Etikettarkiv: byggbranschen

Standard

Publicerat av

Publicerat den

15 februari 2009

Publicerat i

Övrigt och allt annat från Syncs lilla värld

Kommentarer

2 kommentarer

Filmen Bygget – en sorglustig historia

 

Den bästa filmen i världshistorien är nog Pulp Fiction, tror jag. Fantastiska skådespelare och en lysande story. Men bäst är berättandet. Det hoppar fram och tillbaka på tidsaxeln, man får ha koll för att fatta i vilken ordning saker och ting egentligen skett. – Genialt, Tarantino!

Vi i byggbranschen är normalt sett halvdana skådespelare, men att röra till en tidplan – det kan vi. Att göra saker i fel ordning är nästintill inbyggt i systemet. Att göra fel saker i ordning funkar däremot bra för oss, ibland. Kanske är det läge för en Bygget-film?

Det skulle gå att göra en springa-i-dörrar-fars. Vem som sagt vad till vem i vilket läge, och vad han egentligen menade, men som missförstods, avsiktligt eller inte, kan bli en intressant röra till slut. Dålig kommunikation kostar branschen sisådär 23 miljarder om året.

En film måste ha visst driv. Hade man spelat upp ett byggprojekt i en biograf så hade de flesta somnat redan under detaljplaneprocessen. De som orkar hålla sig vakna till byggstart har förmodligen diagnos för någon slags bokstavssjukdom.

Filmen skulle förmodligen bli barntillåten, det lär inte bli något sex. Det gängas inte så mycket på byggena, könsfördelningen och vårt heteronormativa beteende sätter oftast stopp för sex på jobbet. HBT-vinkeln blir svår, öppet homosexuella byggkillar saknas fortfarande. Övriga verkar lösa sexlivet på fritiden. Märkligt nog ligger ändå hantverkare i topp på någon sexigast-lista. Om vi kör en scen från en byggbysscha kl 15.45 när gubbarna klär om och vaskar av sig, släpper väder och sprider sina fördomar om det andra könet, då halkar nog hantverkaren ner från den förstaplatsen.

Våld blir också en bristvara. Förr i tiden så hände det på gärna på takstolskalset att någon fulltankad grovis skulle spöa verkar´n (arbetsledaren). Nuförtiden är det mer kramigt på något sätt, vi blir lika fulla fast mindre aggressiva. Vet inte varför, men det är väl bra. Dock inget som drar folk till biograferna.

Kanske kan man få till en snyftare, om man hittar nån stackars byggare som råkat illa ut. Det kan bli svårt för vi har det alldeles för bra jämfört med de flesta i samhället. Vi har höga löner och lagom tungt jobb, vad Byggnads än säger om det.

Återstår att göra en komedi. Den skånske rörläggar´n kunde blivit stjärna, och det många goa gubbar på ett bygge. Frågan är om det håller inför publik, humorn är oftast vänligt elak och slagfärdig, men gränsar ibland till det smaklösa. Det kan bli genant i offentligheten (När det blir sådär äppelkäckt som i Roomservice på TV, då orkar man bara fem minuter, så håller inte heller)

Det var ingen bra idé att göra film om ett bygge. Jag släpper det nu.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

14 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

2 kommentarer

Prefab är självklart – För en sjuåring

Mina barn är lego-barn. Den ena bygger hus, den andre bygger bilar och andra fordon. Det gläder en faders hjärta.

Idag ville sjuåriga dottern ha hjälp att bygga upp slott. Hon hade byggt det två gånger dagen innan, men konstruktionen höll inte för förflyttning. Så nu skulle pappa hjälpa till.

Chefstalangerna ligger genetiskt, så ordern var tydlig: – Ta fyra åttor och en fyra (det är ungarnas fackspråk för olika legobitar), och så bygg fyra såna här, säger hon och visar hur jag skall göra. Det visade sig att jag skulle bygga grunden till de fyra tornen. Under tiden började hon att mura upp ytterväggen på slottet. Hon murar i förband med en materialbesparande teknik, eftersom hon har begränsade resurser (när det gäller Lego alltså:)).

Så slutsatsen är att beställaren (sjuåringen själv) har skaffat sig en tydlig bild vad hon faktiskt vill ha, hon har dessutom projekterat fram den möjliga prefabriceringen och en snål byggmetod som effektivt utnyttjar tillgängliga resurser. Mitt bidrag blev att visa henne ett sätt att förflytta konstruktionen till lekrummet med hjälp av en pizzakartong (man är ju logistik-fantast).

Den utveckling som jag har sett i byggbranschen på mina tjugo år är ungefär jämförbar med sjuåringens utveckling fram till tredje varianten av slottet. Skillnaden är att hon går lite snabbare fram bara. (Avstår från genusperspektiv denna gången).

