsbolag) eller teatern tyckte att vi skulle få extra betalt för förändringar, de tyckte de köpt ett komplett paket. Låt vara att de överlåtit avtalet på scenmekaniken till oss, men det kunde väl inte rimligen bli en totalentreprenad med funktionsansvar, tyckte vi. Arvodet på 3% räckte väl ungefär att betala banktransaktion och säkerhet.

Ett utdraget käbbel följde, ingen vann, alla blev missnöjda men det blev ändå klart till slut. Vi kunde, och borde, ha utnyttja vår möjlighet i AB92 att begära tidsförlängning. Anledningen att vi inte gjorde så var att behålla en god relation till en bra beställare. Belöningen för denna eftergift var att jag stod där utskälld och inte helt klar på slutbesiktning.

Slutsats: Beställaren gjorde en usel upphandling, vi tog över den utan att syna korten, sen tjafsade vi om detta för länge, bygget blev försenat. Jag förstår varför teaterchefen blev arg. Han visste inte vad han köpt, och jag visste inte vad vi sålt.


”Byggbranschens största problem att kunden inte vet vad han köper, och att entreprenören inte vet vad han säljer”
Citat: Claes Grimslätt, Projekttjänst. Överdjävlig projektledare, numera cowboy och lite annat.

Stadsplanering med hjälp av skärbrännare

Det är mer tur än skicklighet att Stadsteatern i Göteborg inte brann ner 1995, Lasse Smed hade bränt hål i en balk och skickat in lite smält stål i ventilationskanal full med damm. Spännande? Javisst.  Det var på det bygget jag lärde känna Lasse Smed, mannen utan bekymmer. Han tyckte inte det var så konstigt att bygga stora tunga smideskonstruktioner, baxa in dem, hissa upp dem i taket och svetsa fast dem. Vi andra som gnyr för att matkassarna är tunga får kanske fundera lite!

Fiskhamnen kunde stått i lågor 2003. Till och med Lasse Smed såg lite orolig ut när han såg hur fort polyuretanskum i kylrumsväggar brinner. Så här långt efteråt har ju pulsen gått ner och man kan ju fundera på vad som hänt om det fortsatt. Fiskhamnen i Göteborg består av några längor med svartbyggda lokaler där brandgränserna mellan verksamheterna består av gamla kartonger och luft. Där finns också emballageförråd fulla med cellplast och papper, tompallar i staplar under skärmtaken.

Oj, vad det kunde ha brunnit!

Tänk tanken – Lasse Smed kanske hade snabbat på ombyggnaden av Södra Älvstranden, och skickat Fiskhamnen till någon åker i Kungsbacka istället. Det kommer för övrigt inga båtar med fisk längre, fisken åker lastbil från Danmark, så Sync tycker att en åker utanför stan är en bra plats för nya Fiskhamnen.

2009 – positivt tänkande och total förnekelse

Henrik Wallgren skrev den 3 jan i GP om det som vi försöker att intala oss på Sync. Han förklarar det vi egentligen redan vet, lågkonjunkturen är påhittad. Den är uppblåst av medier som skrämt upp oss, och vi följer lydigt och fegt övriga i flocken rakt ner i depressionen. Sync ställer sig gärna i kön för positivt tänkande i allmänhet och total förnekelse av finansiella problem i synnerhet.

Henrik Wallgren: ”De som klänger sig fast vid det gamla kommer nog få det lite småkämpigt. Men omväxling förnöjer! Framtiden är så ljus att man måste bära solglasögon. 
2009 kommer att bli ett fantastiskt år. Jag vill läsa det på löpsedlarna och se det på bästa sändningstid. 2009 kommer att bli ett fantastiskt år. 
Allt är psykologi. Det är vi själva som bestämmer. 
2009 KOMMER ATT BLI ETT FANTASTISKT ÅR!”

Läs hela Låt mammon vila i frid

God fortsättning på det nya året önskar Sync

”- Det svåraste är att hålla alla på gott humör”

Jag hade förmånen att vara platschef och djupt involverad i ett uppmärksammat projekt. Vi skulle bygga om ett gammalt anrikt hus till exklusiva bostadsrätter. Ett hus med stort kulturhistoriskt värde från 1874 som skulle få en ordentlig genomkörare under 18 månader. Alla som jobbat med ombyggnad vet hur det kan gå.

