Pedagoger och kommunikatörer som kan snickra?

Jag var inhyrd platschef på ett ombyggnadsprojekt, det skulle bli nya bostadsrätter. I huset fanns det uthyrda lokaler i källarplanet, bl a ett galleri. I galleriet skulle vi göra en lite manöver, riva den gamla hissen, bygga en ny hissgrop intill den gamla och röra runt lite på galleristens lilla kontor. Galleristen var en glad och gemytlig man med få bekymmer i livet verkade det som och affärerna gick också enligt uppgift (skvaller alltså) finfint.

Jag hade gjort en liten tidplan och bestämt tid med galleristen, tre veckor ganska stökigt arbete skulle det bli. Galleristen var fortfarande glad och gemytlig så vi körde igång. Vi bemannade med två äldre herrar, snickare med förflutet inom allmännyttan och tyvärr inte riktigt taggade för ett sådant attackprojekt som det här innebar. Dagarna gick, det var det ena problemet efter det andra, inget ville sig riktigt alls. Tidplanen sprack direkt.

Jobbet i galleriet var en pytteliten del av det stora projektet och det fick ingen mer kärlek av mig när jag lämnat över det i händerna på snickarna, tyvärr. Efter fem veckor och många fler bedrövelser så sprang jag förbi, såg eländet och konstaterade faktum. Galleristen inte lika gemytlig och glad längre. Nästa dag flyttade jag på de äldre snickarna till ett för dem bättre ställe i huset. Sen ringde jag in mina ”egna” gubbar, jag hade ju firman och anställda själv också.

Snickarna O och K kom dit, jag förklarade för dem innan att det som gäller här är att ni galleristen skall vara nöjd innan ni åker härifrån. Vi klev in på galleriet, gick igenom vad som var kvar att göra, snickarna snackade och galleristen verkade glad igen. Snickarna lämnade platsen med löfte att komma tillbaka två dagar senare och köra klart.

Dagen efter så träffar jag galleristen. Man skulle kunna tänka sig att han kunde vara lite grinig när vi dragit över tidplanen med 100% och avbrutit arbetet för att invänta ny bemanning. Men nejdå, han sa istället:

– Fan vilka bra gubbar, riktigt bra.

OBS, detta var alltså innan de faktiskt svingat hammaren eller ens druckit kaffe på platsen. Allt som galleristen behövde var en timmes genomgång, att någon lyssnade på honom och visade att han blivit förstådd. Förtroende och trovärdighet återställd i en handvändning. Love it.

———

(häromdagen skrev jag om att vi skall anställa pedagoger och kommunikatörer, när jag tänker på det så hade jag ju anställt sådana redan för tio år sen. Att de var snickare dessutom förenklade det hel lite…)

———

En dag på stranden

Egentligen är rubriken här ovan bara ett sätt att försöka få fler träffar, googlingar på Thomas Ledins klassiker måste dra in en del trafik ändå. Den rätt rubriken borde ”Ännu en dag på byggkonsultjobbet” men det verkar inte sökas så mycket på sånt. Undrar varför.

Skit samma. Jag och kollegan tog med familjerna på utflykt till den där ön som vi skall jobba på lite snart. En septemberdag som är mer fantastisk än sommaren, varmt och friskt, klarblå himmel och nästan vindstilla. Då är västkusten helt ok. Riktigt riktigt jätte-ok.

Buffé

Vi träffades med lunchkorgar och dukade upp en buffé på en uppdragen eka, ICA´s mjölkfria kanelbullar fick tina i solen och Serranoskinkan fick svettas lite. Bulgursallad, brieost och grillad kyckling. Bröd bakt med kärlek och omtanke av bagarn i Majorna, tidigt i gryningen.

Lunch på en klippa

Både jag och kollegan har normalt lite svårt att övertala våra respektive att åka med och titta på jobb. Denna gången gick det bra eftersom båda trodde att den andra redan sagt ja. Möjligen var det också picknicken med lite rödtjut som lockade. När de fick sätta sig här, tio meter från havskanten, i sydvästläge, under ett barrträd och en vildapel i en väderbiten utemöbel och fortsätta på vinflaskan så ville de inget annat än stanna kvar. Länge.

Under en vildapel, lite vin och mycket sol

Barnen fiskade krabbor.

Krabbfiske

Barnen hade krabb-race på klippan.

Krabbrace

Barnen hittade en megastor sjöstjärna.

Sjöstjärna

Åttaåring klär sig som en megastor countrystjärna. Passande för en tjej som skall bli projektledare i en jämställd byggbranch om sisådär femton år eller så.