Standard

Publicerat av

Publicerat den

11 februari 2009

Publicerat i

LEAN

Kommentarer

Lämna en kommentar

LEAN plastfolie – ända in i stenmuren

Jag körde ett LEAN-upplägg med ungarna idag. Målsättningen var att maximera glädjen i pulkabacken fast utan pulka. Den hade pajat. Som rutinerad byggare vet man ju att åldersbeständig plastfolie är det halaste som finns (Undantaget några byggskojare möjligen).

Teamet bestod av en fyraåring och en sjuåring och en trettioniokommanioåring, en stund senare fick vi in en extern sjuåring också. Ungarna fick starta produkttesterna själva medans jag fixade viktig föda, energiintag får inte slarvas med. De fick en bit platsfolie och gick skeptiska mot backen. 20 minuter senare kom rosiga kinder och breda leenden tillbaka till nystekta hamburgare. Sjuåringen frågade sin far:

– Kan inte du följa med ut sen och åka på plasten? Man blir ju varm i hjärtat. Barnen vill att jag skall ha roligt. Inte. Nu hojtar hon:

– Ludde, pappas skall åka med, han är ju jättetung. Det kommer gå skitfort! Så var det, min roll var att lägga 94 kg dökött till nya åkattraktionen. Helt ok ändå.

Men för att få det till ett LEAN-projekt måste utveckling ske, och brister elimineras. I detta fallet var det att man får ont i röva när man åker över grästuvorna under den tunna snön. Eftersom som vi på ägorna praktiserar LEAN Trädgårdskötsel Light så hade vi lämpligt nog en gummibåt som låg under studsmattan. Ni fattar.

Tre ungar i en gummibåt som står på en väldigt hal byggplast. Oj vad det gick undan. Ända in i stenmuren. Tur att deras mamma jobbade kvällen.

Plasten kostar väl en femma per kvadrat, så en tia blir nog. Båten hade vi så att säga avskriven. Målet maximalt skoj (=att krocka med stenmuren) uppnått med liten insats och nytt grepp.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

10 februari 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

Lämna en kommentar

Solen lyser även på litet svartbygge (och grannen)

I gårdagens GP står det om en familj som byggt solfångare på garagetaket, och som nu tvingas ta ner densamma. Familjen har handlat i god tro, men råkat illa ut, man trodde att solfångaren inte var bygglovspliktig. En anonym person har tjallat till Stadsbyggnadskontoret (SBK), och SBK kräver nu att solfångaren tas bort. Puh.

Jag har varit inne på det förut , det blir lite skevt när miljötänkandet skall vägas mot stela byggregler och griniga grannar. Tjänstemännen på SBK gör säkert formellt rätt, men jag tycker våra politiker måste ge nya direktiv till SBK. Direktiv som är tydliga att miljöåtgärder prioriteras.

Tyvärr kan vi inte prioritera bort den griniga grannen, men han/hon kanske kan fundera lite på Planeten Jorden eller om livet och andra viktiga saker. Som Nalle Puh:

”Om man tänker efter en stund kan det hända att man kommer fram till ett mycket viktigt beslut.”

Standard

Publicerat av

Publicerat den

09 februari 2009

Publicerat i

Byggbranschens hantering av pengar (och människor)

Kommentarer

Lämna en kommentar

Ackord – dur eller moll?

För snart 20 år sen började jag på stora byggbolaget. Jag jobbade på ganska stora byggen, och det var konjunktur med viss höjdsjuka (jmf 2007). På firman så praktiserades ackordslönesystemet. Det innebär att man mäter prestationen hos gubbarna och sen sätt lönen efter mätning och förhandling. Systemet är i princip detsamma idag, tror jag. Så långt inga konstigheter, matematik bara.

Innan varje bygge gick igång så skulle det finnas ett underlag som var ett slags ”fast pris” där antalet arbetstimmar i jobbet räknats fram. Det byggde på enhetstider tagna ur kalkylböcker och gemensamma erfarenheter. Inga konstigheter det heller. Så här många timmar finns det, punkt slut.

Var tolfte vecka var det mätning. Då kom fackets representant som bisittare till lagbasen, och företagets löneingenjör som stöd till platschefen. En heldag på platskontoret där man gick igenom nedlagd tid, och stämde av mot underlaget. Hade jobbet gått fort, blev lönen bättre. Om jobbet gått sämre blev det däremot problem, för var ofta någon annans fel. Konstigt. Och aldrig att något lag kunda acceptera att ligga unde snittet.