Den lokala tidningen gjorde ett besök och intervjuade beställaren, arkitekten och antikvarien. Hon ställde en fråga till mig också:
– Vad är det svåraste med ett sånt här projekt?
Jag svarade (100% media-otränad):
– Det svåraste är att hålla alla på gott humör.

I artikeln citerades platschef XX som ”kryptiskt” svarade ”Det svåraste är att hålla alla på gott humör”. Lysande citat! Sa brodern som rör sig i den världen, han sa det med ett brett flin. Jag hade gjort en pinsamt dålig debut i tryckt media.

Journalisten ställde ingen följdfråga, det var synd för jag kunde lätt ha underhållit henne i en trekvart i just det ämnet. Det är nämligen så att om skall bygga om ett stort hus, så är det en massa människor som skall vara med. Dessa människor måste tycka det är roligt att jobba trots damm och buller, trots att man får göra om det man redan gjort, trots att man sitta och äta mitt i byggstöket, trots att du skall trängas med en massa andra människor som springer i vägen. Helst skall man tycka det är kul att stanna några timmar extra p.g.a. att någon annan inte hunnit klart med sitt, morgondagens gjutning går ju inte att flytta på. Det är ett plus om man också har vett på att uppskatta det fina med att hitta en gammal tapet bakom den du just river, det betyder ju att du nu skall riva mycket noggrannare och mycket mer. Tjohoo, typ.

Så om jag är världsmästare i tidplaner och överdjävlig på inköp av material, så är det inget värt om inte de som gör jobbet har kul och fortsätter kämpa.

Så enkelt är det.

Daniel Kvist blev bara 18 år

Daniel Kvist dog i en arbetsplatsolycka 1991. Jag jobbade på stora byggbolaget och vi byggde platsgjuten stomme, vi hade kommit några våningar upp i luften. Daniel var en duktig lärling, tystlåten och blyg men effektiv och noggrann. Hans pappa jobbade också på platsen.

Daniel och pappans parhäst sen många år, M, plockade ner stämptorn under ett 6 meter högt valv. M stod i en saxlift, lossade skruvarna, sen höll han emot med ett rep när tornet fälldes. Daniel stod där nere och höll emot i botten på tornet. De hade tagit ner de flesta när olyckan hände.

Jag minns ett rop över komradion att platschefen skulle ringa ambulans, att vi hade en skadad och fastklämd. Jag och en annan kollega sprang ut på vägen för att vinka in ambulansen, vår rutinerade deltidsbrandman tog kommandot vid själva olycksplatsen. Inom några minuter hade vi ambulans, brandbil och polis på plats, efter bara en stund kom också en mobilkran till platsen.

Liften hade vält över Daniel, själva saxen hade lagt sig rakt över hans bröstkorg. Byggets hjullastare hade redan lyft upp liften när ambulanserna kom. M hade brutit foten när han for ur liftkorgen efter 6 meters fall, men var i övrigt fysiskt ok.

Platschefen och Daniels pappa åkte med ambulanserna till sjukhuset, kvar var 30 chockade gubbar på bygge. Jag ringde vår skyddsingenjör, som tur vara var han på en kursgård bara någon mil bort. Han kom snabbt, på vägen ringde han Yrkesinspektionen, Bygghälsan och facket. Inom ett par timmar hade vi full uppställning från alla tänkbara håll.

När polisbilen kom tillbaka med platschefen och en präst förstod vi, men hoppades ändå. Prästen förklarade det att skadorna var för svåra. Daniel dog på sjukhuset.

Platschefen var, och är, en man som förtjänar allra största respekt när det gäller ledarskap och, framförallt, arbetsmiljöarbete. Han genomförde i handling 1991 det som jag bloggar om 2008, utan tvivel är han den jag tagit mest intryck av under min karriär. Snickaren M var omdömesgill och förståndig, utbildad till skyddsombud. Vi hade, som jag minns det, överlag bra resurser att utföra vårt arbete. Vi hade dessutom en brandman med 25 års erfarenhet av akut livräddning. Inte någon gång efteråt har jag hört en anklagelse om försummelse eller slarv, inte ett ont ord från någon. Pappan fortsatte arbeta med M under samma platschef.

