Cellplast kan innebära psykisk ohälsa för konsulter (senare ikväll)

Jag kan meddela att mina barns mor sitter hos frissan och myser i godan ro. Inte kan väl hon veta att hennes barn just börjat pyssla med frigolit (mer korrekt – cellplast)  i vardagsrummet. De sågar och krafsar, formar och bygger.

Sync har ju tidigare uppmuntrat ungarna till att prova på byggbranschen och byggbranschen att uppmuntra glinen till att bygga saker.

Cellplastfigurer? Sååå gulligt. Kommer mamma bli glad?

Vet inte riktigt faktiskt, normalt sett gillar hon pyssel. Kanske inte denna gången.

—–

(det enda problemet är väl som jag ser det den statiska elektricitet som gör att de ca tusen miljoner små vita kulor som just nu sprids i huset inte går att få bort)

—–

Vem vänder vindarna?

Eva Dahlgren sjöng en gång Vem tänder stjärnorna.

Det var på nittiotalet och vi hade LPn hemma, den spelade vi mycket. En Blekt Blondins Hjärta.

I låten Vem tänder stjärnorna finns en textrad som lyder

vem vänder vindarna
vem får mig att gå
dit jag aldrig gått

—–

Jag tänker på det när jag läser om Tripoli, om upproret i Libyen.

2007 jobbade jag på det stora konsultbolaget. Mitt projekt var på väg att ta slut och jag såg mig om efter alternativ. Libyen var ett av dem.

WSP hade fått ett stort uppdrag i Libyen och vi pratade allvar hemma om att åka till nordafrika i några år. Vi har pratat om det många gånger men det har aldrig stämt med det övriga livet. En period så var Shanghai aktuellt. Då var det en chef från NCC som var på jakt efter folk. Jag minns inte hur snacket gick men det rann ut i sanden då med.

Jag var sugen på Libyen, smickrad av den höga lönen och det lagom tuffa äventyret. Vännen som senare blev min Syncförtrogne kollega hade lite bättre koll på verkligheten och menade att man inte kan åka dit och jobba för en diktator. Av ideologiska skäl. JAg som levt i ett känslomässigt vacuum under tiden som egen företagare hade inte tänkt tanken men naturligtvis hade han rätt.

Vi startade Sync istället. Nu har vi förmånen att ibland få åka till Skåne, vi har varit på jobb i Norrlan och skall om ett par veckor på en rolig utflykt till Gävle. Vi snackar alltså tågresor genom Sverige, stadshotell med tveksamt bra meny och äventyr på den beskedliga mellanmjölksnivå där en småbarnsfar trivs utmärkt.

Jag tänker på hur det kunde blivit. Vi kunde suttit i Tripoli med två livrädda barn och önskat oss allt annat än äventyr när Gaddafis bombplan börjat vina över huset.

Så vem vänder egentligen vindarna?

—–

Läser mer på GP, SVDDN sen orkar jag inte längre. Det blir för overkligt att ta in allt i villan i skogen där sambon och sonen somnat i soffan och dottern sitter och läser sin bok. Fridfullt och fredagssömnigt. Inga stridsflygplan, inga bomber, ingen som dör.

Det blåser ute men bara lite grann.

—–

Sync önskar lycka till…

… på upploppet. Hela vägen in i kaklet som vi säger i byggbranschen.

Vi har just haft sista fredagstårtan på ett bygge som skall vara klart på måndag.

Fredagsfikat klockan kvart över elva brukar innehålla en tvåveckorsplan och arbetsfördelning. Idag var det bara de närmaste tre dygnen som diskuterades, inget annat. Tisdag finns inte (nästan). Fokusering alltså.

Slutbesiktning på måndag med start klockan 08.00, då skall platschef och arbetsledning sitta och redovisa sin dokumentation. DU-pärman och boendeinformation, injusteringsprotokoll och OVK-papper. Då sitter det tre allvarliga besiktningsmän, ett gäng beställare och konsulter för att granska och godkänna jobbet. Då skall alla lägenheter vara städade, det skall komma vatten ur kranen (både varmt och kallt – i rätt ordning), tvättmaskiner och diskmaskiner skall vara provkörda, det skall finnas ström i uttagen och TVn skall gå att koppla in. Entreprenören har lite att göra kan man säga.