Contrystjärna

Och just det ja – jag och kollegan fick jobbat effektivt säkert en timme, en lite bättre planlösning skissad ihop med kunden och med hjälp tre koppar kaffe och lite bullar. En helt vanlig dag på byggkonsultjobbet med andra ord. Jag är nöjd.

En gång är ingen gång…

…två gånger är en gonggong, tre gånger är en trend. Jag har i veckan fått tre kommentarer om att jag inte producerar något. Inte egentligen, inte något riktigt. Som om jag behövde den påminnelsen:)

Bevis 1

Kollegan har också en liten pojke hemma, Sigge 6 år. Sigge var sjuk nu i veckan och hans pappa fick vara hemma med honom, på den tredje dagen var Sigge feberfri och pigg och hans far ganska rastlös. Så de tog en promenad, vi möttes i city och gick till en fastighet vi skall börja jobba med. Jag skulle ändå dit på balkongbesiktning en timme senare så vi satte ge oss på innergården och filosoferade om kommande uppdrag.

Sigge var inte nöjd med situationen, han hade förespeglats att han skulle få följa med till pappas jobb. I Sigges värld innebär det att man skall in en byggarbetsplats. Det tog tre sekunder på innergården innan han frågade:

–          Var är ditt jobb, pappa? Här finns ju inga plankor.

Besvikelse och ilska, han var lurad. Hans pappa jobbar numera med telefonen, datorn och kameran. Möjligen också med sin närvaro och talförmåga. Sigge var inte imponerad. Inte alls.

Bevis 2

Jag ringer hem, Ludvig 5 år svarar, vi pratar lite. Han frågar vad jag gör, jag svarar att jag jobbar, han frågar hur då jobbar, jag säger jag sitter vid datorn. Han frågar lite mer eftertryckligt:

–          Ja, men vad gör du? Egentligen. Hur jobbar du?

Märkligt nog har pojken någon föreställning om att man faktiskt borde ha ett synbart resultat efter sig om man bedriver byggverksamhet.

Bevis 3

Jag käkade fredagslunch med en kompis. Kompisen har en byggfirma sen tolv år. Hårt liv och mycket ringande och fixande alltså. Kompisen berättade om den kommentar hans fru brukar lämna ibland när det ringer mitt i middagen och han bara måste ta det.

–          Du är ingen byggare, du är ett djävla callcenter!

Att hennes make driver en byggfirma betyder ju inte nödvändigtvis att han spikar hus dagarna i ända, men påpekandet har en poäng. Han pratar väldigt mycket i telefon.

Slutsats

Det här har jag sagt förut. Vi ägnar mycket tid åt att elektroniskt flytta vårt fokus till någon plats som känns viktigare just för stunden. Istället för att koncentrera sig på det som ligger/sitter/står/rullar rakt framför näsan på oss. Verkar dumt.

——

Patienten dog – jag tror det var rörläggarens fel

Igår var det besiktning på ett balkongjobb. Jag var där som bister representant för en bostadsrättsförening, där var också en besiktningsman en glad entreprenör och en kille från föreningens styrelse.

Alla som gått en byggbesiktning vet att det är en form av luciatåg för vuxna män där besiktningsmannen och entreprenören petar i detaljer och alla andra går runt och pratar om annat. Att besiktiga balkonger är omöjligt ännu mer tradigt, när man sett tre stycken så är det rätt tjatigt sen att mäta säkerhetsavstånd och diskutera mjukfogens bredd och målningens finish. Efter balkong nr fem är vi ganska less.

Så istället pratar jag och styrelsens utsände om den korkade rörläggaren som gjorde bort sig på detta jobbet. Han som väldigt klantigt bonkade upp ett stort hål i gipsen för att göra sitt lilla ingrepp. Så totalt okänslig för finess och god uppfostran så upprepade idioten dessutom denna manöver i flera lägenheter i huset, förmodligen för att vara helt säker på att alla skulle få veta att han jävlar i mig inte tyckte om håltagning. Betong i sandlådan, mjuka paket på julafton, svår mobbing kan i och för sig också varit bidragande orsaker till hans agerande.

Eftersom jag är lic. amatörpsykolog och kan djupanalysera vad som helst på en sekund så sa jag att rörläggaren var ett gott exempel på en viss sorts hantverkare. Tyvärr finns det sådana, de som demonstrativt gör skada om de tvingas göra något de själva inte anser är deras jobb. Dessa killar saknar helt helhetssyn på vad vi i byggbranschen levererar och omtanke om slutkunden.

Styrelsens utsände som är kirurg till professionen säger då:

– Tänk om jag gjorde så på jobbet. Tjohoo, operationen av knät gick kanonbra. Patienten dog visserligen, big deal, men knät funkar.