Under en period var jag arbetsledare på ett bygge där jag hade hand om markarbetena. Inne på bygget rådde ett kaos med dubbelt så många gubbar som planerat, och en havererad tidplan. Jag fick ett gott gäng ärrade gubbar till min lilla del utomhus. En av dem hade varit lagbas på sitt förra bygge och åkte iväg för sista förhandlingen. Han kom tillbaka med beskedet att man fått 95 kr/tim, ganska ordinär timpeng då. Han hade förväntat sig mer, bygget hade gått bra, blivit klart i tid och timmarna i underlaget räckte och blev över. Men platschefen där var stenhård, han hade ingen ambition att vara kompis med någon, trots de goda tiderna. Dagen efter var det mätning på katastrofbygget hos oss. Otroligt nog så gav det 96 kr/tim, en krona mer än det bygget som bevisligen gått bra. När ”min” lagbas frågade företagets löneingenjör om orsaken, så fick han svaret: – Lagbasen här gnällde så mycket.

Nu hör det till saken att platschefen på katastrofbygget var ganska svag, han orkade inte stå emot. Och så är det, tror jag, att den som skriker högst vinner. I goda tider är det enkelt för platschefen att släppa till lite i förhandlingen, och på det sättet höja lönen för gubbarna. I lågkonjunktur drar man åt svångremmen och ackordet går ner, trots att man skruvar gips precis lika fort.

Ackordsystemet som jag känner det premierar bara din egen framfart, inte ditt bidrag det slutliga resultatet. En högljudd lagbas och en svag platschef i högkonjunktur betyder hög lön. En mer lågmäld lagbas och en stentuff platschef blir lägre lön, i lågkonjunktur riktigt låg. Rättvist?

Standard

Publicerat av

Publicerat den

08 februari 2009

Publicerat i

Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

Lämna en kommentar

Kylskåp som inte behövs

 

Detta utspelades sig runt 1995, jag var platschef på medelstora byggfirman. Vi byggde om ett daghem i Göteborg, vi rev ut varje avdelning och bytte golv, sen återställde vi befintligt.

På en avdelning fick vi inte igång kylskåpet efter återmonteringen. Vi försökte på alla sätt men skåpet var 20 år gammalt och kompressorn ville bara inte funka mer. Föreståndaren jagade mig för att få det åtgärdat. Jag menade att vi inte ansvarade för funktion på ett så gammalt kylskåp. Jag vände mig till kommunens ansvarige, han var på semester men hans chef tog beslutet, han bad oss fixa ett nytt. Sagt och gjort. När jag fakturerat så ringde han som egentligen skulle tagit beslutet och förhörde sig om fakturan. Jag förklarade läget, han blev nöjd, vi la på luren. Det tog nog inte mer än en kvart, så ringer dagisförståndaren och säger upprört att nu får hon betala kylskåpet, och så sa hon det som är själva budskapet idag:

– Om jag hade vetat att jag skulle få betala kylskåpet, då hade jag inte beställt det. Så mycket behöver vi det inte.

Så vad säger detta egentligen. Jag tycker det är utryck för att man inte ser helheten, dagisföreståndaren hade bara sin lilla enhet i tanke, med mycket begränsad budget förvisso. Jag har jobbat på stora byggbolaget och stora konsultbolaget, det är samma snack överallt. Misstro, gnäll och dåligt samarbete inom företaget för att man inte ser helheten. Man slarvar bort samordningsfördelarna som skulle bli med en stor organisation. Konstigt va?

Standard

Publicerat av

Publicerat den

06 februari 2009

Publicerat i

Planeten Jorden

Kommentarer

Lämna en kommentar

Gör vi fel nu, så exploderar skiten!

Ett hus kan man likna vid en maskin som skall fungera utan provkörning och hanteras av en som inte kört något liknande förut. I industrin pratar man om prototyp, det är väl ungefär vad vi levererar som färdig produkt.

Jmf replik ur filmen Armageddon, när hjältarna sitter i raketen strax före take-off
“Grabbar, vi sitter i en maskin med 750 000 rörliga delar och 650 ton flygbränsle, byggd av den som bjöd lägst!”
(inte ordagrant, men va fan…)

Så i värsta lågkonjunkturen kan man nu klämma skiten ur konsulterna och entreprenörerna som skall rita och bygga fuktskyddsprojekterade, torra nollenerigihus på ingen tid alls, och det med en minimal budget. Vi är för övrigt ungefär samma gäng som har hittat på enskiktsfasaderna, borrat igenom halva Hallandsåsen och byggt miljonprogrammet på sjuttiotalet.

Grattis Planeten Jorden.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

06 februari 2009

Publicerat i

Byggbranschens hantering av pengar (och människor)

Kommentarer

Lämna en kommentar

”Övertid? – Jag river den nu”

När jag jobbade på stora byggbolaget så jobbade vi ibland över. Så är det, ibland får man för mycket att göra. En kollega på avdelningen jobbade mycket över under en period, de körde dygnet runt på en arbetsplats. Obekväm arbetstid och en del övertid. Han hittade en blankett att fylla i som kunde skickas med löneredovisningen, den var sällan använd.