Beställaren skall lägga sin söndag på att namna postfacke, fördela källarförråden, fixa det lilla extra. På måndag är det leverans!

Klockan 20.00 måndag kväll kommer de tre första flyttlassen till huset, sen fylls det på med sjutton glada hushåll till under ett par dar.

—–

Jag som är konsult, pådrivare, kvalitetsansvarig och allmän sällskapsdam på platsen går hem snart och firar helg.

Jag önskar alla på bygget och i princip alla övriga också en god helg 🙂

—–

Den verkliga missen har sitt ursprung på ett arkitektkontor…

Detta på tal om senaste programmet i serien Fuskbyggarna på TV4 och inlägget i morse här på bloggen som slutade så abrupt.

Kort resumé – Privatkund beställde tillbyggnad, byggare byggde enligt kundens bygglovsritning, grundläggning ”hamnade” för högt, ingen vill ta på sig felet, Sync Blog skrev detta.

—–

Alltså.

Den verkliga missen har sitt ursprung på ett arkitektkontor. Ett tyvärr alltför vanligt fel som jag fått känna av i runda slängar tusen miljoner gånger. Vi ägnar mycket tid att hantera det här men lyckas inte alltid.

Det typiska fallet är när en arkitekt får i uppdrag att rita en tillbyggnad eller ombyggnad. Ofta är då ritningen gammal nog att bara finnas på papper och man sätter sig helt enkelt med skalstocken och mäter på ritningen och överför detta till en CAD-fil.

En CAD-fil eller dwg som vi gärna kallar den har raka linjer och räta hörn, det är skarpa kontraster och på det hela taget en väldigt trovärdig ritning av ett hus. Tyvärr stämmer det inte alltid, inte ens ofta. Märkligt ofta har handgjorda dörrar från artonhundratalet plötsligt fått samma mått som dagens modulmått. Nästan jämt så är en skorsten fel både i läge, storlek och form.

Vad är problemet då? undrar ni nu. Vad är det som fattas?

Jo, det som fattas är en inmätning och kontroll ute i Verkligheten. För den som inte  är bekant med begreppet så är Verkligheten ett område som börjar strax utanför dörren på konsultkontoren. Det kan vara en lite farlig och läskig plats för en arkitekt men ibland måste någon packa väskan med kamera, lasermått och tum och gå ut och göra skitjobbet.

Fast å andra sidan. Egentligen är ritningen inte fel. Problemet är bara att den som tar emot den och börjar använda den som en sanning blir lurad. Man börjar skalmäta och bygga utan att kolla att måtten stämmer med Verkligheten.

—–

Jag höll ett föredrag för ett gäng arkitekter för ett tag sen. De ville friska upp sitt beteende med tanke på entreprenadjuridik och sånt skoj. En sak som jag tryckte på då och som de är duktiga på nu är att de talar om vad ritningen skall användas till. Är det ett skissförslag så står det i klartext, är det en bygghandling som man använda till att bygga hus så står det ”BYGGHANDLING”
(sen naturligtvis en disclaimer – ”alla mått kontrolleras på plats”).

Så en arkitekt borde mäta på plats och ritningen borde stämma på milimetern, men så funkar det inte alltid precis som Robert skriver här. Oftast ingår det inte i uppdraget. Det jag begär i så fall är att den gode arkitekten meddelar detta på tydligaste tänkbara vis – MIN RITNING STÄMMER INTE, NI MÅSTE KONTROLLERA HÖJDERNA!!!

Det framgick antagligen inte på ritningen i Kullavik. I det fallet med Sparrman& Nätt så har jag väldigt svårt att se att någon annan överhuvudtaget skulle vara mer självklar att kontrollera höjderna på plats än de själva. Att starta bygget på fel höjd och sen skylla på kunden och/eller dennes arkitekt är för enkelt.

