Häromdagen skrev jag i den här något ostrukturerade platschefsutredningen som pågår på bloggen att humor är ett krav. Det stämmer inte alltid.

—–

Minne från sjuttiotalet någon gång.

Det fanns alltid en arg gubbe som bodde i något av miljonprogramhusen runt vår gård. Vi kallade honom för Arga Gubben. Han var aldrig glad, åtminstone inte när vi var i närheten.

Så var det. Då.

—–

Nittiotalet.

Jag hade en kollega på mellanstora byggfirman som skötte sitt jobb genom att vara arg på alla. Oavsiktligt men rättvist, tror jag. Det underlättade naturligtvis att ingen blev undantagen och att man kunde räkna med att bli idiotförklarad emellanåt. Ett återkommande skämt var att han var jämn i humöret. Förbannad jämt. Arga Gubben.

Han dog för ett tag sen, tyvärr.

Egentligen var han ganska mysig. Speciellt om man som jag hängde inne på kontoret kvart över fem på morgonen med nybryggt kaffe och en så långt oförstörd dag framför sig. Då kunde han komma in och småprata och skoja lite.

Efter klockan sju när övriga branschen vaknat så var han som sagt mer vrång. Han var inte gärna med på privata tillställningar och krogbesök, han fjäskade inte gärna med beställarna, han höll sig för sig själv. Han levererade alltid in minst 10 % i vinst på en bra omsättning. Bäst på den grenen, helt klart.

—–

Nutid

Jag hade stor respekt för kollegan och visste ju att han egentligen var ganska snäll. det visste inte alla andra och han var omtalad, ökänd och fruktad för sitt humör. Management by Fear.

Men jag undrar lite hur kul han hade på jobbet egentligen. Jag är själv en mjukis och vill vara kompis med alla. Åtminstone var jag sån, det har med åren tillkommit en viss stridslystnad och några hårda ord iblan. Det kanske kommer med ämbetet/allvaret/åldern?

Det finns möjligen några platschefer som fortfarande tar sig fram genom att gorma och skrika, som löser problem genom att skälla och hota, som offrar den sociala glädjen med jobbet för att maxa sista raden på sin prognos?

Det kan inte vara något bra sätt. Väl?
(han drog ju in bra med pengar…)

Jag skäller bara ibland, hotar någon gång. Gnäller mest om man frågar kollegan.
(och jag drog ju bara in hälften då, kanske…)

—–

Den här sortens platschef verkar ju ganska nära släkt med The Lone Rider som gästade bloggen för några inlägg sen.

—–

Mer om platschefer på denna länken.

—–

—–