Ibland händer olyckor. Det kan vara i en bilkrasch, i ett brinnande hus eller en arbetsplatsolycka. Ibland är olyckan så allvarlig att människor dör. Jag kan räkna upp minst sex omständigheter som, var för sig, med annan utgång hade behållit Daniel i livet.

Daniel Kvist borde fått vara 35 år idag, att han inte är det är ingens fel.

(på ByggBlasket kan du läsa om dödsolyckor på Skanska.)

Kulturhistoria anno 2050

Om vi nu skall rädda Planeten Jorden, då kanske vi (byggbranschen) får tänka lite större, t ex när det gäller tilläggsisolering av tak och fasader. Detaljplaner som hindrar exteriör förändring är säkert bra, av arkitektoniska och kulturhistoriska skäl. Men om Planeten Jorden kokar över lagom till 2050, Holland förvandlas till ett stort risfält och 300 miljoner indonesier behöver en ny kontinent, då vete fan om våra barnbarn står i led och hurrar för att det iallafall finns fina fasader bevarade från forntiden (alltså typ 1900-talets senare del).

Vem vill bo i en SUV?

Bilbranschen ska få miljarder för att utveckla miljöfordon (och begrava gamla dåliga affärer). Det verkar som finanskrisen kom lägligt, vi konsumenter som krävt att få åka SUV en längre tid nu verkar har ändrat inställning. Biltillverkarna har utan knot spottat ut energislukande bilar, större och tyngre, med ännu mer krockkuddar och monsterstereo med surround.
”Pimp my ride” liksom, fast direkt från fabrik.

Nu undrar jag om det kan komma en kris som kan få byggbranschen att sluta bygga SUV:ar för oss att bo och arbeta i? Vi bor på 40-50 m2/person och några av oss har en kontorsplats som tar 25m2, fast vi är jämt på språng. Vi får inte bygga ett hus utan hiss till andra våningen och vi måste bygga en parkeringsplats för varje ny lägenhet, även om den är i centralaste centrala stan där ingen kan bil ändå. Nästan ingen kan bygga hyresbostäder med lönsamhet. Vem är det som är för dyr? Snickaren kanske, eller är det projektledaren, nej det måste vara arkitekten?!

Det finns nog skäl att sänka arvodet för fler av oss, men det hjälper inte. Vi bygger för omständligt och komplicerat, för stort och lyxigt. Vi göder för många led i materialhanteringen, vi kör materialet på för många lastbilar, och vi kastar för mycket av det dyra materialet i sopcontainern p.g.a. dålig planering och sena ändringar.

Om jag vill bygga en Smartcar att bo i, så funkar inte det med BBR (Boverkets Byggregler), men det är helt ok med en SUV. Varför?

Det originellaste originalet

Stig Ragnar Folke Ahlstedt Bernadotte Jr, det originellaste original jag träffat. Han presenterade sig alltid med hela namnet, och ett flin att Bernadotte Jr var taget.
Stig Ragnar var 63 år, sist jag träffade honom, 1992. Om han lever så är han förmodligen fortfarande 63 år, han såg ut som han varit 63 år ganska länge, redan då. Han såg precis ut som Hans Scheike, ni vet sektledaren med kvinnotycke, rufsigt grått hår, långt skägg. Han var själv väldigt nöjd med just den liknelsen.
Stig Ragnar hade visitkort med två kaniner, mitt i parningsakten, och med en text: ”Always ready for new business”. I hans ögon lyste tusen års erfarenhet av tokerier och upptåg, där fanns intelligens och gnista, men också en sorg för att kroppen hade börjat ge sig . Han var en gammal sjöman som mönstrat av, bodde i en husvagn på veckorna och hemma hos tanten på helgerna. Han var en rent överdjävlig yrkesman, han kunde mura, putsa, kakla, spackla. Hans händer var magiska när det sista lilla, bökiga, svåra, bortglömda fixandet måste till.
Första gången jag träffade honom så stod han och blandade flytspackel i en hink, han såg i ögonvrån mig (den nye arbetsledaren) och platschefen komma gående. Precis när vi går förbi sätter han fingret i flytspacklet, för det till munnen, smakar och säger – ”Nej, lite mer vatten skall det vara!” Respekt.
Det gott folk, det är showbiz, när den är som bäst.
(På begäran kan jag fortsätta med en mängd historier om Stig Ragnar, mer eller mindre sanna…)