—–

Fuskbyggare no 7 – Sparrman

Jag har just offrat en timme på TV4PLay och sett Sparrman få sig en omgång av Timell och Ekdal och för att gör en krystad Timelltravesti:

Som vanligt är det alltså inte problemen som framkommer i programmet som det egentligen handlar om.
(Alla från min generation som minns programmet Bullen och Martin Timells första jobb som programledare fattar vad jag syftar på)

—–

Det handlar inte om:

  • Timpeng
  • Vem som är/var lärling
  • Enskilda anställdas kompetens
  • Referenser som tyvärr avlidit
  • Att entreprenören dumt nog var  KA på sitt eget bygge
  • Tumstockar, pennor och sågblad

Det handlar om:

  • Kommunikationsproblem
  • Felaktiga ritningar och vem ansvarar för dem

—–

Med många fler ord menar jag så här.

Eftersom relationen mellan kunden och byggare är så pass förstörd så kommer det naturligtvis fram två versioner av vad som sagts och gjorts, ingendera är riktigt trovärdig som jag ser det. Allt blir färgat av de känslor som finns nu och som inte fanns då.

Då. Då var alltså innan jobbet startade. Då när man pratade om jobbet och när kom överens så var det guld och gröna skogar, gissar jag. Då var man i det där sköna skedet där kunde äntligen har bestämt sig att bygga efter lång vånda och tankeverksamhet. Samtidigt har byggaren fått ett nytt projekt, det är det bästa vi vet. Byggaren älskar att starta projekt och det gör kunder också, alla gillar det.

Sen blir det lite formaliteter gör man några mindre kloka val. Sparrman blir Kvalitetsansvarig enl PBL på sitt eget bygge, oklart om det beror på att han vill det eller att kunden väljer honom – skit samma säger jag. Det är tveksamt smart som entreprenör att göra så, det är tokigt av en privatperson att inte anlita en oberoende part att granska de som sker på bygget. Det hade inte förändrat något i sak, att hyra in en oberoende som kvalitetsansvarig (mig till exempel) hade sannolikt inte ändrat det stora felet.

I programmet vill man gärna hävda att kontraktet är fel. Det får byggaren förstås hela skulden för. Jag håller delvis med men måste ända tycka att kunden i det läget borde vända sig till en expert och ställa den enkla frågan – Är det här ok?

I kontraktet framgår tydligen inte det som kunden hävdar gäller som takpris vilket är lite märkligt. I Sparrmans dokument kan man läsa sig till att han tycker att priset är ett annat. Oavsett vem av dem som har rätt så borde det vara grundläggande att det framgår i ett skrivet avtal. (Alltså då innan man börjar bygga)

Nåväl, allt ovanstående kunde ha sköts mycket bättre. Men även om både byggare och kund varit exemplariska i kontraktsskrivande och den formella delen så hade ju inte huset fått rätt höjd automatiskt. Tyvärr

—–

Nej, allt ovanstående döljer ett stort problem vi har.

Den verkliga missen har sitt ursprung på ett arkitektkontor. ..
(fortsättning följer här)

—–

Fuskbyggarna – Skyldig no 7

Reportrarna kommer allt närmare. Det började med att Allbäck fick Josefsson mikrofon uppkörd i nyllet. Jag hade en gammal klasskompis som börjat på Allbäck och vi hade precis träffats och snackat samarbete. Sync hade gjort ett förslag till uppdrag när en tredje kompis ringde och skvallrade att UG grävde en allt djupare vallgrav runt Stefan Allbäck.

Det blev inget uppdrag för Sync. Kompisen har inte svarat på det numret sen dess heller.

Det var ett år sen sen.

Igår pratade jagi telefon med chefen för hela Byggvärlden (om helt andra saker än Fuskbyggare dock).

Så idag kom ett mail om en Fuskbyggare no 7 som sänds strax i TV4. En gemensam bekant skickar ett tips om att dagens Fuskbyggare, Bengt-Åke Sparrman, gör ett försök att få ut sin sida av saken. Jag känner honom inte men han är alltså två handslag bort.