Detta gjordes inte ostraffat. Arbetschefen AC ringde till kollegan och frågade vad det här pappret gällde, han hade inte sett ett sånt förut. Kollegan förklarade att han ville ha betalt för OB och övertid. ”Jag river den nu”, var AC’s lösning på problemet. Kollegan kunde glömma OB och övertidsersättning, åtminstone i lönekuvertet.

För så var det, vi fick lösa reglering av övertiden själva. Arbetsledare och platschefer tog inte ut övertidsersättning. Antingen med kompledigt eller med att ta ut grejor från någon leverantör. På den tiden hade järnhandlarn ett bredare sortiment, cyklar och båtmotorer gick lite oftare om man säger så. Jag vet inte hur lång preskriptionstid det är på denna typ av bedrägeri men min sambos cykel var betalning för några av mina timmar någon sen kväll 1991.

Stora byggbolaget sparade några kronor, kostnaderna doldes i den stora mängden fakturor på bygget och vi tog ut det vi tyckte var skäligt. Sannolikt var några mer försiktiga än andra. Ingen skada skedd, typ, lite mindre pengar till statskassan bara. Jag vet inte hur det funkar 2009, men jag har mina aningar.

Jag tycker var och en får ha sin skattemoral, det är inte min poäng. Däremot att arbetsledare och platschefer inte erkändes bättre, att man fick dölja sin övertid, att man inte fick vara korrekt ens om man ville. Det är märkligt och tänkvärt, nu när byggbolagen slår sig för bröstet om kampanjar ID06 som ett sätt att slå ut svartarbetet.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

04 februari 2009

Publicerat i

LEAN, Nytänkande i byggbranschen

Kommentarer

1 kommentar

LEAN Blyertspenna

Det finns en skröna, som möjligen är sann, att USA la några hundra miljoner på att utveckla en bläckpenna som kunde skriva i tyngdlöshet, ute i rymden. Ryssarna tog med sig en blyertspenna.

Nuförtiden så vill alla ha ett mini-spa hemma. Det skall helst vara natursten på väggar och golv, och ett vattenfall som kommer direkt ur taket. Vi betalar gärna extra för att slippa se rör utanpå väggen, och WC-stolen måste numera vara vägghängd. En golvstående variant är tillåten men hopplöst omodern.

Byggbranschen lägger enorma resurser och pengar på att hitta en teknisk lösning för att kunna bygga badrum som inte läcker. Problemet är att tätskikt på lätta gipsväggar inte funkar bra. Problemen runt golvbrunnar skall vi bara inte tala om, hopplöst. När man dessutom skall bygga in alla rör och blandare i väggen förstärker man problemen. Och om Du som boende envisas med att faktiskt duscha frekvent i ditt fina badrum så är det statistiskt sett stor risk att Du skapar en framtida vattenskada.

Så min lösning är, om vi nu enas om att man överhuvudtaget skall duscha och bada inomhus, plastmatta på golv och vägg, alla rör synliga och Du duschar i en duschkabin. Och förbjud WC inomhus, utedass funkar bäst.

Nytänkande? Inte jag.

Nej, jag vill inte heller frysa arslet av mig när det trycker på, och ja, jag vet att utedass i centrala tätbefolkade stadsdelar blir sanitärt krisområde. Utedass är nog inte ett alternativ ändå. Men innan vi uppfinner nya hjul, så kan vi väl fundera på om de verkligen behövs? LEAN-tänket handlar mycket om att definiera det som är värdeskapande, resten skalas bort.

Standard

Publicerat av

Publicerat den

04 februari 2009

Publicerat i

Arbetsmiljö och trivsel

Kommentarer

1 kommentar

Var i hela världen…?

Sync har haft många idéer som inte genomförts. Det är förmodligen bra i vissa fall, men en av dem borde sjösatts när den föddes. Vi hade en stor arbetsplats och tänkte att vi skulle ha en världskarta på väggen i matsalen så att alla som jobbade på bygget kunde få markera var de kom ifrån.

Vi hade på det projektet fått en del nålar i Polen, en på Irland, en i Australien. Några nålar hade suttit i Kroatien och runt det området. Jag tror vi hade fått några i Sydamerika också. Vi hade naturligtvis haft ett bra gäng nålar i Göteborg och en märkligt stor mängd i Hällingsjö. En nål hade stolt stått där ensam i Skåne.

Vad hade vi nu haft för nytta av det här? Jag tror att det gett en skön känsla till dem som har sitt ursprung långt bort. Om man inte kan språket och prata med kompisarna på bygget, så kan man ju alltid peka på kartan. Och vi hade fått en tankeställare om spridningen på jordklotet om så bara bland oss 100 personer.

Sync’s baktankar är dessutom genomskinliga, vi hade naturligtvis krävt att få smaka på en god soppa från allas respektive hemtrakt.