Ja, tänk.

Sync tänker.

<paus för tänkande>

Sync undrar.

Sync undrar hur många av våra patienter (kunder och projekt) som dör eller i alla fall lider svårt för att ganska många av oss inte kan se helheten och inte ser sin egen roll i ett stort sammanhang?

Jag kan väldigt mycket, jag vet

Jag har ju sällan backat för att ge mig på att göra saker jag inte begriper hur man egentligen löser. Det finns inte inbyggt någon sån spärr i min lilla hjärna att jag kanske skulle fundera lite innan jag lovar. Är det en manlig egenskap, Viktoria? Japp, visst är det så. Skönt – då är jag manlig, blir lite orolig ibland.

Jag hade varit arbetsledare på stora byggbolaget och resultatchef på medelstora byggfirman innan jag befordrades till hantverkare. Jo, så var det. När jag hade startat lilla firman -97 och svågern och jag jobbade i början så fuskade vi som hantverkare när det föll sig så (två platschefer som byggde saker själva, tänk er!). Vi hade bägge ungefär samma något lättsamma inställning till sånt vi inte begrep oss på. En typisk konversation på ett nytt jobb kunde låta så här.

Kunden frågar: – Kan ni fixa detta?
Vi svarar: – Jajamensan
Kunden: – Har ni gjort det förut?
Vi svarar: – Näej
Kunden (nu lite bekymrad): – Men ni vet hur man gör, väl?
Vi (självsäkert): – Nej, men löser sig nog, inga problem.

Märkligt nog kunde vi lämna pris på jobben ändå, oftast löste det sig men inte alltid. Bastubänken som rasade under tyngden från störste beställaren och hans affärsbekanta satte vi ju tillbaka, bryggan som inte överlevde första vintern på samma adress har jag ju redan flaschat här. Det där skärmtaket som blåste iväg och rullade över hustaken en stormig dag, ja det skulle ändå fixas till. De två avfuktare som svågern T kopplade åt fel håll är nu officiellt preskriberade. Att vi rent tekniskt befuktade två kryprumsgrunder i ett år var väl ganska pinsamt då, men så här tolv år senare kan man ju börja småle lite grann.

———

Man lär sig av sina misstag sägs det ju.

Jag kan väldigt mycket. Känn på den.

———

Kvalitetsansvaret är väl gemensamt?

Lennart på Byggbloggarna radar upp exempel på hur egenkontrollen ständigt utförs slumpartat/slarvigt/bedrägligt. Så är det. Jag avundas dem som har fått bra ordning på sitt kvalitetssystem, som har fått att bli ett verktyg som hjälper och förbättrar. Jag har raljerat om det här på bloggen som en skitsak, men det är det inte även om jag säger så ibland.

Lennart har också skrivit om vem som utses, vilken roll han spelar i sammanhanget. Ofta är det självklart att det är projektledaren som blir KA. I riktigt stora eller komplicerade projekt kan det vara en speciellt utvald, kanske till och med oberoende. I mindre projekt har det tidigare ofta varit entreprenören, det är väl slut med det nu, tror jag. I vilket fall så är hans relation till projektet, till beställaren och till entreprenören av viss betydelse. Lindrigt uttryckt alltså.

Så långt håller jag med Lennart.

Den som tar på sig uppdraget att vara kvalitetsansvarig enligt PBL, han tar på sig en hel del. Rent teoretiskt så skulle det kunna vara ett rent skrivbordsuppdrag, man behöver bara häfta ihop egenkontroller från entreprenörer och konsulter, samla in några kråkor i sin fina kontrollplan och sen fylla i ansökan om slutbevis. Klart utan problem. Så enkelt i teorin.

Men.

Det funkar ju inte så. Beroende på sin egen roll i projektet så vistas han på själva brottsplatsen mer eller mindre ofta. Han är mer eller mindre inblandad i den dagliga verksamheten. Han vet med andra ord vad som pågår. Eller inte pågår då kanske om vi pratar egenkontroll.

Som byggledare eller projektledare har man ju det tveksamma nöjet att bevaka budget för projektet men också för sig själv, att söla sin egen tid på kontroll av egenkontroll känns inte alltid bra. Om egenkontrollen dessutom känns som en belastning för gubbarna på bygget så lägger man ett ok till på redan tyngda axlar. Framdriften av bygget och att undvika den värsta paniken varje morgon klockan 06.45 blir överordnat den där pappersexercisen som man ju också skulle göra. Vi tar det sen, helt enkelt.

Jag tror det behövs en beställare med lite stake som inte bara säger att egenkontrollen är ett villkor för att fakturan skall betalas, utan att han också gör allvar av det och att han desutom markerar att han inte sparar in på timmarna för sin KA. Jag tror att det behövs en KA som tar på sig Stålex-dojjor och går ut i början av ett bygge och lär känna folket på platsen, talar om varför han finns och vad han förväntar sig av dem. Han måste skaffa sig förståelse och respekt och naturlig plats i systemet. Det enda som fattas sen i så fall är väl i så fall korrekta handlingar, en rimlig byggtid, någorlunda bra betalt, god soppa och vackert väder för att det skall bli ett alldeles väldigt bra bygge, kvalitativt sett.

Kvalitetsansvaret för vår leverans är gemensamt. Alla har del i det stora bedrägeriet eller den fina kvalitén, vilket av dem som nu blir resultatet.

Hjälp sökes!

Jo, det var ju det här seminariet på Byggcentrum i förra veckan. Det som handlade om ROT-jobbande, lite mer nischat ändå faktiskt, ROT i hyreshus. Lite off-topic för mig alltså som jobbar mycket med brf:er, men vem vet när Sync skall börja jobba i hyreshus?

Boverket öppnade ju dagen, det har vi redan avverkat och Poseidon avslutade, också redovisat här på bloggen. Mittemellan var det Hyresgästföreningen och Fastighetsägareföreningen varsin stund om ungefär samma sak – Hur man lyckas med ett ROT-projekt.

Pedram Kouchakpour från Hyresgästföreningen Göteborg hade naturligtvis inställningen att man skall vända sig till just Hyresgästföreningen först – innan man säger så mycket till sina hyresgäster. Det verkar ju ganska logiskt ändå. Han menade att information i rätt mängd , i rätt kanaler och i rätt tid är avgörande om dina kunder (hyresgästerna) skall bli nöjda med ditt jobb i huset. Å fan, det här verkar bekant, tänker jag då.

Fastighetsägarna Göteborg ställde upp fyra personer och bekräftade egentligen det som Hyresgästföreningen redan sagt. Det är lättare att göra allting rätt från början, informera och förhandla via Fastighetsägarna respektive Hyresgästföreningen. Å fan, det här verkar bekant, tänker jag då.

Göran Kåwert, Rotpartner Sverige AB, chefar på ett företag som livnär sig på just ROT-arbeten, han har erfarenhet från hur många ROT-jobb som helst. Respekt. Han fyllde på med ungefär samma budskap, kanske lite mer produktionstänk också, t ex att du skall tänka igenom vad du behöver göra så att du inte byter VS-stammarna men glömmer att elstigarna är lika dåliga och som sen måste bytas ett par år senare. Men hans budskap var också tydligt. Det vi i sådana här projekt behöver är hjälp utifrån – av pedagoger och kommunikatörer. Å fan, det här verkar bekant, tänker jag då.

Dessutom tryckte han lite på att trivsel och arbetsglädje hos hantverkarna var en väldigt viktig faktor för slutresultatet och nöjda hyresgäster. Nej men – det här verkar väldigt bekant, tänker jag då.

Sync är ju nästintill oskuld i dessa sammanhang (hyreshus), jag blev överraskad av att fastighetsägaren måste ha ett godkännande från varje enskild hyresgäst om en åtgärd skall betraktas som standardhöjning och alltså höja hyran. Så måste det ju självklart vara, jag hade bara inte tänkt på det. Men det innebär också att det regelmässigt verkar vara en vända i hyresnämnden i minst sex månader för att köra över dem som inte vill ha höjd hyra. Göran Kåwert önskade att den regeln försvann eftersom fastighetsägaren ändå till slut får rätt. Jag förstår varför, det måste vara en jobbig väntetid och dyrbar väntetid och precis – det här verkar bekant.

Sync-analysen på det här då?

Byggbranschen (fastighetsägaren och hans konsulter) är bra på att veta när man behöver byta stammar, att räkna ut hur man skall göra och hur mycket man tror det kommer att kosta (entreprenörer) och att  säga hur mycket man måste höja hyran (fastighetsekonomer). Byggbranschen är dålig på att kommunicera till slutkunden vad man skall göra, varför man skall göra det, hur det kommer se ut mnär det är klart, hur lång tid det skall ta och vad det kommer kosta i slutänden.

Inget nytt så långt med andra ord.

Det glädjande är alla på podiet i torsdags verkade så rörande överens om att ett lyckat projekt förutsätter att man satsar på information och kommunikation, att delaktighet och påverkan är avgörande för att man skall få nöjda kunder. Så jag tycker ungefär så här – om alla är överens om det så sätter vi igång att kommunicera det. På riktigt.

Alltså – Hjälp sökes! Pedagoger och kommunikatörer

Bygga brygga – inget för oss landkrabbor

Lennart på Byggbloggarna skrev häromdagen om en brygga han skall fixa till. Underhållsbehov efter 30 år i skärgården. Jag är avundsjuk, 29,5 år längre än jag behövde vänta.

Nåväl. Det var 1998. Jag hade en liten byggfirma. Firman hade en stor kund. Kunden hade ett sommarställe. Sommarstället hade en egen fin liten vik i västerläge. I viken fanns ett båthus och en ganska trasig brygga av trä. Båthuset fick sig en renovering värdig en Rolls Royce, förmodligen smula mer än vad vi fick lov till. Sen var det bryggan.

De sorgliga resterna av den gamla bryggan tog säkert minst en kvart att plocka bort och lägga på lägerelden. Sen ”återställde” vi de 5 meter brygga som kanske funnits med 22 meter ny bred brygga. Rak och fin var den också. Och ganska dyr. Vi pålade med stålrör och ansträngde oss, den kostade väl sisådär 150 000 pix.

Sen hade vår beställare en riktigt fin sommar med gäster och fester och bad.

Våren efter så pratar jag och beställaren om allt möjligt som vi brukar när han så där gott tankspridd säger att – du föresten, bryggan har ju gått helt åt helvete. Jag tror naturligtvis det är en bluff men han framhärdar. Det kan väl inte vara sant?

Jodå. När vi åker dit och kollar så ligger hela skiten som ett plockepin, våra klena (?) stålrör och tryckimpregnerat trä i en stor förvriden röra. Isen har gjort processen kort med vår konstruktion och meddelandet från havet var tydligt

– Landkrabbor skall inte bygga bryggor.

Underbart, nej. Jävlaskitfan, ja.

Vi fick vänta ettochetthalt år på den skojarn som åker runt och slår ner järnvägsräls. När han varit där i en dag så fanns det i och för sig en gedigen stålstomme, men också en ännu mer gedigen faktura. Den bryggan står å andra sidan kvar än idag, tror jag. Jag fick väl ingen direkt kritik för fiaskot men min tid som bryggbyggare var över för den gången, i den viken, för den beställaren, på den firman.

—-

En annan som byggt brygga är Joel, förmodligen med bättre framgång.

—-

Varför en hög bro? Det verkar dumt

GP skriver den 12 sept om att det skall byggas en ny bro som ersätter Göta älvbron. Klart 2017. Så nu är det stress.

OK.

Det verkar ju inte råda någon tvekan om att Göta älvbron behöver bytas. Det känns lite skönt för jag och kollegan promenerar under den ibland och det skakar och låter som skiten skall rasa ganska snart. Så illa är det väl inte, men 2020 är det kört. När man sen har bestämt att 2030 så stängs slussarna i Trollhättan, ja då kommer det ju ändå inga större båtar åkande frrån Vänern längre. Så varför inte ta ett steg mot riktig storstad och bygga lågbroar?

En hög (halvhög dårå, jag vet, men ändå 10 meter) bro kräver massor med plats för brofäste och påfartsramper. En serie lågbroar blir en förlängning av stadens gator som knyter ihop Hisingen med centrum. Då kan vi kanske uppnå det vi pratar om – att få norra älvstraden att kännas som centrala stan.

lågbroar i Paris

Yimby har ett bra inlägg om detta. Sync håller med. Med Yimby alltså. Denna gången.

(bilden är snodd därifrån, staden på bilden har dock inget i övrigt med saken att göra).

Sommarkänsla och solsken den 11 september – Då ser Ludde Jultomten

I det ganska dystra caféet i en förbutik i den lokala ICA-butiken sitter en man. Han är ganska gammal, tjock och har yviga gester och långt skägg.

Då säger Ludvig, 5 år: Mamma, titta! Tomten!

En bråkdels sekund tycker kanske mamman att det är pinsamt att prata högt om någon, men ungar är som de är. Den gamle mannen tar inte illa upp. Tvärtom, han skrattar så magen hoppar och alla tycker det är roligt. Ingen tänkte på att tiden går fort, väldigt fort.

Tomte

3 månader, 13 dagar. Sen är det på riktigt

(Det här hade inget som helst att göra med byggbranschen, jämställdhet, stadsplanering eller annat den här bloggen egentligen avhandlar. Som tur är det finns det ett liv utanför den lilla bubblan som bloggen normalt rullar omkring i)