Vem vet – Sync kanske får vara med i TV snart 🙂

—–

Nåväl, jag skall försöka kolla Fuskbyggarna ikväll. Jag har ju lite grann släpt det spektaklet. Det följer alltid samma mall och gör samma dramaturgi om och om igen. För min del är det som underhållning betraktat lika med noll.

Sparrman & Nätt gör ett tappert försök att få TV4 att bli mer objektiva, min gissning ar att det lönlöst. Objektivitet är inte med i programkonceptet.

Sparrman lämnar också ut det svar man skickat till TV4 om sakfel i programmet. För mig som relativt invigd i byggverksamhet och som lite klärvojant kan man nog säga att det rör sig om skitsaker till viss del, sannolikt för att man är oense om annat mer odefinierat.

Nu skall jag kolla programmet.

—–

Mer om Fuskbyggare här på Sync Blog

Extra intressant – TV4 gör samma som Sparrman, man lägger ut sin uppfattning om ett fall där de själva blev fällda av Granskningsnämnden för Fusk-TV (förlåt, osaklighet)
Lipsillar 🙂

—–

Oj då, vi glömde människorna!

En artikel i Byggindustrin från idag som är läsvärd. Det handlar om de gåtfulla folket.

Barn är som bekant ett gåtfullt folk. När barn blivit vuxna är de också ganska gåtfulla, lite otydliga och faktiskt svåra att begripa sig på. När barn blivit vuxna på riktigt startar de företag och fabriker och jobbar med med jätteviktiga grejor. Fabriker och kontor och sånt måste fungera bra och alla vuxna måste trivas och kunna jobba bra annars beter de sig som barn.

Artikeln som egentligen är en krönika handlar om att det kan vara lite lurigt att koppla ihop ovanstående med byggbranschens frälsning – BIM.

BIM hjälper  oss att rita våra tre mest vanliga  dimensioner och sen göra en koppling till ekonomi och tid. Så långt är det perfekt och jag är djupt avundsjuk på dem som kan det eller får utveckla tekniken. Det är precis det jag håller på med på dagarna fast lite mer som på Jesu tid, typ färgkritor, penna och papper. (ibland ritar vi med en pinne i gruset, ja…)

BIM är en fantastisk tanke där det fysiska bygget kopplas ihop med pengarna, resurserna och tidplanen. Det är just det som vi i projektledning och på platskontor bollar med på ett högst analogt sätt, mer eller mindre framgångsrikt. Jag ser egentligen ingen gräns för bra det skulle kunna vara, jag ser perfekta arbetsberedningar med nyttiga kontrollplaner liksom poppa ur skärmen så fort man klickar på en byggdel, jag ser en att-tänka-på-notering om att man först måste göra hålet i väggen innan man monterar dörren.

BIM kan med andra ord bli en total katastrof som missar det mest väsentliga av allt, människorna som skall använda det vi bygger. Dagisbarn, fabriksarbetare och kontorslavar. Risken är att systemet blir så tekniskt och teoretiskt bra att det börjar leva sitt eget liv, lite som den fantastiska filmen Terminator. Det är det krönikan handlar, fast med andra ord.

– Hur digitaliserar man krav och hur kopplas kraven till själva modellerna? Hur tidigt kan man börja bygga en modell? Innan man riktigt har en aning om hur byggnaden/anläggningen ska utformas rent fysiskt?

/…/

Ser vi på de flesta tillämpningar av bim i dag kan vi konstatera att dessa har ett starkt projekterings- och produktionsfokus. Det är inget fel med det, men vi är övertygade att bim får en ännu större effekt när vi lyckas få med systematisk hantering av brukarkraven.”

Precis. Att ta in människors behov, förväntningar och drömmar i en digital modell och sen plotta ut dem som en ritning är inte självklart. Inte på något sätt.

(Länk till artikeln)

—–

Sen har jag en invändning som inte får plats här – Lone Ranger, den som skall hantera tekniken ut i fält måste uppgraderas till en ny version.

—–

Sync når en brytpunkt

Nyss var det första gången som bokstaven a blev allabolag.se i min browser istället för aftonbladet.se.

Jag är inte säker på att jag gillar det.

Det kan bero på att Aftonbladets sight suger och att SVD.se är sååå mycket bättre. AB har för mycket skvaller, melodifestival och trams.

Det kan också bero på att jag väldigt ofta numera kollar andra bolags status och sniket snokar runt där det går att hitta info.

Gradskillnad av osunt beteende?

(note to self – skaffa hobby, börja motionera, fixa klart huset)

—–

Sync säger – Håll Sverige rent

Vår reklamavdelning jobbar hårt på en bra slogan fortfarande.
Inspirerad av en sjuttitalskampanj det som ligger närmast är ”Håll Sverige bygget rent för hlvte!”

Förslag finns på olika travesteringar av klassikern ”Din mamma jobbar inte här”.

—–

Så här är det det.

Jag har befunnit mig på byggen större delen av min vakna tid under tjugotvå års tid och en skamligt stor andel av den tiden har gått åt prat om städning, tjat om att hålla ordning och reda, gnäll om vems skit som ligger var och mest i vägen och – naturligtvis – vem som började, vem som borda ha städat och var vederbörandes morsa egentligen jobbar någonstans.

Nu är Sync gravt insyltat i slutspurten på ett bostadsprojekt i Göteborg. Varje möte, varje vecka återkommer den punkten på dagordningen – Håll ordning!.

En elektriker kom med kontringen att byggaren skulle lägga ut sopsäckar på väl valda platser, då skulle det minsann funka.

Pyttsan.

Se nedan – själva epicentrum på det här kabelskräpet ligger ca 1 500 mm från sopsäcken (+/- 20 mm).

—–

Så. Idag är det fredag och jag är på gott humör, det är dessutom bara tio dygn och fem timmar kvar till inflyttning så därför är nämnda elektriker föremål för en Ass Kissing Contest som heter duga. (hade det varit ett annat läge hade han fått skäll 🙂 )

—–

Sync höjer köksveckan till ny nivå

Ja, här sitter jag på mitt kontor alldeles rosig om kinderna och rör rytmiskt på högerhanden. Alltmer hetsigt också.

Sync har köksvecka. Det innebär att vi skall tömma/fylla diskmaskinen, tömma myntfacket och sumpen ur kaffeautomaten och allmänt hålla ordning i det gemensamma utrymmet.

Alla dessa tre uppgifter är vi konsekvent dåliga på att bevaka och vi drar oss gärna för sånt, det finns tusen ursäkter och vi har tyvärr använt de flesta nu. Men det finns hopp. Vi har en kumpan som villigt hjälper oss att planera en kompensation för övriga brister och att befästa vår image som festfixare och allmänt kul killar. Det handlar om onsdagsfikat.

Att arrangera onsdagsfikat ingår också i köksveckans arbete, den delen brukar vi lösa bättre. Denna gången tar vi det till en ny nivå  Det är därför jag sitter här och stånkar med gräddskålen mellan benen. Det blir marängsviss.

Marängsviss med glass, strössel. nougatsås, paraplyer och tomtebloss.
(Vi är just ju sjuk nöjda med oss själv)

—–

Eftersom alla andra på kontorsplanet jobbar utanför byggbranschen har vi här chansen att höja branschens image ett pyttelitet snäpp. Hoppas de går på det 🙂

—–

UPPDATERING KL 15:32

Kort marängsvisskola:

  • Köp maränger, glass, strössel, nougatsås, vispgrädde och en visp
  • Slarva bort konsulttid för ungeför tusen kronor genom att vispa grädde
  • Tänk på att grädde skvätter på tangentbordet, så undvik att titta på sporten på svtplay samtidigt.
  • Ta fram ett lock från en faörvaringsbox och lite smörpapper.
  • Gör sviss

Före:

Efter en kort kreativ process och konstnärligt övervägande: